Smakebit på søndag: Jag som aldrig känt en man

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men just nu verkar vi vara lite husvilla. Vår ordinarie samlingspunkt tycks ha försvunnit, men jag tänker att jag fortsätter med att varje vecka bjuda på ett stycke i boken jag läser.

Ännu en vecka har gått och vädermässigt så har det varit rejält underligt. Först var det -15 grader, några timmar senare så var det 0 och ännu några timmar senare så vräkte regnet ner. Jag visste inte om jag skulle ha skridskor eller simfötter på mig om jag gick ut, så jag stannade inne i stället.

Boken jag läser nu är Jag som aldrig känt en man av Jacqueline Harpman, som väl har varit en snackis. Den syntes ju överallt ett tag. Boken ska det bokcirklas om på läsretreaten i Varberg om två veckor så det är väl lika bra att läsa den nu. Jag får ju erkänna att jag inte vet något om den så när jag läste vad den skulle handla om så blev jag lite förvånad och hoppfull. Sedan upptäckte jag den franska originaltiteln och blev lite tveksam igen, för franskt och jag är inte kompatibelt. Men nej, den är inte fransk. Den är belgisk.

Min smakebit är från början av boken:

Sedan jag nästan helt slutat att gå ut tillbringar jag mycket av min tid med att sitta i en av fåtöljerna och läsa om böckerna. Först på sistone har jag börjat intressera mig för förorden. Där talar författarna i regel om sig själva, de förklarar varför de har skrivit sitt verk. Det förvånar mig: var det inte självklarare i deras värld än i min att föra vidare den kunskap man lyckats inhämta? De känner tydligen ett behov av att klargöra för läsaren att deras företag inte bottnar i fräckhet, att de har blivit ombedda att skriva och att de tvekade innan de samtyckte. Så egendomligt!