Smakebit på søndag: Coq Rouge

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men just nu verkar vi vara lite husvilla. Vår ordinarie samlingspunkt tycks ha försvunnit, men jag tänker att jag fortsätter med att varje vecka bjuda på ett stycke i boken jag läser.

Vintern har tagit ett riktigt grepp om Skåne, i alla fall i någon dag till. Både snö och massor av minusgrader (ja, enligt skånska mått). Jag minns inte ens när det var så här kallt så här länge. För mig som gillar vinter så är det kul, men tyvärr blåser det ganska kraftigt också så det är inte direkt njutbart att vara ute. Vardagslunken har nästan börjat, jag jobbade bara två dagar veckan som gick. Det var ganska lagom.

En serie som jag har läst spridda skurar i är Jan Guillous om Carl Hamilton, del 2, 3, 9 och 10 läste jag på 90-talet och hälften av dem var faktiskt riktigt bra. Det är i alla fall den bedömning jag gör när jag ser vad jag har satt för betyg 😊 Eftersom jag är lite nyfiken på hur allt började och sedan fortsatte så ägnade jag några år åt att försöka hitta alla delar som inte redan fanns i hyllan. Det var några stycken. En del av dem var väldigt svåra att hitta, men de två sista hittade jag redan 2009, sedan har de bara stått där. Och inte lockat ett enda dugg, för jag minns ju också hur grabbiga de där böckerna var, med oerhört detaljerade beskrivningar av vapen och liknande. I år har jag tagit med serien i min Finish That Series-utmaning. Om jag nu har ägnat så mycket tid åt att försöka hitta böckerna så får jag väl läsa dem också. Coq Rouge är den allra första, som jag då alltså inte har läst, och det är inte alls så illa som jag hade befarat.

Min smakebit är från sida 315-316:

    "Kalla honom då för Coq Rouge, Den röda tuppen, apropå vinet", skämtade den israeliske översten, de drack nämligen beaujolais-vin som hade en lite röd tuppsymbol på sig. Näslund hade nöjt konstaterat att det var ett utomordentligt förslag och så hade de skålat för Coq Rouge.
    Det var en skål ingen av dem skulle ha utbringat om de kunnat se framåt i tiden. Men de hade ändå gett Carl ett täcknamn som skulle förfölja honom resten av livet och som också skulle bli föremål för många konstiga förklaringar och uttolkningar bland kollegor runt om i världen, vänner som fiender.
    En röd tupp, en högdragen kommunist? Eller en spansk stridstupp med sporrar som är röda av blod? Näslund skulle av flera skäl aldrig berätta hur han varit med om att skapa kodnamnet Coq Rouge. Och Carl skulle aldrig få reda på att Näslund haft med saken att göra, och han skulle heller aldrig gissa det.