Film: Min pappa Marianne (2020)

Titel: Min pappa Marianne
Originaltitel: Min pappa Marianne
Genre: Dramakomedi
Regissör: Mårten Klingberg
Manus: Cilla Jackert, Daniel Karlsson, Ida Kjellin
Skådespelare: Hedda Stiernstedt, Rolf Lassgård, Lena Endre, Klas Wiljergård, Nour El-Refai
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: Sverige
Längd: 105 min
Serie: -
Såg den på SVT Play 25 juni 2021





Handling
Efter att ha brutit upp med pojkvännen återvänder Hanna, 28, till Alingsås för ett vikariat på lokalnyheterna. När hennes älskade pappa, prästen med det stora skägget, avslöjar att han egentligen vill kallas Marianne vänds Hannas värld upp och ner. Men för pappa Marianne finns ingen återvändo, hon måste äntligen få vara den hon är. Det blir en omtumlande resa för Hanna som inte kände vare sig själv eller sin pappa så väl som hon trodde. En feelgood-berättelse om modet att vara sig själv och lyckan över att bli älskad för den man är.

Min kommentar
Min pappa Marianne är en film som jag ju så klart har hört talas om. Ganska mycket. Jag har egentligen inte känt mig riktigt lockad av att se den, på grund av att det är Rolf Lassgård som har en huvudroll. Jag gillar egentligen inte honom, även om Ove-filmen fick mig att inte ogilla honom lika mycket. På midsommarafton, när det inte var någon fotboll, så enades vi om att det kanske var dags ändå.

Jag blev glatt överraskad över att filmen utspelar sig i Alingsås, vilket är hyfsat nära mina gamla hemtrakter. Även om jag nog inte var där någon gång under uppväxten, men för några år sedan spenderade vi en helg där. Det var roligt att känna igen sig.

Eftersom detta är en svensk film så hade jag förväntat mig massor av pekpinnar och faktiskt även fördömande av alla som inte direkt, utan reflektion, accepterar en otroligt omvälvande situation. Men icke. Filmen har en väldigt avslappnad attityd, vilket gör att den omedelbart känns trovärdig. Det är ju så lätt att veta vad som är rätt när någon annan drabbas av något. Lasse/Marianne har ju bearbetat detta i många år, medan hans familj bara får det rätt i knät. Det kan nog ta ett tag innan man vet hur man ska handskas med det, fullt ut. Jag tycker den visar problematiken på ett bra sätt. Det är ju liksom inte bara en person som påverkas. De hanterar de, minst sagt, på väldigt olika sätt.

Frun Vera, verkar ha känt till det ett tag och jag tycker hon hanterar det på ett bra sätt. Dottern, Hanna, är så där olidligt PK. Ända tills hon själv hamnar mitt i det hela. Då blir det plötsligt en helt annan femma. Sonen, David, hanterar det genom ironiska kommentarer. Och alltså, jag bara älskar hans t-shirts! Lena Endre är fenomenal, precis som vanligt. Och det tar emot, men det gäller även Rolf Lassgård. Jag får kanske revidera mitt ogillande... Nour El-Refai är också med och det är kul att se henne i något annat än det hon själv kallar för blatteroll.

Det finns även en sidohistoria här, den om att återvända till sitt barndomshem. Som misslyckad. Med vare sig man, barn eller jobb. Jag tycker att den klarar att berätta båda historierna på ett riktigt bra sätt. Jag blir bara konfunderad av en enda sak och det är brorsan Davids kommentar till syrran Hanna, när hon flyttar hem. Om hon nu kommer att släppa sin stockholmsdialekt. Mer eller mindre alla pratar ju så i filmen. Inklusive han själv...

Min pappa Marianne är rolig, sorglig och mycket berörande. Jag är glad att jag äntligen har sett den.



På Letterboxd hade den 3,3 i genomsnitt (beräknat på 431 betyg).
På IMDb hade den 7,0 i genomsnitt (beräknat på 1 274 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam