"De obotliga optimisternas klubb" av Jean-Michel Guenassia

Författare: Jean-Michel Guenassia
Titel: De obotliga optimisternas klubb
Genre: Drama
Antal sidor: 628
Originalspråk: Franska
Originaltitel: Le club des incorrigibles optimistes
Översättare: Dagmar Olsson
Serie: -
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 augusti 2018




Första meningen: I dag begravs en författare.

Baksidetext
Quartier Latin i Paris i slutet av 50-talet: Den tolvårige Michel Marini bor med sin mamma Hélène, pappa Paolo, brodern Franck, systern Juliette och katten Nero i en stor våning. Michel har fått en kamera och skivspelare i födelsedagspresent och när han inte skolkar från skolan ligger han hemma på sängen och lyssnar på Elvis Presley på högsta volym.

Michel har ett tredje intresse som upptar hans tid: han är en bokslukare av stora mått. Författarna delas in i två kategorier: sådana som gör att man kommer för sent eller sådana som gör att man kommer i tid. De förra är bäst.

Ute i världen pågår kalla kriget för fullt. Ryssarna har skjutit upp den första sputniken och i Frankrike delar det algeriska inbördeskriget befolkningen i två läger: för eller emot självständighet för Algeriet. Detta krig griper högst påtagligt in i familjen Marini-Delauneys liv när sonen Franck meddelar att han blivit övertygad kommunist och tagit värvning i franska armén med det dolda syftet att övertyga andra soldater att desertera. Föräld­rarnas äktenskap börjar knaka i fogarna och uppgörelserna över Francks öde avlöser varandra när Héléne kastar ur Fanck.

Michel flyr hemmet så ofta han kan till Café Balto där han spelar fotbollsspel. En dag av upptäcker han av en ren slump att det döljer sig en schack-klubb bakom ett draperi. Klubben heter De obotliga optimisternas klubb och där har en rad bisarra östeuropéer med otroliga levnadsöden funnit en fristad. Michel lär känna de olika medlemmarna: ryssen Leonid, före detta stridspilot och folkhjälte i Sovjetiska armén, ungrarna Tibor och Imre, en före detta filmstjärna och hans agent, östtysken och antina­zisten Werner, polacken Pavel, revisor med kreativ bokföring som specialitet och så den mystiske och undanglidande Sacha som de andra inte riktigt tolererar.

Min kommentar
Jag kommer egentligen inte ihåg på vilka grunder jag köpte den här boken, sommaren 2013, men jag gissar att jag hade läst positiva saker om den (inlägg jag så klart inte hittar nu). En tegelsten i pocketformat lockar inte jättemycket, alltså har den bara blivit stående. Ett säkert sätt att få en bok läst är att ta med författaren på sin boktolva. Vilket jag gjorde i år.

Om man har någon relation alls till Paris så kommer man att älska miljöerna där vi rör oss. Jag har själv aldrig varit där, men med hjälp av De obotliga optimisternas klubb så kommer jag dit inne i mitt huvud. Nu utspelar sig boken 1959-1964, men jag gissar att det inte skiljer sig så vansinnigt mycket från nu.

I början av boken så är jag lite lätt uttråkad. Det händer inte speciellt mycket och det är väldigt långsamt. Efter kanske drygt 200 sidor så märker jag till min stora förvåning att jag plötsligt är intresserad, att jag ser fram emot att plocka upp boken och läsa mer. Jag kan inte säga var, hur eller varför det förändrades, det bara gjorde det.

Boken är full av anekdoter ur dessa, så kallade, optimisters liv och jag blir onekligen berörd av deras livsöden. Det är roligt, sorgligt och rent av tragiskt, här finns alla tänkbara känslor. Jag kan känna den ryska berättarstilen andas från sidorna, men tyvärr (för mig) så tar det franska överhanden. Här finns dessutom, som en bonus, mängder av litteraturdiskussioner. Bland annat ett citat som jag tycker är så sant och träffande (sid 45):

Att läsa och tycka om en roman som har skrivits av en skitstövel är inte detsamma som att ge någon sorts syndaförlåtelse, dela hans övertygelser eller bli hans medbrottsling, det är att erkänna hans talang, inte hans moral eller idéer. Jag har själv inte lust att skaka hand med Hergé, men jag tycker om Tintin. Och du själv förresten, är du ofelbar?

Fler bonusar med boken: Jag lärde mig att spelet foosball även kallas baby-foot, av någon outgrundlig anledning. Jag hittade ett recept på "äkta" ungersk gulash, som jag givetvis måste prova någon gång. Perfekt till hösten.

Berättelsen är icke-linjär, det hoppas en del fram och tillbaka, men här funkar det. Tyvärr så tycker jag att boken är ett par hundra sidor för lång för mig. Det är egentligen det som gör att den inte får ett högre betyg. Jag anar att jag kanske kommer att tycka att den är värd en fyra när jag har fått lite distans till den.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 och genomsnittet 3,8 (beräknat på 80 betyg).
På Goodreads hade den 4,28 i genomsnitt (beräknat på 3 718 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om De obotliga optimisternas klubb: Bokblomma, Beas bokhylla och BleuBlancRouge.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.