Sidor

lördag 8 juni 2013

"Pepparkakshuset" av Carin Gerhardsen

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 323
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hammarbyserien 1
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2008
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 maj 2013





Första meningen: Den bruna sekelskiftesvillan är ståtlig där den står på toppen av den gräsbevuxna kullen, omgiven av högresta tallar.

Baksidetext
En måndag i november, klockan är fyra, det mörknar och blöt snö faller över Stockholm. Mannen sätter sig tillrätta på tunnelbanan. Han undrar om det syns utanpå att han är lycklig. Om det stör? Tåget bromsar in och han kliver av. För upptagen med sina tankar för att se att en dyster figur följer efter honom.

På kort tid inträffar flera bestialiska mord i Mellansverige. När kriminalkommissarie Conny Sjöberg vid Hammarbypolisen börjar ana att de hör ihop blir han iskall inombords. Det finns en människa därute vars drivkrafter är mycket personliga och som inte kommer att backa undan för något.

Min kommentar
Så många har pratat så väl så länge om den här boken och nu var det alltså dags för mig att läsa den. Det var med lite oro som jag började läsningen, men i det stora hela så behövde jag inte vara orolig.

Jag gillade poliserna, allihop och det är befriande att läsa en deckare där inte huvudkaraktären har problem med alkohol, andra droger, relationer eller bara problem med allt möjligt. Nu tyckte jag väl i och för sig att paret Sjöberg blev lite väl puttenuttigt i all sin tomtebolycka, även om de nu hade något som påminde om ett gräl. I stort tycker jag att karaktärerna var bra, de hade både fel och brister, och eftersom detta är första delen i en serie så förmodar jag att vi får lära känna dem bättre i framtiden.

Morden var tydligen särdeles grymma och otäcka, men det var inget som jag som läsare fick ta detaljerad del av, tack och lov. Det räcker så bra med bara lite detaljer. Sidohistorien med Petra tyckte jag nästan mer om än huvudgåtan och jag hoppas verkligen man får följa utvecklingen i det "fallet".

Själva deckargåtan var väldigt förutsägbar, det var uppenbart vem som var mördaren bara några sidor in, trots (övertydliga) villospår, men det gjorde inte så mycket för vägen till upplösningen var ändå intressant. Vi får följa mördarens tankar i dennes dagbok och där får vi veta varför alla måste dö. Jag har ingen aning om det är realistiskt att man kan bli så påverkad av händelser i barndomen, men det räcker väl med att läsa tidningen för att inse att det inte är speciellt otroligt i alla fall.

Då kommer vi till det som nästan alltid finns med i mina små tyckanden; klagomålen. Jag börjar bli så otroligt less på samhällskritiken och den politiska korrektheten i svenska deckare, allt är så tillrättalagt att det blir lite löjligt och jag avskyr verkligen när jag blir skriven på näsan vad som är rätt och fel. Här är så många pekpinnar och kängor åt alla håll att jag bara blir trött. Lite frågande ställer jag mig också till att ingen från den gamla lekskoleklassen minns någonting. Själv har jag en del tydliga minnen därifrån, men kanske är det jag som är konstig då. Och till sist, korkade poliser gör ingen glad, utan att säga för mycket så tror jag det finns vissa tillfällen när poliser inser att det inte är bra att köra med sirenerna på.

När det gäller titeln, som jag hört många klaga på, att den inte har något med boken att göra, så tolkar jag det som att huset där allt började var som ett sagohus, men inuti hände otäcka grejer. Precis som i häxans pepparkakshus. Till syvende och sist, det här var i alla fall så bra att jag redan planerat in del två i läslistan.

Boktipsets estimerade betyg var 4.2. Jag ger den 3.5.
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Pepparkakshuset: en bok om dagen, Boktoka och PocketBlogg.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

12 kommentarer:

  1. Tänk, det känns som länge sen jag läste boken, innan jag började blogga;-) så jag minns egentligen bara att jag absolut ville läsa nästa.
    Samhällskritiken tror jag man kan säga är återkommande, men det finns väl nästan ingen svensk deckarförfattare som har den aspekten? Kan inte komma på någon just nu...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är väl något av en svensk tradition att ha med samhällskritik i deckare. I vissa böcker är den på något sätt införlivad i själva historien och då funkar det, men i andra böcker känns det bara som pekpinnar och föreläsningar, då funkar det inte. Just i denna var det inte speciellt bra gjort, tycker jag. Och jag är dessutom ganska less på den :)

      Radera
  2. Jag har varit nyfiken på den här boken. Borde kanske läsa den :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tänker i alla fall fortsätta läsa serien :)

      Radera
  3. Vad olika man kan tycka. Jag tyckte att den här boken var alldeles för detaljerad med våldet. Jag fick t.o.m. pausa i läsningen och ta sats för att orka igenom: http://malinsblog.wordpress.com/2012/04/16/pepparkakshuset-av-carin-gerhardsen/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, där ser man :) Jag tyckte det bara stod att allt var så rått och grymt och hemskt och blodigt, men jag fick liksom inte veta mer :)

      Radera
  4. Denna serie vill jag verkligen läsa. Har hört mycket gott om dessa böcker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det finns mycket att gilla med den här :)

      Radera
  5. Jag hade mest problem med språket i den här, kändes som att den var skriven av en väldigt gammal tant (vilket naturligtvis inte behöver vara fel, men det passade liksom inte till historien). Sen kollade jag upp Gerhardsen och, nej, hon var ju inte gammal. Tycker fortsättningen var bättre.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan egentligen inte komma ihåg om jag tyckte något om språket, men det var något som störde mig.

      Radera
  6. Det är inte bara du - jag minns också en hel del från när jag gick i lekis, faktiskt. Och jag tyckte också det var konstigt att ingen mindes någonting därifrån. Ofta var det ju så att man gick med samma barn i skolan som i lekis, så det är väl märkligt att man då inte skulle minnas några namn eller någonting.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, i alla fall var det så på min tid och det finns inte i min värld att glömma de människorna :)

      Radera