Smakebit på søndag: Vägen mot Bålberget

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Igår var vi på barnkalas så där gick hela dagen utan att några av måstena blev gjorda. I dag lär jag inte orka, så måste-listan får växa och jag får nog börja betrakta det här med att lära mig att inte bli stressad som en livsläxa. Det går så där.

Boken jag läser nu har stått ett tag i hyllan, men nu har jag äntligen börjat på Vägen mot Bålberget av Therése Söderlind. Hennes debut, Norrlands svårmod, var väldigt bra och väldigt speciell. Den här vet jag inte riktigt än, jag har lite jobbigt att läsa den, men jag hoppas det beror på alltför korta lässtunder. Den handlar i alla fall om en tid i mänsklighetens historia som man inte kan vara så stolt över; häxbränningen. Och inte har vi lärt oss speciellt mycket på de här nästan 400 åren, vad det verkar.

Min smakebit är från sida 183.

Oro har sipprat in mellan väggarnas stenar. Den kommer utifrån, från tystnaden när allhelgona passerar och nästan hela november är förbi. Andersdagen kanske redan varit och vi har suttit här utan att kunna tyda julvädret?
    Förutom ett eller annat knektskrälle som vi hör och skymtar varje dag har ingen av oss fått träffa en levandes själ utifrån. Den senaste har visserligen meddelat oss ett och annat - kors i taket, karln kan tala! - men vi får intet veta mer än att ingen ska slippa ut förrän den Kungliga Commissionen varit här. Då ska domarna fastställas.
    Vi pratar om de lärde från huvudstaden. Visst måste de veta bättre? Inte kan väl två nitiska präster häruppe få avliva hälften av kvinnorna?