Smakebit på søndag: Det trettonde fallet

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

I helgen har vi inte haft något planerat, inga sociala åtaganden överhuvudtaget. Det känns ... befriande. Och välbehövligt efter en ganska tung vecka. Nu är det bara fyra jobbdagar kvar, sedan är det dags för två veckors semester och en Spanien-resa. Jag har fortfarande den där känslan att jag inte kommer att tro på det förrän jag står där.

Boken som smakebiten kommer ur har jag inte börjat läsa än, eftersom jag är upptagen med att testläsa ett efterlängtat manus, men jag hoppas börja på Det trettonde fallet av Åke Edwardson i morgon eller så. Detta är trettonde delen i serien som skulle vara tio delar. Den här räknar jag som lite uppladdning inför Spanien 🙂 Jag hoppas att det är det i alla fall, åtminstone så är Erik Winter på väg hem från Marbella. Det är ju alltid något, tänker jag.

Min smakebit är från början av boken:

Winter hade druckit en snabb kopp kaffe på Málagas flygplats som vuxit sig stor under de tjugofem år han lyft och landat. Då hade den varit en barack med fastkedjade bagagevagnar som enbart svalde pesetasmynt, vilket få ankommande bar med sig. Nu var byggnaderna som en egen stad, ett modernt helvete.
    Angela hade kört därifrån medan han vinkat till Elsa och Lilly som vinkat och vinkat tillbaka ända tills deras små händer och ansikten försvunnit i soldiset. De ville inte att han skulle åka igen. Det var omöjligt att förklara för barn: mamma bor i Spanien och pappa bor i Göteborg. Efter två år med hela familjen i samma hus i Marbella flyttade pappa tillbaka för att han ville fortsätta jaga mördare när han trott att han jagat färdigt. Hur förklara sådant?