Film: Flaskpost från P (2016)

Titel: Flaskpost från P
Originaltitel: Flaskepost fra P
Genre: Crime
Regissör: Hans Petter Moland
Manus: Nikolaj Arcel, Jussi Adler-Olsen (bok)
Skådespelare: Nikolaj Lie Kaas, Fares Fares, Pål Sverre Hagen, Johanne Louise Schmidt, Amanda Collin
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: Danmark, Tyskland
Längd: 112 min
Serie: Avdelning Q 3
Såg den på TiVo 3 augusti 2019





Handling
Syskonparet Samuel och Magdalena har vuxit upp i en dansk religiös sekt och de två barnen försvinner plötsligt. Till Köpenhamns polishus kommer det en åtta år gammal flaskpost med ett rop på hjälp från en pojke i fångenskap. Carl Mørck och hans assistent Assad vid polisens Avdelning Q inser snabbt att det finns en koppling mellan de två händelserna. Efter att ha varit i kontakt med sekten är de snart på jakt efter en man som har lämnat efter sig ett mångårigt spår kantat av bortrövade barn och mord. Morden har aldrig kommit till polisens kännedom eftersom mördaren alltid rövar bort två barn från väldigt religiösa familjer och dödar det ena barnet för att sen kräva föräldrarnas tystnad och en stor lösensumma för det andra barnet. Tiden håller på att rinna ut och under försöken att hitta barnen tvingas Carl Mørck erkänna att tron är nära förbunden med livet och döden.

Min kommentar
För ganska många år sedan så såg jag filmatiseringarna av både Kvinnan i rummet och Fasanjägarna, men blev så besviken att jag bestämde mig för att inte se fler. Om de blev filmer. När Flaskpost från P gick på TV för evigheter sedan så spelade jag ändå in den (ja, jag har svårt att släppa något mitt i). Där har den legat och tagit upp plats och stört mig ända sedan dess. Mätta och trätta efter en dagsutflykt så ville vi bara sjunka ner i soffan och titta på en film och då blev det äntligen dags.

Jag hade absolut noll förväntningar på filmatiseringen av Flaskpost från P, mest kanske för att jag inte ens gillade boken, men det här är nog den bästa filmatiseringen hittills. Den är till och med bättre än boken.

Det som är allra sämst med de här filmerna är att just det som gör böckerna så bra inte finns med. All kemi och dynamik mellan Carl, Assad och Rose är spårlöst försvunnen (kanske ett fall för Avdelning Q?) och ingen av dem är som de "ska" vara. Nikolaj Lie Kaas är så fel som någon kan vara i rollen som Carl Mørck, hans minspel har typ bara ett läge. Fares Fares är bra och jag är mycket imponerad över hans danska, även om svenskan lyser igenom ibland. Pål Sverre Hagen är grymt bra som psykopat.

Själva fallet följer boken bra, vad jag minns, förutom att en hel del onödiga sidohistorier är borta. Kanske är det därför som filmen är bättre än boken. Efter det här fallet framåt så blir jag ju sugen på att se även filmatiseringen av Journal 64. Som av en händelse upptäckte jag att den nu går på Viaplay och den tittade vi på i fredags.

Tyvärr känner jag mig tvungen att ha med den här lilla avdelningen här...
Avdelningen för olika funderingar:
Upplösningsscenen är så konstig. [spoiler]Assad bestämmer sig för att gå ut i vattnet och vända ryggen till en psykopat, det ser ut som att han står 30-40 meter ut, men vattnet går upp till strax under knäna. Av någon anledning hör han inte psykopaten som plaskande springer fram till honom och sätter en sax i Assads rygg. Assad ramlar, plötsligt blir vattnet jättedjupt och han bottnar inte längre. Både Assad och psykopaten plaskar runt och försöker dränka varandra. När bråket slutar så bottnar Assad återigen i det knappt knädjupa vattnet.[/spoiler]



På Letterboxd hade den 3,3 i genomsnitt (beräknat på 2 205 betyg).
På IMDb hade den 7,0 i genomsnitt (beräknat på 12 962 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.