Bok: Djävulen och det mörka vattnet av Stuart Turton

Författare: Stuart Turton
Titel: Djävulen och det mörka vattnet
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 488
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The devil and the dark water
Översättare: Åsa Brolin
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 oktober 2026




Första meningen: Arent Hayes skrek av smärta när en sten träffade honom i den breda ryggen.

Baksidetext
Året är 1634 och Samuel Pipps, världens främste detektiv, forslas ombord på ostindiefararen Saardam. Fartyget ska föra honom till Amsterdam där han ska avrättas för ett brott han kanske - eller kanske inte - begått. I sällskap har han sin lojala livvakt, Arent Hayes, som är fast besluten att bevisa sin väns oskuld. Bland de andra passagerarna finns Sara Wessel, en adelskvinna med en hemlighet.

Men fartyget har knappt hunnit komma ut på öppet hav förrän resan börjar förgiftas av djävulskap. En märklig symbol dyker upp på seglet. En död spetälsk tycks röra sig över däcken. Boskap dör i natten. Och dessutom hör passagerarna en fasansfull röst viska till dem i mörkret. En röst som utlovar tre oheliga mirakel, följda av en massaker. Onda krafter rör sig över fartygets däck och sakta men säkert får de resenärerna att vända sig mot varandra.

Med Pipps fängslad är det bara Arent och Sara som kan lösa mysteriet. En gåta som är kopplad till mörka hemligheter i passagerarnas förflutna - och som nu hotar att sänka fartyget och döda alla ombord.

Min kommentar
För sex år sedan läste jag Stuart Turtons debut, De sju morden på Evelyn Hardcastle, som jag verkligen gillade. Trots några invändningar. Förväntningarna på hans nästa bok, Djävulen och det mörka vattnet, var ju skyhöga, men att den utspelar sig 1634 var lite av en negativ trigger för mig. Den kombinationen fick mig nästan att inte våga läsa den.

Är det pusseldeckare? Är det en historisk roman? Är det en äventyrsberättelse? Det korta svaret är ja. Den är allt det och lite till. Om jag ska jämföra den med De sju morden på Evelyn Hardcastle så är handlingen inte i närheten av att vara lika komplicerad. Där De sju morden på Evelyn Hardcastle imponerade genom sin snåriga konstruktion så imponerade Djävulen och det mörka vattnet genom att, trots sin raka berättelse, lyckas lura mig. Det var minst lika svårt att lista ut vem och varför.

Jag var lite orolig när jag började läsa, det tog tid för mig att komma in i den. Att ta till mig allt. Det dröjde ju också ett tag innan det hela kom igång. Det kan vara att jag värjde mig lite mot 1634, att allt var så smutsigt och rått. Och hade de inte lite attitydproblem också? Författaren ber faktiskt om ursäkt i efterordet, för att boken inte är historiskt korrekt. Kanske inte det jag satt och funderade över, men det var ändå skönt att läsa.

Naturligtvis försökte jag lösa mysteriet. Det gör jag ju. Och det roliga är att jag faktiskt var inne på rätt spår, men avfärdade det eftersom det verkade vara omöjligt. Jag kunde helt enkelt inte se hur det skulle kunna gå till. Så kan det gå när man försöker vara för logisk. Och det är väl egentligen det som är det bästa med en bra pusseldeckare: att lösningen ska finnas där någonstans framför en, men att man ändå inte lyckas se den.

Pipps och Arent fick mig ibland att tänka på Sherlock Holmes och dr Watson. Inte för att Pipps är någon Holmes, utan för dynamiken mellan dem. Den märklige och skarpsinnige Pipps och den mer jordnära Arent, som är den vi får följa med genom allt som händer. Tillsammans med en annan passagerare, Sara Wessel. En sorts Holmes och Watson (och Watson), fast på ett fartyg på 1600-talet. Och med betydligt fler saker att bekymra sig om än ett vanligt mordfall.

Det enda jag egentligen har att klaga på är slutet. Jag tyckte att det blev väldigt abrupt och kände mig inte riktigt nöjd. Hur kunde det bli så? Så snabbt? Oväntat var det, minst sagt, men var de inte lite väl förlåtande? Det är ju det där med konsekvenser. Jag har ju ett ganska välutvecklat konsekvenstänk och efter allt som hänt hade jag haft betydligt svårare att bara lägga allt bakom mig. Men det är kanske jag som är lite mindre förlåtande än genomsnittet.

Jag fick också nästan en liten släng av panikångest av själva tanken på att vara fast på ett fartyg i åtta månader. Åtta månader! Och då spelar det nästan ingen roll om det är stormar, demoner eller mördare ombord. Jag vill bara därifrån.

Till syvende och sist blir Djävulen och det mörka vattnet en minst lika bra historia som De sju morden på Evelyn Hardcastle. De här två böckerna är helt enkelt bra på olika sätt. Glädjande nog så har jag även hans nästa bok i bokhyllan och nu ska jag väl inte vara så orolig för att läsa den.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,83 i genomsnitt (beräknat på 69 164 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Djävulen och det mörka vattnet: DAST Magazine, Mina skrivna ord och hyllan (engelsk utgåva)

Bok: Hyenorna av Carola Ressem & Mikael Ressem

Författare: Carola Ressem & Mikael Ressem
Titel: Hyenorna
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 313
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Morden på Solkusten 1
Förlag: Lind & Co
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2023
Format: E-bok
Källa: Streamingtjänst
Utläst: 28 september 2026




Första meningen: Anna blickade ut genom flygplansfönstret.

Baksidetext
Efter ett plötsligt uppbrott sitter sjuksköterskan Anna på flyget till Malaga för att träffa barndomsvännen Filippa och få sitt trasiga hjärta läkt. Men det som skulle bli ett avkopplande avbrott från allt som hänt hemma i Sverige förvandlas snabbt till någonting helt annat. Kort efter att Anna har landat, detonerar en sprängladdning som tar två människors liv. I kaoset som uppstår på flygplatsen rusar Anna fram till offren och ser att de har ett barn med sig. Och det barnet säger får Annas värld att rämna.

Tillsammans med polisen Rafael inleder Anna och Filippa en privat utredning. Misstankarna leder dem mot ett grovt kriminellt och hänsynslöst gäng som gjort sig kända för bland annat trafficking och droghandel. Desto mer de rotar i fallet med barnet, ju farligare blir det för Anna och Filippa, och till deras förvåning verkar trådarna leda till dem som Anna litat på mest.

Min kommentar
När jag försökte hitta något spanskt att läsa på semesterresan så gick jag bet. Det verkar inte vara någon större efterfrågan på översatta spanska böcker. Till slut lyckades jag hitta en svensk bok (en serie faktiskt), Hyenorna, som utspelar sig i Spanien. Visserligen på Solkusten, där jag inte var, men jag tyckte att det var tillräckligt nära. Det var ju också ganska lockande med en serie. Då har jag ju liksom något att läsa även nästa gång.

Det här är en lite besvärlig recension att skriva. Jag har ganska mycket negativt att säga om den här historien. Karaktärerna känns tunna och jag lyckas aldrig riktigt bry mig om dem, dialogen är på sina håll så pinsam att jag nästan vill gömma mig bakom en kudde och själva historien ... ja, den vet jag fortfarande inte riktigt vad jag ska säga om.

Språket är också något jag har svårt för. Det känns ofta styltigt och konstruerat, som om författarna ibland tänker "nu ska vi få till en riktigt vacker och poetisk formulering". Problemet är att det inte riktigt passar ihop med resten av språket, som är enkelt. Nästan naivt. Den blandningen blir märklig.

Detsamma gäller de två kvinnliga huvudpersonerna, som faktiskt gör otroligt korkade saker. Jag är ganska säker på att de ska vara runt 30, men ibland beter de sig mer som fnittriga tonåringar, inte minst när det kommer till trånandet efter män. Jag får helt enkelt inte riktigt ihop bilden av de vuxna kvinnor som jag tror att författarna vill att de ska vara. Det blir mycket "berätta" och väldigt lite "visa", vilket gör att karaktärerna aldrig riktigt får liv.

För att göra detaljen med språket värre så är det väldigt många upprepningar. Dessutom förklaras saker, igen, bara några sidor efter att de hänt. Om det beror på att det var två författare inblandade låter jag vara osagt. Irriterande var det i alla fall.

Men det största problemet är nog ändå historien. Jag har väldigt svårt för sammanträffanden i böcker, och här står de som spön i backen. Anna råkar befinna sig på flera olika brottsplatser, precis när brotten begås. Inte för att hon har något med dem att göra, utan för att hon helt enkelt måste vara på rätt plats för att historien ska kunna gå vidare. Det blir alldeles för konstruerat för min smak. Detsamma gäller att två utländska civilpersoner får tillgång till både brottsplatser och information på ett sätt som jag har svårt att se som särskilt trovärdigt. Till slut började jag fundera mer på hur författarna skulle få Anna på plats nästa gång än på själva mysteriet.

Vid minst två tillfällen måste det ha stått fel namn. Alltså Anna i stället för Filippa, eller tvärtom. Annars var texten obegriplig. Jag fick läsa om flera gånger, men när jag bytte namnen föll det på plats.

Betyget kan tyckas vara snällt, men trots alla mina invändningar hade jag ganska roligt medan jag läste. Hyenorna är lättläst och sidorna flyger förbi. Det är kanske inte riktigt samma sak som att vara bra, men underhållande behöver faktiskt inte alltid vara synonymt med välskrivet.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,33 i genomsnitt (beräknat på 42 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Hyenorna: Mysterierna

Bok: Kirurgen av M W Craven

Författare: M W Craven
Titel: Kirurgen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 486
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The killer's mark
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: Washington Poe 8
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2026 (min) 2026
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 september 2026




Första meningen: När pensionerade viceamiralen Boyer avled utan att efterlämna något testamente föreskrev lagen att dottern Wendy, som han inte haft kontakt med på åratal, skulle ärva hela hans kvarlåtenskap.

Baksidetext
Washington Poe och Tilly Bradshaw har lämnat polisen för att arbeta som privatdetektiver i Carlisle, men deras förhoppningar om en lugnare tillvaro avbryts när tonåriga Esmerée Blue kliver in på kontoret. Hon säger att hon sett sin mamma, som hon trodde var död, i en pornografisk film. Hon vill ha deras hjälp att hitta henne och enda spåret är en unik tatuering som modern ska ha på sin ena fotsula.

Sökandet leder Poe och Tilly till Röda Kammaren, en kriminell och farlig grupp som handlar med lyxkonkubiner. Konkubinernas kontrakt löper på tjugo år men i stället för den utlovade belöningen blir de mördade medan tatueringarna på deras fotsulor skärs ut och blir till makabra troféer.

När Esmerée kidnappas ställs Poe och Tilly inför ett brutalt ultimatum: de har 48 timmar på sig att hitta modern och genomföra en utväxling mot Esmerée. För att rädda flickan tvingas Poe och Tilly tänja på alla moraliska gränser och ta strid mot sin hittills mest skrämmande motståndare.

Min kommentar
Det finns serier och så finns det Serier. Och så finns det SERIER. Den senare beskriver Cravens serie om Poe och Tilly. Det här är en av de bästa som finns därute och när åttonde delen, Kirurgen, kom så var jag, typ, tvungen att släppa allt och börja läsa.

Allt är kanske inte helt trovärdigt, men detta är Cravens universum och där är det så. Och jag köper det. Även om jag sitter och är lite tveksam ibland. Trots triader och tortyr så tycker jag att den här boken är mindre rå och brutal än de tidigare (eller så, hemska tanke, så har jag vant mig och blivit avtrubbad). Våldet känns mer antytt än visuellt.

Min svaghet för kantiga karaktärer får sitt lystmäte i de här böckerna. Poe och Tilly är två av mina absoluta favoriter. De är båda socialt handikappade, fast på helt olika sätt, vilket gör att de kompletterar varandra fantastiskt bra. Estelle och numera även Towler har tillkommit och fungerar lika bra, trots att de alla är olika. Och kanske är det just därför jag tycker så mycket om dem, det finns något hos var och en som jag känner igen mig i. Esmerée är en karaktär som vi verkar få behålla och henne hade jag lite svårt för. Hon blir lite för mycket. Jag kan dock förstå henne. Hennes beteende är typiskt för en tonåring som inte vågar lita på att vuxna ska ta hand om henne. Hon är helt enkelt osäker och rädd. Lite som en rädd hund som skäller. Hon var extremt jobbig i början, men samtidigt så var det nästan omöjligt att inte tycka om henne. Vilja typ rädda henne. Gemensamt för dem allihop är att de inte har något filter. Överhuvudtaget. Kontentan är i alla fall att jag så gärna hade hängt med det här gänget.

Dialogerna är helt underbara och de får mig att frusta till emellanåt. Kapitlen är så korta att man faktiskt alltid hinner bara ett till. Eventuellt så hade man kunnat beskylla Craven för överanvändning av cliffhangers. Faktum är att vartenda kapitel avslutas med en. Men när man vänder blad så fortsätter det där, direkt. Förutom i den sista epilogen. Ja, du läste rätt, det finns nämligen två. Den andra får mig att längta orimligt mycket till nästa del.

För mig var det obegripligt hur Poe kunde ha så mycket emot namnet på firman. Privatsnokar är kanske inte ett namn jag själv hade valt, men jag kunde överhuvudtaget inte förstå varför Poe tyckte som han gjorde. Naturligtvis var jag tvungen att ta reda på vad firman heter i original. Gumshoes for hire. Vilket ju är ett mycket roligare namn, men även ett som gör att jag plötsligt förstår vad Poe menar.

Översättningar är egentligen inget som jag brukar fundera på, men i det här fallet så måste jag ta upp titlarna i serien. Jag vet att jag nämnde översättningen av titeln på den första boken, men den kunde jag ändå köpa. När det gäller denna så ställer jag mig lite frågande. Vad är viktigast? En titel som speglar innehållet? En titel som "passar" med övriga i serien? Visst finns det en kirurg med här, men det är en person som faktiskt inte alls har med historien att göra. Den uppenbara titeln, för mig, hade varit Tatueraren och den hade checkat av båda punkterna. Till och med Konkubinen hade varit en bättre titel.

Kirurgen är en otroligt mörk historia, vilket ju Cravens böcker brukar vara. Jag har ingen aning om det existerar något liknande i verkligheten. Tyvärr så skulle det inte förvåna mig det minsta om människor kunde göra så här mot andra människor, men jag hoppas verkligen att det inte förekommer. Det enda problemet nu, när jag har läst den senaste delen som precis har släppts, är att jag får vänta i en evighet på nästa.

På Goodreads hade den 4,50 i genomsnitt (beräknat på 2 175 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Kirurgen: DAST Magazine och Deckalogg

Bok: Det finmaskiga nätet av Håkan Nesser

Författare: Håkan Nesser
Titel: Det finmaskiga nätet
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 363
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Gunnar Barbarotti 10
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 september 2026




Första meningen: Solen står snett över det öppna landskapet.

Baksidetext
"Det gäller den där förbannade gamla mordhistorien … och det är inte utan en viss oro som jag griper mig an saken."

Kommissarie Asunander, reumatisk och tillbakadragen, bor numera på ett välskött äldreboende i den muromgärdade staden Visby, och för anteckningar om ett trettio år gammalt fall som antingen rörde sig om ett mord eller ett märkligt försvinnande. Ouppklarat hursomhelst. Egendomliga omständigheter – till exempel ett par avkortade lillfingrar och ett fynd på den gotländska landsbygden – väcker liv i den bisarra historien om Harry Krona och Marlene Horwath. Vad var det egentligen som hände, och varför?

Gunnar Barbarotti och Eva Backman, på väg mot pensionen och ett lugnt liv på norra Gotland, dras motvilligt in som hjälpredor åt sin gamle chef i dennes efterforskningar. Med insatser som ska visa sig vara högre än någonsin.

Min kommentar
Ett säkert sätt att få en ny del i en serie att släppas verkar vara att ta med den i min Finish That Series-utmaning. Förra året läste jag den nionde delen i serien om Gunnar Barbarotti. Knappt två månader senare så släpptes den tionde delen, Det finmaskiga nätet. Som jag givetvis köpte direkt, men sedan inte läste. I stället tog jag med den i min utmaning i år. Men nu kommer det nog inte några fler delar. Det här sägs vara den sista. Vilket vi ju har hört förut, men nu är det nog dessvärre sant.

När jag läste den första boken om Barbarotti, för drygt femton år sedan, var jag kanske inte besviken, men inte heller helt övertygad. Det här var ju knappt någon deckare, tyckte jag, och det dröjde en evighet innan själva fallet tog fart. Däremot så tyckte jag verkligen om sättet att berätta en historia. Nu, många Barbarotti-böcker senare, reagerar jag inte alls på samma sätt. Nesser kan hoppa mellan tider och perspektiv, låta saker ta sin tid och stoppa in både märkliga karaktärer, ordlekar och gudssamtal på vägen. Jag följer bara med. Jag litar på honom.

Boken började lite omständligt, men eftersom mitt förtroendekapital för Håkan Nesser är stort så litade jag på att han visste vad han gjorde. Det här kunde lätt ha blivit rörigt, med allt hoppande i både tid och perspektiv, men det blir det inte. När och vem är alltid väldigt tydliga. Många trådar är det, kan man tycka, men det blir till slut ett fint garnnystan.

En reflektion jag hade var att boken är farligt nära att bryta regel nummer ett för deckare (Ronald Knox 10 budord), men tack vare konstruktionen så fungerar det. Läsaren har exakt samma information som de som utreder och då följer den ju regel nummer ett i ett annat regelverk (S S Van Dines).

En av de beståndsdelar som är mest speciella i den här serien är dialogerna. Då tänker jag både på den mellan Barbarotti och Backman, men även på den mellan Barbarotti och Vår Herre. Båda delarna är på plats här och det är också de filosofiska funderingarna.

Nessers språk är ju alltid speciellt, eller har varit i de böcker jag har läst. Det är alltid lika roligt att träffa på ordet luguber, vilket jag egentligen bara gör när jag läser Nesser. Faktum är att jag tycker att det är ett obligatoriskt ord i hans böcker. I den här boken får jag dessutom lära mig ett nytt; kalfatrande.

Lite kuriosa. Jag reagerade mycket på den märkliga karaktären Georgi Adamsnouk, som plötsligt gjorde entré. Före detta revisor och utredare på Skatteverket och sällsamt otrevlig, osmidig och osympatisk. Det var ju omöjligt att inte fundera över om den här karaktärens personlighet kunde vara en blinkning till Nessers egen erfarenhet av Skatteverket. Eftersom jag vet att Nesser är klurig så kollade jag upp namnet lite mer och det visar sig att det tydligen är ett anagram för Un gros komidag, vilket på "maardamska" lär betyda "en stor fars" eller "en rejält absurd situation".

När jag läser Håkan Nesser så kommer alltid ett lugn över mig. Tempot, språket, det ironiska tonfallet, klurigheten. Allt gör att jag kan koppla av. Det finmaskiga nätet är inget undantag. Jag vet faktiskt inte hur han bär sig åt. Han klarar av saker som egentligen inte borde fungera för mig. Allt sammantaget så är den här boken väldigt nessersk. Nu återstår bara att önska Barbarotti en härlig pension och ett långt och bra liv.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,61 i genomsnitt (beräknat på 310 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Det finmaskiga nätet: Tankar från en samlares hjärna, ljudboksbloggen.com och Det här har jag läst

Bok: Den som gräver en grav av Yrsa Sigurðardóttir

Författare: Yrsa Sigurðardóttir
Titel: Den som gräver en grav
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 366
Originalspråk: Isländska
Originaltitel: Sér grefur gröf
Översättare: Ylva Hellerud
Serie: Þóra Guðmundsdóttir 2
Förlag: Damm förlag
Utgivningsår: (original) 2006 (min) 2007
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 september 2026




Första meningen: Den lilla flickan kände hur kylan smög sig uppför benen och in över ryggen.

Baksidetext
En kvinnlig arkitekt hittas mördad i närheten av ett nyöppnat hotell i Reykjavik. Hotellet, som sägs vara hemsökt av spöken, är ett rekreationscenter med new age-förtecken. Advokaten þóra Gudmundsdottir kallas till platsen av hotellets ägare, Jónas, som är misstänkt för mordet. þóra inleder metodiskt sin undersökning och inser snart att väldigt många människor har velat se den mördade kvinnan död. Det visar sig också att de två gårdarna ruvar på gamla familjehmeligheter. Hemskheter som ingen vill ska komma i dagen. þoras uppgift blir att se om de historiska händelserna kan ha något samband med vad som händer just nu.

Min kommentar
Island är ett land som har fascinerat mig ända sedan jag var ganska liten. När jag sedan upptäckte isländska deckarförfattare (i form av Arnaldur Indriðason) så var min lycka gjord. För några år sedan läste jag första delen i serien om Þóra Guðmundsdóttir och även om den inte ens påminde om Arnaldurs böcker så gav den mersmak. Det dröjde ett tag, men nu har jag läst andra delen, Den som gräver en grav.

Mycket av det jag tyckte om den första delen gäller även för denna. Det gäller både de bra och de mindre bra sakerna. Något som jag ändå uppskattar är att böckerna om Þóra inte liknar något annat isländskt som jag har läst. Framför allt så är huvudpersonen väldigt annorlunda.

Precis som vanligt i en isländsk bok så är naturen viktig. Det är kargt, ödsligt och lite dystert. Naturen blir nästan som en egen karaktär. Folktro får också vara med på ett hörn och jag gillar verkligen att det kommer in på ett naturligt sätt. Det är ju ändå något som hör till Island.

Þóra är mycket självironisk. Det tycker jag är en sympatisk egenskap. Däremot så reagerar/agerar hon inte alltid som en vuxen person kanske borde. Hennes privatliv är rent kaos och hon har problem med precis allt. Nej, inte alkohol/droger, bara människorna som befolkar hennes liv. Grejen är att detta känns helt normalt. Det ingår liksom i paketet Þóra.

Tonen i hela boken är väldigt humoristisk och det är framför allt tack vare Þóra och hennes medhjälpare/partner Matthew. Deras jargong gör mig glad på något sätt. Ibland blir det dock på gränsen till för mycket så att det nästan blir jobbigt. Men jag gillar det, för det mesta.

Karaktärerna är inte speciellt många, men jag tycker att de hanteras på ett lite märkligt sätt. En del dyker upp, nästan från ingenstans, presenteras i ett kort litet stycke och sedan dyker de inte upp igen förrän långt in i boken. I något fall inte förrän i slutet av boken. Det tyckte jag var väldigt irriterande. Jag hann ju glömma bort dem under tiden. Flera av karaktärerna verkar också vara ... ja, inte så smarta och jag tycker det är trist att islänningar framställs så.

Släktrelationer är något som jag generellt sett alltid har problem med. Jag kunde inte för mitt liv komma ihåg vem som var släkt med vem. Eller på vilket sätt. Det här är nog kanske mer mitt problem än bokens, men de isländska namnen gjorde det inte heller lättare.

Själva deckargåtan var nog inte så imponerande. Jag tyckte det var uppenbart vem som var mördaren när knappt halva boken hade gått, då tre bokstäver ristades in i en stallvägg. Varför var en helt annan sak och det kunde jag inte alls lista ut. Och nog blev det lite spretigt med alla trådar som faktiskt var all over the place. Vilket ju även Þóra är. Eller impulsiv kanske man kallar en människa.

En annan sak, som faktiskt gör boken jobbig att läsa, är att det är otroligt små marginaler i den. Texten går ända upp och ända ner. Jag tycker det gör att det känns tätt och det blir nästan överväldigande.

Det känns bra att återvända till den här världen, i Den som gräver en grav. Hur jag ska ta mig vidare från den här delen vet jag inte riktigt. Jag har inte tredje delen, den finns inte heller som e-bok och mitt bibliotek har den inte. Det får helt enkelt bli ett senare problem.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,75 i genomsnitt (beräknat på 8 495 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Den som gräver en grav: Bokstunder, hyllan och Boklysten

Bok: Generation noll av Stefan Ahnhem

Författare: Stefan Ahnhem
Titel: Generation noll
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 553
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Fabian Risk 7
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 augusti 2026




Första meningen: Stanna kvar i dina känslor, hade terapeuten sagt.

Baksidetext
Ett drygt decennium efter händelserna i "Den sista spiken" återvänder Fabian Risk till ett förändrat Sverige. Plötsligt en sensommarnatt slocknar stora delar av Skåne. Fabian bevittnar mörkläggningen från Öresund ombord på sin segelbåt tillsammans med sin vuxna dotter Matilda. Tillbaka i Helsingborg ställs han och hans kollegor inför ett antal till synes oförklarliga fall i efterdyningarna av den mystiska nedsläckningen. Utredningar där vittnen beter sig underligt och ingenting verkar stämma. Samtidigt kontaktas Fabian av en gammal flickvän vars dotter har försvunnit. Är hon kidnappad, eller är det i själva verket hennes far som ligger bakom försvinnandet? I sökandet efter flickan börjar Fabian ana ett mönster. Men vad är det han inte ser?

Min kommentar
Ibland är jag väldigt sen på bollen när det gäller vissa böcker. Helt utan anledning egentligen. Så blev det med serien om Fabian Risk, men det tog inte så lång tid för mig att läsa ikapp. När Den sista spiken kom så sas den vara sista delen och det var den väl, på sätt och vis. Men förra året kom det en ny del, Generation noll.

Faktum är att jag blev ganska sur när jag fick veta att det skulle komma ytterligare en del. Man kan säga att boken började lite på minus på grund av det, men den klättrade stadigt. Och den är bra. Riktigt bra. Trots alla de där sakerna som man bara förväntas köpa. Det mest geniala med den här historien är nog ändå att den förra, sista, boken, utspelar sig 2012 och när vi då flyttar oss tretton år framåt så hamnar vi i nutid.

Persongalleriet är otroligt stort. Det vimlar av karaktärer. Mer eller mindre viktiga. En del av dem är redan döda och som vanligt så är body counten hög. Många nya poliser får vi träffa också, det är ju rimligt att det har börjat en del nya på tretton år. Den nya kollegan Linn känns intressant. Jag hoppas bara att hon känns lite off på grund av sin personlighet och att hon inte är off-off. Alltså en dålig polis. Några gamla bekanta får vi också träffa. Trots alla olika människor så blir det aldrig rörigt.

Fabian Risk. Han förtjänar faktiskt ett helt eget stycke. Som jag minns det så har jag aldrig gillat honom, men han är ännu värre i den här boken. Plötsligt så har han blivit en riktig översittare och väldigt nedlåtande. Om man skulle råka tycka om fel sorts musik. Enligt honom då. Att dumpa någon bara baserat på dennes musiksmak, som bland annat inkluderar Gyllene Tider, Magnus Uggla och Bryan Adams, känns bisarrt. Samtliga dessa är för övrigt mycket bättre än den som Fabian menar är bäst av alla; Kate Bush. Men tyvärr så har Stranger things förstört hela grejen med henne, eftersom plötsligt alla älskar hennes låt Running up that hill nu. Det här säger allt om Fabian, tycker jag. Jag sätter mitt hopp till att Ahnhem driver med kultursnobbar, som bara gillar något så länge ingen annan gör det. Bara då är det tillräckligt fint.

En undran jag har är varför alla brotten i Ahnhems böcker måste vara så vansinnigt komplicerade. Inte att förstå eller hänga med i, utan att planera och iscensätta. Det här brottet var helt osannolikt långsiktigt. Och grymt. Just brott som man inte kan skydda sig mot är mer läskiga. Jag känner mig så hjälplös när jag läser. Tillvägagångssättet är dock gammalt och beprövat, både i böcker och film. Kanske inte så konstigt. Det är ju väldigt effektivt. Kan komplexiteten höra ihop med att läsaren ligger före polisen? Man får mycket mer information än vad polisen får och det var ganska uppenbart vad det var som pågick här och varför.

Det kan finnas en del saker här som inte förklaras/är svåra att få grepp om. Som tiden för det stora sprängattentatet. Det sas skulle ske halv elva, men jag kunde inte riktigt få grepp om huruvida det var på förmiddagen eller kvällen (eller natten, för mig då). Statsministern skulle i alla fall hålla tal samtidigt och jag vet inte hur troligt det är att det sker halv elva på kvällen. Allt annat talar i alla fall för att det var så; det var mörkt i skogen och en fin fest hölls. Ingen har väl en fest på förmiddagen? Hur sprängningen avbröts var inte heller helt tydligt. Där saknas runt två minuter. Båda dessa saker kan jag acceptera.

[spoiler]Värre är det med hur i hela friden barnen hjärntvättades så snabbt och effektivt. Och beständigt. Det framgår inte och faktum är att det inte ens antyds hur det gick till. De bara hålls i förvar någonstans och plötsligt så är de helt förändrade. Och detta håller i sig efter att de har kommit hem.[/spoiler]

Den dåliga korrekturläsningen förtjänar också att nämnas. På ett sådant här stort förlag borde det inte slinka igenom så många felstavningar och annat.

Generation noll passar väldigt bra för sträckläsning. Den är spännande, snabbläst och nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Jag var ju bara tvungen att få veta hur det skulle sluta. Speciellt trovärdigt är det kanske inte, tack och lov, men det är ju inget krav. Till min stora glädje, jajamen, så antyds det, ganska kraftigt, att det ska komma ännu en del.

På Goodreads hade den 4,05 i genomsnitt (beräknat på 922 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Generation noll: malins bokblogg, DAST Magazine och A room of my own

Bok: Flickorna vid altaret av Mattias Edvardsson

Författare: Mattias Edvardsson
Titel: Flickorna vid altaret
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 348
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Brottsplats Söderslätt 3
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 augusti 2026




Första meningen: Rebecka satt i pyjamas och läste Bibeln när tumultet bröt ut.

Baksidetext
En sluten sekt har bosatt sig på en ensligt belägen bondgård på Söderslätt. Det är försommar 1995 när en tonårsflicka hittas död i ett badkar på gården. Först avskrivs dödsfallet som självmord, men när utredarna på brottsroteln i Trelleborg får veta vilka som bor på gården anar de genast oråd.

Gunni Hilding och hennes kollegor börjar gräva i fallet och hamnar omedelbart på kollisionskurs med sektmedlemmarna, som gör allt för att sanningen inte ska komma fram. Samtidigt slits Gunni mellan plikten, sitt förflutna och lojaliteten med sin egen familj som står den karismatiske sektledaren nära.

Min kommentar
När det kommer en ny bok av Mattias Edvardsson så är det alltid en glädjens tid. Hans böcker tränger sig alltid före i läskön. Så gjorde även Flickorna vid altaret, den tredje delen i Brottsplats Söderslätt. Nu kan jag i alla fall med säkerhet säga att även renodlade deckare gör han bra.

I den här boken lyckas han pricka in nästan alla mina tabun när det gäller handling i böcker. Här finns en av de största. Polisen, som även är huvudpersonen, blir personligt inblandad i fallet och hamnar dessutom i livsfara. Räddningen är att den historia som Gunni hamnar mitt i är så etablerad i de två tidigare böckerna att det faktiskt inte stör mig. Det är inte alls svårt att föreställa sig vad som driver henne.

Eventuellt så är det bara jag som har lite problem att hålla isär alla de där sektmänniskorna. Mitt största problem är att komma ihåg vem som är förälder till vem. De är ju trots allt inte speciellt många, men jag vet att jag har problem med familjerelationer så det ligger säkert på mig.

Sekter skrämmer mig. Just det där fanatiska är riktigt otäckt. Jag önskar verkligen att jag kunde säga att det där skulle inte kunna hända, men jag vet ju att det gör det. Här funderar jag nog mest på om Karl-Fredrik själv tror på det han predikar eller om han bara är maktgalen, ond och/eller sjuk. Det är lätt att tänka att de allihop är onda, men jag tror inte att det är så enkelt. Lättstyrda ja, men inte genuint onda. Kanske Erik då. Personligen så tror jag att jag hade haft svårt att tro på att Gud skulle stå bakom allt Karl-Fredrik hittar på, men vem vet. Det är svårt att relatera till de här människorna, men Rebecka känns mycket mer än de andra. Och så de där läskiga hundarna. Jag hade en helt annan teori om vad de skulle användas till, men Mattias hade en annan (bättre) användning för dem. De blev i alla fall ett extra spänningsmoment varje gång någon skulle ta sig förbi dem.

Precis som vanligt så är det karaktärerna och relationerna som är i fokus. Det är mycket psykologi och gruppdynamik, något som jag verkligen gillar. Det är helt enkelt vansinnigt intressant. Huvudpersonen, Gunni, får ju inte, egentligen, ta del av utredningen eftersom hon har släkt där på sektgården, men naturligtvis lyckas hon blanda sig i ändå. Jag tycker bättre om henne i den här boken än i de två tidigare. Även om hon nu jobbar på egen hand, eller vad man ska säga, vilket väl egentligen är ännu en grej jag ogillar. Egentligen. Jag tycker att hon är mer självständig och säker nu. Och så finurligt att göra Mårten till lärare i svenska och psykologi. Blir det mer av honom tro?

Tack och lov så har "kärlekstramset" nästan försvunnit. Det finns en del trånande, men jag köper det. Glädjande nog så verkar Gunni släppa Valter. Jag har aldrig förstått vad hon har sett i honom. Valter är jag väl glad om jag slipper i fortsättningen, men något säger mig att vi inte är klara med honom. Den nya kollegan Jytte vet jag inte vad jag ska tro om. Är hon en bra eller dålig polis? Ja, det återstår väl att se. Och Hasse, en av mina favoriter. Så konservativ, men ändå alltid öppen för nya saker. Han skulle så lätt ha kunnat bli inskränkt, men den balansgången klarar han.

Men slutet, Mattias. Varför? Det gjorde mig både arg och ledsen. Mest ledsen. Samtidigt är det ett slut jag kommer att minnas och det händer inte speciellt ofta. Det lämnas en del öppet för nästkommande del(ar), som hur det ska gå för Gunnis syster Gerd. Nu hoppas jag bara att vi är färdiga med både Jehovas vittnen och sekter.

Flickorna vid altaret är riktigt bra. Det är spännande och kapitlen är korta, vilket ju gör att åtminstone jag hetsläser. Böckerna om Gunni är en annan typ av böcker än Mattias Edvardssons fristående böcker, dessa är mer renodlade deckare. Jag tycker om dem, men de berör mig inte alls på samma sätt. Jag förväntar mig egentligen inte att de ska göra det och kanske är det inte heller meningen. Men jag saknar det ändå.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,63 i genomsnitt (beräknat på 67 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Flickorna vid altaret: Lottens bokblogg, enligt O och malins bokblogg

Bok: Maestro av Geir Tangen

Författare: Geir Tangen
Titel: Maestro
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 365
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Maestro
Översättare: Helena Sjöstrand Svenn
Serie: Gudmundsson & Skeisvoll 1
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 juni 2026




Första meningen: Den här morgonen, fyra dagar innan ljuset släcktes, stod journalisten Viljar Ravn Gudmundsson bredbent i sammanträdesrummet och njöt av atmosfären omkring sig.

Baksidetext
Journalisten Viljar Ravn Gudmundssons karriär är på väg utför. Förr var han den stora stjärnan på lokaltidningen i den norska småstaden Haugesund, och hade fullt sjå med att stå emot anbuden från Oslotidningarna. Men efter ett ödesdigert misstag går Viljar från stjärna till iskall på redaktionen. Samtidigt kämpar han privat med att ta hand om sin ADHD-diagnostiserade son, och inte minst med att hantera sina egna ångestattacker.

När Viljar en dag får ett mejl av någon som påstår sig vilja straffa människor som undkommit rättvisan, skickar han det bara förstrött vidare till polisen. Nästa dag hittas en kvinna mördad. Och snart trillar ännu ett kryptiskt mejl ner i Viljars inkorg ...

Lotte Skeisvoll leder polisutredningen. Många rynkar på näsan åt att hon 32 år ung blivit utnämnd till kriminalkommissarie, men Lotte själv – paragrafryttare och närmast tvångsmässigt överambitiös – tycker att hon borde ha fått chansen betydligt tidigare. Men nu möts hon av en gärningsman som ständigt verkar ligga steget före. Först när det framkommer att morden tycks spegla scener ur populära kriminalromaner står hon inför ett genombrott.

Min kommentar
För en faslig massa år sedan fanns det en norsk bokbloggare, som även skrev på en bok. Han heter Geir Tangen och boken han höll på att skriva var Mestro. Den kom ut på svenska 2018 och sedan dess har den faktiskt stått oläst i min hylla. Min plan var egentligen att läsa den under semesterresan till Norge, men sedan upptäckte jag att den inte fanns som e-bok och då fick jag göra en snabb omplanering och läsa den innan i stället. Det funkar ju det också.

Egentligen så är det här ett bra exempel på hur jag vill ha mina deckare. Ingen romantik överhuvudtaget. Minimalt med privatliv. Och så blir det nästan lite meta. Här finns många referenser till andra deckare. Till och med författarens eget namn är med. Jag gillar det.

Två huvudpersoner finns det och jag är inte så glad i någon av dem. Journalisten Viljar är inte särskilt sympatisk. Inte ens innan det där hände, som fick hans stjärna att dala. Polisen Lotte kan inte vara så lätt att jobba med. Enligt henne finns det bara två sätt att göra saker; hennes sätt och fel sätt. Om man slår upp tvångssyndrom så finns det en bild på henne där. På något skruvat sätt så gillar jag dem ändå. Jag kan känna med dem och de engagerar mig. Och kanske kan jag lite, lite relatera till Lotte.

Någon procedurdeckare är det inte. Faktum är att det inte finns några förhör alls och ingen utredning att tala om heller. Allt det sker när vi är någon annanstans. Det funkar bra det också. Morden är ganska råa, men jag tycker inte att vi får veta så mycket om dem. Förutom att de har hänt då och en övergripande bild. Inga blodiga detaljer alltså. Full av klyschor är den däremot, både vad gäller karaktärer, mordmetoder och mördare. När det är så här snyggt gjort, framför allt meningen(?), så blir det väldigt bra.

Vi får även ta del av mördarens tankar och det är väl något jag strängt taget inte är något fan av. Just den biten hade jag klarat mig utan. Dock ett plus för att de kapitlen inte är kursiverade. En då-tråd finns det så klart också. Något som tydligen är ett måste i en deckare. Det låter kanske som att det blir rörigt med alla olika trådar och berättare, men det är det inte.

Ungefär halvvägs in gissade jag mördaren. Jag minns inte vad det var som fick mig att haja till, men jag tror att det var något h*n sa. Det förstörde absolut ingenting. det fanns tillräckligt med annat som var ovisst och oväntat.

Maestro är en väldigt bra deckare och jag blev ju så klart sugen på att fortsätta läsa serien, men det visar sig bli oerhört svårt. Andra delen går inte längre att få tag i och den finns inte heller som e-bok att låna eller köpa. Det är inte alltid bra att vänta med att läsa böcker ...

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,60 i genomsnitt (beräknat på 1 251 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Maestro: Lottens bokblogg, Bokstunder och Boktanken

Bok: En sång för de döda av Stuart MacBride

Författare: Stuart MacBride
Titel: En sång för de döda
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 494
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: A song for the dying
Översättare: Mia Kjellsdotter Karlsson
Serie: Ash Henderson 2
Förlag: HarperCollins Nordic
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2017
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 maj 2026




Första meningen: "Nej, jag säger inte att han är gay - jag säger inte att han är homosexuell - jag säger att han är en riktig kärring."

Baksidetext
För åtta år sedan mördades fyra kvinnor och tre lämnades mycket illa däran. Magarna var uppskurna och en plastdocka placerad inuti dem. Förövaren försvann spårlöst och hittades aldrig.

Kriminalinspektör Ash Henderson, som ledde utredningen av fallen, har de senaste åtta åren drabbats av idel motgångar. Hans familj har splittrats, hans karriär slagits i spillror och en av Oldcastles värsta brottslingar har sett till att Ash nu hamnat i fängelse och sannolikt kommer sitta kvar där resten av sitt liv. När en sjuksköterska hittas död med en plastdocka i magen, verkar det som om Ashs tur äntligen kan vända. Han får en chans till upprättelse. Till frihet. Och hämnd.

Min kommentar
För ganska många år sedan läste jag första delen i den här serien och jag gillade omedelbart den klyschige skitstöveln till polis. Han är vriden så många extra varv att det (nästan) inte blir löjligt. Även om jag störde mig på hans bristande impulskontroll och en hel del annat också så minns jag det som att jag faktiskt gillade den förra boken. Kanske mest tack vare en annan karaktär, som jag gillade betydligt mer. I år tog jag med den andra delen, En sång för de döda, i min Finish That Series-utmaning.

Jag kan inte påstå att jag minns speciellt mycket från den första boken, det var trots allt tio år sedan jag läste den. Någon hjälp att minnas får jag inte. Jag kastas rätt in i allt, helt utan förklaringar eller tillbakablickar. Boken kallas för fristående, vilket jag tycker är oerhört märkligt. Det som (tydligen) hände i förra delen spelar en av huvudrollerna här.

Det är lite synd att allt utspelar sig i en fiktiv stad. Jag kan inte se miljöerna framför mig och inte heller kan jag vandra omkring på gatorna i Google Maps (japp, det är något jag brukar roa mig med). I övrigt kan jag lätt känna det dystra Skottland runt mig och det inkluderar vädret.

Karaktärerna är väldigt många, men oftast så är det inte rörigt. Det är mestadels alla dessa olika chefer inom polisen som blir otydliga och svåra att hålla isär. De är dock inte viktiga så det gör inte så mycket. Ash är fortfarande en skitstövel, som egentligen inte bryr sig om någon annan än sig själv. Varför skulle han? Med tanke på vad han har varit med om. De med högre rang eller bovar ägnar han överhuvudtaget ingen uppmärksamhet. Och chefer finns det gott om. Det är ju den brittiska hierarkin. Om Ash däremot betraktar en som vän så är han obrottsligt lojal. En av dem är Alice McDonald. Min favoritkaraktär. Hon är precis lika underbar som i första boken. Så härligt kantig.

Det speciella språket är kvar och många läten skrivs ut i texten. Den här gången var jag beredd och jag gillar det. Om inte annat så förstärks situationen av det. Historien är väldigt rå och brutal, men jag tycker ändå inte att det blir för grafiskt. Det finns en hel del humor som lättar upp det hela. Det behövs som motvikt. Min enda fundering, som gör att jag reagerar (negativt), är att det händer så otroligt mycket på en enda dag, varenda dag, att jag lite undrar hur många timmar de har på ett dygn. Och att det två gånger skrivs WV-bubbla, när vi alla vet att det ju heter VW-bubbla.

En sång för de döda är klurig som sjutton och det finns inga enkla lösningar. Om jag ska ha någon invändning så är det att det finns ganska många sidohistorier och hämnd är ett stort tema i en av dem. Det är inte ett favorittema. Det finns en del till i den här serien, men den är tyvärr inte översatt så jag kommer inte att få veta hur det går för Ash. Ett oskick att göra så.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 4,04 i genomsnitt (beräknat på 3 973 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om En sång för de döda: DAST Magazine, Bokhyllan i pepparkakshuset och Bokraden

Bok: Snöängeln av Anki Edvinssson

Författare: Anki Edvinsson
Titel: Snöängeln
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 345
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Charlotte von Klint och Per Berg 2
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: E-bok
Källa: Streamingtjänst
Utläst: 21 maj 2026




Första meningen: Anton stirrade på sitt framdäck som skar genom snön i uppförsbacken, det fastnade i de grova skårorna för att sekunden senare slungas vidare.

Baksidetext
En pojke hoppar från en bro. En kvinna hittas mördad i sitt hem. En tonårsflicka försvinner spårlöst. De tre tragiska händelserna verkar först inte ha någon koppling, men Charlotte von Klint och Per Berg vid Umeåpolisen börjar se tecken på att allt hänger samman. Den gemensamma nämnaren stavas narkotika.

Medan vintern har ett fast grepp om Umeå och snötäcket växer allt högre, kämpar Per och Charlotte mot klockan. De måste ta reda på vem som är ansvarig för tragedierna som drabbat och fortsätter att drabba staden, och de måste till varje pris hitta den försvunna flickan - innan det är för sent.

Min kommentar
För några år sedan läste jag första delen i den här serien och avslutade mina tankar om den att jag var osäker på om jag skulle läsa vidare. Eventuellt om jag någon gång kom till Umeå (där boken utspelar sig). Sedan dess har jag faktiskt varit där två gånger, men egentligen bara passerat på väg till någon annanstans. Men ... plötsligt händer det. Årets jobbträff för vår grupp skulle vara på kontoret i Umeå. Alltså plockades andra delen, Snöängeln, genast fram.

En miljö som inte är Stockholm, Västkusten eller Gotland är ganska ovanlig i böcker, upplever jag det som. Jag uppskattar verkligen att hänga lite i Umeå, men tyvärr blev det inte så mycket stadsvandring i verkligheten. Dels fanns det inte tid och dels så hade (har) jag en skadad fot som inte direkt lockar till promenader. Dessutom så höll de i boken mestadels till i ett helt annat område än där jag befann mig.

Det har gått ungefär ett och ett halvt år sedan förra boken och Charlotte är fortfarande rik och Per har fortfarande diabetes. Något som gärna påpekas vid ett flertal tillfällen. För mycket kraft läggs på att berätta det här för mig. Om och om igen. Jag vet att hon är snuskigt rik. Jag vet att han har diabetes. Nog. Jag kan egentligen inte påstå att någon av karaktärerna här är intressanta. De engagerar mig helt enkelt inte. En del gör mig bara upprörd, som föräldern som använder sitt barn som något slags accessoar.

Utstuderat våld är inget jag, strängt taget, gillar att läsa om. Jag har väldigt svårt för det, åtminstone när våldet känns som att det är där för sin egen skull. Här finns en del av den sorten och jag tycker inte att det för historien framåt på något sätt. Jag vet att det alldeles säkert finns sådana här sjuka människor, men jag är inte så glad i att läsa om dem. En karaktär var så extremt tydligt skyldig att det dessutom gjorde upplösningen väldigt förutsägbar.

Ibland blir texten lite osammanhängande. Lösryckta meningar, som inte har något med något att göra, dyker med jämna mellanrum plötsligt upp. Det känns nästan som om författaren kommit på en riktigt bra beskrivning och stoppat in den lite slumpmässigt. För med skulle den. Här finns också lite för många onödiga förklaringar av hur man gör saker. Till exempel vet nog alla att man ska öppna en dörr innan man går in någonstans. Det blir också en del upprepningar och det gör det lite tjatigt.

En annan sak jag funderade på är att jag fick känslan att ett par avslöjanden här var meningen att vara oväntade vändningar, men det är de inte. Hur det ligger till har ju framgått med all önskvärd tydlighet tidigare i historien. Författaren litar sedan inte på sin läsare utan känner sig manad att förklara allt lite senare. Med ganska många ord.

Snöängeln är bättre än första boken, men dras med lite av samma problem som den. Här är på tok för många olika trådar, som ju så klart hänger ihop, och allt löser sig med hjälp av olika tillfälligheter. Jag önskar att författaren inte så desperat försökte krångla till det. Oftast är faktiskt less more.

På Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 3 651 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Snöängeln: Tankar från en samlares hjärna, Läsvärd eller inte och hyllan

Bok: När du inte finns av Emma Olofsson

Författare: Emma Olofsson
Titel: När du inte finns
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 394
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Karlshamnsserien 2
Förlag: Bokfabriken
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: E-bok
Källa: Streamingtjänst
Utläst: 2 maj 2026




Första meningen: "Nu har jag dig."

Baksidetext
En restaurang i centrala Karlshamn sprängs mitt under lunchruschen. Ett försvunnet barn. En film på Youtube där en pojke tar livet av sig.

När det går upp för Matias och hans kollegor att händelserna hänger ihop förvandlas utredningen till en kamp mot klockan.

Min kommentar
Eftersom halva släkten bor i Karlshamn med omnejd så händer det ganska ofta att vi tar en hotellweekend där och då vill jag gärna läsa något som utspelar sig i närheten. För några år sedan så läste jag första delen i Karlshamnsserien vid ett sådant tillfälle. När det nu var dags för ännu ett besök så valde jag att läsa När du inte finns, andra delen i den serien.

Allt som hände i första boken (som det alltså är fem år sedan jag läste) har ganska stor påverkan även i den här, men dessvärre nämns det bara i bisatser. Aldrig med något slags förklaring om vad som faktiskt hände, utan bara, typ, med orden "det som hände". Vilket gjorde det ganska besvärligt för mig. Jag förstår ju att avvägningen mellan att ta med för mycket eller för lite är svår, men här var det helt klart för lite.

Miljöbeskrivningarna är bra och det är som vanligt speciellt att röra sig på samma gator som de i boken. Närheten till havet nämns ofta och trots att jag helt klart kan relatera till kärleken till havet så tycker jag att det blir ett evinnerligt tjat om det.

Kapitlen är korta och otroligt många, över hundra stycken. Det gör boken väldigt snabbläst. Ibland känns det som att författaren verkligen försöker få till ett poetiskt språk, men för mig så blir det bara krystat. Det gäller även dialogen. Jag har nog aldrig hört människor prata så där. Det känns som att de pratar med stora bokstäver hela tiden.

Ett par karaktärer kändes det som att jag borde veta vem det var, men jag hade ingen aning. Att de var viktiga i första boken var i alla fall tydligt. Så bra minne har jag tyvärr inte. För mig var det oklart vem som skulle gifta sig och vilka som egentligen var föräldrar till barnet som alla gick och bar runt på. Isak förstod jag vem det var, men Elsa? Var hon alltså Matias dotter? Hon verkar inte alls höra till samma familj och var höll hon hus när Isak var hos Matias? En karaktär byter efternamn från Lindberg till Lindström, men ja, det kan ju ha varit Matias som kom ihåg fel.

En hel del av det som störde mig i första boken är borta. Framför allt så används inte lika många adjektiv och, ännu bättre, ingen karaktär är längre underskön. Dock är det fortfarande så att författaren verkar ha en del favorituttryck som återkommer. Ofta. Väldigt vanligt är det att något smeker något, det kan vara en hand, vinden eller vad som helst. Och människorna är så trasiga.

Poliserna är dessvärre fortfarande osannolikt oprofessionella och alldeles särskilt Matias. Han går runt och skäller ut både förövare, offer och kollegor. Känns det som i alla fall. Jag bryr mig inte nämnvärt om man har ett romantiskt förhållande på jobbet, kollegor emellan, men man håller inte på och pussas och tar på varandra hela tiden. Inte heller parar man ihop sig med den man har en relation med när man åker ut på patrull.

När du inte finns spretar iväg åt alla möjliga håll, men ingen (läsare) blir väl förvånad när allt visar sig hänga ihop. Det betyder att det är mängder av sammanträffanden och de blir alldeles för många för mig. Det här sättet att berätta en historia passar helt enkelt mig väldigt dåligt.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,36 i genomsnitt (beräknat på 91 betyg).
Jag ger den 2,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om När du inte finns: Bokluckan och Håkans hylla

Bok: Skugga över Slagtjärn av Cilla Börjlind & Rolf Börjlind

Författare: Cilla Börjlind & Rolf Börjlind
Titel: Skugga över Slagtjärn
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 378
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Rönning & Stilton 9
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 april 2026




Första meningen: Egentligen hade Gusum tänkt fiska.

Baksidetext
När en kropp hittas i en stor myrstack i skogen utanför Slagtjärn i Jämtland skickas Olivia Rönning från NOA upp för att hjälpa Strömsundspolisen med mordutredningen.

En del av kroppen är uppäten och huvudet saknas. Offrets fingeravtryck finns inte i några register och ingen har anmälts försvunnen i trakten på över tjugo år. Mordplatsen ligger inte långt från en gammal samisk offerplats, en seite, där NFC hittar en hel del spår av blod.

Oron brer ut sig över Slagtjärn. Vågar man gå ensam i skogen på kvällarna? Eller ens på dagarna? Orten har undgått avfolkning, inte minst genom att en del grönavågare flyttat in under decennierna, såväl stockholmare som holländare. Acceptansen för utbölingar och särlingar har varit stor, även om de nynazistiska Bolunds som bor en bit utanför samhället alltid hållit sig på sin kant.

Nu hotas den goda sammanhållningen på orten. Olivias frågor gör att lokalbefolkningen blir alltmer ovillig att samarbeta.

För att lösa gåtan måste hon till slut ta hjälp av Tom Stilton och Mette Olsäter.

Min kommentar
En serie som jag var väldigt sen att börja läsa är den om Rönning och Stilton. Jag tror att det tog mig sex år att ta mig an den. Sedan visade den sig vara så bra att jag verkligen försöker vara i fas i den. Skugga över Slagtjärn är den nionde delen och det är faktiskt den senaste. Den är inte ens ett år gammal.

En av sakerna som gör den här serien så bra är karaktärerna. Tyvärr så saknas de "bra" karaktärerna nästan helt. Jag hade kommit en bra bit in i boken när jag började fråga mig "Var är Stilton?". "Var är Olsäter?". De dyker upp nästan halvvägs och då gästspelar de i två hela sidor. Sedan dröjer det ända tills nästan tre fjärdedelar in innan de gör entré igen. De är med i ca totalt 90 sidor alltså.

Starten blir lite rörig. Det är många snabba nedslag hos många olika personer. Utan att man fick veta hur de relaterade till varandra. Karaktärerna är väldigt många, rent generellt. Jag trodde nästan att jag skulle få träffa alla i hela byn. Det blev ändå inte rörigt, förutom just där i början. Jag stör mig dock lite över att folk norröver, alternativt i små byar (eller både och, som i det här fallet), så gott som alltid beskrivs som kufar. Det måste vara ett Stockholmssyndrom.

Det är nog onormalt mycket som händer i den här lilla byn. Allt hänger inte ens ihop, så det är många villospår. Vilket ju gör att historien inte är helt förutsägbar. Några saker störde mig lite, men det som störde mig mycket var att de förstörde två jättemyrstackar.

Olivia är ju en karaktär som jag hade väldigt svårt för i de första böckerna. Här återgår hon till den personligheten. Jag tror att det kan bero på att Stilton och Olsäter inte är med. De brukar göra så att hon blir mer nedtonad och inte lika oregerlig. Lite lättare att tycka om helt enkelt. Även om Stiltons och Olsäters gästspel känns ganska krystat så önskar jag att de hade varit med mer. Tillbaka till Olivia. Jag ogillar i allra högsta grad poliser som bryter mot både lagar och regler. Bara för att de tycker sig veta bättre och att ändamålet helgar medlen. Sådan är Olivia. Hon beter sig som att bara hennes åsikt räknas. Bara hon har rätt. Hon klankar ner på alla andra, som hon tycker är dåliga poliser. Olivia är ingen bra polis. Punkt.

Några lösa trådar lämnas kvar. Just de här stör mig ofantligt mycket. De har (kanske) inte med fallet att göra direkt, men vad var det för siffror som någon hade satt upp på anslagstavlan? Och vem var denna någon? Och Christel, hon blev mirakulöst "frisk" direkt efter att mördaren hade hittats?

Skugga över Slagtjärn är en spännande historia, men känns inte riktigt som en del i serien. Den känns mer som en vanlig deckare. Kanske just för att Stilton och Olsäter saknas.

På Goodreads hade den 3,81 i genomsnitt (beräknat på 782 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Skugga över Slagtjärn: Bokstunder, Tankar från en samlares hjärna och Encourager

Bok: Den sista festen av Clare Mackintosh

Författare: Clare Mackintosh
Titel: Den sista festen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 421
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The last party
Översättare: Ing-Britt Björklund
Serie: DC Morgan 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2024
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 mars 2026




Första meningen: Ingen i Cwm Coed kan minnas vilket de började med nyårsbadet, men det de vet är att det inte finns något annat sätt som de skulle vilja välkomna det nya året på.

Baksidetext
Det är nyårsafton och Rhys Lloyd har huset fullt av gäster. Hans semesterstugor vid Mirror Lake är en succé och han har generöst bjudit in byborna att dricka champagne med sina välbärgade nya grannar. Men vid midnatt ska Rhys ligga livlös i sjöns iskalla vatten. På nyårsdagen har kriminalassistent Ffion Morgan en by full av misstänkta. Det pyttelilla samhället är hennes hem, så de misstänkta är hennes grannar, vänner och familj, och Ffion har dessutom egna hemligheter att bevaka. När lögner uppdagas runt varje hörn blir frågan snart inte vem som ville se Rhys död – utan vem som till sist dödade honom.

Min kommentar
Tre böcker har jag läst tidigare av Clare Mackintosh och jag har tyckt om allihop. Den sista festen dök överraskande upp när den släpptes för snart två år sedan, vilket gjorde mig mycket glad. Att den har fått vänta beror mest på att jag, om möjligt, vill läsa en författares böcker i den ordning de skrevs. Men nu tyckte jag att det var dags.

Detta är första delen i en serie om kriminalassistent Ffion Morgan, som bor och jobbar i Wales. Det har kommit ytterligare två delar i serien, men ingen av dem har översatts. Nu när jag har läst denna och vet hur bra den är, så undrar jag ju så klart varför. Jag hade i alla fall gärna fortsatt att läsa de här böckerna.

Miljön är fantastisk, även om den nu är fiktiv, och nästan den viktigaste karaktären. Jag har ju alltid varit sugen på att åka till Wales, men nu är det suget ännu större.

Historien berättas ur olika perspektiv. Ibland får man samma händelse berättad av olika personer och det kan skilja en hel del på hur man uppfattar en samma situation. Mestadels är det Ffion och Leo som är i fokus, men även några av de som bor i stugbyn får komma till tals. De här senare trådarna går först baklänges, med början på nyårsafton, sedan går de framåt igen. Rörigt? Nej, faktiskt inte ett dugg. Allt är väldigt tydligt och klart.

För att vara en brittisk deckare så är det relativt få karaktärer. Den allra viktigaste är ju Ffion, som jag gillar. Mer och mer ju längre in i boken jag kommer. Hon har rejält med skinn på näsan. Hon kan kanske verka lite kall, men det är hon inte. Hon är fast i andras förutfattade meningar och sig egen image när hon var ung. Hennes raka motsats är Leo. Han låter alla trampa på honom. Speciellt hans chef och ex-fru, som verkar vara en riktigt otrevlig person.

Balansen mellan brott och privatliv är väldigt bra, tycker jag. Eller så beror det på att karaktärerna är intressanta. Man får veta väldigt mycket om dem, på ett bra och naturligt sätt.

Vad som verkar vara två namnbyten stör mig. Elen byter vid ett tillfälle namn till Ellen, men det andra gör mig förbryllad. Vad heter egentligen Glynis i efternamn? Lloyd eller Dralon? Nej, det visar sig vara en sällsamt usel översättning. Dralon är ett akryltyg som används till bland annat soffor. Herregud.

Den engelska originaltexten:

Yasmin and the twins have temporarily moved in with Rhys's mother. Ffion hears music through the ceiling as she and Leo sit on Glynis's Dralon sofa, Yasmin opposite the in a narrow, high-backed chair.

Den svenska översättningen:

Yasmin och tvillingarna har temporärt flyttat hem till Rhys mamma, Glynis Dralon. Ffion hör musik genom taket när hon och Leo sitter i hennes soffa med Yasmin i en högryggad fåtölj mitt emot.

Boken är både spännande och rolig. Något jag inte alls hade väntat mig, men tonen är genomgående humoristiskt. Ibland är det riktigt kul. Oftast är det Ffion som står för de roliga kommentarerna.

Den sista festen har ett väldigt snyggt upplägg och många lager. Faktiskt lite av en pusseldeckare. Det är riktigt svårt att gissa vem som är skyldig. Det är ju heller ingen nackdel att boken utspelar sig i Wales (mestadels, sjön där mordet sker ligger nämligen precis på gränsen till England). Jag vill hemskt gärna fortsätta läsa om Ffion och, förhoppningsvis, Leo.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,76 i genomsnitt (beräknat på 54 763 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Den sista festen: Kulturbloggen