Smakebit på søndag: Rävsång

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare och stafettpinnen har nu tagits över av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Det har blivit en del läst den senaste veckan. Kanske mest tack vare väglaget och att bussen har tagit längre tid än normalt. Det gör inget, men vad som stör mig är att vintern kom när våren egentligen skulle vara på väg på riktigt. Vi har knappt sett till vare sig minusgrader eller snö, förrän sista februari. Nu snöar det minsann varje dag.

Åter till böckernas värld. I dag hoppas jag att jag läser ut boken jag håller på med nu, Behandlingen av Mo Hayder, och därför kommer smakebiten från en helt annan bok. Nämligen Rävsång av Christin Ljungqvist. Sista (än så länge, till min stora glädje skrev författaren att hon håller på med en uppföljare med Hanna som vuxen) fristående delen om Hanna, hon som är lite speciell. Jag har valt ett stycke som är ett perfekt exempel på vad som kan ge mig en kraftig hemlängtan.

Min smakebit är från sida 55.

Spårvagnsfärderna genom Göteborg var samma grej. Finn hade lika gärna kunnat vara femton år igen. Sätena var lika hårda som då, och det var säkert samma människor som visade sina nackar, bara några år äldre. Tittade han ut genom fönstret såg han samma Masthuggskyrka, sönderblåsta paraplyer, samma salta vindar slita i träden. Samma Stenafärja, kaféer, Eriksbergskran, butiker, hamn. Samma gråa himmel, och trutar i luften eller på taken, och svartvita skator. Och ljuden, som en göteborgsk matta, var exakta. Precisa. Spårvagnsjämmer, fågelskrik, plingandet från övergångsställena. Inget hade förändrats, förbättrats. Skulle det nånsin det?