"Pojken som slutade gråta" av Ninni Schulman

Författare: Ninni Schulman
Titel: Pojken som slutade gråta
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 340
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hagfors 2
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 maj 2021




Första meningen: Jag är redo.

Baksidetext
En mörk augustikväll kommer ett larm till Hagfors räddningstjänst: en villa står i brand. När journalisten Magdalena Hansson kommer till platsen har huset nästan helt brunnit ner, väggarna har rasat och svart rök pulserar från de förstörda fönstren. Dagen därpå avlider en fyrtiotreårig kvinna av skadorna hon ådrog sig i branden.

Några dagar senare brinner nästa hus. Och sedan ytterligare ett. Hagforspolisen står inför en ny, stor utmaning medan den lilla värmländska staden lever i skräck.

Magdalena Hansson dras in allt mer i jakten på seriepyromanen och till slut är hennes engagemang djupt personligt. Och mycket riskabelt.

Min kommentar
Det har nu gått 4,5 år sedan jag läste första delen i den här serien, som jag tyckte oväntat mycket om. Det har stört mig lite att ha alla efterföljande böcker stående olästa och egentligen inte veta om det bara var lyckliga omständigheter som gjorde att jag gillade förra boken. I år tog jag med den i min Finish That Series-utmaning, så att jag äntligen skulle komma vidare och i maj var det dags för Pojken som slutade gråta. Ett bra beslut, så här långt.

Jag gillar verkligen att miljön är Hagfors, inte specifikt för att det är just Hagfors, utan för att det är en småstad mitt ute i den svenska obygden. Småstadskänslan är på pricken. Förutom det faktum att Hagfors verkar ha en helt osannolikt problemtyngd befolkning. I stort sett vartenda problem man kan ha förekommer här. Det är inte helt solklart att jag skulle gilla det här, faktiskt. Det är oerhört mycket privatliv och de problem som hör ihop med det. Detaljnivån är skyhög och då menar jag beskrivningar av hur man sätter på kaffe, äter mackor, går... Det brukar inte passa mig. Alls. Det är ändå något som gör att jag blir, och fortsätter vara, intresserad.

Till största delen tror jag att mitt intresse beror på att jag känner mig trygg. Jag behöver inte bekymra mig om saker runt omkring, utan kan lita på att jag får veta det jag behöver. Trots mord och annat elände så är det här avkopplande. Tempot är väldigt långsamt och egentligen är nog detta mer en relationsroman, som råkar innehålla mordbränder, än tvärtom. Det är betydligt mer fokus på människor och relationer än polisarbete och mord och jag glömmer faktiskt (ibland) bort att jag har ett brott att lösa.

Vi får i huvudsak följa tre karaktärer; journalisten Magdalena, polisen Christer Berglund och polisen Petra Wilander. Och så lite, lite av någon annan. Oklart vem, ända fram till slutet. Petra är väl den jag mest gillar hänga med. Magdalena känns för orolig och nervös för mig. Och Christer, han gör mig orolig på riktigt. Det känns märkligt när den som beter sig mest underligt och misstänkt är en av poliserna, men han är nog bara ovanligt... mesig. Jag har nog generellt svårt för männen i den här historien, de känns inte... trovärdiga... De är gnälliga, självömkande, självupptagna, har ett enormt bekräftelsebehov... men, vänta lite nu... Oh well...

Eld är något som skrämmer mig rejält så det här kommer väldigt nära. Det lilla som nu finns där, men beskrivningen av andra mordbranden berör mig. Det jag reagerar på, på ett negativt sätt, är att varenda människa här har stora problem. Det hade varit skönt om någon hade sluppit det och kunnat vara lycklig. Jag kan tycka också att det stoppas in på tok för många samhällsproblem, det blir för mycket helt enkelt även om de inte tar över på något sätt.

Jag har egentligen inga problem med de många karaktärerna (är hela Hagfors med?) och inte heller med upplägget/strukturen. Det hade dock underlättat läsningen om de oerhört långa kapitlen hade varit kortare och dessutom bara innehöll en persons tråd. Som det är nu så skiftar det fram och tillbaka och det skulle kunna upplevas som rörigt. Detta är ju en gammal bok (2012) och kanske hade inte alla börjat låta sin huvudperson bli personligt inblandad och råka i livsfara på den tiden, man naturligtvis så händer det här. Och jag är så sagolikt less på det.

Pojken som slutade gråta visar med all önskvärd tydlighet att det inte bara var en lyckoträff med förra boken. Jag gillar verkligen det här. Helt otippat och ingen är egentligen mer förvånad än jag. Nästa bok ska läsas redan om någon vecka så jag hoppas att det håller i sig.

På Goodreads hade den 3,63 i genomsnitt (beräknat på 715 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Pojken som slutade gråta: Annikas litteratur- och kulturblogg, Helenas bokhylla och Mina skrivna ord.