"Pepparkakshuset" av Carin Gerhardsen

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 323
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hammarbyserien 1
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2008
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 maj 2013





Första meningen: Den bruna sekelskiftesvillan är ståtlig där den står på toppen av den gräsbevuxna kullen, omgiven av högresta tallar.

Baksidetext
En måndag i november, klockan är fyra, det mörknar och blöt snö faller över Stockholm. Mannen sätter sig tillrätta på tunnelbanan. Han undrar om det syns utanpå att han är lycklig. Om det stör? Tåget bromsar in och han kliver av. För upptagen med sina tankar för att se att en dyster figur följer efter honom.

På kort tid inträffar flera bestialiska mord i Mellansverige. När kriminalkommissarie Conny Sjöberg vid Hammarbypolisen börjar ana att de hör ihop blir han iskall inombords. Det finns en människa därute vars drivkrafter är mycket personliga och som inte kommer att backa undan för något.

Min kommentar
Så många har pratat så väl så länge om den här boken och nu var det alltså dags för mig att läsa den. Det var med lite oro som jag började läsningen, men i det stora hela så behövde jag inte vara orolig.

Jag gillade poliserna, allihop och det är befriande att läsa en deckare där inte huvudkaraktären har problem med alkohol, andra droger, relationer eller bara problem med allt möjligt. Nu tyckte jag väl i och för sig att paret Sjöberg blev lite väl puttenuttigt i all sin tomtebolycka, även om de nu hade något som påminde om ett gräl. I stort tycker jag att karaktärerna var bra, de hade både fel och brister, och eftersom detta är första delen i en serie så förmodar jag att vi får lära känna dem bättre i framtiden.

Morden var tydligen särdeles grymma och otäcka, men det var inget som jag som läsare fick ta detaljerad del av, tack och lov. Det räcker så bra med bara lite detaljer. Sidohistorien med Petra tyckte jag nästan mer om än huvudgåtan och jag hoppas verkligen man får följa utvecklingen i det "fallet".

Själva deckargåtan var väldigt förutsägbar, det var uppenbart vem som var mördaren bara några sidor in, trots (övertydliga) villospår, men det gjorde inte så mycket för vägen till upplösningen var ändå intressant. Vi får följa mördarens tankar i dennes dagbok och där får vi veta varför alla måste dö. Jag har ingen aning om det är realistiskt att man kan bli så påverkad av händelser i barndomen, men det räcker väl med att läsa tidningen för att inse att det inte är speciellt otroligt i alla fall.

Då kommer vi till det som nästan alltid finns med i mina små tyckanden; klagomålen. Jag börjar bli så otroligt less på samhällskritiken och den politiska korrektheten i svenska deckare, allt är så tillrättalagt att det blir lite löjligt och jag avskyr verkligen när jag blir skriven på näsan vad som är rätt och fel. Här är så många pekpinnar och kängor åt alla håll att jag bara blir trött. Lite frågande ställer jag mig också till att ingen från den gamla lekskoleklassen minns någonting. Själv har jag en del tydliga minnen därifrån, men kanske är det jag som är konstig då. Och till sist, korkade poliser gör ingen glad, utan att säga för mycket så tror jag det finns vissa tillfällen när poliser inser att det inte är bra att köra med sirenerna på.

När det gäller titeln, som jag hört många klaga på, att den inte har något med boken att göra, så tolkar jag det som att huset där allt började var som ett sagohus, men inuti hände otäcka grejer. Precis som i häxans pepparkakshus. Till syvende och sist, det här var i alla fall så bra att jag redan planerat in del två i läslistan.

Boktipsets estimerade betyg var 4.2. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Pepparkakshuset: en bok om dagen, Boktoka och PocketBlogg.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.