"Gryningsjakten" av Anna Kuru

Författare: Anna Kuru
Titel: Gryningsjakten
Genre: Thriller
Antal sidor: 236
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Kirunatrilogin 3
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 december 2021




Första meningen: Dag blir till kväll blir till natt.

Baksidetext
Det är med blandade känslor Allis kliver av planet i Kiruna efter sin semesterresa. Hon har sett fram emot att vara utvilad när hon återvänder till sitt jobb, men tankarna på allt som hänt kommer tillbaka. Vem var egentligen Raumo? Vilka var hans föräldrar, de som hoppas att han ännu lever? Vardagarna flyter på men Allis längtar bort igen. Av sin chef på bilprovningen får hon ett erbjudande om en plats i älgjaktlaget. Allis tackar ja och när höstvindarna sveper genom Kiruna ger hon sig åter ut i skogen. Det blir en stunds andrum innan tystnaden bryts av grannlagets jägare som dricker för mycket. Alkohol och jakt hör inte ihop, inte på något sätt.

Och gruvberget i Kiruna rör på sig. Får marken att skaka och Allis att minnas. Driver fram sådant som gömts under många år. Händelser som gjort Allis till den hon är - och gör hennes hämnd oundviklig.

Min kommentar
De två första böckerna i den här serien har varit riktigt bra och när tredje delen, Gryningsjakten, släpptes i höstas så köpte jag den. Den som följer mig vet att böcker har en tendens att bli stående olästa i fyra-fem år, men det här är så bra att jag läste boken bara två månader efter att jag köpte den.

Eftersom den här trilogin inte på något sätt är fristående så drabbas jag lite av mitt största problem när det handlar om serier, jag minns inte allt som har hänt. Jag blir lite förvirrad ett tag, men det mesta kommer tillbaka hyfsat snabbt. Det hjälper ju till att det inte direkt vimlar av karaktärer här. Även baksidetexten gör mig en aning förvirrad och då tänker jag specifikt på hämnddelen. Eller är det en hämnd mot män i allmänhet, som diffus grupp, som menas?

Karaktärerna är som sagt inte speciellt många och då måste man ändå räkna både naturen och gruvan till dem. Jag brukar ju påstå att jag inte gillar miljöbeskrivningar, men det är inte helt sant. När de görs på det här sättet så är det bara att låta sig njuta av dem. Allis är som hon har varit hela tiden och jag tror inte att jag någonsin har stött på en karaktär med så mycket integritet. Och då menar jag i betydelsen att ha ett skydd utåt. Inte så mycket den rättrådiga och hederliga. Hon har egentligen för mycket av den för sitt eget bästa, tror jag. Det känns lite märkligt att vara på samma sida som en mördare. För det är hon ju faktiskt. Och inte bara en enda person heller. Det görs dock ingen stor grej av det utan det är mer som i förbigående.

För det mesta så får vi följa Allis, så klart, men även läskiga Jonas, Allis chef Anna, en man som bara kallas "mannen" samt Raumos föräldrar Aarno och Helmi får vara med i egna trådar. Det blir aldrig rörigt och det är alltid tydligt vem som berättar. Det blir också en hel del tillbakablickar, mest till Allis uppväxt. Där finns förklaringen till att hon blev som hon blev, kanske. Med tanke på att hennes farfar verkar ha varit en bra man så borde hon kanske inte utgå från att alla män är svin. Även om de hon träffar gör sitt yttersta för att bevisa att de är just det.

Personligen så önskar jag mig fortfarande någon karaktär som inte är läskig/otrevlig och då speciellt en man som inte är ett kräk. Det hade varit trevligt. Det finns ju faktiskt sympatiska män. Också. Jag brukar föredra en mer nyanserad bild, det ger en bättre effekt när det finns motsatser.

Jag tycker inte att det är lika ödesmättad stämning här, men i övrigt är det ungefär likadant. Det är så uppfriskande med en författare som inte ordbajsar, som vågar skriva kort och inte berätta allt i klartext. Det känns som att varje ord är vägt på guldvåg.

Gryningsjakten är ett bra och värdigt avslut på den här trilogin och jag kommer nog att sakna Allis, men jag ser med spänning fram emot vad som än kan komma från Anna Kurus penna.

På Goodreads hade den 3,65 i genomsnitt (beräknat på 26 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Gryningsjakten: Kapprakt, Tankar från en samlares hjärna och Den läsande kaninen.