Bokföring enligt Monika: "Gargoylen" av Andrew Davidson

Författare: Andrew Davidson
Titel: Gargoylen
Genre: Drama
Antal sidor: 453
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Gargoyle
Översättare: Jimmy Hofsö
Serie: -
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2010
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 februari 2018

Första meningen: Aningslösa överrumplas av olyckan, ofta med samma kraft som hos kärleken.

Baksidetext
Denna "omöjliga" kärlekshistoria har rönt stora framgångar runt om i världen. På en rehabklinik möter en svårt brännskadad man en kvinna som påstår att de varit älskande för länge sedan. Så börjar hon berätta om deras kärlek och en ny historia tar form.

Den vackra och namnlösa berättaren i Gargoylen kör längs en mörk landsväg när han tycker sig se ett pilregn komma rakt emot honom. Han kör av vägen ned i en ravin och vaknar upp på en brännskadeavdelning där han får utstå alla helvetets kval och smärtor i form av den behandling han måste genomlida för att överleva. Bränd till oigenkännlighet har han förvandlats till ett monster. Det enda han vill är att bli så pass frisk att han kan begå självmord.

Så en dag kommer Marianne Engel - en tilldragande och mystisk skulptör av gargoyler, groteska statyer av fantasiväsen - till avdelningen och avslöjar att de båda varit älskande en gång i tiden. Då, i ett medeltida Tyskland, var han en svårt brännskadad legosoldat och hon en ung nunna som skötte om hans brännsår och fick honom att tillfriskna i det berömda klostret Engelthal. Allt eftersom hon berättar på sitt sheherazadiska vis och väver samman berättelsen med lika fascinerande historier om odödlig kärlek i Japan, England, Italien och på Island, så märker han att livsgnistan kommer åter, och med den även förmågan att älska någon igen - Marianne.

Hon ser till att han får lämna kliniken och bo hos henne i det hus där hon också har sin ateljé. Men det som hade kunnat bli en fristad blir snart ett fängelse. Hans morfinberoende på grund av de svåra smärtorna gör att hans förflutna hinner ikapp honom. Samtidigt nås Marianne av ett besked om att hon endast har tjugoåtta gargoyler kvar att fullborda - sedan är hennes liv till ända.

Min kommentar
Den här boken blev jag sugen på efter att ha läst om den på någon bokblogg (minns inte vilken), men efter att ha läst fler inlägg om den så drog jag slutsatsen att den kanske ändå inte var för mig. Det rådde väldigt delade meningar om den. När jag sedan hittade den på bokrean för så länge sedan som 2013 så kunde jag inte låta bli den. Jag har känt mig lite tveksam till den, trots allt, vilket man kanske förstår när den har stått där i hyllan i snart fem år. Nu har jag äntligen läst den. Jag hade rätt. Och fel.

Det är en väldigt annorlunda bok det här och jag tror inte den liknar något annat jag har läst. Den som berättar är en namnlös man, han är bitter, uppgiven och faktiskt en ganska hemsk person. Ända tills han nästan brinner upp i en bilolycka. Branden, brännskadorna och läkningsprocessen är så äckligt och oroande nära beskrivet att jag nästan blundar när jag läser. Den namnlösa personen blir full av självironi och jag bara älskar tonen i den här boken. Det är fullt av humor (mest i form av självironi då, men även hans skeptiska inställning till Marianne Engel är obetalbar). Beskrivningen av självmordsplanen är helt otrolig och tillvägagångssättet får nog betraktas som idiotsäkert. Att man ens kan komma på något sådant.

Det är en väldigt berörande historia och jag kan nog tycka att det skulle ha räckt med själva grundberättelsen. Några av utvikningarna i form av de "sagor" som Marianne berättar känns som... ja, utfyllnad får jag nog kalla det i brist på något bättre ord. Alla hade i alla fall inte behövt vara där. Boken är ojämn, minst sagt. Vissa delar är klockrena och nosar på femman. Andra delar är långtråkiga och sega. Det kapitel där han går genom Dödsriket är så trist. Och obeskrivligt långt.

Jag hade nog älskat den här boken om det inte hade varit för det märkliga med gargoylerna och några av utvikningarna (Dödsrikesvandringen, till exempel), men de bitarna blev bara för mycket så betyget blir nog mycket lägre än vad den egentligen förtjänar. Vad jag funderar på nu är om det inte är dags för Andrew Davidson att släppa någon mer bok snart. Om språk och ton i denna är hans kännetecken så bara måste jag läsa mer av honom.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,1 och genomsnittet 3,7 (beräknat på 176 betyg).
På Goodreads hade den 3,97 i genomsnitt (beräknat på 38 637 betyg).
Jag ger den 3,5.