Smakebit på søndag: Station Elva

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Jag har mest försökt att ta det lugnt den här veckan, leva kvar lite i den där läsretreatsbubblan. Det har gått sådär, med både toppar och dalar.

Egentligen läste jag ut Station Elva av Emily St John Mandel igår, men jag har ännu inte riktigt bestämt vad jag ska läsa härnäst. Jag minns inte längre när jag fick ögonen på den här boken. Det jag minns är att jag var otroligt sur för att den inte hade översatts till svenska. Vilket gjordes för något år sedan. Det året, 2020, önskade jag mig den i julklapp. Endast lite drygt två år senare läser jag den alltså 😁 Jag gissar att jag måste ha läst vad den handlar om när jag blev nyfiken på den, men det har jag i så fall glömt. Den var inte i närheten av vad jag förväntade mig. Och det behöver inte betyda något negativt.

Min smakebit är från sida 247:

Till en början räknade människorna på Severn City Airport tiden som om de bara vore tillfälligt strandsatta. Det var svårt att förklara detta för unga människor under decennierna som följde och det var inte konstigt; att bli strandsatt på en flygplats hade dittills alltid betytt att det fanns ett slut, att man efter ett tag fick gå ombord på ett plan och flyga iväg igen. Först verkade det oundvikligt att nationalgardet snart skulle komma inrullande med filtar och matpaket, att markpersonalen skulle komma tillbaka och att planen snart skulle börja lyfta och landa igen. Dag ett, dag två, dag fyrtioåtta, dag nittio - vid det laget hade alla sedan länge slutat hoppas på att normaliteten skulle återvända - och sedan: år ett, år två, år tre. Tiden hade nollställts av katastrofen.