Smakebit på søndag: Nomadplaneten

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från virkeligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Nu är sommaren officiellt slut, smakebiten är tillbaka efter sommarlovet. Inte för att jag behöver fler boktips, men det ska bli kul att återigen se vad ni andra läser.

Själv är jag i sluttampen av Nomadplaneten, skriven av Emanuel Blume. Det var väldigt svårt att lägga ifrån sig boken i morse, med bara fjorton sidor kvar, för att gå upp och fixa frukost. Men jag tänkte att jag håller lite på slutet 😨

I alla fall, året är 2112 och en internationell rymdexpedition har skickats till en planet som vandrar igenom vårt solsystem. En planet som aldrig har setts av någon människa. I smakebiten har de landat på planeten och håller på att borra sig ner i marken för att skydda rymdskeppet från den ovänliga miljön. Boken var bra fram till dess, också, men det är här det krypande läskiga och obehagliga börjar.

Min smakebit är från sida 134.

Nödstoppet inträffade tolv minuter i sju på morgonen den tjugosjunde december, sex dygn efter att Melchior började sin nedstigning.
     "Hur stor är den? Kan vi falla ner i den?" frågade Harriet.
     Tillsammans med resten av besättningen stirrade hon på den mörka öppningen på skärmen. Borren hade stannat automatiskt när den nådde hålrummet.
     "Den verkar vara ungefär sextio centimeter i diameter och löpa i väst-östlig riktning", sade Liau och pekade med en penna. "Vi kan borra oss rakt igenom den om vi vill. Om inte borren stannat automatiskt hade vi förmodligen inte ens märkt den."
     "Den verkar vara helt cirkulär", sade Gro.
     "Någon förlaring till var den kommer ifrån?" undrade Bogdan och sneglade mot Gro.
     "Jag antar att du hoppas att jag ska säga att det måste vara någon som grävt den", sade Gro.