Smakebit på søndag: Dödens viskningar

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Nu har jag jobbat en vecka efter semestern och det har varit en riktig jobbig vecka. Jag tror aldrig jag haft så svårt att komma in i det igen. Hjärnan vägrade helt enkelt. Dessutom är nu augustiklustret med födelsedagar här, men det är tack och lov inte lika stort och långdraget som det på våren. Här är det bara tre födelsedagar på tretton dagar. Och så kommer en liten eftersläntrare i början av september också. Men, det är snart semester igen.

Jag har äntligen börjat läsa tredje delen i serien om rättsantropologen David Hunter, Dödens viskningar av Simon Beckett. Den har stått i hyllan sedan augusti 2010. Den är en av de mesta hyllvärmarna, skulle man kunna säga. Så där kan det bli när man vill läsa serier i ordning.

Min smakebit är från sida 87:

Tom log snabbt mot mig när jag gick ut. När jag hittade Kyle befann sig han och Irving redan i röntgensalen där de stod på var sin sida om aluminiumbehållaren med kistan.
    Irving hade tagit på sig en labbrock ovanpå kläderna. Han såg plågad ut och masserade näsan med tummen och pekfingret medan Kyle och jag började lyfta av behållarens lock.
    "Jag hoppas att det inte tar för lång tid. Jag har inflammation i näsan och luftkonditioneringen får bihålorna att... Åh, fy fan!"
    Han tog ett snabbt steg bakåt och höll för näsan med hela handen när locket gled av och släppte ut stanken. Men man måste erkänna att Irving hämtade sig snabbt. Han tog ner handen och gick närmare igen när vi öppnade själva kistan.
    "Är, ah... det här normalt?"
    "Kroppens status menar ni?" Tom ryckte på axlarna. "Det beror på vad ni menar med 'normalt'. Förruttnelsen stämmer väl med vad man kan vänta sig av ett inneslutet lik. Men inte ett som bara har varit begravt i sex månader."
    "Jag antar att ni har en förklaring."
    "Inte än."