Smakebit på søndag: Silvervägen

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Jag hade precis börjat vänja mig vid dessa härliga, vilsamma och oplanerade helger. Då brakar det löst. Eller nej, så illa är det inte. Men en del sociala åtaganden har det blivit/blir det. Igår kom svägerska med man på besök och i dag ska vi iväg och äta (på restaurang) med svärfar. Lite lagom tempo, kanske, men lite dumt att det hamnade på samma helg. Och vi som hade tänkt åka på glassutflykt om vädret var bra...

Det blir väl inte så mycket läsning den här helgen, men förra boken jag läste (Miraklet av Emma Donoghue) blev utläst tidigare än vad jag hade vågat hoppats på. Så Silvervägen av Stina Jackson kunde påbörjas redan igår. Lite otäckt är det att ge sig på en så hajpad bok, men det värsta har nog lagt sig nu. Trots allt. Så här börjar boken.

Ljuset. Det stack och brann och slet i honom. Lade sig över skogarna och sjöarna som en uppmaning att fortsätta andas, som ett löfte om att nytt liv var på väg. Ljuset som fyllde ådrorna med rastlöshet och tog sömnen ifrån honom. Redan i maj låg han vaken när gryningen letade sig igenom fibrer och springor. Han kunde höra tjälen sippra ur jorden där vintern förblödde. Bäckarna och älvarna som brusade och steg när fjällen skalade av sig sina vinterkåpor. Snart skulle ljuset fylla nätterna, sträcka ut sig och förblinda, skaka liv i allt som slumrade under de multna löven. Det skulle fylla trädknopparna med värme tills de brast och skogen skulle sjuda av hungerskrin från de nykläckta liven. Midnattssolen skulle driva människorna ur sina hålor och fylla dem med längtan. De skulle skratta och älska och våldföra sig på varandra. Det hände att människor försvann, att de bländades och tappade bort sig. Men han ville inte tro att de dog.