"Dödsritten" av Maggie Stiefvater

Författare: Maggie Stiefvater
Titel: Dödsritten
Genre: Fantasy
Antal sidor: 332
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The scorpio races
Översättare: Carina Jansson
Serie: -
Förlag: Ponto pocket
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 september 2020




Första meningen: Det är första dagen i november, så i dag kommer någon att dö.

Baksidetext
Varje höst går Scorpioloppet av stapeln på stranden nedanför Skarmouths vita klippor. Tusentals människor samlas för att se hästarna och havet som efteråt sköljer stranden ren från blod. Capaill uisce är bestialiska vattenhästar som är ofattbart snabba och extremt svåra att tämja. De dödsföraktande ryttarnas kamp om att ta kommandot över hästarna är våldsam ett nederlag innebär att hästen biter ihjäl ryttaren eller tar honom med sig ner i djupet. Vissa ryttare överlever. Andra gör det inte. Sean Kendrick, fyrfaldig vinnare av kapplöpningen, och Kate Puck Connolly, dess första kvinnliga deltagare, har båda mer att vinna och att förlora än någon annan ryttare någonsin haft. Men bara en kan segra.

Min kommentar
Maggie Stiefvater är en författare som jag har varit nyfiken på väldigt länge. Mest tack vare C.R.M. Nilssons envisa promotande. När jag hittade Dödsritten på bokrean för ganska många år sedan så köpte jag den direkt. Sedan har den stått där i hyllan, övergiven. I år tyckte jag att det var lika bra att ta med författaren i min Boktolva, så att den äntligen blev läst. Det är något jag inte ångrar. Myten/legenden om vattenhästar (påminner om vår egen bäckahäst) kan jag inte påstå att jag har hört talas om tidigare och i så fall definitivt inte i Stiefvaters version. Den är ett hopkok av många olika berättelser och hon har gjort det riktigt bra.

Jag uppskattar att vi uppenbarligen befinner oss i vår egen värld. Någonstans omkring Skottland eller Irland, skulle jag tippa på. Alla människor heter helt vanliga namn. Det är bara vattenhästarna är "onaturliga". När vi befinner oss är dock oklart. Det görs en hel del hokus pokus för att (försöka) skydda sig från dessa vattenhästar, men man får inga som helst förklaringar till cirklar som man spottar i, järn som läggs mot deras hud eller järneksbär som stoppas upp i deras näsborrar. Jag undrar så klart, men det stör mig inte. Faktum är att jag nog gillar det.

Egentligen så är detta samma historia som man har läst otaliga gånger förut; fattiga föräldralösa barn, rika svin, flicka möter pojke. Men samtidigt är detta så väldigt annorlunda. Jag är tacksam för att kärleken mellan flicka och pojke inte får så stort utrymme. Det är inte den som är det viktiga. I stället är det kärleken mellan ryttare och häst, kärleken till havet som är grejen. Det mesta, viktiga, sker mellan raderna, oskrivet. Effektfullt, och det är också dessa vackra monster placerade i vår egen värld.

Puck (eller Kate, som är hennes riktiga namn) är en av berättarna. Jag gillar henne. Kanske mest för att hon vägrar att se sig som ett offer. Och så har hon en väldigt lågmäld humoristisk sida. Även Sean, den andra berättaren, är lätt att tycka om. Det finns många här som jag gillar, som Pucks bror Finn, den amerikanska hästhandlaren och ja, nästan alla som figurerar faktiskt. Det finns några som är svårare att uppskatta, som till exempel Pucks andra bror, Gabe. Det han gör får mig att tappa hakan. Vem gör så? Och så finns det ju så klart de där som man mer eller mindre avskyr.

Det här är en väldigt vacker berättelse, men samtidigt hemsk. Den är både komplicerad och enkel. Jag tycker den är lite för utdragen, men jag upplever det aldrig som segt och tråkigt. Slutet är inte direkt puttenuttigt, men en aning sockersött är det allt.

Dödsritten är ingen nagelbitande spänning, utan mer en riktigt obehaglig känsla. Handlar den om hästar? Ja, på samma sätt som Fredrik Backmans Björnstad handlar om hockey.

På Goodreads hade den 4,08 i genomsnitt (beräknat på 95 415 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Dödsritten: C.R.M. Nilsson, Carolina läser och SweBookObsession.