Smakebit på søndag: Kungariket

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Ibland kommer en bok som på beställning. Det gjorde Jo Nesbøs nya, Kungariket, när den dök upp i onsdags. Jag hade precis läst ut september månads sista planerade bok och funderade på vad jag skulle sätta tänderna i härnäst. Svaret var ju självklart. Det här är ingen Harry Hole och ja, jag vet att den kallas för deckare/thriller, men det är den lika mycket som Stina Jacksons Ödesmark. Som den faktiskt påminner om lite, tycker jag.

Min smakebit är från sida 287:

De säger att det är jag som liknar pappa.
    Tyst och stabil. Snäll och praktisk. En som arbetar hårt utan direkt talang för något, men som alltid klarar sig, kanske mest för att han inte ställer för höga krav på livet. En umgängsam enstöring med nog empati för att förstå var skon klämmer, men nog skamkänsla för att inte blanda sig i andras liv. Liksom pappa inte heller lät andra blanda sig i sitt. De sa att han var stolt utan att vara arrogant och att respekten han visade andra också kom honom själv till del, utan att han på något sätt var ett ledarfår i bygden. Den rollen överlät han glatt till de mer tal- och skrivföra, de mer karismatiska och visionära Aas:arna och Carl:arna. De mindre skamlösa.
    För han skämdes. Och den förmågan ärvde jag definitivt.
    Han skämdes över det han var och det han gjorde. Jag skämdes över den jag var och det jag inte gjorde.
    Pappa tyckte om mig. Jag älskade honom. Och han älskade Carl.