Bok: X: Den sista platsen av John Ajvide Lindqvist

Författare: John Ajvide Lindqvist
Titel: X: Den sista platsen
Genre: Skräck
Antal sidor: 440
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Platserna 3
Förlag: Ordfront Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 oktober 2024




Första meningen: Under hösten 2016 drog en självmordsvåg genom Stockholms undre värld.

Baksidetext
En gång var kriminaljournalisten Tommy T hela Sveriges älskling, men på senare år har hans stjärna dalat. Undersökningen av självmorden ska bli hans upprättelse. Tillsammans med sin hund Hagge nosar han sig djupare in i mysteriet kring den undflyende gestalten "X" som tycks ligga bakom allting. Spåren leder till ett enormt parti kokain samt till ett oändligt fält med kortklippt gräs och en himmel utan sol.

Samtidigt dras Tommys systerson Linus allt djupare in i X verksamhet. Han är 17 år och bor i det megalomaniska höghusbygget Gårdsstugan. Allt sedan han som 13-åring började sälja sin egen ADHD-medicin har han drömt om att få deala i de högre divisionerna. När han slutligen får chansen visar sig verksamheten vara både farligare och underligare än vad han kunnat föreställa sig.

Min kommentar
För nästan två år sedan läste jag första delen i den här trilogin. En bok som jag inte begrep mig på alls, den var väldigt underlig, men fick hjärnan att arbeta för högtryck. Vad den handlade om är också lite oklart. Andra delen gjorde mig inte ett dugg klokare. Snarare tvärtom. I X: Den sista platsen kommer hela förklaringen.

Jag vet egentligen inte alls vad jag förväntade mig när jag började läsa denna, men inte var det en hårdkokt thriller i alla fall. Men det är vad jag får. Åtminstone till en början. Och för det mesta. Min hjärna försökte febrilt se/gissa sammanhanget mellan de tre böckerna, men gick bet. Det är inte förrän alldeles i slutet som det klarnar och då hänger allt plötsligt ihop. Synd bara att det nästan är två år sedan jag läste Himmelstrand (som jag tycker är den bästa i trilogin, den var åtminstone läskig). Jag minns inte alltför många detaljer.

Karaktärerna är fantastiskt skrivna och det är väl det som är en av John Ajvide Lindqvists stora styrkor. Jag är inte säker på att jag gillar någon av karaktärerna och jag gillar inte heller det de gör, men jag förstår dem (oftast). Relatera till dem kan jag däremot inte överhuvudtaget. Linus förändring avskyr jag, men den är faktiskt trovärdig. Hur gränsen för det normala hela tiden flyttas och allt eskalerar. Det är många slanguttryck när Linus berättas och ganska många ord som jag aldrig hört förut. Ibland får jag en känsla av att jag läser en Jens Lapidus. Tänk inte ens på att googla dem. Det är nämligen ett påhittat språk.

Mopsen Hagge är den solklara favoriten bland karaktärerna. Trots att han är en hund. Husse Tommy T får ett lika självklart plus i kanten för att han "lyssnar" på Hagge. Även i första delen fanns det ju en mycket trevlig hund och även en intressant katt. Som vi faktiskt får träffa igen. Liksom ett par av de andra karaktärerna i den boken.

Det är svårt för mig att reda ut vad jag egentligen tycker om detta. Ibland blir det bara för mycket. Då menar jag inte blod och splatter och liknande. Det som var mystiskt och fantasieggande i Himmelstrand blir bara konstigt här. Jag är inte överdrivet förtjust i "krim-delen". Det hårdkokta. De delarna är alldeles för många och för långa. Det är rejält med svärta, men inte så mycket skräck. Det är inte det minsta läskigt och inte heller speciellt spännande.

X: Den sista platsen är mer en thriller än skräck. Förutom det där konstiga då. Man kan egentligen inte bedöma böckerna var för sig, man måste ha alla tre för att ha hela historien klar för sig. Det är otroligt snyggt hopknutet, det måste jag ge honom. Slutet är inget annat än perfekt och i sista meningen kommer den lilla läskiga rysningen som jag väntade på i hela boken.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,80 i genomsnitt (beräknat på 999 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om X: Den sista platsen: I bokhyllan, Ugglan & boken och Läsa & lyssna

Bok: Rörelsen av John Ajvide Lindqvist

Författare: John Ajvide Lindqvist
Titel: Rörelsen
Genre: Skräck
Antal sidor: 273
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Platserna 2
Förlag: Ordfront Förlag
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 juni 2024




Första meningen: På Luntmakargatan 14 i Stockholm finns ett gårdshus.

Baksidetext
I september 1985 flyttar John Lindqvist in i ett trångt och mörkt gårdshus på Luntmakargatan i Stockholm, vägg i vägg med Brunkebergstunneln. Han vill skapa sig en karriär som restaurangtrollkarl. Några veckor senare blir han tagen för stöld på Åhléns och tillbringar en natt i häkte. Under natten inträffar en rörelse av svårtolkad karaktär och när han återvänder till sitt hus dagen efter har något hänt. Fåglar faller från himlen och hans grannar beter sig underligt. Snart upptäcker han att det finns något i det låsta duschrummet längst inne i tvättstugan, något som kan låta oss färdas till den andra platsen och besanna våra drömmar. Det kostar bara lite lite blod. När John så småningom börjar delta i verksamheten dras han ner i en ström av magi, våld och gemenskap som mynnar ut i mordet på Olof Palme.

Min kommentar
Det var fortfarande för många dagar kvar till Den Stora Semesterresan när jag hade läst ut förra boken. I stället för att välja en bok som (faktiskt) passade in bland resmålen (de jag hade var alldeles för tjocka för att hinna med i lagom tid) så tyckte jag att ännu en bok från Stockholm kunde fungera. Jag hittade en som jag ändå tänkt läsa i år, som hade passande antal sidor; Rörelsen. Med undertiteln Den andra platsen.

John Ajvide Lindqvist är en av mina favoritförfattare och jag har nog gillat allt jag läst av honom, vissa böcker mer än andra. Jag tror mig ana att den här Platserna-trilogin är en vattendelare, men jag gillade verkligen förra boken. Precis som Himmelstrand så är Rörelsen inte läskig på samma sätt som traditionell skräck, men de hör definitivt till den genren. Det här är mer underligt och mycket obehagligt.

Här är det John Lindqvist själv som är huvudperson och allt berättas genom honom. Jag hoppas verkligen att inte allt är självupplevt, det vore förfärligt. En del är sant, det vet jag, som att han har haft en karriär som trollkarl. Han väver in verkliga saker/händelser så otroligt snyggt och jag tycker det förstärker känslan av att det här skulle ju kunna ha hänt. Kanske. Inte troligt. Men kanske.

Det var omöjligt för mig att inte fundera på om det här möjligtvis är samma plats som i Himmelstrand. De har en del gemensamt, dock inte allt. Rörelsen är ju en prequel (upptäckte jag när jag skulle skriva ihop det här) och utspelar sig 1985-86. Kanske var det så här det började.

Till att börja med så är alla karaktärerna här helt vanliga och egentligen så fortsätter de nog att vara det. Det är bara omständigheterna som förändras. de blir extremt ovanliga. Kan man nog säga. Jag kan nog inte riktigt relatera till känslan karaktärerna har, men jag kan nog förstå den. Och att den gör att de gör det de gör. Jag vet i alla fall att gränsen för "normalt" flyttar sig överraskande snabbt och lätt.

Hjärnan försöker, sin vana trogen, febrilt förstå vad det egentligen är som pågår, men det är faktiskt ingen mening med att försöka. Det är bara att åka med och acceptera. Jag kan i alla fall inte sätta ord på det utan det är mer en känsla. Vemod är en av känslorna jag känner. Märkligt nog. Musik spelar stor roll även här, men nu är det Depeche Mode (en grupp jag lyssnade på vanvettigt mycket i slutet av 80-talet). Men Peter Himmelstrand får vara med på ett hörn här också.

Rörelsen har så många bottnar och är väldigt suggestiv. Precis som vanligt så är det människorna som är det viktiga i hans böcker. Hur de är och varför. Hans karaktärer har en förmåga att stanna kvar långt efter att boken är utläst. Jag tror att ett par från den här boken kommer att göra det också. Om inte annat så kommer den fantasifulla, minst sagt, förklaringen till Palmemordet att göra det.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,55 i genomsnitt (beräknat på 1 977 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Rörelsen: Ugglan & Boken, Breakfast Book Club och booksessed

Bok: Himmelstrand av John Ajvide Lindqvist

Författare: John Ajvide Lindqvist
Titel: Himmelstrand
Genre: Skräck
Antal sidor: 411
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Platserna 1
Förlag: Ordfront Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 november 2022




Första meningen: På bristen känner man en människa.

Baksidetext
Det ser ut att bli en fin dag på Saluddens camping. Himlen är djupblå och gräset underbart grönt. Ändå är någonting helt fel. Igår var allt som vanligt; glada röster, osande grillar, mygg och vin i plastglas. Men nu är allt försvunnet. Campingen, sjön, till och med solen är borta. Det enda som finns är det oändliga gräsfältet, fyra bilar med husvagnar, åtta vuxna, två barn, en hund och en katt. Alla inser de att något ofattbart hänt under natten. Hur ska de kunna ta sig bort från denna orimliga plats? För den gamla världen finns någonstans, ett mobilsamtal går plötsligt fram och radion spelar gamla schlagrar. Snart börjar också märkliga, skrämmande figurer dyka upp. Monstruösa varelser som fötts ur de åtta vuxnas mest traumatiska upplevelser. Och så mörknar himlen. Regnet är på väg, som en befrielse. Men det är ett regn som ingen ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.

Min kommentar
John Ajvide Lindqvist. Han har en förmåga att skriva om saker (tänk varelser), som jag inte alls gillar att läsa om, på ett sätt som gör att jag trots alla invändningar tycker om. Jag har lite gjort en grej av att läsa hans böcker i den ordning de har kommit ut (med undantag för noveller och novellsamlingar). Nu hade turen, äntligen, kommit till Himmelstrand. En bok som har stått i hyllan i nästan åtta år.

Speciellt läskig skulle jag nog inte kalla den här boken (även om det finns vissa passager som nog skulle kvala in där). Den är mer underlig och får hjärnan att arbeta för högtryck. Jag vet nog faktiskt inte vad den egentligen handlar om, men det spelar ingen som helst roll. Jag blir inte klok på den, men jag kan knappt sluta läsa. Hade jag haft möjlighet så skulle jag ha sträckläst den.

Karaktärerna är inte många, tio stycken. Åtta vuxna och två barn. Och så en hund och en katt också då. Man får följa med in i huvudet på samtliga. Till och med hunden, dock inte katten vad jag kan minnas. Det är fullkomligt genialiskt att ha med en hund och en katt, dessutom att man får vara med i hundens huvud. Så klart blir Benny (hunden) och Maud (katten) mina favoriter. De få karaktärerna fascinerar mig. De har så olika livsöden och det är spännande att se hur olika människor reagerar på samma sak. Här finns alla sorter. Till och med foliehatten. Och Molly. Jösses, Molly gör mig rädd på riktigt. Alla slåss de mot sina inre demoner. Man kommer så obehagligt nära. Det är helt underbart att upptäcka den här Platsen tillsammans med och samtidigt som dem. På betryggande avstånd. Så klart.

Perspektivbytena är perfekt avpassade, de gör att jag hela tiden vill fortsätta läsa. Jag blev rörd, berörd och oroad. Vid ett tillfälle så blev det nästan för mycket, till och med för mig. Jag kunde på riktigt känna, rent fysiskt ... ja, du som har läst den vet nog vilket tillfälle jag menar. Ibland får jag oväntat nog skratta också, eller kanske mer le. Den stora frågan, för mig, när jag läser är Vad är det som händer?! Varför? Vad har dessa människor gemensamt egentligen? Varför just dessa? Och varför stackars Peter Himmelstrand? Det är oerhört fantasieggande och trots all osäkerhet så känner jag mig trygg när jag läser.

När jag har läst ut Himmelstrand har jag nog fler frågor än svar. Jag försöker tolka. Jag försöker förstå vad författaren vill uppnå. Det är bara att ge upp det. Jag skulle så gärna vilja diskutera det som händer med någon, men jag kan inte tvinga sambon att läsa. Han skulle avsky den här boken. Den är egentligen mer en roman om skräck än en skräckroman. Jag tror ändå, på något sätt, att boken betyder olika för olika personer. Och att det är meningen så. Jag nöjer mig med det.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,35 i genomsnitt (beräknat på 3 860 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Himmelstrand: Carolina läser, Romeo and Juliet och Bokblomma.