Film: Journal 64 (2018)

Titel: Journal 64
Originaltitel: Journal 64
Genre: Crime
Regissör: Christoffer Boe
Manus: Nikolaj Arcel, Bo Hr Hansen, Mikkel Nørgaard, Jussi Adler-Olen (bok)
Skådespelare: Nikolaj Lie Kaas, Fares Fares, Johanne Louise Schmidt, Anders Hove, Fanny Bornedal
Utgivningsår: 2018
Produktionsland: Danmark, Tyskland
Längd: 119 min
Serie: Avdelning Q
Såg den på Viaplay 30 augusti 2019




Handling
Några hantverkare gör en otäck upptäckt i en äldre lägenhet i Köpenhamn: bakom en falsk vägg i lägenheten hittar de tre mumifierade lik sittande vid ett matbord med en ledig plats för ännu en person. Kriminalkommissarie Carl Mørck och hans assistent Assad på Avdelning Q får jobbet att ta reda på vilka mumierna är och vem den fjärde platsen är avsedd för. Carl och Assad sätter in jakten på den som bor i lägenheten och hittar spår tillbaka till det ökända kvinnohemmet på Sprogø, där förnedring och medicinska försök med tvångssterilisering var vardag för de så kallade otuktiga flickorna där. Fasorna på Sprogø är ett överstökat kapitel i den danska historien, men det dyker upp personer som säger att experimenten har fortsatt ända fram till våra dagar. I en kamp mot klockan gör Carl och Assad allt för att förhindra nya mord och övergrepp.

Min kommentar
För ungefär en månad sedan såg jag Flaskpost från P och den var oväntat bra. Så bra att jag undrade lite över när Journal 64 skulle gå på TV. Bara någon vecka senare upptäckte jag att den började gå på Viaplay. Alltså blev den fredagsfilmen.

Mitt stora problem när jag tittar på filmatiserade böcker är att jag slösar tid på att fundera över hur boken var, vad som hände där. Och allt som inte stämmer. En fördel med att låta det gå några år emellan bokläsande och filmtittande är att jag glömmer i stort sett allt. Det var bara i början av filmen som jag la tid på att försöka minnas. Sedan blev det faktiskt så bra att jag glömde av det.

Det här är en riktigt otäck historia och ännu otäckare blir det för att man vet att själva grunden är sann. Det där är en väldigt mörk tid i dansk (och svensk) historia. Jag tycker nästan att filmen är bättre än boken, i alla fall när det gäller mordgåtan. Mestadels beror det på att alla sidohistorier är borta, det är det bästa med filmerna. Tyvärr är det inte bara sidohistorier som har försvunnit, det har även humorn och kemin mellan Carl, Assad och Rose. Jag känner egentligen inte igen någon av karaktärerna (Carl, Assad och Rose menar jag då) från böckerna. Jag saknar dem. Jättemycket.

Nikolaj Lie Kaas är inte dålig på något sätt, bara så otroligt fel som Carl Mørck. Fares Fares och Johanne Louise Schmidt kan jag acceptera i rollerna som Assad och Rose, som de gör väldigt bra. Fanny Bornedal, som spelar unga Nete, är också bra.

När jag skulle skriva ihop det här inlägget kunde jag inte låta bli att kolla upp om och när Marcoeffekten kommer som film. Den är planerad till nästa år, men då med ett nytt produktionsbolag och nya skådespelare. Kanske kan de få karaktärerna att bli mer lika sig, framför allt förhoppningsvis en mer rätt Carl Mørck. Samtidigt blir jag ju lite orolig att filmerna ska bli sämre, nu när de äntligen började bli bra.



På Letterboxd hade den 3,4 i genomsnitt (beräknat på 1 354 betyg).
På IMDb hade den 7,4 i genomsnitt (beräknat på 6 953 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.