Bok: Våroffer av Anders de la Motte

Författare: Anders de la Motte
Titel: Våroffer
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 405
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Årstidskvartetten 4
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 19 april 2025




Första meningen: Så fort Lille-Stefan körde in i träsket började han tänka på den döda flickan.

Baksidetext
Valborgsnatten 1986 mördas en sextonårig flicka under ritualliknande former i skogen intill ett skånskt slott. Hennes styvbror döms för dådet, och kort därefter försvinner hela familjen spårlöst. Våren 2019 flyttar läkaren Thea Lind in på slottet. Efter att ha gjort ett märkligt fynd i en uråldrig ek ökar hennes fascination för den gamla tragedin. I takt med att hon upptäcker likheter mellan flickans uppväxt och sitt eget såriga förflutna, blir hon alltmer övertygad om att sanningen om mordet aldrig kommit fram. Och att våren 1986 kanske krävt flera offer.

Min kommentar
Äntligen var det dags att plocka fram den sista delen i Årstidskvartetten, Våroffer. Detta har varit en riktigt bra "serie" (det enda böckerna har gemensamt är geografiskt läge och tema). Även om du envist hävdar att du inte läser deckare så tycker jag att du ska ge de här böckerna en chans, för de är så mycket mer än det. De är nästan mer relations- och familjedrama än deckare.

Serien påminner lite om Christoffer Carlssons Hallandssvit, när det gäller uppbyggnad och tema. I Anders de la Mottes böcker så tillkommer temat med en återvändare, men i just den här historien är det inte huvudpersonen som är återvändaren. Den historiska tråden utspelar sig 1986 och i början återkommer den tråden i vartannat kapitel. Sedan upphör de ett bra tag, för att återkomma först i slutklämmen. Alltså, samma uppbyggnad som i de tidigare böckerna.

Mängden av karaktärer är på en bra nivå och de är väldigt bra skrivna. Dessutom trovärdiga ända fram till det något för överdramatiska slutet. Där blev det liksom för mycket. Thea vet jag inte vad jag ska tycka om. Om hon är väldigt modig eller bara väldigt dum i huvudet. Hon gör och säger saker hela tiden, utan att fundera över eller ens överväga konsekvenserna. För att inte tala om hur hon låter sin odresserade hund springa löst i skogen. I slutet av april.

Boken var så bra att jag bara var tvungen att fortsätta läsa när jag kommit till den andra halvan. Det blev så att jag råkade läsa ut den för snabbt (om det nu faktiskt finns något sådant). Det var tur att jag var påskledig så att detta vara möjligt. Jag tycker denna var mer suggestiv än de tidigare delarna. Kanske beror det på det mytologiska inslaget. Författaren har verkligen finslipat tekniken.

Hur bra den här serien än har varit så är det förmodligen ett bra val att avsluta den här. Personligen så börjar jag känna mig less på temat med en dåtid som blir aktuell i nutid. Det är ett mer än uttjatat tema. Hellre läser jag då om dessa små samhällen som är så speciella. Inte bara de skånska. Den tvingande "sammanhållningen" (grupptryck är ett mer passande ord egentligen) som gör att ingen pratar om gamla, fortfarande såriga och oläkta händelser i det förflutna. Speciellt inte när det kommer en utomstående och snokar.

Väldigt länge så var Våroffer på väg mot ett ännu högre betyg och att vara bäst i serien (det senare gäller eventuellt fortfarande), men tyvärr så förstör upplösningen mycket för mig. Jag är i alla fall mycket glad för att jag har många olästa böcker av Anders de la Motte i min hylla.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,95 i genomsnitt (beräknat på 1 788 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Våroffer: Just nu - Just här, Tankar från en samlares hjärna och Litteraturburen