Sidor

onsdag 5 augusti 2020

"Viskaren" av Karin Fossum

Författare: Karin Fossum
Titel: Viskaren
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 308
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Hviskeren
Översättare: Margareta Järnebrand
Serie: Konrad Sejer 13
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 juli 2020




Första meningen: Vacker var hon inte, och det insåg hon naturligtvis, hon rörde sig som de flesta oansenliga kvinnor, försiktigt över golvet och med urskuldande blick.

Baksidetext
Kommissarie Konrad Sejer sitter i polisens förhörsrum med en kvinna. Ett fruktansvärt brott har begåtts. Sejer söker sanningen och försöker förmå kvinnan att berätta sin historia.

Ragna Riegel tar ingen plats, hon är liten och tunn, viskar till och med fram orden efter en misslyckad stämbandsoperation. Ragna arbetar på Europris, där vanliga människor köper vanliga, mörka dunjackor till lågpris. Efter föräldrarnas död bor hon ensam i barndomshemmet, sin son har hon inte mycket kontakt med, han har flyttat till Berlin och skickar bara enstaka jul och födelsedagskort.

Hennes liv följer fasta rutiner, det är så hon vill ha det. Hon sitter på samma säte i bussen varje dag, handlar i samma närköp. Hon har ordning på livet. Tills den dag då hon får ett hotbrev. Någon vill döda henne. Rutinerna förvandlas till skräck och förvirring, Ragna måste försvara sig. Till varje pris.

Min kommentar
Karin Fossum var länge en favoritförfattare, men de senaste böckerna har jag blivit lite besviken på. Det kanske hör till när en serie har kommit upp i ansenliga dussinet, men det har i alla fall gjort att det tar emot lite att läsa. Därför har Viskaren blivit stående att bra tag i väntan på läslust. I stället för att bara vänta på den så la jag till serien i min Finish That Series-utmaning i år och nu har jag äntligen läst den.

Den här boken är lite mer lik de tidigare böckerna, avseende titten in i förövarens psyke. Dock är det i kubik, eftersom nästan hela boken är det, skulle man kunna säga. Brottet har skett och förövaren sitter häktad. Det finns ingen utredning överhuvudtaget. I stort sett allt är Sejers förhör med Ragna. Efter ett tag dyker det också upp brev mellan Ragna och hennes son. De känns väldigt detaljerade och ordrika. Jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin har skrivit sådana brev. Inte ens min dagbok hade så mycket information.

Känslorna för Ragna ändrar sig några gånger under läsningen, men jag är för det mesta irriterad på henne. Hon gnäller på att ingen här och ser henne, men själv ser hon inga andra. Hon är inte ett dugg intresserad av andra människor. I början tycker jag lite synd om henne, men det dröjer inte länge innan jag börjar misstänka att det är något annat fel på henne. Förutom att hon har tappat rösten. Hennes tankar och fantasier är märkliga.

Layouten på boken finns det en hel del att säga om. Allt är som en enda stor textmassa, nästan. Det finns inte ett enda talstreck eller citationstecken för att markera tal. Inte heller finns det egentligen något som markerar skiftet mellan förhör och berättelse. Ibland finns det en asterisk mellan två stycken. Ibland inte. Jag kan inte hitta någon som helst logik i dem.

Slutet på Viskaren är ovisst, tvetydigt. Antingen Sejer eller Ragna har fel, man får liksom inte veta vem. Jag kan ju tycka att en deckare utan avslut på något sätt inte är en deckare. Jag vet i alla fall vad jag tror att slutet betyder. Bara för att man är paranoid betyder det inte att man inte är förföljd.

Goodreads hade den 3,53 i genomsnitt (beräknat på 1 247 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Viskaren: Tofflan, Läsvärd eller inte? och Gunillas bokblogg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar