Sidor

onsdag 29 mars 2023

Bok: Odinsbarn av Siri Pettersen

Författare: Siri Pettersen
Titel: Odinsbarn
Genre: Fantasy
Antal sidor: 661
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Odinsbarn
Översättare: Ylva Kempe
Serie: Korpringarna 1
Förlag: B Wahlströms
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 mars 2023




Första meningen: Thorrald lyckades ta sig in genom dörren, men han förmådde inte stänga den bakom sig.

Baksidetext
Tänk dig att du saknar något som alla andra har. Något som visar att du hör hemma i den här världen. Något som är så viktigt, att utan det är du ingenting. En pest. En myt. En människa.

Hirka är femton vintrar gammal när hon får veta att hon är ett odinsbarn ett svanslöst odjur från en annan värld som sprider röta omkring sig. Hela hennes tillvaro ställs på ända. Hon är föraktad, fruktad och jagad, och någon vill döda henne för att hennes identitet ska förbli en hemlighet. Men det finns värre saker än odinsbarn, och Hirka är inte den enda varelsen som har tagit sig igenom världarna ...

Min kommentar
Jag vill ju så otroligt gärna tycka om fantasy, men det är en genre som inte alltid funkar för mig. När Odinsbarn började dyka upp, för ganska många år sedan, blev jag omedelbart nyfiken. Titeln gör ju att man kan misstänka lite nordisk mytologi också, något som jag nästan är barnsligt förtjust i. Boken fick jag när jag fyllde år 2015, sedan har den stått där. I år tyckte jag att den minsann har stått tillräckligt länge och tog med den i min Boktolva.

Mig tappar nog boken redan från början, den är oerhört förvirrande (och irriterande). Många viktiga tidigare händelser nämns helt flyktigt, på ett sätt som antyder att man borde känna till dem. Det gör jag ju självfallet inte, så allt detta får mig att undra om det här verkligen är första boken. Det vet jag ju att det är, men jag tappar fokus när jag hela tiden måste fundera på om jag har missat något. Då har jag bara läst något tiotal sidor, men tyvärr så hämtar sig egentligen aldrig boken från den starten. Trots den nordiska mytologin som blandas in i det egna världsbygget.

Karaktärerna är många, men det är bara några få som är viktiga. Jag kan inte påstå att jag tycker om någon av dem. Det skulle vara Eirik då. Och Kuro. Om han räknas. Hirka känns som en otroligt naiv person, trots att hon har haft en ganska tuff uppväxt. För mig är nog samtliga karaktärer endimensionella. De är antingen goda eller onda. Inga gråzoner här inte. Ingen av dem utvecklas egentligen heller. De är samma personer i slutet som de var i början. Jag blir aldrig engagerad, vare sig i karaktärer eller historia. Förenklat är ett ord som kommer för mig.

Det är så mycket som inte funkar för mig i den här boken. Som det där ninjaliknande, de där som typ kan flyga och springa runt i trädtopparna i kinesiska filmer, det funkar minsann inte i bokform heller. Kartan som finns i början gjorde mig först lycklig, men när jag försökte hänga med på den så visar den sig vara inte speciellt detaljerad, som karta betraktas. Teckensnittet är dessutom nästan omöjligt att läsa och flera orter som nämns i boken finns inte ens med på kartan.

Detaljnivån är ibland på molekylnivå och det funkar inte alls för mig. Jag lyckas inte se de bilder som författaren så noggrant målar upp. Det är så väldigt många onödiga ord. Bland annat ett evigt ältande om vissa saker, som Rime, Kraften och den saknade svansen. Ofta är jag faktiskt rent uttråkad. Allt är så otroligt melodramatiskt också. Det finns en hel del fina tankar här, som jag uppskattar, men det blir bara för mycket av dem. Det känns som att de med våld trycks ner i halsen på mig tills jag storknar. Det blir lite för övertydligt och tillrättalagt.

Känslan av att ha läst en bok på nästan 700 sidor, om något som kallas Kraften, utan att egentligen få veta vad det är, är väldigt märklig. Inte heller får jag veta vad "famna" innebär och betyder. Vad används det till och varför? Här är så mycket utfyllnad som aldrig tar vägen någonstans, men det jag behöver få veta är fortfarande höljt i dunkel. Jag har sett att de senare delarna är runt 150 sidor kortare. Det borde även Odinsbarn ha varit.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 4,14 i genomsnitt (beräknat på 8 920 betyg).
Jag ger den 3,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
DetaljrikFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Odinsbarn: Lottens bokblogg, Carolina läser och Bibliotekslamporna.

2 kommentarer:

  1. Jag har för mig att jag också blev nyfiken på den här serien. Men tydligen inte så pass mycket att jag köpt boken eller ens kollat om den finns på Storytel. Och nu känns det rätt bra. Fantasy fungerar också bara ibland även för mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade hoppats så mycket på den boken och det känns lite som att jag är typ ensam om att inte tokälska den. Det där med (viktiga) saker som bara hänger i luften och man bara ska acceptera funkar inte så bra för mig. Det känns ändå lite som att många tycker att de två senare böckerna är bättre så man vet aldrig 🙂

      Radera