Sidor

lördag 29 augusti 2020

"Den tredje rösten" av Cilla Börjlind & Rolf Börjlind

Författare: Cilla Börjlind & Rolf Börjlind
Titel: Den tredje rösten
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 461
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Rönning & Stilton 2
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 augusti 2020




Första meningen: Jag står ända framme vid kanten på taket, barfota, nio våningar ner ser jag den grå gatan.

Baksidetext
Marseille. En kvinna hittas styckad och nergrävd i ett strövområde. Hon har tidigare arbetat på en cirkus som target girl för en knivkastare. Hennes död skakar om en nära vän till den före detta polisen Tom Stilton. Tillsammans åker de ner till Frankrike för att ta reda på vad som ligger bakom det brutala mordet.

Stockholm. En tulltjänsteman hittas hängd i sitt hem. Polisen konstaterar snart att det rör sig om ett fingerat självmord och sätter dådet i samband med ett parti droger som tullen beslagtagit.

Olivia Rönning dras ofrivilligt in i mordet på tulltjänstemannen och börjar följa andra vägar än huvudutredningen. Motivet till mordet leder henne in i kretsar som tjänar grova pengar på att mjölka det svenska välfärdssystemet.

När Tom och Olivia inser att mordgåtorna är sammanflätade tar de hjälp av varann för att lösa dem.

Min kommentar
Av någon väldigt skum anledning tog det mig evigheter att läsa första delen i den här serien. För drygt 2,5 år sedan. Jag tyckte den var fantastiskt spännande. Så av någon ännu skummare anledning har det alltså tagit mig evigheter att fortsätta läsa böckerna. I år har jag tagit med serien i min Finish That Series-utmaning så nu ska alla bli lästa till slut. Eller kanske inte den senaste, för det har kommit ännu en del, bara för någon vecka sedan. Först ut är då andra delen, Den tredje rösten.

Det är alltid lite oroligt, i alla fall för mig, att läsa nästa del i en serie när det har gått väldigt lång tid sedan jag läste den förra. Jag kommer väldigt sällan ihåg detaljer och mindre händelser och slut glömmer jag alltid. Förvånande nog så kommer det mesta (tillräckligt mycket) tillbaka till mig direkt när jag börjar läsa. Men var Olivia verkligen så här irriterande? Hon gör mig nästan vansinnig. Jag stör mig alltid på (i synnerhet) poliser som anser att de står över de regler som finns. Där ingår även de som gång efter annan ger sig iväg för att jaga ledtrådar, helt ensamma och utan att berätta för någon. Vad som kommer att hända är så förutsägbart att det inte ens är spännande. Bara irriterande.

Stilton är fortsatt intressant, liksom Abbas. Man får veta lite mer om dem, men långt ifrån tillräckligt. Luna är en karaktär som jag helt klart vill veta mer om. Mest av allt varför Stilton kände igen hennes tatuering. Persongalleriet är i alla fall hyfsat trovärdigt, åtminstone var och en för sig. När alla kommer i klump så blir det väldigt tydligt att alla är trasiga på något sätt. Det verkar inte finnas en enda person som liksom bara lever på i Börjlinds universum.

Precis som i förra boken så dräller det av karaktärer och inte nog med det, det dräller även av olika trådar. Vi har mordet på Bengt, mordet på Samira, Toms fall med Rune, Olivias fall med Jean... det kan finnas fler, men just nu kommer jag inte ihåg fler. Jag kan inte låta bli att fundera över om författarna verkligen ska få alla dessa att höra ihop. Nåväl, trots allt detta så blir det aldrig rörigt. Det vete sjutton hur de fixar det.

I svenska deckare så finns det en lång tradition av att ta upp aktuella samhällsfrågor. I denna är det främst äldrevården i kombination med riskkapitalister som behandlas. Det vävs in på ett naturligt och bra sätt. Framför allt så kommer det inga pekpinnar.

Jag kan tycka att det är lite för mycket av onödiga förklaringar. Det är inte riktigt så att saker skrivs en på näsan, men ofta kommer det en rak förklaring på något som har förklarats mer subtilt innan. Det är inte så tydligt eller ofta att jag stör mig på riktigt, men det är onödigt. Språket är annars kort och effektivt, nästan lite avhugget, det driver alltid framåt. Det passar mig väldigt bra. Meningar som liksom står för sig själva och, typ, upprepar den tidigare, gillar jag. Om det inte görs för ofta. Här har det nästan satts i system och då blir det bara tjatigt.

Sammanträffandena är lite väl många för att det ska kännas helt bra och det blir lite väl orealistiskt. Ibland himlar jag rentav med ögonen över det som händer. Men vad gör väl det i det stora hela? Den tredje rösten är så spännande och jag är glad att tredje delen redan finns i pipelinen.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,89 i genomsnitt (beräknat på 1 977 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Den tredje rösten: Bokstunder, Romeo and Juliet och Nilmas bokhylla.

2 kommentarer:

  1. Ja, den här serien är full av sammanträffanden och osannolika händelser. Men eftersom böckerna är spännande och jag verkligen gillar att hänga med så många av de återkommande karaktärerna så köper jag det. Men jag förstår det där med att himla med ögonen :).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ungefär så jag känner också 🙂 Jag förlåter allt det där osannolika för att det annars är så bra och spännande. Men himlandet med ögonen kan jag kosta på mig.

      Radera