Sidor

onsdag 8 juli 2020

"Den mörka ängeln" av Elly Griffiths

Författare: Elly Griffiths
Titel: Den mörka ängeln
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 301
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The dark angel
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ruth Galloway
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 juni 2020




Första meningen: "Den här graven har legat orörd i över tvåtusen år."

Baksidetext
Ruth blir smickrad när hon kontaktas av den italienska arkeologen Angelo Morelli som hon tillbringade en natt med för länge sedan. Han behöver hjälp med att uttolka ett fynd av benrester i en liten bergsby nära Rom. Det var åratal sedan Ruth hade semester, så en vistelse i Italien kan hon inte tacka nej till.

Tillsammans med sin dotter reser Ruth till Castello degli Angeli, där det inte blir så rofyllt som hon hoppats på. I byn hittar hon en medeltida helgedom men också mörka hemligheter som leder tillbaka till krigsåren och motståndsrörelsen. Överraskande nog dyker dessutom hennes arbetspartner kommissarie Harry Nelson upp, vilket kommer väl till pass när ett mord sker. Vad är det Ruth är på spåren som någon i byn är beredd att mörda för att hålla hemligt?

Min kommentar
Den mörka ängeln är den tionde delen i serien om Ruth Galloway och nu har jag hängt med henne i tio år (första delen läste jag 2010). Det är inte utan att Ruth börjar kännas som en kär gammal vän. Faktum är att jag gärna hade varit vän med henne i verkligheten. Och Cathbad. Och Flint. De andra... kanske inte så gärna.

Till min stora glädje och förvåning förflyttar vi oss til Italien i den här boken. Inte för att jag inte gillar Norfolk, men det blir lite variation. Själva mordgåtan tycker jag inte känns speciellt trovärdig, det blir väldigt många, väldigt osannolika händelser. Nu är det ju inte det som är det viktiga i de här böckerna och inte därför jag läser dem. Relationerna mellan karaktärerna är det som gör det speciellt.

Ruth sysslar fortfarande alldeles för lite med sitt faktiska jobb, arkeologi, även om anledningen till att hon åker till Italien egentligen lovade mer. Jag tycker gott att hon kunde ha grävt mer bland benen, men det funkar så här också. Jag älskar verkligen pragmatiska och lite cyniska Ruth. Harry däremot, han hade gjort mig fullkomligt tokig. Det här överbeskyddande draget han har, det är nästan som att Ruth (och Kate) är en ägodel. Både Ruth och Harry borde ta tag i sin relation och bestämma sig. Det här velandet är inte kul alls. Personligen hade jag gillat en Ruth som ber Harry fara och flyga.

Både Harrys fru, Michelle, och en av hans döttrar, Laura, får ganska stora roller här. Att lära känna Laura bättre är roligt, hon var ju så liten när jag träffade henne första gången. Michelle vet jag inte vad jag ska tycka om. Ett lite oväntat dödsfall sker också och jag kan inte låta bli att undra vart den här historien ska ta vägen nu.

Något jag inte reagerat på tidigare (så jag vet inte om det har varit likadant) är alla dessa ofattbart vackra kvinnor (och män) med fantastisk figur och otroligt hårsvall. Jag tröttnar rejält på dem. Det kan ju vara så att det är Ruth som ser dem som sådana och då kanske jag förstår det mer, men trött blir jag. Less är jag också på att Ruth alltid lyckas bli personligt inblandad i alla fall. Och inte bara hon. Det är inte speciellt trovärdigt.

Nu har jag bara en oläst del kvar. Den håller jag på ett tag. Till i höst kanske. Så jag inte blir helt utan. I oktober släpps ju den senaste delen på svenska.

Goodreads hade den 4,03 i genomsnitt (beräknat på 7 903 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Den mörka ängeln: Johannas deckarhörna, malins bokblogg och Fiktiviteter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar