Bok: Dubbelexponering av Sebastian Avindell

Författare: Sebastian Avindell
Titel: Dubbelexponering
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 356
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Östgötamorden 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 april 2023




Första meningen: Han satte sig i soffan med en belåten suck.

Baksidetext
Linköping skakas av ett blodigt våldsdåd. En okänd gärningsman har skjutit tre personer på Stora torget från ett hotellfönster och därefter tänt eld på byggnaden.

Caspar Ekberg och Liv Larsson på Linköpingspolisen ställs inför sina karriärers hittills svåraste fall - en utredning kantad av spår kopplade till terrorism och till offrens yrken inom socialtjänsten. Det blir allt svårare att hålla distans till de drabbade, och samtidigt hänger Caspars äktenskap på en skör tråd.

När Caspar upptäcker att någon rör sig i hans trädgård om nätterna och hittar sonens kanin uppspikad på en vägg kommer hotet närmare. Han tvingas konfrontera sin värsta mardröm, medan Liv måste axla ett allt större ansvar för utredningen och ställs öga mot öga med en mördare som tappat kontrollen.

Min kommentar
Dubbelexponering är en bok som jag är säker på att jag helt hade missat innan den dök upp som en överraskning. Linköping, där boken utspelar sig, verkar vara det nya Stockholm. Många deckare förlägger miljön dit nu. Detta är också första delen i en serie, Östgötamorden, så jag gissar att det blir fler böcker om området.

Poliser med trassliga relationer känns överanvänt i deckare och det finns även här. Vad som inte brukar finnas är en högst beklämmande och läskig beskrivning av en nedåtgående spiral av galenskap. Som bara snurrar fortare och fortare. Det finns det också här och det visar på hur svårt det är att upptäcka att någon mår dåligt. Trots att man jobbar tätt ihop.

Karaktärerna är förhållandevis få och det beror nog mestadels på att poliserna egentligen inte utför något polisarbete. De som är någon sorts huvudpersoner upplever jag som för ... tydliga. Vilket kanske låter konstigt, men de är för enkelspåriga. Något som jag verkligen ogillar i en deckare är dåliga poliser och det kan man väl säga att jag får nog av i den här boken. Jag hoppas och tror att man inte kan få vara en så dålig polis och ha kvar jobbet. Oavsett vem man är släkt med. Den enda karaktären som känns genuin och som jag verkligen tycker om att hänga med är Lars.

I boken finns även en tråd som går under namnet pojken & flickan. Den är helt obegriplig. Varför den finns där alltså. De kallas envist för pojken och flickan, även när de har blivit vuxna. Det är uppenbart vilka de är och om det skulle ha funnits några tveksamheter om det så försvinner de när alla andra karaktärer i den tråden nämns vid namn. Resultatet blir två olika trådar om samma par. En där de har namn och en där de inte har det. Om det var meningen att göra det klurigare med detta så misslyckas det ordentligt. Det blir bara förvirrande och än värre blir det när det dyker upp ett barn, en pojke. Min hjärna får härdsmälta när pojken och barnet nämns i samma mening.

Filosofiska funderingar är inget jag uppskattar och det finns det en masse här. Jag blir ganska less på dem, speciellt i epilogen. Språket är generellt väldigt utsmyckat och ibland blir formuleringarna väl poetiska för min smak. Upplösningen blir för mig som en stor antiklimax och den känns som den enkla vägen ut.

Och så till det stora problemet med den här boken. Den innehåller så många fel, i form av märkliga ordval, märklig ordföljd och massor av stavfel. En karaktär byter plötsligt namn (för att göra det än värre så byter han till ett som en annan karaktär har). Eventuellt så byter man även år, men då från 2021 till 2014, vilket jag håller för osannolikt. Fredag 2 juli blir nämligen plötsligt onsdag 2 juli. Allt detta får mig att undra om någon överhuvudtaget har korrekturläst den och har den verkligen varit hos en redaktör. Jag tycker det är respektlöst, framför allt mot författaren, att släppa igenom ett så obearbetat manus.

Det som jag gillar mest med en deckare, polisarbete, finns det tyvärr inte så mycket av i Dubbelexponering. Här är det mest privata problem och tjafs. Jag gillar ändå historien och jag kan nog tänka mig att läsa andra delen också. Om inte annat så för att se om förlaget har gjort ett bättre jobb med editeringen.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,80 i genomsnitt (beräknat på 40 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Dubbelexponering: Lottens bokblogg, Kapprakt och Mina skrivna ord.