Sidor

lördag 12 januari 2019

"Ljuset vi inte ser" av Anthony Doerr

Författare: Anthony Doerr
Titel: Ljuset vi inte ser
Genre: Drama
Antal sidor: 596
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: All the light we cannot see
Översättare: Thomas Andersson
Serie: -
Förlag: Bookmark Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 december 2018




Första meningen: I skymningen regnar de från himlen.

Baksidetext
Den franska flickan Marie-Laure har nyligen blivit blind och kan bara tolka krigets fasor genom ljud, dofter och beröring.

I Tyskland drömmer barnhemspojken Werner om att bli radiotekniker, men kan bara undslippa ett hårt liv i kolgruvan genom Hitlerjugend.

När Marie-Laure flyr det ockuperade Paris och Werner skickas på ett hemligt uppdrag förenas deras öden i Saint-Malo en stad som kommer att totalförstöras av kriget.

Min kommentar
Den här boken syntes precis överallt när den kom och den är mer eller mindre nedlusad med priser. Så, när jag såg den på bokrean 2016 kunde jag naturligtvis inte låta bli att köpa den. Och så blev den stående. Ända tills jag bestämde mig för att ansluta mig till en samläsning på Instagram, under taggen #tegelstensläsning som @kulturistanmia med jämna mellanrum drar igång.

Jag vet egentligen inte vad jag förväntade mig av Ljuset vi inte ser, kanske ännu en eländig berättelse om andra världskriget, men det är den faktiskt inte. Eller jo, eländig är den, men den är definitivt inte en "ordinär" berättelse. På sätt och vis liknar den Boktjuven, som jag ögonblickligen älskade, men för mig når Ljuset vi inte ser inte på långa vägar upp till den nivån.

Mestadels lyssnade jag på boken, när jag var på väg hem från jobbet (vi skulle bara läsa 100 sidor i veckan) och uppläsaren, Magnus Roosman, funkar bra. Mitt enda problem är alla franska namn, men det löser jag genom att bläddra i pappersboken när jag kommer hem. Jag måste liksom se hur de stavas. Trots att jag lyssnar så kommer jag direkt in i boken, den börjar riktigt bra och jag ser fram emot att läsa den. Efter de första bra 100 sidorna kommer det tyvärr runt 300 där det inte händer någonting, för att sedan bränna till igen, ordentligt, i slutet.

Det finns flera berättare här, men de två viktigaste är Marie-Laure och Werner. Deras historier berör på olika sätt och vid olika tillfällen. Ibland är det Marie-Laure jag ser fram emot att läsa mer om, ibland Werner. Något jag helt klart inte ser fram emot att läsa är den där jakten på diamanten. Den delen hade jag kunnat klara mig utan och jag förstår den inte riktigt. Förmodligen har den någon djup, symbolisk betydelse. Som hoppet. Eller kärleken.

Jag hade ingen aning om att böcker skulle spela en viss roll och det är inte vilka böcker som helst, utan Jules Vernes En världsomsegling under havet. Det måste ju räknas som ett plus. I början blir jag alldeles rörd av Marie-Laures pappa, som på alla sätt försöker hjälpa sin blinda dotter. Jag gillar också beskrivningen av ett alldeles normalt tyskt barn. Beskrivningen av krigets elände funkar också bra, här finns ingen sentimentalitet alls. Alla försöker bara överleva.

Språket var på tok för ordrikt och närmast svulstigt. Jag tror att hälften av orden hade räckt. Dessutom är berättelsen strösslad med franska uttryck. Ett språk jag inte kan. Kanske hade just det funkat bättre om jag hade läst i stället för att lyssna. Kapitlen är extremt korta, ibland bara en sida, vilket är ganska störande i ljudboken.

För mig blev inte detta den där berörande historien som jag väl hade hoppats på. Början är väldigt bra och även slutet slutet berör, men däremellan är det bara en massa ord.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 4,1 (beräknat på 369 betyg).
Goodreads hade den 4,33 i genomsnitt (beräknat på 748 298 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Ljuset vi inte ser: Lottens bokblogg, Carolina läser och Bokgalleriet.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

4 kommentarer:

  1. Jag var ju lite besviken på den här, för jag hade jättehöga förväntningar. Inte minst för att maken tyckte mycket om den...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte om jag hade några förväntningar, jag tror inte det, men besviken blev jag ju. Tyckte den började så fantastiskt bra och så blev det liksom ingenting av det.

      Radera
  2. Jag tyckte inte så mycket om Ljuset vi inte ser, håller med om att Boktjuven var klart bättre.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här var på tok för pratig och för lång.

      Radera