"Stjärnfall" av Lars Wilderäng

Författare: Lars Wilderäng
Titel: Stjärnfall
Genre: Science fiction
Antal sidor: 395
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Stjärnklart 2
Förlag: Massolit Pocket
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2016
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 september 2020




Första meningen: I den stjärnklara sensommarnattens tystnad blandades skogens dofter med den varma lukten från snabbt svalnande, sprucken asfalt under Lena Svenssons fötter.

Baksidetext
I den nya världen är elektroniken ett minne blott. Nu får människorna sätta sin tillit till de böcker som finns kvar, och den kunskap som fortfarande hittas hos yrkesmän och kvinnor. Överlevarna från perioden som kallas Nedsläckningen har efter tio år börjat vänja sig. Carlstens fästning är nu en plats att räkna med, även om missnöjet med Bohusläns allsmäktige landshövding Gustaf Silverbane växer. Folket kräver demokrati, men är de verkligen redo?

Just som livet återgått i en ny vardag hörs något i fjärran. Ljuden rör upp många frågor men utan svar. En sen kväll när Lena Svensson är på väg hem får hon syn på något i skogen. Något som kan vara förklaringen till allt, och som får blodet att isa sig i ådrorna.

Plötsligt står mänskligheten inför ett än större hot. Hela Västsverige måste samla sina styrkor, medan forskningschefen Anna Ljungberg försöker analysera den motståndare de inte vet mycket om.

Min kommentar
Jag har nog alltid gillat science fiction, det finns inget som kan sätta igång fantasin som det. Dystopier är ju en subgenre, skulle man väl kunna säga, och även den genren brukar passa mig. Förutsatt att man inte blandar in zombiesar. Då tappar man mig. Rejält. Stjärnfall är andra delen i den här dystopiska serien och i förra boken slutade all teknik att fungera. Och då menar jag verkligen all teknik. Bara mekaniska saker funkar fortfarande. Läskigt så in i bänken.

Boken börjar runt nio år efter Nedsläckningen, men ganska snart hoppar vi tillbaka till år 0. Här blir det lite rörigt för mig, när det hoppas fram och tillbaka i tid och mellan personer. Dessa personer behandlas dessutom som att jag borde veta vilka de är. Små minnesbilder kommer visserligen tillbaka till mig ganska snart, men de är vare sig speciellt många eller särskilt detaljerade.

Stjärnfall spinner vidare på det som antyddes i slutet av Stjärnklart och så långt är allt väl. Det dröjer tyvärr inte alls länge innan jag suckar djupt. [spoiler]Återigen zombiesar. Hur kommer det sig att så många dystopier slutar med zombiesar? Alla virus skapar inte zombiesar. Bara titta ut i verkligheten. Det är minsann läskigt nog.[/spoiler]

Det som var spännande och skrämmande i första delen är i stort sett borta när halva boken är en enda lång strid. För mig blir det på tok för mycket "militäriska" och jag tappar direkt intresset så fort det börjar handla om truppförflyttningar och grupperingar. Jag är inte överdrivet förtjust i skildringar av strider. För att inte tala om vapen. Jag bryr mig inte ett dugg om med vilka vapen de tar död på varandra.

Karaktärerna är nog egentligen inte speciellt många, men jag fäster mig inte vid någon av dem. Vilket i det här fallet är något positivt, för de dör som flugor och vem som helst kan bli nästa offer. De blir i alla fall inga riktiga människor för mig, allt fokus ligger utanför den lilla människan. Och egentligen är det ju den lilla människan jag vill läsa om. Jag hade nog gillat detta mer i en film. I en bok vill jag ha mer "varför" än "hur".

Mitt stora problem med den här historien är själva förklaringen, orsaken till att all teknik slutar fungera. Det är precis den här "lösningen" som jag är rent allergisk mot. För mig blir det för överdrivet och osannolikt för att skrämma mig. Därmed inte sagt att boken är oläskig, den har en del detaljer som fastnar. Som att Fria Republiken i Göteborg har ganska många likheter med dagens verkliga Göteborg. Logiken funkar i alla fall tillfredsställande, men helt nöjd är jag inte. Om detta är scenariot för jordens undergång så är det ingen mening med att preppa och det känns lite hopplöst. Lite intryck har det gjort, hur som helst, för när sambon gick igenom en låda i garderoben och hittade massor av gammaldags glödlampor som han ville slänga så sa jag att de kan vara bra att ha när all teknik slutar att fungera...

Stjärnfall borde ha varit gastkramande spännande (och det tar sig mot slutet), men det är alldeles för detaljerat och framför allt utdraget. Slutet gör i alla fall att jag får hopp om tredje och avslutande delen.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,16 i genomsnitt (beräknat på 972 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Stjärnfall: Bokhuset, Ms Hisingen och Bokhyllan.