Bok: Alla djävlar är här av Louise Penny

Författare: Louise Penny
Titel: Alla djävlar är här
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 477
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: All the devils are here
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Armand Gamache 16
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 september 2025




Första meningen: "Helvetet står tomt, Armand", sa Stephen Horowitz.

Baksidetext
Under sin första kväll i Paris samlas familjen Gamache för en familjemiddag med Armands gudfar, miljardären Stephen Horowitz. Men kvällen slutar i tragedi när Stephen blir påkörd av en skåpbil och allvarligt skadad. Armand är övertygad om att det inte är någon olycka, utan ett medvetet mordförsök.

En märklig nyckel som finns i Stephens ägo blir upptakten till en jakt på sanningen som tar Armand, hans fru Reine-Marie och hans före detta kollega, Jean-Guy Beauvoir, från toppen av Eiffeltornet till det franska nationalbibliotekets djupaste gömmor. Och en ohygglig upptäckt i Stephens lägenhet får dem att inse att faran är mycket större, och mer överhängande, än de först trott.

När Armand börjar avslöja hemligheter som hans gudfar hållit dolda i årtionden finner han sig insnärjd i ett nät av lögner som hotar att förgöra allt han håller kärt. För till och med i Ljusets stad finns långa skuggor, och i mörkret gömmer sig djävulen själv.

Min kommentar
Nu har det gått tio år sedan jag läste första delen i den här serien och nästan sju sedan jag började läsa böckerna den årstid som de utspelar sig under. Det är helt otroligt att hålla den höga kvaliteten så länge, tycker jag, men Louise Penny lyckas. Alla djävlar är här är den sextonde delen, men eftersom den svenska översättningen av serien ligger ungefär fem år efter utgivningen så finns det flera.

I stort sett alla böcker, så här långt, har utspelat sig i och kring den lilla byn Three Pines. Det gör inte denna. Av någon oklar anledning så har handlingen förflyttats till Paris. Eller ja, det är dit barnen Gamache har flyttat med sina respektive och barn, så det är ju naturligt att Armand och fru vill åka dit. Eftersom jag envist fortsätter att hävda att jag inte gillar något franskt (vilket hittills har stämt till 99,99999%) och Paris inte lockar mig på något sätt så är jag inte så glad i miljöombytet.

För första (och sista, hoppas jag) gången så får vi ett mysterium där hela familjen Gamache är inblandad och hamnar i livsfara. I bästa fall så är det lite krystat. Det är i alla fall spännande att få veta mer om alla i familjen, bland annat Armands bakgrund, men speciellt sonen Daniel, som knappt har förekommit alls tidigare. Allt det där får sin förklaring nu. En förklaring som, ärligt talat, känns väldigt långsökt. Jag har nog lite svårt att förstå hur man kan anklaga någon för något man själv har gjort. Det som Daniel fått för sig finns ju bara i hans huvud och är i allra högsta grad självförvållat.

Den här Stephen Horowitz, som nu är så viktig, kan jag inte komma ihåg att jag träffat på tidigare (han nämns kort i De blindas rike). Nu är han plötsligt deras närmaste vän. Jag är helt säker på att han aldrig har dykt upp i fysisk form i någon av de tidigare böckerna.

Med risk för att bli attackerad så måste jag ändå ta upp elefanten i rummet. Förmodligen så är det likvärdigt med att svära i kyrkan att säga att jag är lite less på Armand Gamache. Hur han hela tiden framställs som en upphöjd gudaliknande person. Han är typ den enda (genom)goda karaktären i hela boken och faktiskt lite av en übermensch. Han är så perfekt att jag reagerade starkt när det vid ett tillfälle visade sig att han verkade ha ett litet fel ändå. Nu minns jag inte ens vad det var, men jag blev glad då.

Nu vet inte jag om det är en tillfällighet att den här boken är lite olik de tidigare böckerna, men jag hoppas att det är så. Väldigt många gånger så får någon reda på något väldigt viktigt, men det förmedlas inte till läsaren. Inte förrän personen som upptäckte det berättar för någon annan. Jag uppskattar inte alls när man använder det här knepet för att försöka få det mer spännande genom överanvändning av cliffhangers. En eller två gånger klarar jag, men här var det betydligt fler tillfällen än så.

Det finns en hel del som jag tycker inte riktigt går ihop och det beror nog på alla vändningar och turer. De är på tok för många. Allra mest funderar jag på varför i hela friden de där SecurForte försökte döda Armand i muséet. Just där jobbade han ju för den sidan och det hade ju bara varit idiotiskt att döda honom innan han var klar. Historien är i alla fall väldigt spännande, men ändå på något sätt förutsägbar.

Trots att saknaden efter Three Pines är stor (för att inte tala om alla som bor där, det är ju liksom de som gör de här böckerna så otroligt bra) så är Alla djävlar är här i stort sett lika bra som de andra. Den är bara lite annorlunda. Mer action. Mer blod, Mer konspirationer. Mer tilltrasslad. Mer ... överarbetad. En aning mer ansträngd, helt enkelt, men det är kanske det som krävs för att fylla ut en historia där det viktigaste saknas.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,43 i genomsnitt (beräknat på 79 723 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Alla djävlar är här: Lottens bokblogg, Tofflan och Fiktiviteter (engelsk utgåva)

Bok: En bättre man av Louise Penny

Författare: Louise Penny
Titel: En bättre man
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 464
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: A better man
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Armand Gamache 15
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2024
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 april 2025




Första meningen: "Merde."

Baksidetext
Det är Armand Gamaches första dag tillbaka som chef för mordroteln, ett jobb han tillfälligt delar med sin tidigare andreman, Jean-Guy Beauvoir. Situationen är ovan för dem båda, men snart får de annat att tänka på: vårflodens vatten stiger dramatiskt runt om i provinsen, och mitt i den ansträngda situationen försvinner Vivienne Godin, en ung kvinna med personlig koppling till en av Gamaches kollegor.

När kris läggs till kris försöker Gamache hålla stånd mot det hotande kaoset och inser att han borde ge upp sökandet efter Vivienne. Men Gamache har själv en dotter och utvecklar en djup – och kanske oklok – empati för hennes orolige far. Han återupptar sökandet, med en envis fråga ekande i sitt sinne: Hur skulle han känna det, om det var hans egen dotter som försvunnit?

Medan vattnet stiger och kritiken av Gamache i sociala medier blir allt mer aggressiv, hittas en kropp. Och i tumultet begås misstag.

Min kommentar
Vi firar faktiskt tioårsjubileum i år, Louise Penny och jag. Till och med ganska exakt, på en dag när. I tio år har jag fått nöjet att umgås med invånarna i den mysiga lilla byn Three Pines. Min lösning på problemet med så många böcker, så lite tid var att helt enkelt läsa böckerna i den här serien den årstid de utspelar sig. I En bättre man är det april och vårflod, alltså blev den första boken i april.

Precis som vanligt så tycker jag att det är för lite av Three Pines här, rent generellt. Det är i alla fall på tok för lite Ruth. Hon är ju, tillsammans med Jean-Guy, min solklara favorit och jag får inte nog av henne. Men verkar hon inte ovanligt sansad i den här boken?

Jean-Guy blir mer och mer lik Armand. Alla de kantigheter han hade från början, som jag tyckte så mycket om, är helt borta. Det kanske är en bra sak att han ska flytta till Paris. Med tanke på att i stort sett hela boken utspelar sig i och runt Three Pines så är det märkligt lite av invånarna. Gabri och Olivier nämns knappt alls. Clara har en egen tråd här i alla fall, men hon har det lite tufft. Kritikerna är inte snälla mot henne. Det ska bli spännande att se hur hon går vidare. Förmodligen inte i nästa bok. Då drar familjen Gamache tydligen till Paris och då blir det väl ännu mindre Three Pines.

Alla ljuger. Vare sig det behövs eller ej. Till och med poliser ljuger för poliser. Vilket gör polisens (och läsarens) arbete onödigt svårt. Tänk vad enkelt det hade varit om ingen ljög för polisen. Som läsare är det emellertid inte så svårt. För att hitta den skyldiga, som läsare, så ska man egentligen bara fundera ut vilken upplösning som gör mest ont. Jag tror faktiskt att det fungerar i flertalet böcker. I denna är det i alla fall definitivt så.

Fallet är lagom komplicerat och sticker inte iväg åt alla håll. Dock så är det befolkat av märkliga personer. Allihop faktiskt. Men inte på något sätt osannolika eller svåra att tro på. Vad som däremot är lite svårt att tro på är att inte färre än tre av polisens högsta chefer skulle befatta sig med ett enkelt försvinnande. På vilka grunder? Att en i teamet känner en anhörig till den som försvunnit? Att Gamache själv har en dotter i samma ålder som den som har försvunnit?

Ett problem jag har börjat få de senaste delarna är att det känns som att jag blir manipulerad att tycka om Armand Gamache. Kruxet är ju ett det inte behövs. Tvärtom. Men eftersom jag känner mig manipulerad så börjar jag känna ett visst motstånd. Faktum är att jag har ledsnat på det återkommande temat, där alla (inklusive de högsta cheferna inom polisen och politikerna) vill sätta dit honom och vill honom illa. Hans (självgoda) upphöjda lugn blir också för mycket för mig. Han börjar helt enkelt bli för gudalik. Missförstå mig inte, det här är fortfarande väldigt, väldigt bra, men jag vet inte hur många böcker till jag klarar med en Gamache som jagat villebråd.

En bättre man innehåller, precis som vanligt, flera moraliska dilemman och det, tillsammans med persongalleriet, är nog det som gör de här böckerna så bra. Det är egentligen inte klokt att Louise Penny har förmått hålla den här höga standarden genom femton böcker. Översättningen av nästa bok släpps i juli. Den ser jag fram emot. Trots att den utspelar sig i Paris.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,30 i genomsnitt (beräknat på 69 288 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om En bättre man: Lottens bokblogg, Bokstunder och Tofflan

Bok: De blindas rike av Louise Penny

Författare: Louise Penny
Titel: De blindas rike
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 422
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Kingdom of the blind
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Armand Gamache 14
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2023
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 februari 2024




Första meningen: Armand Gamache saktade in till krypfart.

Baksidetext
En dag får Armand Gamache ett egendomligt brev med en inbjudan till en övergiven bondgård. Väl på plats upptäcker han att en främmande kvinna utsett honom till sin testamentsexekutor.

Gamache är fortfarande avstängd från sin tjänst och har därför gott om tid, och han blir nyfiken. Tillsammans med de två andra exekutorerna - Myrna Landers, bokhandlaren i Three Pines, och en ung byggare - tar han sig an uppdraget. Men testamentet inkluderar punkter som är så osannolika att de snart börjar misstänka att kvinnan som skrivit det inte varit vid sina sinnens fulla bruk.

När en död kropp påträffas ställs testamentet i ett nytt ljus, som med ens får det bisarra dokumentet att framträda i en betydligt mer olycksbådande dager. Det är inte heller det enda hotet Gamache ställs inför. Händelserna som ledde till hans avstängning sex månader tidigare är nu på väg att komma ikapp honom.

Min kommentar
Serien om Armand Gamache är en av mina absoluta favoritserier. Den är så bra att jag har läst ikapp och nu är i fas med den svenska utgivningen. Tyvärr. Det betyder ju att jag får vänta länge på nästa bok. De blindas rike är fjortonde delen och Louise Penny lyckas fortfarande hålla en hög standard.

När jag läser de här böckerna så njuter jag så mycket av att umgås med mina gamla vänner att jag nästan helt glömmer bort att fundera på vem som är förövare. Men bara nästan. Den här gåtan var nog en av de minst kluriga i serien.

Knarktråden från förra boken fortsätter här, den är jag inte så glad i, men den känns avslutad nu. En tråd som däremot förefaller att ha evigt liv är den att överheten alltid vill sätta dit Armand Gamache. Han, i sin tur, verkar ha fler liv än en katt. Jag vägrar att påstå att jag är trött på Armand Gamache, men börjar han inte bli lite självgod? Lite för mycket helt enkelt. Det tycks inte finnas någon hejd på vad han är beredd att göra för det "rätta". Precis som vanligt så finns det en del moraliska dilemman att fundera över och det är faktiskt lite jobbigt att alltid behöva ta ställning till om ändamålet verkligen alltid helgar medlen.

Egentligen är det för lite av alla andra karaktärer. Till och med Henry. Myrna är väl i och för sig med mer än vanligt och finns det inte ett litet embryo till romans här? Det är visserligen svårt att veta hur gamla de här människorna är, men jag hoppas de är i passande ålder. Hon är värd det. Ruth är sitt gamla vanliga jag, eller faktum är att hon är ännu mer Ruth än hon brukar. Amelia, som vi lärde känna i förra boken (väl?) vill jag gärna fortsätta följa. Jag har en förhoppning om att det kan bli ordning även på henne. Och Jean-Guy ... jag vet inte vad jag ska tro om det som verkar hända med honom. Han är ju en av mina topp tre-karaktärer.

De blindas rike kan nog vara den som jag håller för svagast i serien, men det säger inte speciellt mycket. Det är fortfarande riktigt bra. Småmysigt, småroligt, som det ju alltid är när folket i Three Pines är i närheten. Jag tröttnar nog aldrig på vare sig dem eller byn.

På Goodreads hade den 4,33 i genomsnitt (beräknat på 60 766 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om De blindas rike: Lottens bokblogg, Bokstunder och Tofflan

Bok: Hus av glas av Louise Penny

Författare: Louise Penny
Titel: Hus av glas
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 431
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Glass houses
Översättare: Carla Wiberg
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 juni 2023




Första meningen: "Var vänlig uppge ert namn."

Baksidetext
När en mystisk figur dyker upp i Three Pines en kylig novemberdag blir Armand Gamache och samhällets övriga invånare först nyfikna, därefter ängsliga. Genom regn och rusk står den där, orörlig, och stirrar rakt framför sig.

Från det ögonblick gestalten kastar sin skugga över samhället misstänker Gamache - nu överintendent på mordroteln i Québec - mörka avsikter. Ändå gör han inget. För vad kan han göra? Han kan bara betrakta och vänta, och hoppas att hans växande rädsla inte ska besannas. Men så försvinner besökaren över en natt, ett lik upptäcks, och Gamache måste ta sig an fallet.

När rättegången inleds ett antal månader senare är det en het julidag i Montréal, och Gamache brottas fortfarande med den kedja av händelser som satts i rörelse den där bistra dagen i november. Inte bara den åtalade måste nu stå till svars - även Gamaches samvete väntar på sin dom.

Min kommentar
Då var det dags att ta sig an den trettonde delen i serien om Armand Gamache, Hus av glas. Det är dessvärre den senast översatta så nu är jag ikapp. Ett litet tag. I mitten av september verkar nästa del släppas på svenska. Den får bli ett fall för julklappslistan och den ser ut att utspela sig i januari, som kan vara av intresse om man, som jag, försöker läsa dem under rätt årstid.

Merde. Det är ett vanligt förekommande ord i den här boken. Jag håller med. Merde. Vilken bok. Det här är en av de bättre i serien (det kan vara svårt att avgöra, då standarden är skyhög), vilket egentligen inte är riktigt klokt vid den trettonde delen. Upplägget här är annorlunda mot de tidigare böckerna, men det är sannerligen Pennys styrka. Att hon lyckas variera sig så. Gemensamt är att de alltid handlar om moral och det finns ofta mycket att ta ställning till.

Lite orolig blev jag när jag började läsa. Jag har nästan alltid svårt för när det är två parallella berättelser. Speciellt när det i den ena berättas vad som hände i den andra. Eller hur man ska uttrycka det. Jag fick lite svårt att komma in i historien, men det vänder ganska snabbt. Sedan kan jag nästan inte släppa den innan den är utläst. Det hände att det var lite otydligt i vilken tråd man befann sig, genom hela boken. Trådbytena kunde dessutom ske mitt i kapitlen också. Det var inget större problem, men det kunde ha gjorts tydligare.

Ruth är som vanligt min stora favorit (Gamache är utom tävlan) och hon har en större, men något lugnare roll. Hon får visa en del nya sidor. Det vimlar av olika referenser till allehanda intressanta saker och behovet (önskan, inte nödvändigheten) att googla är alltid stor när jag läser Louise Penny. Kanske är den där el Cobrador el Frac något att ta efter? Eller egentligen den fiktiva(?) historiska sorten då.

En liten undran har jag. Louise Penny får ju så klart placera sin fiktiva by var hon vill, men jag blir ganska förvirrad. Jag får inte alls ihop geografin här, med var den verkar ha legat förut.

Hus av glas är en bok om att göra fel sak av rätt anledning. Och mod. Ett enormt mod. Eftersom jag litar på Gamache (och Penny) till 100% så var jag egentligen aldrig orolig, men ändå. Nu sitter jag här och hoppas att den svenska polisen "gör en Gamache". Det skulle ju kunna förklara en del. Och så hoppas jag att Louise Penny kan fortsätta variera böckerna länge än. Till dig som vägrar läsa något som överhuvudtaget kan kallas för deckare: Skyll dig själv!

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,32 i genomsnitt (beräknat på 62 210 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Hus av glas: Lottens bokblogg, Bokstunder och Snowglitter.

Bok: Summan av alla synder av Louise Penny

Författare: Louise Penny
Titel: Summan av alla synder
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 464
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: A great reckoning
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Armand Gamache 12
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 november 2022




Första meningen: Armand Gamache satt i det lilla rummet och slog omsorgsfullt ihop mappen, tryckte ner omslaget, stängde in orden.

Baksidetext
Kartan som upptäcks inne i en vägg på bistron i Three Pines tycks först inte vara mer än en kuriositet. Men när Armand Gamache får den som present första dagen på sitt nya jobb på polisskolan i Québec visar det sig snart att den bär på förkrossande hemligheter.

När en av skolans lärare påträffas död hittar man en kopia av den egendomliga kartan i hans bostad. Och vart Gamache än vänder sig ser han en av de unga polisaspiranterna, Amelia Choquet. Hon är tatuerad och piercad, arg och på sin vakt. Hon framstår som allt annat än en blivande polis. Ändå går hon på polisskolan och var en av den mördade lärarens skyddslingar.

Utredningens fokus riktas snart mot Gamache själv, hans koppling till Amelia och hans möjliga inblandning i brottet. Och för både Amelia Choquet och Armand Gamache närmar sig tiden för en uppgörelse med det förflutna.

Min kommentar
Jag hade förstått det som att Summan av alla synder utspelade sig i november, så den planerades in i november. Tyvärr, för mig som vill läsa böckerna under rätt årstid så görs ett rejält hopp och plötsligt så är man någonstans i februari/mars. Nåväl, det är ju inte det som är det viktiga.

Serien om Armand Gamache är med största sannolikhet den bästa jag någonsin har läst. Nivån är så hög. Detta är ju tolfte delen och den är precis lika bra som de tidigare delarna. Att läsa de här böckerna är lite som att komma hem. Jag känner mig alltid trygg och väl omhändertagen. Men vad heter Ruths diktsamling i original? Vilket ord används i stället för BRA? Någon som har läst den på engelska som kan berätta?

Den här boken handlar, bland annat, om Three Pines och jag blir så glad över att jag äntligen får veta mer om den här fantastiska byn. Den som inte finns med på några kartor, förutom just den som är någon sorts huvudperson här. Nu får man äntligen veta vad som ligger bakom "försvinnandet". Jag älskar verkligen den här byn och människorna (och djuren, till och med djuren är som egna karaktärer) i den. Jag vill också sitta där i bistron, med en stor mugg varm choklad (med vispgrädde på) och titta ut på snöfallet.

Gamache själv har ju länge varit en mycket stor favorit (och det är han väl egentligen fortfarande). Jag uppskattar verkligen hans lugn och eftertänksamhet, men nu kände jag nog lite att han blev för präktig, för rättrådig. Till och med för mig. Jag som är ett av hans största fans. Min absoluta favoritkaraktär i byn, Ruth, har mest fokus av de karaktärerna i den här boken och det är jag mycket glad för. Hon är verkligen något speciellt. Jag tycker att världen behöver fler Ruth.

Det dyker upp en del nya karaktärer här, bland annat en observatör (Gélinas) och jag vet ju inte hur det fungerar, men för mig låter det mycket konstigt med en observatör som griper in i utredningen. Det ingår liksom inte i ordet "observatör". Tycker jag. Fyra polisstudenter får vi också träffa och jag hoppas verkligen att Amelia återkommer. Som polis då. Samtliga fyra gjorde mig oerhört förvånad när ingen av dem verkade veta var orientering är. Hur är det ens möjligt?

Jag får lite intrycket att Penny har försökt krångla till det, skriva det några extra varv. Hon gör det väldigt bra, men ett varv beror på att läsaren helt enkelt inte får all information. Det är ett grepp (fusk) som jag inte alls gillar. Även om jag nu luskade ut det ändå. Den stora frågan för mig var om det verkligen var meningen att läsaren skulle misstro Gamache? Ingen som läser den här serien skulle väl göra det?

Precis som brukligt så innehåller Summan av alla synder en hel del moraliska dilemman. Jag tycker om att de här böckerna alltid får mig att fundera över rätt och fel. Och rättvisa. Nästa del kommer förmodligen att ligga under granen till jul och jag tror att det kan bli så att jag läser den till sommaren.

Avdelningen för olika funderingar:
[spoiler]Jag förstår inte riktigt hur kartan kunde peka ut graven. Det känns som ett omöjligt uppdrag att rita kartan som pekar ut ens egen grav.[/spoiler]

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,43 i genomsnitt (beräknat på 59 373 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Summan av alla synder: Lottens bokblogg, Bokstunder och Stories from the city, stories from the sea.

"Det ondas väsen" av Louise Penny

Författare: Louise Penny
Titel: Det ondas väsen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 446
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The nature of the beast
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Armand Gamache 11
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 september 2021




Första meningen: Springa, springa, snubbla, springa.

Baksidetext
Knappt en dag passerar utan att nioårige Laurent Lepage ropar varg. Beväpnad med käpp och kottar gör han allt som står i hans makt för att freda den lilla byn Three Pines mot yttre hot, allt från rymdinvasioner och bevingade monster till vandrande träd och dinosaurier. Hans berättelser är så osannolika att ingen tror honom, inklusive paret Armand och Reine-Marie Gamache. Men när pojken försvinner tvingas byborna överväga om någon av hans egendomliga historier trots allt kan ha varit sann.

Och så börjar ett frenetiskt sökande efter pojken och sanningen. Det man upptäcker djupt inne i skogen startar en kedja av händelser som leder till mord, till ett gammalt brott, ett gammalt svek och ända fram till poeten Ruth Zardos ytterdörr. Och nu är det nu, skriver poeten. Och det mörka är här.

Armand Gamache - tidigare chef på mordroteln i Québec - tvingas inse att han genom att inte tro pojken själv har spelat en fasansfull roll i det som nu är på väg att hända...

Min kommentar
Jag älskar deckarserier, vilket kanske inte kommer som någon större överraskning, men det är väldigt sällan som en serie håller en jämn och hög nivå i fler än fyra-fem böcker. Det ondas väsen är elfte delen och man skulle kunna tro att det nu går på tomgång. Inget kan vara mer fel. Det här är så löjligt bra.

Den här gången kretsar faktiskt historien kring en verklig person och hans... verk, vilket är ett spännande sätt att skapa en berättelse. Som en bonus så lär jag mig massor om väldigt olika saker, bland annat känns det som att jag börjar bli expert på kanadensiskt rättsväsende. De har en del saker för sig som jag aldrig har hört om någon annanstans. I alla fall, det här är på riktigt en förfärlig historia, både den verkliga och den påhittade, och en, vad det verkar, förfärlig person.

Trots att vi befinner oss i Three Pines i stort sett hela tiden så får mina gamla vänner från byn inte så stort utrymme här. Det tycker jag är lite synd. Jag saknar dem. Samtidigt så dyker det upp personer, som bor där, som jag aldrig har hört talas om tidigare. Det känns lite märkligt, så här i elfte delen och jag vet inte hur många år. Kanske är byn större än vad jag har fått intryck av.

Jag känner det som att varje bok nu är annorlunda jämfört med de tidigare. Det är inte nödvändigtvis av ondo. Den här historien är lite mindre Morden i Midsomer och lite mer en spionthriller. Även om jag reagerar på förändringarna så accepterar jag dem och det får man nog se som en bekräftelse på hur bra detta egentligen är. Louise Penny lyckas väldigt bra med att föra in nya element. Kanske är det också tack vare detta som serien fortfarande är fantastiskt bra.

Rent generellt så tycker jag att böckerna har blivit mörkare sedan allt började. Dock har det alltid varit så att under den bedrägligt myspysiga ytan så lurar nattsvart mörker och det har bara blivit tydligare och tydligare. Det finns så många bottnar och det är så otroligt skickligt att få ihop alla olika delar, helt utan kanter. Fullständigt sömlöst. Här finns inget som skaver, inget onödigt. Bara ett stadigt flow, allt liksom bara flyter på.

Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om Det ondas väsen. Förutom det att om du ännu inte har börjat läsa den här serien, gör det! Lite kuriosa är att det tydligen finns en film om mannen som är bakgrunden till alltihop, Doomsday gun. Om jag hittar den på en streamingtjänst så kan det kan hända att jag ser den.

På Goodreads hade den 4,22 i genomsnitt (beräknat på 43 219 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Det ondas väsen: Bokstunder, Snowglitter och Läsbulle.

"Den långa vägen hem" av Louise Penny

Författare: Louise Penny
Titel: Den långa vägen hem
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 406
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The long way home
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Armand Gamache 10
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 augusti 2021




Första meningen: Medan Clara Morrow gick närmare undrade hon om han skulle upprepa samma sak som han hade gjort varje morgon.

Baksidetext
Före detta kriminalkommissarie Armand Gamache är lyckligt pensionerad i den lilla byn Three Pines. Varma sommarmorgnar sitter han på en fridfull liten bänk och läser och småpratar med en av sina grannar, Clara Morrow.

Men en morgon avbryter Clara honom i hans läsning och berättar att hennes exmake, konstnären Peter Morrow, inte kommit på besök som utlovat till årsdagen av deras separation. Hon vill att Gamache ska hjälpa henne hitta honom. Gamache läser klart en rad i sin bok - "Och himmelen har makt att bota varje syndsjuk själ" - och reser sig sedan upp och följer med Clara.

Tillsammans med sin före detta kollega Jean-Guy Beauvoir, Clara och vännen Myrna Landers tar sig Gamache allt djupare in i Québec. Och allt djupare in i Peter Morrows själ - en man beredd att göra allt för att återfå sin berömmelse som konstnär. Resan tar dem till mynningen av St Lawrencefloden, ett område så ödsligt att de första sjömännen kallade det "landet Gud gav Kain".

Och här konfronteras de med den skada som kan orsakas av "en själ sjuk av synd"...

Min kommentar
Louise Pennys serie om Armand Gamache är en av de bästa serier jag läst, om inte till och med den allra bästa. Och jag läser en del serier. Med Den långa vägen hem så har vi kommit till den tionde delen och även om den är väldigt annorlunda jämfört med de tidigare så är det osannolikt bra. Med tanke på att det ju faktiskt är tionde delen.

Något som kännetecknar hela den här serien är lugnet. Vilket ju kanske kan låta lite märkligt med tanke på att det är deckare. Det är alltid så mycket att fundera på här och då menar jag inte deckargåtan. Många funderingar väcks, många av dem filosofiska, om moral och livet i stort. Hur det känns att ha varit med om något traumatiskt. Hur det känns att ha en närstående som har varit med om något traumatiskt. Hur det känns att sakna någon. Och hur man går vidare.

Miljön är också något som är speciellt i de här böckerna, framför allt då den lilla fiktiva byn Three Pines. Som man egentligen bara hittar om man behöver den. Tyvärr så befinner vi oss inte så mycket där den här gången. Det gör inte jättemycket, för i stället får jag stifta bekantskap med den spännande parken The Garden of Cosmic Speculation, nära Dumfries i Skottland, som fick mig att googla som en tok. Dit vill jag åka! Vi får även en liten guidad tur i området kring Saint Lawrence-floden i sydöstra hörnet av Kanada. Mest området Baie-Saint-Paul, men också den säregna och nästan övergivna byn La Tabatière. Även dit hade jag gärna tagit en tur.

Som man kanske förstår av ovanstående så läser man inte dessa böcker som rena deckare, men det finns ju så klart ett mysterium. Den här gången kan man nog säga att Clara tar över taktpinnen och jag kan omöjligt tycka att det är bra när en så naiv och känslostyrd person ska leda en (privat)utredning. Hon gör mig nog mest lite irriterad, faktiskt. Det brukar hon inte göra. Hon har mer eller mindre tagit över huvudrollen och det tycker jag, som verkligen gillar Gamache (och Jean Guy), är synd. Både Gamache och Jean Guy känns lite som bifigurer. Dessutom verkar det som att Gamache har blivit lite trög efter pensioneringen för han kan inte längre tänka logiskt. Jag tyckte allt var uppenbart och jag ville så gärna skrika svaret till honom.

Jag är inte ett dugg intresserad av konst och här är det väääldigt mycket tittande på och tolkande av tavlor. Navelskåderi av högsta klass. Men under över alla under, jag blir inte uttråkad. I stället blir detta en rejäl djupdykning ner i människans allra innersta. Trots allt mörker så är det en vacker resa. Och en spännande historia.

Eftersom vi inte är i Three Pines i någon större omfattning så blir det inte så mycket av mina favoritkaraktärer. Ruth får nog vara med mest av alla de som är kvar där och det tackar jag för. Hon är bara så underbar, så missförstådd av så många. Olivier och Gabri är nästan inte med alls. Jag hoppas att nästa bok åtgärdar den saknaden.

Det går inte att sätta något annat betyg än en fyra på Den långa vägen hem. Det verkar inte spela någon roll vad Louise Penny hittar på. Jag gillar det ändå. Jag har förstått det som att nästa bok utspelar sig i september och då jag läser böckerna efter årstid så blir ju den stora frågan om jag ska läsa den om bara en månad eller om jag ska vänta i ett helt år... Äsch, vem försöker jag lura? Egentligen? Till min stora glädje så såg jag också att tolfte delen släpps nu i september. Yay!

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,06 i genomsnitt (beräknat på 46 279 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Den långa vägen hem: Bokstunder, Kapprakt och Fiktiviteter (engelsk utgåva).

"Hur ljuset tar sig in" av Louise Penny

Författare: Louise Penny
Titel: Hur ljuset tar sig in
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 479
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: How the light gets in
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Armand Gamache 9
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 december 2020




Första meningen: Audrey Villeneuve visste att det absolut inte skulle bli som hon föreställde sig.

Baksidetext
Julen närmar sig och i Québec innebär det en tid av bländande snöfall, glimrande belysning och sammankomster med vänner framför värmande brasor. Men för kriminalkommissarie Gamache faller en skugga över den vanligtvis festliga perioden. De flesta av hans bästa poliser har lämnat mordroteln, och fientliga krafter har börjat samlas mot honom.

Så när Gamache får ett meddelande från Myrna Landers om att en gammal vän inte anlänt som väntat till småstaden Three Pines välkomnar han möjligheten att komma bort från stan. Gamache blir förbryllad av Myrnas motvilja att avslöja namnet på sin vän och upptäcker snart att den saknade kvinnan en gång varit en av, inte bara Nordamerikas, utan världens mest kända personer och som nu är i princip bortglömd.

Under utredningens gång dras Gamache allt djupare in i Three Pines värld. I allt högre grad utreder han inte längre bara Myrnas väns försvinnande, utan söker också en trygg plats för sig själv och de kollegor som ännu är honom trogna. Finns det lugn att finna ens i Three Pines? Och till vilket pris?

Min kommentar
Hur ljuset tar sig in är den nionde delen i serien om den kanadensiske kriminalkommissarien Armand Gamache. Tills för bara någon månad sedan var den också den sista översatta. Det är med fasa som jag upptäcker att jag faktiskt snart är ifatt. Så bra är de här böckerna. Till och med så här långt in i serien. Faktum är att jag nog ser det här som den hittills bästa.

Det var så längesedan jag var i Three Pines (förra boken besökte inte byn överhuvudtaget) att jag blev lite överraskad när jag plötsligt var där igen. Det var ett kärt återseende, med både by och alla dessa gamla vänner. Jag har saknat dem. De känns verkligen som riktiga människor och det är vid ett flertal tillfällen som jag tänker "Ja, det är ju typiskt NN". Så verkliga är de. Främst av alla är den fantastiska Ruth. Och även hennes anka. Gud välsigne dem. Eller vad man säger. Julen i Three Pines är den där typen av jul som jag, en gång i mitt liv, skulle vilja fira. Minus bovarna då.

Jag hade nästan glömt (förträngt) hur förra boken slutade så återseendet med min andra favorit, Jean Guy, blev i det närmaste traumatiskt. Jag blir så ledsen, upprörd och arg när jag läser om honom och vill egentligen inte alls läsa om honom när han är så där. Ett annat återseende, som jag var osäker på om det var kärt eller ej, var Yvette Nichol. Hade hon förändrats? Även Armand Gamaches hund, Henri, får vara med och för första gången så känns det som att man får lära känna honom. Jag gillar honom. Även om han är korkad.

Något jag inte gillar är det där Arnot-fallet, som än en gång bubblar upp till ytan. Jag trodde (hoppades) att vi hade rett ut allt det där. Men icke. Korrumperade och maktmissbrukande poliser är något av det värsta jag vet och jag avskyr att läsa om det. Jag vill inte tro att det skulle kunna vara så här.

Boken börjar rejält spännande, speciellt det allra första kapitlet och speciellt om man har en liten släng av klaustrofobi. Ett tag funderar jag på hur i hela friden den starten hänger ihop med resten, men var lugn. Allt får sin förklaring. Spänningen ökar sedan hela tiden, ända till slutet. Det mest fantastiska är nog ändå att det är så mysigt och så roligt, trots allt elände, och det lyckas bara tack vare de härliga karaktärerna.

Serien om Armand Gamache är en serie som man helt enkelt bara måste läsa i ordning. Det händer alldeles för mycket med karaktärerna för att man ska få någon riktig behållning om man inte är med hela vägen. Egentligen så hade Hur ljuset tar sig in varit ett riktigt bra avslut på en riktigt bra serie. Allt knyts ihop. Om jag har förstått det rätt så tar något nytt sin början i nästa bok, vilket ju också är spännande. Hoppas jag.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,44 i genomsnitt (beräknat på 52 856 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Hur ljuset tar sig in: Bokstunder, Tofflan och Seniorvinklat.

"Det vackra mysteriet" av Louise Penny

Författare: Louise Penny
Titel: Det vackra mysteriet
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 462
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The beautiful mystery
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Armand Gamche 8
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 september 2020




Första meningen: I början av artonhundratalet insåg katolska kyrkan att den hade ett problem.

Baksidetext
Inga utomstående ges någonsin tillträde till klostret Saint-Gilbert-entre-les-loups, djupt inbäddat i den vilda naturen utanför Québec, där ett tjugotal munkar lever i frid och bön. De odlar grönsaker, föder upp kycklingar och producerar choklad - och de sjunger. Ironiskt nog för ett sällskap som har avgett tysthetslöfte har munkarna blivit världsberömda för sina underbara röster, så effektfulla när de höjs i uråldriga mässor att de blivit kända som "det vackra mysteriet". Men när den beundrade körledaren en dag hittas mördad öppnas låset på klostrets massiva träport för kriminalkommissarie Armand Gamache och Jean-Guy Beauvoir från Québec-polisen. Där upptäcker de dissonans i den skenbara harmonin. En av bröderna har, mitt i tillvaron av bön och kontemplation, haft mord i tankarna.

Min kommentar
Jag försöker ju läsa den här serien efter årstiderna och Det vackra mysteriet utspelar sig i början av hösten. Lite senare in i september än vad jag läste den, men det är ju petitesser. Den här boken är väldigt annorlunda mot de andra i serien i det att den utspelar sig i en helt annan miljö. Min första reaktion var "Va? Inget Three Pines alls?!", men det funkade faktiskt. Även om jag saknar alla de som befolkar den där byn.

I stället för Three Pines så blir ett kloster någonstans i norra Quebec skådeplatsen. Det blir ju så klart en hel del religion och även många filosofiska funderingar. Filosofin är en vanligt förekommande gäst, men nu blir det med en religiös knorr. Eftersom det finns ett begränsat antal misstänkta så blir det en riktig pusseldeckare av det. Väldigt mycket Agatha Christie, faktiskt, och då specifikt då Poirot. Gamache påminner mycket om honom, fast oändligt mycket mer sympatisk.

Vi får göra en rejäl djupdykning ner i Gamaches och Jean Guys relation. Och själsliv. Man kan ju hävda att det blir betydligt mer verklighetstroget när det förs in saker som tablettberoende, men jag gillar det inte. Jag avskyr det och vad det gör med Jean Guy, min favorit, och jag har det riktigt jobbigt med att läsa om honom på det här viset. Då är det betydligt enklare att bli rent förbannad på Gamaches chef, som fungerar som motvikt till munkarnas fromhet(?). Det han gör (om det är han och det är det väl?) skvallrar om en människosyn som är fullkomligt vidrig.

Något jag också tröttnat lite på att läsa om är det där som hände för x antal böcker sedan. Jag förstår att det är ett trauma (det var det nästan för mig också), men jag vill inte läsa om det mer. Jag vill tillbaka till det mysiga.

Något som överraskade mig är den lilla berättelsen i slutet, om vargarna. Den ena tapper, tålmodig och vänlig, den andra rädd och grym och de slåss på liv och död. Den som överlever är den man matar. Den sas ha berättats av en montagnais, en ur ursprungsbefolkningen. Det är samma historia som jag fastnade för i filmen Tomorrowland. Jag hade glömt bort den, men nu ska jag ta till mig den. Igen.

Det vackra mysteriet är inte lika mysig som böckerna som utspelar sig i Three Pines och det börjar onekligen bli lite mörkare här. Den är extremt långsam (inget negativt) och eventuellt är den lite för utdragen. Det jag saknar mest (förutom Three Pines) är den underfundiga och spetsiga humorn, men bristen på det kanske hänger ihop med mörkret som sänker sig över huvudpersonerna.

På Goodreads hade den 4,19 i genomsnitt (beräknat på 46 266 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Det vackra mysteriet: Bokstunder, Fiktiviteter och Tofflan.

"En ljusets lek" av Louise Penny

Författare: Louise Penny
Titel: En ljusets lek
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 415
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: A trick of the light
Översättare: Charlotte Hjukström
Serie: Armand Gamache 7
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 maj 2020




Första meningen: Åh, nej nej nej, tänkte Clara Morrow medan hon gick fram mot de stängda dörrarna.

Baksidetext
"Hjärtan brister", hade Lillian Dyson omsorgsfullt strukit under i sin bok. "Det finns inga kärleksfulla relationer längre."

Men nu är Lillian själv död, hittad bland löjtnantshjärtan och liljor i Clara Morrows trädgård i Three Pines, mitt i festligheterna kring Claras soloutställning i Montreal.

Kommissarie Gamache, chef för mordroteln vid Québec-polisen, kallas till byn, där han möts av den samlade konstvärlden - en värld full av nyanser, av ljus och skugga, en värld där ingenting är vad det först ser ut att vara. Inte ens när fakta börjar komma i dagen är Gamache helt säker på om det är sanningen - eller bara en ljusets lek.

Min kommentar
En ljusets lek är den sjunde delen i serien om den fantastiskt sympatiske Armand Gamache. Jag försöker ju läsa böckerna efter årstiden, men ibland är det svårt att gissa och denna utspelar sig faktiskt i början av juni så lite fel blev det. Serien är i alla fall bland det bästa som erbjuds i deckargenren, skulle jag nog våga påstå. Böckerna är en blandning av Agatha Christie och Morden i Midsomer.

Efter att ha gjort en liten avstickare till Quebec i förra boken så befinner vi oss återigen, i alla fall mestadels, i den lilla byn Three Pines. Den som man bara hittar om man åker vilse. Det börjar dock gnissla lite i paradiset och jag tycker nog att den här boken är mörkare än de andra. Alla är mer eller mindre olyckliga och trasiga. Dock inte så mycket att det förstör det mysiga. Jag önskar verkligen att den här byn fanns i verkligheten. Jag hade omedelbart gjort ett besök där.

För första gången, det är i alla fall första gången jag reagerar på det, så undanhålls information från mig. Det stör mig nu inte så mycket som det brukar. Jag har ju så mycket annat att fundera på. Jean Guy som inte mår bra. Clara som äntligen inser hurdan hennes man egentligen är (något som jag tyckte var uppenbart redan i första boken). Kommer Rosa tillbaka? Kommer byn att förlåta Olivier? En sak mindre att fundera på fick jag också. Äntligen fick jag veta vad det var Annie ville berätta för sin far. Och trots alla dessa funderingar (och undanhållen information) så kom jag i alla fall på mördaren innan Gamache avslöjade det. Just den scenen, när mördaren avslöjas, hade så väldigt mycket Poirot-känsla.

Mina favoritkaraktärer är, som vanligt, Ruth och Jean Guy (Gamache går utanpå allt). De är så extremt kantiga. Även om alla verkligen försöker att runda till dem. Det är så mycket värme och kärlek i gestaltningen av karaktärerna, det märks verkligen att författaren älskar dem och bryr sig om dem. Jag kommer dem närmare för varje bok. På både gott och ont.

Med varsam hand lotsas jag genom hela historien. Tempot är långsamt. Här finns inget frossande i våld. Det är eftertänksamt och allt är strösslat med humor, som är lågmäld och välbalanserad. Framför allt så är den rolig. Att läsa de här böckerna är som att komma hem.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,31 i genomsnitt (beräknat på 42 060 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om En ljusets lek: Bokstunder, Seniorvinklat och Snowglitterbooks.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Begrav dina döda" av Louise Penny

Författare: Louise Penny
Titel: Begrav dina döda
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 431
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Bury your dead
Översättare: Charlotte Hjukström
Serie: Armand Gamache 6
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2017
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 februari 2020




Första meningen: De rusade uppför trappan med två trappsteg i taget och försökte göra det så tyst som möjligt.

Baksidetext
Det är Vinterkarneval i Québec, bittert kallt och obeskrivligt vackert. Kriminalkommissarie Armand Gamache har kommit hit, inte för att delta i festligheterna, utan för att återhämta sig från en utredning som gått fruktansvärt fel.

I den skenbara tryggheten inom det Litterära & Historiska sällskapet har ett mord begåtts. Augustin Renaud, en excentrisk historiker som ägnat sitt forskarliv åt att söka efter kvarlevorna av Québecs grundare, Samuel de Champlain, har hittats mördad. Samtidigt får Gamache oroväckande brev från samhället Three Pines, där den omtyckte bistroägaren Olivier nyligen dömdes för mord. »Det går inte ihop«, skriver Oliviers partner varenda dag. »Han gjorde det inte.«

När det förflutna och nuet kolliderar måste Gamache återuppleva en fruktansvärd händelse från sitt eget förflutna innan han kan börja begrava sina döda.

Min kommentar
Serien om Armand Gamache är bland det bästa som finns i deckarväg. Ja, det är sant. Den har allt. I alla fall allt jag vill ha i en deckare. Karaktärerna är fantastiska, skarpa och (oftast) lätta att tycka om. Trots fel och brister. Eller kanske tack vare. Jag är så glad att jag har kommit igång med den och jag läser den efter årstiderna i böckerna. Begrav dina döda utspelar sig i februari, till stor del under Vinterkarnevalen i Quebec.

Början av boken är väldigt jobbig. Inte för att det är dåligt utan för att det händer något förfärligt där och för att vi befinner oss i Quebec. Då blir jag lite "Va, ska vi inte vara i Three Pines?!". Det löser sig så småningom och vi får träffa alla de underliga byinvånarna igen. Dock väldigt mycket mindre än vad jag är van vid. Den andra jobbiga grejen är att två av mina favoriter saknas i början och man vet liksom inte om de är... borta eller kvar. [spoiler]Jean Guy lever i alla fall, men varför ta död på Paul Morin? Jag tyckte ju han var så lovande.[/spoiler]

Det här med att befinna sig i Quebec förresten, det är inte alls så dumt. Jag blir helt osannolikt sugen på att åka dit och jag hittar mig ofta dreglandes över bilderna på Google Maps. Kul att gå omkring där och se hur det ser ut. Man får också en väldigt intressant historielektion där motsättningarna mellan fransk- och engelsktalande står i fokus. Kan man nog säga. Bara en av trådarna (det finns tre) utspelar sig där och en annan i Three Pines. Där brottet från förra boken fortsätter. Tack och lov. Det slutet var nämligen inget vidare alls. Här får det fallet sin upplösning och det var rejält oväntat. Så oväntat att jag faktiskt drar efter andan. Den tredje tråden är händelsen som boken startar med och som vi får följa i efterhand. Den bildar en tragisk fond till hela boken.

Begrav dina döda känns lite mer sorgesam, melankolisk och inåtvänd än de tidigare delarna. Trots det så blir det en hel del fniss. De flesta när invånarna i Three Pines är i fokus. Jag bara älskar humorn, som är åt det brittiska hållet. Tempot är långsamt och man får inte vara otålig när man läser. När jag låter mig vaggas ner i rätt takt så kommer ett stort lugn över mig och jag känner mig trygg i Louise Pennys händer. Ledtrådarna är vansinnigt snygga och inget är egentligen uppenbart.

Jag är så tacksam för att Modernista tog på sig att översätta den här fantastiska serien. Nästa del utspelar sig den årstid då löjtnantshjärta blommar, så det kan nog vara läge redan i maj eller så.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,35 i genomsnitt (beräknat på 44 212 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Begrav dina döda: Bokstunder, Seniorvinklat och Snowglitter.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Ett ohyggligt avslöjande" av Louise Penny

Författare: Louise Penny
Titel: Ett ohyggligt avslöjande
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 445
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The brutal telling
Översättare: Charlotte Hjukström
Serie: Armand Gamache 5
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2017
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 september 2019




Första meningen: "Allihop?"

Baksidetext
En septembermorgon skakas den lilla byn Three Pines av en chockerande upptäckt. På Oliviers bistro - den naturliga knutpunkten för det fridsamma livet i byn - påträffas liket av en äldre man, dödad genom ett våldsamt slag mot bakhuvudet.

När kommissarie Armand Gamache anländer till platsen konstaterar han till sin förvåning att ingen tycks ha en aning om vem den döde mannen är. En märklig omständighet i denna slutna värld där alla känner alla. Någon ljuger - frågan är bara vem.

Sakta men metodiskt börjar Gamache och hans kollegor bana sig en väg genom de lögner som döljer sig under den förrädiskt idylliska ytan. Sökandet leder dem så småningom ut i den täta skogen som omger Three Pines, och vid slutet av en slingrig stig väntar en häpnadsväckande hemlighet.

Min kommentar
Ett ohyggligt avslöjande är femte delen om Armand Gamache och den känns lite annorlunda mot de andra, men inte på något dåligt sätt. Jag är så glad att jag kom på att jag kunde följa årstiderna i den här serien. Nu blir de ju liksom lästa och än så länge är de riktigt bra.

När jag läser de här böckerna så känns det lite som att komma hem. Speciellt som vi nu återigen befinner oss i den lilla mysiga byn Three Pines (även om vi också gör en liten avstickare till British Columbia). Det dyker upp lite nytt blod i byn, här kan nog speciellt Dominique bli speciellt intressant och vi får även träffa karaktärer som vi inte lärt känna tidigare. Även Gamache hittar lite nytt blod i lärlingen Paul, han kan nog också bli intressant att följa. Jag hoppas i alla fall att han återkommer.

Jag känner mig lite besviken på Oliviers förändring och tycker väl egentligen inte att jag har sett den sidan hos honom tidigare. Däremot så fortsätter Peter Morrow att bekräfta känslan jag fick redan i första boken. Ruth är fortfarande min solklara favorit av byborna, nu med lite konkurrens av anden Rosa. Jean Guy har en lite mer nedtonad roll här, det gör inte så mycket. Det finns så många andra härliga karaktärer. Den lilla avstickaren till British Columbia och haida-folket är intressant. Jag älskar att läsa och lära nytt. Även Kanada har alltså behandlat sin urbefolkning illa.

Louise Penny är en formidabel berättare och efter femte boken så känns det faktiskt som att jag känner de här personerna. De är mina vänner/grannar. Här finns inga onödiga och störande förklaringar och dialogerna är ofta korta och effektiva.

I Ett ohyggligt avslöjande gör vi en rejäl djupdykning ner i människans innersta. Där det inte är så ljust och vackert utan mer det mörkaste mörka. På det viset tycker jag att den skiljer sig från de tidigare delarna, men det är ändå en hög mysfaktor här. Jag förstår att det låter konstigt, men så är det. Det finns, nästan hela tiden, en liten ådra av humor. En väldigt lågmäld och torr sort. Som jag gillar.

Jag gillar egentligen inte när en historia spiller över i nästa del, men när upplösningen är som den är här så får den fortsätta så länge den vill. Tills den har rättat till sig. Jag vägrar tro på det slutet. Nu får det dröja ända till februari innan jag läser nästa del, som utspelar sig under Vinterkarnevalen i Quebec.

Avdelningen för olika funderingar:
Vad var det egentligen Annie försökte berätta för sin far?

På Goodreads hade den 4,23 i genomsnitt (beräknat på 3 549 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Ett ohyggligt avslöjande: Bokstunder, Annikas litteratur- och kulturblogg och Fiktiviteter.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Ett förbud mot mord" av Louise Penny

Författare: Louise Penny
Titel: Ett förbud mot mord
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 379
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The murder stone
Översättare: Charlotte Hjukström
Serie: Armand Gamache 4
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2016
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 juli 2019




Första meningen: För över hundra år sedan upptäckte rövarbaronerna sjön Lac Massawippi.

Baksidetext
Det är högsommar och den förmögna familjen Finney har samlats på värdshuset Manoir Bellechasse för sin årliga släktträff. Men i takt med att temperaturen stiger börjar också gamla hemligheter och bittra rivaliteter att komma upp till ytan. Och när värmevågen kokar över till en våldsam nattlig storm, lämnar den ett lik efter sig.

Kriminalkommissarie Armand Gamache - som firar sin bröllopsdag på Bellechasse tillsammans med sin hustru - finner sig plötsligt i ett hus fullt av misstänkta. Han tar sig an utredningen. Men vad Gamache inte anar är att detta också kommer att föra honom tillbaka till några av de mörka vrårna i hans egen historia...

Min kommentar
Det här är en serie som länge har fått leva på undantag. Trots att jag gillade första delen, som jag läste för fyra år sedan så tog det evigheter innan jag fortsatte. Därför bestämde jag mig för att följa årstiderna i böckerna, bara för att inte glömma att läsa dem. Det fungerar förvånansvärt bra. Och jag fastnar mer och mer för det här för varje bok.

Jag hade nog inte riktigt fattat att det var dags att byta ut den mysiga lilla byn Three Pines mot ett hotell mitt ute i den kanadensiska vildmarken, men så var det tydligen. Ett enda litet kort besök blir det dock i Three Pines, där man får möta några av de välkända karaktärerna. Men det gör inget. Jag gillar den nya platsen också. Dessutom följer att par karaktärer med från byn till hotellet.

Armand Gamache får mer kött på benen i den här boken, man får veta lite mer om hur han blev som han blev. Han är så långt ifrån den stereotypiske kriminalaren att han nästan är dess raka motsats. Han är en riktig livsnjutare. Det är så uppfriskande att läsa om en så oerhört sympatisk huvudperson. Även Armands fru, Reine-Marie, får en tydligare kontur. Av poliserna är det dock fortfarande Jean Guy som är min favorit. Han är så härligt kantig. Fyrkantig. Peter Morrow är precis den lilla människa som jag fick känslan av redan i första boken. Nu får man veta varför.

Det är väldigt få karaktärer i Ett förbud mot mord. I kombination med den isolerade miljön så blir detta en riktig pusseldeckare. Det har nog alla böckerna varit hittills, men här blir det ännu tydligare. Något som också blir tydligare är arvet från Agatha Christie. Med en släng av Morden i Midsomer. Trots mord och elände så är det mysigt.

Att det tar 100 sidor innan själva mordet inträffar gör mig absolut ingenting. Visst finns det ett problem att lösa, men det är liksom inte det som är det viktiga. Det är allt runt omkring som gör att jag vill fortsätta läsa. Här finns inga blodiga detaljer. Ingen action heller. Förutom en scen på ett tak, som jag faktiskt tyckte inte riktigt passade in. Ledtrådar pytsas ut lite i taget och jag gillar det makliga tempot. Titeln känns lite underlig, men den får sin förklaring (och helt ärligt, Mördarstenen låter inte speciellt bra på svenska).

Jag brukar ju klaga på föreläsningar och förklaringar, men uppenbarligen funkar det om det är bra gjort. Som här. Jag får lära mig massor om den kanadensiska historien, om konflikten mellan fransktalande och engelsktalande. Och om bin. Något som till min stora glädje inte nämns mer är den uttjatade Arnot-affären.

Det här är välskrivet, smart och spännande. Nästa bok utspelas i september så jag får vänta ett tag på att läsa den, men den är redan inplanerad.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,20 i genomsnitt (beräknat på 42 697 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Ett förbud mot mord: Johannas deckarhörna, Bokstunder och Midnattsord.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Den grymmaste månaden" av Louise Penny

Författare: Louise Penny
Titel: Den grymmaste månaden
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 412
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The cruelest month
Översättare: Charlotte Hjukström
Serie: Armand Gamache 3
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 april 2019




Första meningen: Clara Morrow knäböjde i det fuktiga, friskt doftande gräset på allmänningen mitt i byn och gömde omsorgsfullt ett påskägg medan hon funderade på att åkalla de döda, vilket hon planerade att göra direkt efter kvällsmaten.

Baksidetext
Välkommen till Three Pines, där den grymmaste månaden är på väg att leva upp till sitt namn. Det är vår i detta pyttelilla, bortglömda samhälle; träden har fått knoppar och de första blommorna kämpar sig fram genom den nyligen töade marken. Men allt är inte förutbestämt att återvända till livet.

När några bybor bestämmer sig för att fira påsk genom att hålla en seans på Old Hadley House hoppas de kunna befria byn från dess ondska. Men i stället dör en av deltagarna av skräck. En naturlig död? Eller har offret på något sätt fått hjälp på vägen?

Den briljante, medkännande kommissarie Armand Gamache från mordroteln vid Sûreté du Quebec får ta hand om utredningen. Ett fall som tvingar honom att konfrontera sina egna såväl som den skenbart idylliska byns demoner.

Min kommentar
Den här serien är underskattad. Av någon anledning så glömmer (även) jag bort den när det är dags att välja bok att läsa. Därför har jag nu en liten idé om att försöka följa årstiderna i böckerna. Den grymmaste månaden utspelar sig vid påsk, som det året inföll i början av april.

Three Pines är så himla mysig, bortsett från morden då som alla är extremt komplicerade, lite som en flerstegsraket, och jag gillar verkligen att befinna mig där. Om byn hade funnits i verkligheten så skulle ett besök där finnas på min bucket list. Byborna är riktiga original, intressanta och spännande, men jag hade nog inte klarat av dem för länge i taget. I verkligheten alltså. Så här på avstånd älskar jag dem. Min självklara favorit är Ruth Zardo. Hon är så härligt befriad från och likgiltig inför alla sociala regler och tvång.

Mördaren gissade jag ganska snabbt, men det gör inget. Jag glömmer ändå mestadels att jag har ett brott att lösa. Här är tempot lågt, det finns ingen action och inte heller några blodiga och detaljerat beskrivna mord (det liksom bara händer). Mest fokus ligger egentligen på byborna och deras relationer. Och så klart poliserna och hur de interagerar med byborna och varandra. Armand Gamache må vara trevlig, men min favorit är Jean Guy Beauvoir. Uppenbarligen gillar jag kantiga karaktärer.

Det enda jag egentligen har att klaga på är den där Arnot-affären, som redan hade inträffat när första boken började, men som ältas och tjatas om hela tiden. Jag är så oerhört less på den. Förhoppningsvis innebär händelserna i Den grymmaste månaden att jag slipper höra talas om den igen. En annan sak att gnälla lite över är att det blev lite för mycket Agatha Christie mot slutet. Så där gör ju alltid Poirot.

Nästa bok utspelar sig under högsommaren och därför har jag redan planerat in den i juli.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,15 i genomsnitt (beräknat på 42 676 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Den grymmaste månaden: Johannas deckarhörna, Fru E:s böcker och Bokstunder.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.