Smakebit på søndag: Nattavaara

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Semester! Som jag har sett fram emot detta, det är nästan så att jag blir orolig för att jag har för höga förväntningar. Resan går norrut. Högt norrut. Nästan så långt man kan komma i Norden.

Nu blir det ju då bara böcker som utspelar sig längs vägen, kan man säga. Först ut på resan är Nattavaara av Thomas Engström och Margit Richert och den är första delen i en dystopi, efter att inte bara klimatkatastrofen har slagit till utan även pandemier och finanskriser har raserat samhället. Nattavaara kommer vi nog faktiskt att passera (en liten bit ifrån), inte i dag och inte heller i morgon, men på tisdag. Men då är nog boken utläst.

Min smakebit är från sida 257:

Ungen grät och skrek men till slut lyckades Hartmann skilja syskonen åt. De började gå genom stan, han och flickan som hette Sofia. Borde han hålla henne i handen? Det var hon väl för gammal för? Han var fan själv för gammal för det. Det fanns tillfälliga perioder för sådant - treårsåldern upp till sju eller så, sedan var det totalförbjudet av barnen själva från sju till tretton, men vips igen i tonåren var det tillåtet, somliga förlängde detta jamsande så att det också varade hela studenttiden - men sedan var det äntligen slut på eländet. Såg man ett fullvuxet par hålla varandra i handen kunde man vara säker på att det var något fel på dem, att de drabbats av en ofattbar motgång eller tragedi. Hartmann hade inte hållit någon i handen sedan han fyllde tjugo och han tänkte inte gå tillbaka till att göra det nu.