Smakebit på søndag: Uppdrag Hail Mary

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Vädret, sett inifrån, har varit helt fantastiskt den här veckan. När man har gått ut så har man nästan blåst bort. Det är helt sjukt vad det blåser. Och kallt blåser det också. Nåväl, mitt favoritträd här på innergården blommar igen och det hälsar mig varje morgon. Så otroligt vackert och jag känner riktigt hur glad jag blir i hela kroppen när jag tittar på det. Lite konstigt kanske, men jag har nog alltid varit svag för träd. När jag var liten tillbringade jag väldigt mycket tid uppe i dem.

Läsningen i april har gått fantastiskt bra och är egentligen i närheten av hur det var för några år sedan. Men så har jag också läst ovanligt många bra böcker den här månaden. I veckan kom en efterlängtad bok hem till mig och i torsdags började jag läsa Uppdrag Hail Mary av Andy Weir. Jag var ju helt såld på Ensam på Mars och eventuellt kan mina förväntningar vara för höga, men det verkar lovande så här långt. Smakbiten blir från ganska tidigt i boken, jag vill ju inte spoila något. Jaget har precis vaknat upp i något som liknar en sjukhussäng, kopplad till mängder av slangar och annat, och han vet inte var han är.

Min smakebit är från sida 13:

    Jag låter ena benet glida över kanten på sängen, och den svajar till. Robotarmarna pilar mot mig. Jag ryggar bakåt, men de hejdar sig i närheten av mig. Troligen är de beredda att gripa tag i mig om jag faller.
    "Helkroppsrörelse observerad", säger datorn. "Vad heter du?"
    "Pah, menar du allvar?" frågar jag.
    "Fel. Försök nummer två. Vad heter du?"
    Jag öppnar munnen för att svara.
    "Öh..."
    "Fel. Försök nummer tre. Vad heter du?"
    Först nu inser jag det: jag vet inte vem jag är. Jag vet inte vad jag jobbar med. Jag minns ingenting alls.
    "Hum", säger jag.
    "Fel".
    En våg av matthet sköljer över mig. Det är faktiskt rätt behagligt. Datorn måste ha givit mig lugnande medel intravenöst.
    "... väääänta ..." mumlar jag.
    Robotarmarna lägger mig milt tillbaka ner i sängen.