Smakebit på søndag: Plan B

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Igår blev det inte mycket läst för då var jag på bokträff! Ett mycket trevligt initiativ av @boktraffiskane som drivs av @stinas_boksida och @anettes_lilla_bibliotek Författarmöte, bokbyte, utlottning och många, många andra bokläsare. Det är så fantastiskt att det här är möjligt igen och ett trevligt initiativ som jag hoppas blir återkommande.

Just nu läser jag Kniv av Jo Nesbø, som är den tolfte och senaste delen om Harry Hole (jag vet inte om det kommer fler). Den är precis lika bra som jag hade förväntat mig, men därifrån kommer inte min smakebit i dag. Jag är nämligen alldeles i slutet (borde hinna läsa ut den i dag) och jag vill ju inte avslöja något... I stället blir det ett stycke ur nästa bok jag ska läsa, Plan B av Jonathan Tropper. Jag har tidigare läst två böcker av honom och han brukar vara lättsam, men med djup. Eller vad man ska säga. Detta är hans debutbok så det ska bli intressant.

Min smakebit är från början av boken:

Jack var en filmstjärna, vilket betydde att det var socialt accepterat för honom att bete sig rätt svinigt. Men när han dök upp svettig och hög till Lindseys trettioårsfest, boxade den lismande hovmästaren i ansiktet och spydde i krukgladiolerna framför de knähöga fönsterblecken på Torre's, för att sedan slockna i en stol vid vårt bord, var det ingen som tyckte att det var särskilt kul. Inte Lindsey, som sa "Fan vad tröttsamt", och gick bort till baren för att få sig en till vodkashot. Inte Chuck, som slängde isen från sin och min drink i en servett och försvann ut i köket för att ta hand om hovmästaren medan han muttrade förbannelser över Jack. Inte Alison, som störtade upp ur stolen och oroligt försökte få liv i Jack genom att försiktigt örfila honom och badda hans panna med en fuktig handduk medan hon hysteriskt sa "Herregud Jack, vakna", om och om igen. Och inte jag, som i brist på något annat att göra reste mig från bordet och gick genom det förfärade sorlet från de välklädda middagsgästerna för att göra Lindsey sällskap vid baren.