"Den nionde graven" av Stefan Ahnhem

Författare: Stefan Ahnhem
Titel: Den nionde graven
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 568
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Fabian Risk 2
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 januari 2021




Första meningen: Det var så mörkt att han nästan inte kunde se.

Baksidetext
Justitieministern lämnar riksdagen efter en hård debatt. Han använder den bakre utgången för att undgå det väntande pressuppbådet, men kommer aldrig fram till bilen som står och väntar på honom en bit bort. Han tycks ha gått upp i rök, mitt i maktens centrum.

Det är ett halvår innan händelserna i Offer utan ansikte och veckorna före jul. Snön och kylan håller både Stockholm och Köpenhamn i ett järngrepp när Fabian Risk kallas in för att i hemlighet utreda justitieministerns försvinnande. Officiellt är fallet fortfarande Säpos ansvar, men de liksom Fabian och hans höggravida kollega Malin Rehnberg famlar i blindo. Snart visar det sig att inget är som det tycks vara och att mäktiga intressen verkar för att sanningen inte ska komma fram.

Samtidigt hittas hustrun till en dansk tv-profil brutalt mördad i hemmet i Köpenhamn. Dunja Hougaard leder utredningen som för henne över sundet till Sverige.

Min kommentar
För nästan exakt två år sedan läste jag första delen i den här serien och det var inte bara för att den utspelade sig i Skåne som jag gillade den. Som vanligt så har det ändå dröjt innan jag tog mig tid att fortsätta läsa. I år bestämde jag mig för att det var dags, alla utgivna delar fanns i hyllan och jag bestämde att de här böckerna var perfekta att ha med i min Finish That Series-utmaning. Den nionde graven är alltså andra delen. Eller första om man väljer att se det så.

I den här andra delen, som väl måste betraktas som en prequel, har Fabian med familj ännu inte flyttat tillbaka till Helsingborg utan här befinner vi oss i Stockholm. Vi får äntligen veta vad det var som fick Fabian att flytta och alla mystiska referenser får till slut sin förklaring. För mig är det lite tråkigt, miljömässigt, men det är ju bara tillfälligt. Dessutom görs en hel del utflykter till Danmark.

Det vimlar av karaktärer här, men många av dem känner jag igen från Offer utan ansikte. Bland annat så dyker den danska polisen Dunja upp även här, henne gillar jag. Någon jag inte gillar är Fabian, jag förstår mig inte alls på honom. Det han gör, eller snarare inte gör. Eller hans val, snarare handlingsförlamning egentligen, i slutet, som kostar två poliser livet. Det förekommer en hel del danska karaktärer här och av någon anledning så verkar danskar bara prata danska när de pratar med svenskar. Aldrig sinsemellan. Väldigt besynnerligt, men något jag länge har misstänkt. För inte kan de väl egentligen förstå varandra när de pratar så där? Jag brukar inte gilla när man blandar in andra språk när man läser en svensk/översatt bok och det gör jag inte nu heller även om jag inte har några större problem med att läsa på danska (tur bara att jag inte lyssnade på boken för då hade jag fått problem).

Läsaren får veta ganska mycket mer än polisen, då vi även får ta del av offrens tankar. Tyvärr så blir det då självklart vad allt handlar om. Det ligger en mycket intressant historia som grund här, organhandeln i Israel, som nämns nästan bara i en bisats och som jag var tvungen att googla efter att jag hade läst ut boken. Det är en extremt hög body count i den här boken, vilket skulle kunna förklaras med att det inte bara är en seriemördare utan faktiskt tre stycken. Men så är det inte. Det är så många döda, på så många groteska sätt, att jag till slut inte bryr mig längre. Blir det för mycket? Det korta svaret blir ja. Att läsa den här boken är lite som att äta en pizza med extra allt. Bara för att var sak för sig är god så betyder det inte att det blir gott ihop.

Det är inte bara body counten som är hög här, även frekvensen av sammanträffanden ligger skyhögt över genomsnittet och det känns inte helt bra. Det blir liksom inte sannolikt. Hur vanligt är det egentligen att en mordutredare ger sig ut på mördarjakt? Alldeles ensam. Utan att ens berätta vart han/hon tänker ta vägen. Jag vågar nog påstå att jag aldrig har läst eller hört något om någon som gjort så. Ändå fortsätter det att hända i flertalet deckare. En fråga som jag funderade på, som aldrig besvarades, var hur polisen hittade Karen. Vem ringde dem? Eller dök de bara upp helt utan anledning? Det är precis sådant jag kan reagera på.

Tempot i Den nionde graven är skyhögt och det hålls i stort sett genom alla dessa väldigt många sidor. De korta kapitlen hjälper till och man hinner nästan alltid hinner bara ett till, vilket gör den rejält snabbläst. Boken kunde med lätthet ha varit kortare, men den blir aldrig tråkig. Det är väldigt rått och brutalt, detaljnivån förstärker det skulle man kunna säga, vilket inte stör mig jättemycket, men det tillför inget och jag hade kunnat vara utan det. Vi får väl se om det håller i sig i tredje delen, som det är dags för snart.

På Goodreads hade den 3,81 i genomsnitt (beräknat på 3 259 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Den nionde graven: Lottens bokblogg, Johannas deckarhörna och Bokhållarens läsblogg.