Bok: Hundar, hus och hjärtats längtan av Lucy Dillon

Författare: Lucy Dillon
Titel: Hundar, hus och hjärtats längtan
Genre: Feelgood
Antal sidor: 428
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Walking back to happiness
Översättare: Marianne Mattsson
Serie: Longhampton 3
Förlag: Bonnier Pocket
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 februari 2023




Första meningen: Ben och Juliets jack russell hette Minton, för på vägen till hundstallet hade Ben hört ett dåligt skämt på radion, om en hund som hette Minton och som hade svalt en fjäderboll.

Baksidetext
Juliet har nyligen förlorat sin älskade man Ben. Endast trettioett år gammal och änka stannar livet för Juliet. Hon isolerar sig hemma och tillbringar dagarna framför teven. Desperat försöker hon följa råden i olika självhjälpsböcker och väntar förhoppningsfullt på den magiska ettårsdagen då hon enligt böckerna ska ha lämnat det värsta bakom sig.

Hennes syster Louise lever ett på ytan perfekt liv. Hon är gift med framgångsrika egenföretagaren Peter, de har lilla sonen Toby och lever i ett snyggt, toppstylat hem. Men sedan barnet kom saknar Louise något i sitt äktenskap ...

När mamma Diane lyckas locka ut sin ena dotter, Juliet, på hundpromenader, först med den egna lilla terriern Minton och snart även med andra hundpersonligheter i grannskapet, börjar det hända saker ...

Utan att Juliet vet hur det gått till, har hon plötsligt ansvar för en mängd hundar, katter och krukväxter som behöver omvårdnad när ägarna är bortresta. Dessutom får hon energi över till att börja renovera det viktorianska hus som hon och Ben köpte tillsammans. Med hjälp av Lorcan, en god vän till den stökiga men trevliga rockmusikälskande storfamiljen i huset intill, tar Juliet tag i ett rum i sänder – något som verkar ha samma terapeutiska inverkan på hennes liv som hundpromenaderna har.

Systrarnas vägar korsas under jakten på lycka och en attraktiv man kommer att spela en alltmer avgörande roll i sammanhanget.

Min kommentar
Det kändes som att jag bara hade läst om mörker och elände i evigheter så när nästa bok i kön också var nattsvart så kände jag att det fick vara nog. Jag behövde något ljust och upplyftande (med bara en liten gnutta svärta i). Lyckligtvis hittade jag Hundar, hus och hjärtats längtan i hyllan. Den kändes så rätt.

Nej, jag hade inte läst på baksidan vad den handlade om, men det hade inte spelat någon roll. Jag vet att Lucy Dillon skriver feelgood som passar mig och kände mig helt trygg i att allt skulle lösa sig. Här finns både sorg, glädje, kärlek, skratt och hundar. Massor av hundar. Och vardagligt. Kanske är det det som gör att jag kan relatera så lätt. Jag gillar verkligen tonen. Den är så brittisk.

Karaktärerna är inte speciellt många och en del namn som är bekanta från de tidigare böckerna dyker upp. Det gillar jag. Juliets mamma och syster Louise blir jag nästan skogstokig på. De lägger sig i precis allt och behandlar Juliet som något som kan gå sönder. Nu verkar ju Juliet ha behövt en spark där bak och det hade ju gått ett tag sedan hennes man dog, men ändå. Familjen Kelly bara älskar jag, men hade på riktigt avskytt att bo bredvid dem.

Några perfekta förhållanden tror jag inte existerar och det kan nog bli mentalt jobbigt att försöka leva i ett. Eller ge sken av att man lever i ett. Jag tycker att det som händer i Louises och Peters relation är trovärdigt. Dock kan jag tycka att de problemen löser sig lite väl snabbt och lätt.

För mig är det viktigt att reaktioner på känslor stämmer med mina egna, eller allra helst så ska de inte beskrivas alls eftersom jag har märkt att jag inte verkar reagera på ett "normalt" sätt. Här upplever jag det som att jag får lov att känna allt själv, inklusive skuldkänslan när en nära anhörig dör. Att man borde/ville/kunde/skulle ha gjort annorlunda. Naturligtvis känner karaktärerna här många känslor, men jag blir liksom inte tvingad att reagera som de.

Det här med djur alltså, den villkorslösa kärlek de har att bjuda på, de är verkligen terapi. Som fungerar. Då är jag inte ens någon hundmänniska, även om jag ju gillar dem också. Framför allt Minton är en stjärna och jag bara älskar hur han fick sitt namn. En intressant reflektion hittar jag också och det är detta med att man refererar till någons matte/husse, vilket ju år precis som för föräldrar, som ju är någons mamma/pappa. Som att man inte längre är en egen person. Däremot så har jag nog lite svårt för när man ger djur mänskliga egenskaper, känslor och tankar.

Hundar, hus och hjärtats längtan är en jättefin skildring av sorg och hur konstigt det än kan låta så är den väldigt charmig och mysig, även om ämnet är tungt. Det känns liksom bra i hela kroppen. Historien är otroligt förutsägbar, men det var jag beredd på och förväntade mig inget annat. Ibland är en feelgood precis vad doktorn ordinerar och mitt humör steg flera grader.

På Goodreads hade den 4,02 i genomsnitt (beräknat på 4 132 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Hundar, hus och hjärtats längtan: C.R.M. Nilsson, Carolina läser och malins bokblogg.