Smakebit på søndag: Slutet var bara början

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Jag har haft en helt fantastisk vecka, med ett besök i Göteborg och junior-VM i hockey. Det är en nästan utomkroppslig upplevelse att sitta i en fullsatt arena där alla (väldigt många) håller på samma lag. Och när laget man håller på dessutom vinner så ... ja, man kan nog bli beroende av det. Jag har varit så uppfylld av det att jag faktiskt glömde att det är söndag i dag och att jag borde skriva en smakebit. Det är inte bara söndag, utan även nyårsafton. Har jag förstått. Gott slut!

Någon läsning har knappt hunnits med, men jag har nästan läst ut Slutet var bara början av Anders Nilsson. För den som kan sin Johan Falk så är ju titeln lite finurlig. Den här boken är i alla fall det som händer efter den sista filmen. Det är verkligen kul att få komma tillbaka till den här världen.

Min smakebit är från sida 92-93 i e-boken:

    Signalerna går fram.
    Det känns som flera minuter. Är han försent ute? Vad kan ha hänt och varför ringde hon?
    "Hej?"
    Hennes röst låter mjuk och försiktig. Är det rädsla han hör?
    Han svarar, och för första gången på flera år så säger han ett ord på svenska.
    "Hej."
    Sedan blir det tyst i luren. Hon väntar nog på att han ska vara den som fortsätter samtalet.
    Men vad bör han säga härnäst? Hur kan han bäst få bekräftat att de kan prata helt öppet? Eller i alla fall nästan helt öppet. Det är trots allt onödigt att nämna riktiga namn och adresser.

Bok: Vintergraven av Peter May

Författare: Peter May
Titel: Vintergraven
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 281
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: A winter grave
Översättare: Åsa Brolin
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2023
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 november 2023




Första meningen: Få saker får en att känna sig så förgänglig som att konfronteras med döden.

Baksidetext
Året är 2051. Stora delar av jordens yta ligger under vatten och människor tvingas lämna storstadsregionerna för att bosätta sig på landet.

Cameron Brodie är polis i Glasgow och har just fått en cancerdiagnos. När en kropp påträffas infrusen i isen nära byn Kinlochleven tar han sig ändå an fallet. Med bara sex månader kvar att leva är det dags för honom att göra upp med sitt turbulenta förflutna, och han har sina egna skäl att göra den farliga resan till de skotska högländerna.

Mannen i isen var grävande journalist och verkar ha varit något stort på spåren - frågan är vad, och vem som ville tysta honom. Men polisutredningen är bara början. Det strömavbrott som effektivt kapar Brodies kontakt med omvärlden, hans egen trasiga familjehistoria och den lilla byns brutala hemligheter visar sig snart vara en livsfarlig kombination.

Min kommentar
Peter May var ett bra tag en favoritförfattare, men så råkade jag läsa två av hans äldre böcker och blev nog lite avskräckt från vidare läsning. Vintergraven dök upp som en överraskning från förlaget och ja, jag är väl inte sämre än att jag tycker att han kunde vara värd ytterligare en chans. Den här boken är för övrigt helt fristående från hans andra böcker.

Detta ska då vara en framtidshistoria och större delen utspelar sig 2051. Jag tycker väl att han inte har gjort ett speciellt bra jobb med framtiden, som ju är knappt 30 år bort. Den känns väldigt schablonmässig. Teknikvalen gör mig lite förbryllad, vissa saker är på riktigt high-tech och visst går tekniken framåt väldigt fort. Men kanske inte riktigt så snabbt? Jämsides med den här James Bond-tekniken så existerar uråldriga tekniker, som till exempel papperstidningar och papperspengar. Två saker som väl nästan inte finns 2023. Det känns nästan obegripligt att någon som har skrivit den fantastiska Lewistrilogin kan skriva så här ... inte jättebra. Min känsla är nog tyvärr att Peter May inte längre skriver sina böcker med kärlek och omtanke. De nästan massproduceras.

Boken börjar med en prolog, som återigen egentligen inte är någon prolog. Det är ju faktiskt så allt börjar. Några av kapitlen är daterade 2023, för att sedan gå vidare till 2040. De här tillbakablickarna är skrivna i jag-form. Nutidstråden berättas däremot i tredje person. Perspektivbytena gör mig rejält förvirrad och jag tycker det är ett märkligt val och dessutom oförståeligt.

Mitt stora problem med boken är huvudpersonen. Jag är så less på självömkande äldre män, som samtidigt är helt osannolikt macho. Cameron Brodie är ett typexempel på en sådan. Han tål allt, som i den sämsta actionfilm. I själva verket skulle han nog ha dött redan vid första händelsen. Just den här äldre mannen verkar åtminstone inte vara gubbsjuk. Det är ju alltid något.

Otaliga är de problem som trycks in i historien, men inget synas på närmare håll utan allt bara skrapas på ytan. Många av problemen (alla?) finns även 2023, i större eller mindre omfattning.

Miljön, ute på Highlands, är magnifik. Det gör han i alla fall bra. Den lilla byn vi åker till är dock lite märklig. Ingen verkar vara ute. Visst är det dåligt väder, men inte hela tiden. Alla verkar bara kika fram bakom gardinerna. Jag tänker mig väl att folk i en så liten och isolerad by tvärtom håller ihop.

Boken tar sig ändå rejält mot slutet, men jag blir egentligen aldrig vare sig engagerad eller intresserad. Faktum är att jag inte bryr mig om de så skulle dö allihop. Faktiskt. Det händer lite oväntade saker, men de får mig bara att höja på ögonbrynet. Den här historien hade varit bättre om man plockat bort familjeproblematiken. Den tar på tok för stor plats och då hade man också sluppit tillbakablickarna.

Vintergraven hör tyvärr till de böcker som inte gör något bra intryck på mig, men jag känner mig rätt ensam om att inte höja den till skyarna. Om man ska döma efter Goodreads i alla fall. Det känns som att han ville skriva en politisk klimatdeckarsciencefictiondystopirelationsroman. Och så bidde det liksom ingenting.

På Goodreads hade den 4,11 i genomsnitt (beräknat på 4 441 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Vintergraven: DAST Magazine

Kommande böcker januari 2024

Det blev inte så mycket nytt som gjorde mig intresserad i januari. Jag börjar nästan bli lite orolig. Några hittade jag i alla fall.

España por favor av Åsa Hellberg
Genre: Feelgood
Serie: -
Antal sidor: 250
Utgivningsdatum: 2024-01-10
Förlag: Bokförlaget Forum

Från Bokus
Tre saker händer samtidigt i Fjällfors: Mias man dör, Nooras dotter blir gravid och Lotta tvingas flytta hem till sin exman i Luleå. Bostäder ska säljas på en övermättad marknad, där elpriserna skjutit i höjden och räntekostnaderna är svindlande till och med för ett hus i Norrlands inland.

Hur går det nu med de tre bästisarnas dröm om Spanien? Skulle inte livet bli bättre efter 60? I kyrkokören sjunger Lotta Y viva España så högt att Gud kan höra henne, på pizzerian jobbar Pedro som får änkan Mia att dåna, och när Noora spår sig får hon veta att Spanien och en änglabutik kanske inte är en lysande idé just nu.

Men så kommer stumma 81-åriga Dolores med sin halmhatt och hemlängtan, och då ändras allt ännu en gång.

Åsa Hellberg har jag läst och gillat. Denna skulle ju också kunna vara en kandidat för läsning i Spanien?

---

Under en rosa himmel av Jenny Colgan
Genre: Feelgood
Serie: Morag MacIntyre (1)
Antal sidor: 364
Utgivningsdatum: 2024-01-24
Förlag: Norstedts

Från Bokus
Morag MacIntyre är tredje generationens pilot. Tillsammans med sin farfar driver hon en flygtransportfirma där de förser de avlägsna öarna i norra Skottland med allt de färgstarka öborna kan tänkas behöva. Uppe i det blå är hon ett med elementen, men nere på marken är det en annan sak. Kommer farfadern orka fortsätta driva företaget länge till, och vill verkligen Morag ta över, eller vill hon göra något annat med sitt liv? Hennes pojkvän Hayden är av den bestämda uppfattningen att det är dags för ett nytt kapitel. Men är det vad Morag vill?

Vid en av utflygningarna hamnar hon mitt i en ovanligt våldsam storm som tvingar henne att ta skydd på en avlägsen ö långt ifrån hennes vanliga rutt. Nu befinner hon sig plötsligt långt från civilisationen på en ö bestående av endast ett gammalt kloster, en fågelstation, och den ensamma ornitologen Gregor. Kommer han kunna hjälpa Morag att styra rätt i tillvaron?

En ny serie av Colgan, i den skotska ö-världen. Vill jag verkligen läsa? Ja, kanske.

---

Mrs Shepherds mysterium av Julia Chapman
Genre: Kriminalroman
Serie: Döden i Yorkshire (2)
Antal sidor: 392
Utgivningsdatum: 2024-01-24
Förlag: Printz Publishing

Från Bokus
När Mrs Shepherds knackar på dörren till detektivbyrån i Yorkshire, och berättar att hon tror att någon är på väg att mörda henne, tänker Samson O"Brian att hon bara är en förvirrad gammal tant. Men när en serie obehagliga händelser drabbar Fellside Courts ålderdomshem, inser han att det kan ligga något i Mrs Shepherds oro ...

Samson förstår att han kommer behöva hjälp, och snart är den lokala äktenskapsmäklaren Delilah Metcalfe en del av utredningen. Medan vintern snöar in över Yorkshires hedar måste de tillsammans söka efter den mördare som gör att människorna på äldreboendets liv svävar i fara.

Ännu en mysdeckarserie. Ja, jag är svag för den genren.

---

Den tysta gästen av Clémence Michallon
Genre: Thriller
Serie: -
Antal sidor: 384
Utgivningsdatum: 2024-01-09
Förlag: Bazar Förlag

Från Bokus
Pulshöjande psykologisk thriller om en seriemördare som lever ett dubbelliv - berättad av dem som står honom närmast: hans 13-åriga dotter, hans flickvän och offret som han har skonat.

I fem år har Rachel kämpat för sin överlevnad, instängd i ett skjul på en bakgård. Hennes fångvaktare, Aidan Thomas, är en snygg, charmerande man som alltid erbjuder andra en hjälpande hand. När hans fru går bort i cancer flyttar han tillsammans med tonårsdottern till en ny bostad - och tar med sig Rachel. Inom henne väcks hoppet om att hon nu ska lyckas fly, men Aidan kontrollerar varje steg hon tar och varje ord hon yttrar. Men då Rachel inser att Aidan har utsett ett nytt offer, bestämmer hon sig för att göra allt för att rädda sitt eget och den nya flickans liv.

Denna håll på att gå mig förbi, men andra gången såg jag den plötsligt. Pulshöjande psykologisk thriller ... det låter ju som något för mig.

Hett i hyllan #437

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Och så tar vi ett litet kliv till mitten av juni 2020.

Villa Havsbris av Caroline Säfstrand köpte jag på pocketrean den här sommaren (det är faktiskt den enda som fortfarande är oläst därifrån), eftersom jag ville läsa mer av henne.

Läst mer av henne har jag visserligen gjort, dock inte just denna. I stället har jag läst de tre böcker som ingår i serien Vid livets vägskäl. Det är en serie som verkligen har gjort mig säker på att jag vill läsa mer. Hon har ju skrivit en hel del så det lär inte bli någon brist på ett tag. Speciellt som jag verkar vara dålig på att läsa böcker jag redan har. Jag får väl ta denna när jag känner att jag måste ha en feelgood. För det tror jag att det är.

Så här står det på baksidan:

Sophie återvänder motvilligt till sitt barndomshem, det gamla kurhotellet Villa Havsbris, som hon fått ärva efter moderns död. Hon vill inte vara här längre än nödvändigt och planen är att återvända till karriären och livet i Berlin så fort hon bara kan.

Att sälja ett nedgånget kurhotell är inte det lättaste, och hon får rådet att renovera det. Hon sätter in en annons om arbetskraft och inom kort flyttar tre väldigt olika men arbetsvilliga personer in, alla i behov av en paus i tillvaron. Efter ett tag visar det sig att deras bagage inte är så lätt som de påstått, men i takt med att huset förändras, så förändras också människorna i det.

I grannhuset bor Ella. En gammal dam som i alla år skött den stora trädgården som omger villan. Ella är döv, vilket tillät Sophies mor Mona att lätta sitt hjärta i hennes sällskap. Men Ella kan läsa på läppar, och utan att Mona förstått det, avslöjade hon den hemlighet som skulle ha följt henne i graven. Nu står Ella inför ett dilemma. Ska hon berätta vad hon vet för Sophie?

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Bortförda av E P Uggla

Författare: E P Uggla
Titel: Bortförda
Genre: Thriller
Antal sidor: 421
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2023
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 november 2023




Första meningen: Ida får dåligt samvete bara hon ser lekplatsen på förskolan.

Baksidetext
En het dag i juli ska Ida plocka upp sin systers barn på Björkens sommaröppna förskola, Niko ska hämta sin dotter, och Sima är försenad eftersom hennes sambo glömt bort att det är hans tur. Allt verkar vara som vanligt utom hettan. Men idag kommer varken de eller övriga anhöriga att hämta några barn. Småbarnsgruppen är spårlöst försvunnen och polisen står handfallen. De förtvivlade föräldrarna söker svar – hos varandra och sig själva. Har någon tagit barnen och i så fall varför? Det visar sig snart att flera av dem bär på mörka hemligheter som alla kan ligga bakom barnens försvinnande. Jakten på de bortförda barnen blir allt mer desperat – ska man hitta dem innan det är för sent?

Min kommentar
När jag såg att Bortförda började dyka upp hemma hos folk så hoppades jag att den även skulle hitta hem till mig. Efter en liten omväg och en stor gnutta tur så kom den till slut. Då planerade jag om den läsning som var kvar och klämde in den direkt.

Emmelie måste vara definitionen av allkonstnär, när det handlar om genrer. De första böckerna jag läste innehöll, tyvärr, tentakelmonster, som jag gillar ungefär lika mycket som zombiesar (inte alls, om någon har missat det). Men gav hon upp? Nej, hon fortsatte envist att skicka böcker till mig. Sedan kom genrebytet, först till dystopi och därefter till "vanlig" spänning. Och minsann, så fort tentakelmonstren försvann så blev det riktigt, riktigt bra. Emmelie, jag är så tacksam för att ingen av oss gav upp.

Det tog inte många sidor innan jag förstod att det här nog skulle gå bra (för mig att läsa alltså, inte för karaktärerna). Då dyker det nämligen upp, typ, ett citat från en gammal favoritlåt. Jag trodde ärligt talat att det bara var jag som kom ihåg den.

Karaktärerna känns trovärdiga, åtminstone var för sig. Det är när alla klumpas ihop som det, eventuellt, blir lite osannolikt. Men, under över alla under, jag stör mig inte ens (knappt) på att samtliga verkar ha allvarliga saker att dölja. Vi får under historiens gång tre olika perspektiv och följer Ida, Sima samt Niko. Två föräldrar (varav en är polis) och en moster. Och Ida alltså, denna trasiga människa. Vilket trauma hon var med om som liten. Hur kan man som förälder utsätta sitt barn för den behandlingen efteråt. Stackaren borde ha fått hjälp. Men då hade det kanske inte blivit någon bok.

Efter inte särskilt lång tid så var jag ganska säker på vem som var inblandad, men kunde inte för mitt liv förstå varför. Förutom att h*n hade så uppenbara psykopatiska drag. Trots detta så håller jag med Camilla Läckberg i blurben: jag misstänker varenda en. Olidligt spännande och inga onödiga förklaringar av allt och inget. Här är det verkligen raka rör som gäller.

Man behöver väl inte speciellt stor inlevelseförmåga för att ana hur hemskt det här scenariot vore, men jag får lov att försöka känna det själv. Inga känslor tvingas på mig. Det gillar jag. Mycket. Eller så är det bara så enkelt att karaktärernas reaktioner stämmer överens med mina.

Bortförda är lite som en pusseldeckare. Fast med nerv. Det var väldigt längesedan som jag låg vaken för att läsa, men Bortförda lyckades med det. Den fick mig att läsa en timme för länge, jag var ju bara tvungen att läsa ut den. Sedan var jag så adrenalinstinn att jag inte kunde somna på ytterligare en timme. Tur det var helg så jag inte behövde gå upp tidigt. I efterordet så får man veta att någon av karaktärerna här kommer att dyka upp i nästa bok. Det gläder mig och jag ser fram emot det.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,67 i genomsnitt (beräknat på 9 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Bortförda: Jag kan inte hitta en enda.

Vi möts igen 2024

Något jag har märkt sedan jag startade den här bloggen är att gamla favoritförfattare får stryka på foten till förmån för nytt och spännande. För att inte tala om alla de författare som jag gillat efter att ha läst bara en enda ynka bok av dem. Den här utmaningen är till för att råda bot på det problemet.

När jag nu kör den här utmaningen för sjunde året så har jag bara valt författare som jag endast har läst en enda bok av. Man skulle kunna kalla det för Andra chansen, men det gäller i så fall enbart hälften av dem. Den andra halvan har jag visserligen också bara läst en bok av, men deras böcker tyckte jag väldigt mycket om.

De författare och böcker jag har tänkt mig är följande:
Paul Auster (New York-trilogin)
Flynn Berry (Dubbeliiv)
Varg Gyllander (Somliga linor brister)
Matt Haig (Historieläraren)
Mikael Niemi (Koka björn)
Håkan Östlundh (Dykaren)

Finish That Series Challenge 2024

Jag har egentligen ingen koll på exakt hur många serier jag följer och jag har ingen lust att räkna dem heller, men jag vet att det är väldigt, väldigt många. Många serier påbörjas och gillas, sedan blir av någon outgrundlig anledning efterföljande delar stående olästa i hyllan. För köper dem gör jag ju. Jag gillar ju serier. Så kan man ju inte ha det. Eller hur?

I år är det något slags jubileum för den här utmaningen, det är nämligen tionde året jag kör Finish That Series. Man skulle kunna tycka att serierna skulle ta slut, att jag skulle vara ikapp i samtliga, men så är det inte. Det säkraste sättet att se till att det kommer en ny bok i en serie verkar vara att ta med den i den min utmaning. Det händer förvånansvärt ofta. Det betyder ju att jag har massor av serier med bara en bok kvar att läsa, vilket gjorde det synnerligen besvärligt att välja ut vilka böcker som skulle få vara med.

Reglerna är följande:
1. Om hela serien inte är publicerad än så gäller det att läsa upp till den senast publicerade/översatta delen.
2. De delar som är utgivna vid årsskiftet är de som gäller. Om det släpps en ny under året så kanske den får vara med ett annat år.
3. Det är valfritt om mellannoveller ska räknas.
4. Serien behöver inte påbörjas under året, bara avslutas.
5. Serien måste ha minst två delar publicerade.

Jag har bara valt bland påbörjade serier där jag har alla hittills utgivna böcker (en sanning med modifikation, ett par av böckerna är inte i min ägo än, men är på olika sätt på väg), på svenska. De serier och böcker som jag tänkt mig är dessa:

Amanda Paller av Anna Karolina
#4. Mullvaden

Rönning & Stilton av Cilla Börjlind & Rolf Börjlind
#8. Nattens öga

Sam Berger & Molly Blom av Arne Dahl
#2. Inland
#3. Mittvatten
#4. Friheten
#5. Islossning

Crimson Lake av Candice Fox
#2. Redemption Point

Slough House av Mick Herron
#2. Döda lejon

Anna Fekete av Kati Hiekkapelto
#2. De försvarslösa

Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt
#8. Skulden man bär

Adam Fawley av Cara Hunter
#3. Ingen utväg
#4. All denna vrede
#5. Hela sanningen
#6. Mörkare än döden

Platserna av John Ajvide Lindqvist
#2. Rörelsen
#3. X - den sista platsen

Harry Hole av Jo Nesbø
#13. Blodmåne

Gunnar Barbarotti av Håkan Nesser
#8. Det kom ett brev från München

En del serier dyker upp här för andra och kanske till och med tredje gången, detta är onekligen ett bra sätt att komma i fas. I år har jag återigen valt att ta med arton böcker och dessa ingår i elva olika serier. Antalet serier som har blivit hängande i luften har blivit mer hanterbart nu och även antalet olästa böcker i respektive serie har ju uppenbarligen sjunkit ordentligt.

Boktolva 2024

En av de riktigt bra utmaningarna som florerar i bokbloggosfären är Boktolvan, som har sitt ursprung hos enligt O. Den går ut på att läsa böcker av tolv författare som man ännu inte har läst någonting av. Jag har ytterligare ett krav, förutom att det ska vara en ny författare, så ska boken även finnas i min bokhylla. För fjortonde året så kör jag den här utmaningen.

Jag har en hel del olästa böcker av författare jag inte läst något av så det är en ganska komplicerad sak att plocka ut endast tolv stycken. Min ambition brukar vara att blanda genrer, men 2024 så tänkte jag ta det hela ett steg längre. Eftersom jag oftast läser böcker inom olika spänningsgenrer så har jag ju så klart också flest olästa böcker där och då blir det nästan omöjligt att de inte hamnar i den här utmaningen. För 2024 så har jag verkligen ansträngt mig för att välja annat och själv tycker jag att det gick riktigt bra.

Detta är de tolv nya författare och deras böcker som jag tänkt ge mig på nästa år:

Louise Boije af Gennäs (Blodlokan)
Joanna Cannon (Problemet med får och getter)
Lucy Diamond (Strandcaféet)
Joël Dicker (Sanningen om fallet Harry Quebert)
Pascal Engman (Patrioterna)
Liane Moriarty (Öppnas i händelse av min död)
Elin Olofsson (Gånglåt)
Julie Otsuka (När kejsaren var gudomlig)
Jan-Philipp Sendker (Viskande skuggor)
Mary Ann Shaffer (Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap)
Colm Tóibín (Nora Webster)
Kjell Westö (Den svavelgula himlen)

Har du läst någon av dem? Vad tyckte du?

Film: Holiday in the vineyards (2023)

Titel: Holiday in the vineyards
Originaltitel: Holiday in the vineyards
Genre: Komedi
Regissör: Alex Ranarivelo
Manus: Cecilia Franco, David Zanardi
Skådespelare: Josh Swickard, Sol Rodriguez, Eileen Davidson, Omar Gooding, Carly Jibson
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA
Längd: 107 min
Serie: -
Såg den på Netflix 22 december 2023





Handling
En bortskämd rik man skickas på ett hemligt uppdrag av sin mor. Hon vill köpa upp ännu en vingård för att göra sitt billiga, äckliga vin. Han möts av en änka, som kämpar för att behålla den lokala vingården i byns ägo. Samtidigt som hon ensam uppfostrar sina två söner.

Min kommentar
Det var (äntligen, men säg det inte till någon) dags för säsongens sista, nya julfilm (eventuellt har det blivit en omttittning på Love actually, för att motverka alla mellanmjölksjulfilmer som vi har klämt de senaste veckorna). Jag hittade i alla fall Holiday in the vineyards och betyget på IMdb såg lovande ut, så den fick det bli.

Den här handlingen har vi ju sett så många gånger förr, det verkar helt omöjligt att komma med något nytt här. Den rika, bortskämda svinpälsen, med den pengar-är-allt-tänkande föräldern, slipper ur greppet, möter vanligt folk (och kärleken) och får en ögonöppnare.

Någon julkänsla att tala om finns inte här, överhuvudtaget. Det är sol, varmt och nästan lite öken. Ingen snö (förutom i allra sista scenen), inget julpynt alls. Inte ens en enda liten gran, tror jag, möjligtvis i slutet. Då dök det också upp en tomte. Julmagi ... nej, inte det heller.

Den obligatoriska dippen kändes helt okej. Det är klart att hon blev sur, men hon måste ju ha missat nästan allt han sa. Den stora frågan är hur kan Cindy och Moe aldrig ha träffats. Det är ett pyttelitet samhälle, där alla brygger/dricker vin och träffas på den årliga vinfestivalen. Dansscenen, som börjar bra med Carter ensam på golvet, blir bara oerhört pinsam. Cindy gjorde filmen bättre och så gillade jag Moe.

Upplösningen blir lite annorlunda mot vad jag hade förväntat mig, men skillnaden är hårfin. I övrigt så är den lika förutsägbar som att solen går upp varje dag. Josh Swickard verjar ha fastnat i ett fack och gör tydligen bara Kalifornienjulfilmer. Jag tycker faktiskt att han gör det helt okej.

Holiday in the vineyards är inte mycket till julfilm. Det är nästan som att den inte var tänkt som sådan från början, utan det bara lades till lite snabbt när filmen var nästan klar. Den är dock inte helt utan charm och det blir också några skratt. Den är för lång för att vara en julfilm, då är det max nittio minuter som gäller.

Jag hittade faktiskt ingen trailer, det har nog aldrig hänt förut. När produktionsbolaget inte ens bryr sig om att göra en trailer så börjar man ju undra. Här är i alla fall en länk till Vimeo, där man kan hitta ett smakprov.

På Letterboxd hade den 2,5 i genomsnitt (beräknat på 1 246 betyg).
På IMDb hade den 5,8 i genomsnitt (beräknat på 910 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

TV-serie: Hjem til jul #1 (2019)

Titel: Hjem til jul
Originaltitel: Hjem til jul
Genre: Komedi
Skapad av: Kristian Andersen, Amir Shaheen, Per-Olav Sørensen
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Ida Elise Broch, Gabrielle Leithaug, Felix Sandman, Ghita Nørby, Eric Curtis Johnson
Premiär: 2019-12-05
Produktionsland: Norge
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 30 min
Såg den på Netflix december 2023




Handling
Johanne är oerhört trött på att hamna ensam på kanten (tillsammans med småbarnen) av det gigantiska matbordet varje gång tjocka släkten ska samlas vid olika högtider. Ständigt utfrågad om när det är dags för henne att skaffa en respektive att ta med hem och visa upp för alla.

En knapp månad innan jul får Johanne nog och kastar ur sig att hon har hittat någon, för att slippa alla frågor. Men plötsligt bjuds han in till julaftonsfirandet av hennes överlyckliga mamma... och nu har hon alltså mindre än en månad på sig att hitta en pojkvän som är villig att spendera julen tillsammans med henne och hela tjocka släkten.

Min kommentar
Efter att ha läst hur många negativa recensioner som helst av den italienska "kopian" så tänkte jag att vi ju måste se Hjem til jul, den norska serien som påstås vara "originalet". Jag tyckte om den italienska väldigt mycket och faktum är att jag gillar den norska precis lika mycket.

Visst är de lika, den norska och den italienska, men jag skulle inte påstå att de är identiska. Jag tycker de skiljer sig tillräckligt mycket för att vara två olika historier. Eller så minns jag inte första säsongen av den italienska ... Det görs ju re-makes hela tiden, för att passa en annan kultur lite bättre. Ibland blir det bra, ibland blir det inte det. Här tycker jag faktiskt att man har lyckats.

Jag tycker så oerhört synd om Johanne, och alla andra singlar, som utsätts för detta. Det är helt obegripligt för mig hur någon på allvar kan tycka att det viktigaste som finns i livet är att hitta en partner. Nu, i modern tid, Liksom den danska patienten säger; att man lever ensam måste inte betyda att man är ensam. Jag tycker Johanne klarar sig bra på egen hand. Hon har ett stort socialt nätverk, bland annat en mycket stark vänskap med sin "room-mate". Förmodligen så hade inte jag varit riktigt så överseende med en bästa vän med de egenskaperna ...

Vi får följa Johanne på den ena underliga (och värre) dejten efter den andra. Det får mig lite att undra om det inte finns några normala män i Norge. Ibland blir det lite för skruvat, men oftast är det bara roligt. Jag tror att alla kan känna igen sig i mycket av det som händer, även om det är överdrivet här. Hoppas jag. Julkänslan är i alla fall stor, det blir ju nästan automatiskt så med snö.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte falla pladask för den här serien. Mest tack vare Johanne, som Ida Elise Broch gör fantastiskt bra, men även de andra, knasiga, karaktärerna gör det här till något speciellt. Felix Sandman dyker oväntat upp, det hade jag ingen aning om, och han är en bra skådespelare.

Hjem till jul är charmig, varm och kärleksfull. Trots allt det tillskruvade, men det håller sig hela tiden på rätt sida gränsen. Jag ser fram emot att se andra säsongen, men den får vänta till nästa jul.



På Trakt.tv har serien 3,75 i genomsnitt (beräknat på 450 betyg).
På IMDb har serien 6,5 i genomsnitt (beräknat på 1,9k betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Your Christmas or mine 2 (2023)

Titel: Your Christmas or mine 2
Originaltitel: Your Christmas or mine 2
Genre: Komedi
Regissör: Jim O'Hanlon
Manus: Tom Parry
Skådespelare: Asa Butterfield, Cora Kirk, Alex Jennings, Jane Krakowski, Daniel Mays
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: Storbritannien
Längd: 101 min
Serie: -
Såg den på Amazon Prime Video 17 december 2023




Handling
Lord Humphrey bjuder in familjen Taylor att fira i en lyxig skidort i de österrikiska alperna så att de kan träffa hans nya amerikanska flickvän. Men Hayleys pappa Geoff insisterar på att hantera sin familjs sida av bokningen och något blev fel på grund av språkförbistring. Efter en sammanblandning med transport på flygplatsen hamnar de två familjerna på varandras boende på olika sidor av en dal och i motsatta ändar av Tripadvisors betygsskala.

Min kommentar
Vi gick all in den här helgen, den sista "vanliga" innan jul, och klämde ytterligare en film på söndagen. Jag hade nämligen sett att Your Christmas or mine 2 hade börjat streama. Första filmen hade ju sina poänger och var lite bättre än okej.

Jag vet inte om världen egentligen behövde en uppföljare, men här är den i alla fall. Den är varken bättre eller sämre än den första. Väldigt mycket är exakt samma likadant, men för att göra det mer trovärdigt med snö och kyla så har handlingen i alla fall förflyttats till Alperna.

Miljön är ju magisk och vyerna fantastiska. Det är nästan så att jag blir sugen på att åka skidor. Något jag bara har gjort en enda gång i mitt liv. På stor turistort då. Visst är det en hel del klichéer, både vad gäller brittisk adel, engelsmän från de norra delarna, ortsbefolkningen i Alperna och amerikaner, men det hör ju lite till.

Hayleys moster är fortfarande bara plump och inte ett dugg rolig. Diane tillför lite humor och hon är nog den jag skrattar mest åt (inte med). Farfar tycker jag om. Han märks inte så mycket, men han har den klokaste repliken i hela filmen. Jag kan på något sätt ändå inte låta bli att tycka om de här två knäppa familjerna. De är så olika man kan bli, men de försöker.

Tyvärr så vimlar det av de sedvanliga krystade och tramsiga missförstånden. Det förtar en del. Jag kan inte för mitt liv begripa hur man kan lyckas tolka allt så galet. Inte ens om man verkligen försöker. Men, Hayley verkar ju inte vara den vassaste kniven i lådan.

Your Christmas or mine 2 är trots allt en ganska charmig och hjärtevärmande film. Gullig och lite mysig. Anar jag ett upplägg för en trea? Och då förmodligen på ett varnare ställe?



På Letterboxd hade den 2,7 i genomsnitt (beräknat på 4 239 betyg).
På IMDb hade den 5,8 i genomsnitt (beräknat på 1,6k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: EXmas (2023)

Titel: EXmas
Originaltitel: EXmas
Genre: Komedi
Regissör: Jonah Feingold
Manus: Dan Steele
Skådespelare: Leighton Meester, Robbie Amell, Michael Hitchcock, Kathryn Greenwood, Veronika Slowikowska
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA, Kanada
Längd: 93 min
Serie: -
Såg den på Amazon Prime Video 16 december 2023




Handling
När Graham bestämmer sig för att överraska sin familj genom att resa hem över jul blir han chockad när han upptäcker att de redan firar med en oväntad hedersgäst. Hans före detta fästmö, Ali. De strider om vem som ska stanna över julen och vem som måste åka. Med alla medel. Låt julkaoset börja!

Min kommentar
Det blev en julfilm även på lördagen och då fick det bli EXmas, en film som plötsligt dök upp bland nya titlar på Amazon Prime Video. Den hade till och med ett hyfsat betyg (för att vara en julfilm) på IMdB. Den lät ganska kul.

Premissen för den här filmen är ju egentligen fruktansvärd. Tänk om man kom hem till familjen och ens ex redan var där för att fira jul 😲 Alldeles oavsett om man själv är där eller ej. Jag vet inte hur jag skulle ha reagerat, men förmodligen inte som de här två.

Graham är ingen trevlig figur, men det är mer för att han inte vet bättre än att han är en dålig människa. Hans chef är något helt annat. Sådana människor borde faktiskt inte få röra sig fritt ute bland oss andra. I övrigt så gillar jag dem nog allihop, men de är verkligen inte klocka. Inte någon av dem.

Filmen känns väldigt rak och okomplicerad (nåja). Det finns ingen krystad dipp och inga fjantiga missförstånd. Det är lite spännande, som i intressant, att barnen är så olika utseendemässigt. Det framgick inte om de var adopterade, men annars kan man nog börja fundera på hur brevbäraren ser ut.

Julkänslan här är fantastisk. Det gäller allt från pynt till julpyjamasar. Jag blir riktigt inspirerad. Härliga traditioner har de väldigt många av. Och knasigheter, det finns det mycket av. Jag tycker ändå att det håller sig på rätt sida trams-gränsen, det är bara kul.

EXmas är faktiskt riktigt rolig, i all sin pinsamhet. Slutet ger nästan en hint om en uppföljare. Jag hoppas nästan det. Trots huvudpersonernas ... småsinta tjuvknep ... så är det mycket charm och många skratt. En klassisk romcom, som råkar utspela sig vid jul.



På Letterboxd hade den 2,5 i genomsnitt (beräknat på 11 082 betyg).
På IMDb hade den 5,8 i genomsnitt (beräknat på 3,3k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Dashing through the snow (2023)

Titel: Dashing through the snow
Originaltitel: Dashing through the snow
Genre: Komedi
Regissör: Tim Story
Manus: Scott Rosenberg
Skådespelare: Lil Rel Howery, Ludacris, Madison Skye Validum, Teyonah Parris, Oscar Nuñez
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA
Längd: 90 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 15 december 2023





Handling
Eddie Garrick är en godhjärtad man som har vänt julen ryggen på grund av en traumatisk upplevelse som barn. På begäran av sin nästan ex-fru Allison är tanken att Eddie ska tillbringa julafton med sin åttaåriga dotter Charlotte. När Eddie går för att mata grannens katt så upptäcker han det som han tror är ett inbrott och möter en man som har grava vanföreställningar. Han försöker hjälpa den förvirrade mannen, som den goda socialarbetare han är, och det tar honom och dottern med på ett magiskt äventyr.

Min kommentar
Det finns så otroligt många julfilmer att välja mellan, trots att vi bara ser sådana som släppts 2023. Den här fredagen kände jag att vi var tvungna att ge en annan streamingtjänst en chans och valet föll på Dashing through the snow. En titel som, nu i efterhand, är fullständigt obegriplig. Här finns i stort sett ingen snö alls.

Jag har väl alltid lite känt att om det största, enskilda, bevis man kan uppge för att Tomten inte finns är att han omöjligt skulle hinna dela ut julklappar över hela världen på en enda dag, så har man inte alls fattat grejen. Om Tomten finns så är det magi och då gäller inga naturlagar. Lite så är den här filmen. Julkänslan kanske inte är så närvarande, trots Tomten, men julmagin är desto större.

Början av filmen får mig att tro att vi skulle åt ett specifikt håll. Det skulle vi inte. Kul med en liten överraskning. Tyvärr blir allt lite för upprepande, speciellt det här med att Eddie var så envis och vägrade tro på det han såg och hörde. Dottern var inte alls lika svårövertygad och jag tror (hoppas) att jag hade varit mer som hon. Dialogen är väl inte den bästa, den kändes ofta krystad och onaturlig.

Tomten själv är så sjukt irriterande. Han pratar oavbrutet. Jovialisk är ett riktigt bra ord i sammanhanget. Precis som jag egentligen föreställer mig honom. Om han finns. Renarna är favoriterna och de är med på tok för lite. Det är sannerligen inte ofta man får se bad-ass renar i en film. Men varför måste Tomtens fisar lukta kanel?! Jag måste verkligen försöka glömma det.

Dashing through the snow känns lite som en Jönssonligan-film och jag har nog mer överseende med en julfilm för jag tycker den är ganska rolig. Tonen är väldigt humoristisk, även om humorn inte alltid är min. Det blir ändå en del fniss och skratt och det är charmigt, trots allt.



På Letterboxd hade den 2,5 i genomsnitt (beräknat på 3 099 betyg).
På IMDb hade den 5,5 i genomsnitt (beräknat på 2,4k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Vigilante

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

I dag är det julafton! Nu är jag ledig till 2 januari och en del av den tiden ska tillbringas i Göteborg och junior-VM i hockey. Något jag har längtat efter senast det var i Sverige, för nästan tio år sedan. I dag går turen dock bara till Mörrum, där julen ska firas med sambons familj. Från morgon till kväll. Hoppas verkligen att vägarna håller sig bra.

Jag har ju lite tjuvstartat läsningen av böcker som utspelar sig i Göteborg (jajamän, plural) och har egentligen redan läst ut Vigilante av Andreas Roman. En ganska gammal bok, både rent utgivningsmässigt och i min bokhylla, som jag äntligen kommit mig för att ta tag i. Det ble vju lite olyckligt att jag läste ut den innan vi ens kommit till Göteborg, men det gör inget för jag har fler 😁 Smakebiten är vald bara för att jag ska precis dit, till Scandinavium, nästa vecka.

Min smakebit är från bokens början:

    Gänget stannar vid Korsvägen, vid det pampiga Universeum. Jag stannar också. De verkar säga god natt till varandra, och han som slog ner mig går ensam åt sitt håll, förbi Scandinavium och upp mot Götaplatsen. Jag följer efter på avstånd. Han tar in på en tvärgata och stannar vid en port. Efter att ha tryckt in koden, öppnar han dörren och glider in. Jag skyndar mig fram när han är borta och lyckas precis skjuta in armen för att hindra dörren från att slå igen. Jag blir tvungen att stanna en stund och hämta andan, jag svettas och smärtan i näsan börjar bli djupare. Eter att jag är klar här, måste jag till akuten.

Och på förekommen anledning

God jul!

Bok: Skinn av Sara Strömberg

Författare: Sara Strömberg
Titel: Skinn
Genre: Thriller
Antal sidor: 421
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Vera Bergström 3
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2023
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 november 2023




Första meningen: När eftermiddagen svepte sitt hårda täcke av mörker och kyla över Storlien slogs Arvid alltid av samma tanke.

Baksidetext
Vinterstormen piskar upp minnen i Storlien. För tjugoåtta år sedan skakades den lilla fjällbyn vid norska gränsen av ett chockerande våldsbrott. En pappa och två barn mördades i sitt hem samtidigt som mamman försvann utan ett spår. Tragedin kom i folkmun att kallas »Slakten i Storlien« och är fortfarande ett obearbetat trauma i bygden.

När Jämtlandsposten drar i gång en satsning på true crime får lokalreportern Vera Bergström i uppdrag att granska det kalla fallet. Spåren leder från jaktvillor i väglöst land via utsatta storstadsförorter, till polisens myllrande DNA-register, men för varje ny ledtråd som nystas fram tycks utredningen bara bli mer komplex. Samtidigt förs Vera allt djupare in i en människas sadistiska mörker.

Till slut börjar hon ana den fasansfulla sanningen om vad som hände den där ödesdigra natten 1995. Mördaren rörde sig på flera jaktmarker samtidigt – och han är fortfarande farlig.

Min kommentar
Precis som många andra så gav jag till ett litet glädjetjut när Skinn överraskande dök upp i posten. De två tidigare böckerna har jag tyckt om, väldigt mycket, och jag hade ingen anledning att tro att det skulle bli annorlunda med denna. Så den fick åka rätt upp, överst, i läskön.

Vera. Alltså jag tycker så mycket om henne. Ännu mer nu, när hon börjar våga känna efter. Öppna sig lite. Våga släppa in människor. Förstå att hon inte alls är oälskbar. Hon är så skör, med ett stenhårt skal. Som ju faktiskt börjar krackelera så smått. Ensam är inte alls stark. Jag hade gillat att vara kompis med henne. Trots att jag inte tål folk som inte dyker upp när man har bestämt något.

Det finns egentligen åtskilligt att säga om den här boken, men jag är inte lika bra med ord som Sara Strömberg. Faktum är att det är imponerande hur få ord som i själva verket behövs för att berätta något. Något som fler borde lära sig. Det hade kanske kunnat beskrivas som kargt, men det är synnerligen målande. Bara med mycket få penseldrag. Det passar oerhört bra ihop med både miljö och Vera.

Tyvärr så lyckades jag gissa rätt på gärningsman redan från början, men det förstörde definitivt ingenting. Det är otroligt bra gjort att trots det lyckas behålla spänningen, men framför allt mitt intresse. Människorna är så fascinerande. De är enkla, men komplicerade. Precis som människor ju är. Och så har vi hela den där problematiken med en avfolkad byggd, där infrastruktur saknas för de som faktiskt bor där, men som mångdubblar sin befolkning under några månader om året. Det kommer in så naturligt att man inte ens märker det. Förutom att man förfasas över hur korkade politiker det finns. Något man väl egentligen borde vara van vid nu.

Rent generellt så är det mycket av samhället av i dag som är med. En nutidsskildring som säger en hel del om den tid vi lever i. Det sker helt utan pekpinnar, helt utan enkla lösningar. Bara en stor sorg.

Skinn är inte bara lika bra som de två föregående. Den är till och med bättre. Kommer det fler delar? Hur mycket jag nu än tycker om Vera så tycker jag att det skulle kännas bra att lämna henne här. Men ledsen om det blir fler, nej det blir jag absolut inte. Jag skulle kunna fortsätta läsa om henne länge till.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,22 i genomsnitt (beräknat på 32 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Skinn: Lottens bokblogg, Tankar från en samlares hjärna och Kapprakt

Läsplanering januari 2024

Ett nytt år är lite drygt en vecka bort och det är dags att fundera över planeringen för januari. Jag går all in och startar året med fyra böcker som alla ingår i olika utmaningar.

• När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka. Boktolva. Hyllvärmare.
• Inland av Arne Dahl. Finish That Series. Hyllvärmare.
• Historieläraren av Matt Haig. Vi möts igen. Hyllvärmare.
• Blodmåne av Jo Nesbø. Finish That Series.

Hett i hyllan #436

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Då var det redan dags för den sista födelsedagsboken från slutet av maj 2020.

Våroffer av Anders de la Motte är fjärde och sista(?) delen i Årstidskvartetten.

Jag har läst fem böcker av författaren och jag har verkligen gillat samtliga. Då kan det tyckas knepigt att den här serien fortfarande står oläst i hyllan. Den har ju varit nästan omättligt populär. Nu ska ju första delen bli TV-serie ocskså, eller ja, den har väl redan blivit det, men den streamar inte än. Jag har åtminstone ställt fram den boken i den prioriterade hyllan. Och jag har allvarliga funderingar på att återinföra min Sist på serien?-utmaning 2024.

Så här står det på baksidan:

Valborgsnatten 1986 mördas en sextonårig flicka under ritualliknande former i skogen intill ett skånskt slott. Hennes styvbror döms för dådet, och kort därefter försvinner hela familjen spårlöst. Våren 2019 flyttar läkaren Thea Lind in på slottet. Efter att ha gjort ett märkligt fynd i en uråldrig ek ökar hennes fascination för den gamla tragedin. I takt med att hon upptäcker likheter mellan flickans uppväxt och sitt eget såriga förflutna, blir hon alltmer övertygad om att sanningen om mordet aldrig kommit fram. Och att våren 1986 kanske krävt flera offer.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Livet skiljer oss åt av Håkan Mattsson

Författare: Håkan Mattsson
Titel: Livet skiljer oss åt
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 314
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Livet och döden 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2023
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 november 2023




Första meningen: Äntligen.

Baksidetext
Mathias Larssons familj har till sist återförenats när det kommer ett meddelande som ställer allt på ända: Linneas död är inte vad den verkar vara.

Snart befinner sig Mathias och hans vapendragare Hassan mitt i en desperat jakt på svar, där en okänd förövare - som inte drar sig för mord - gör allt för att stoppa dem. Återigen blir familjen Larsson drabbad, och tiden håller på att rinna ut. Mathias måste avslöja sanningen, även om det kräver ett sökande på andra sidan graven. Vem var egentligen deras mystiske granne? Och hur kan händelser som utspelade sig för sextio år sedan påverka det som nu sker?

Min kommentar
Det är bara drygt ett år sedan jag läste första delen i den här serien, som tydligen ska bli en trilogi. Jag gillade den boken, den kändes annorlunda och ny. Så när Livet skiljer oss åt dök upp som en överraskning så blev jag inte ledsen alls. Inte ens ett halvår senare så hamnade den först i läskön.

När den här boken startar så har det inte gått speciellt lång tid sedan förra boken slutade. Ett par månader bara. Trots att jag läste den för lite drygt ett år sedan så har jag glömt en hel del detaljer. Det mesta kommer tillbaka till mig ganska snabbt, men när jag läser vad jag skrev om den så undrar jag om den här andra är skriven på ett helt annorlunda sätt eller om jag bara var mer grinig nu.

Språket, som jag gillade i förra boken, stör mig ganska mycket nu. Jag vet inte hur många gånger en isande kyla drabbar Mathias (eller någon annan, för all del). Det hade varit mycket bättre om författaren hade fått mig att känna den isande kylan, Nu står liksom bara orden där. Detta gäller genomgående i hela boken, för alla känslor, tror jag. I stället för att få mig att känna den så beskrivs det hur den känns. Det här sättet fungerar väldigt dåligt för mig.

Här finns också extremt mycket onödiga förklaringar av självklara saker. Som när någon ringer Mathias mobil, mitt under ett känsligt läge. Han blir så klart glad för att han har satt den på ljudlös. Annars så skulle de kunnat bli avslöjade av ringsignalen. Andra delen är ju helt överflödig. Man måste ju utgå från att läsaren inte är dum i huvudet.

Karaktärerna är inte många, men jag kan nog inte påstå att jag gillar någon av dem. Nu är det ju väldigt speciella omständigheter, men jag tycker de beter sig underligt. Dialogen och olika skeenden känns ibland lite krystade. Ofta tänker de exakt samma sak flera gånger. Det blir många, många upprepningar. När Mathias ska berätta, för någon utomstående, vad som har hänt hittills så dras alltihop även för läsaren. Som ju faktiskt har varit med hela vägen. Visserligen blir det den korta versionen, men ändå.

Tråden om Jorma och hans upplevelser tar väldigt mycket plats. Den är inte ointressant i sammanhanget, men den är för detaljerad och jag tycker nog att det är mycket där som inte riktigt hänger ihop.

Det finns för övrigt mycket att fundera på i den här historien, eller logiska luckor om man så vill. Psykopater behöver kanske inte vara logiska, men jag förstår inte alls hur Mathias kunde bli inblandad i detta. Hur kunde han och hans barn få lida för någon annans förälders synder? Jag fick inte alls ihop detta. En ännu större grej var nog ändå Kristina. [spoiler]Hur tog hon sig runt? Hon bodde ju inte direkt nästgårds. Var fick hon pengar ifrån? Hur livnärde hon sig? Hon fanns ju inte, alltså kunde hon inte ärva. Inte heller ha ett bankkonto eller körkort eller bil eller ...[/spoiler]

Själva grundhistorien i Livet skiljer oss åt är bra, både spännande och lite mystisk. Sättet den berättas på passar dock inte mig alls. Jag har överlag ett stort problem med genomonda människor. Egentligen så vill jag nog inte tro att de finns. Jag tänker att alla nog åtminstone har en god egenskap. Och så kan jag inte låta bli att undra vad i hela friden tredje delen ska handla om.

På Goodreads hade den 3,5 i genomsnitt (beräknat på 8 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Livet skiljer oss åt: Mina skrivna ord och Lenas böcker och annat

Tisdagstrion: Bokomslag i julens färger

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken. Detta är sista trion innan vad jag hoppas bara är ett juluppehåll. Så god jul!

Veckans tema: Bokomslag i julens färger

Vilka är julens färger? Skulle omslag vara i alla dessa färger eller en av varje? Många saker att fundera på var det. Jag bestämde mig för att julens färger är röd, grön och vit och att jag ville ha en enfärgad bok i varje färg.

1. Allting växer av Lyra Koli har jag nog haft med många gånger, tror jag, men den är så värd det. Den överraskade mig ordentligt. En miljö-science-fiction kan man nog kalla den.

2. Sista vakten av Stephen King är tredje delen i serien om Bill Hodges, den pensionerade kriminalpolisen som blir indragen i ett riktigt otäckt brott. Dessa böcker är inte heller skräck.

3. Vinterfolket av Jennifer McMahon ska väl vara en spökhistoria, men jag tyckte inte att den var speciellt läskig. Mystisk är den och miljön är en som jag uppskattar; vinter, kallt, mörkt och isolerat. Jag kallade genren för skräckspökthrillerdeckare.

TV-serie: Jag hatar julen #2 (2023)

Titel: Jag hatar julen
Originaltitel: Odio il natale
Genre: Komedi
Skapad av: Elena Bucaccio, Viola Rispoli, Silvia Leuzzi
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Pilar Fogliati, Beatrice Arnera, Pierpaolo, Spollon, Chiara Bono, Fiorenza Pieri
Premiär: 2023-12-07
Produktionsland: Italien
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 30 min
Såg den på Netflix december 2023




Handling
I slutet av förra säsongen öppnade sjuksköterskan Gianna sin familjs dörr på julafton för att avslöja... en slumpmässig kille utklädd till jultomte som visade upp något slags Love Actually-telegram. Mannen går, och doktor Umberto dyker upp. Vi hoppar sedan fram till "nutid", 1 december nästa jul. Gianna och Umberto har nu varit ett par i ett år, och hon är säker på att Umberto var den som skickade henne Tomten med telegrammet. Allt är dock inte riktigt så bra som det verkar. Gianna ställer, återigen, till det och måste reda upp allt till julaftonsmiddagen.

Min kommentar
En julserie kunde ju vara roligt att hinna med också och i början av december såg jag att den italienska Jag hatar julen skulle börja streama sin andra säsong. Vi såg första säsongen förra året och uppskattade den verkligen, så den var självklar att hitta tid för..

Jag har då fortfarande inte sett det norska "originalet" och det verkar nästan vara en förutsättning för att gilla den här versionen. Det ser nästan ut som att vi skulle kunna hinna det den här julen, men om vi gör det så ska jag verkligen göra mitt bästa för att inte jämföra dem..

Naturligtvis så lider jag av mitt vanliga problem; jag minns inte vad som hände i första säsongen. Även om mycket kommer tillbaka på vägen så känns det som att vissa trådar saknas. Jag minns det som att Gianna hade fyra kavaljerer att välja bland, men här dyker det bara upp två (av de gamla då)..

Gianna är så vansinnigt snäll och hon bryr sig genuint om människor. Problemet är bara att hon hela tiden glömmer bort sig själv när hon tar hand om andra. Titti vet jag inte vad jag ska säga om, men det är ju för väl att hon fick träffa en mogen tonåring, som var mycket klokare än henne själv, och fick lära sig hur man ska vara/göra. Jag gillar verkligen den här människorna, med några få undantag, men jag skulle nog inte klara att umgås med dem någon längre stund..

Det är oerhört många förvecklingar och med en mindre varsam hand så kunde det ha blivit buskis av alltihop. I stället håller det sig hela tiden på rätt sida gränsen och är bara mysigt, varmt och charmigt. Och otroligt roligt. Miljön är fortfarande ett vintrigt och ödsligt Venedig, vilket känns mycket märkligt. Kanske är det så i december. Det ser i alla fall riktigt vackert ut..

Jag hatar julen är en så otroligt rolig serie. Eller kanske snarare tragikomisk. Det känns ovanligt att önska att det inte kommer fler säsonger av en serie, men det gör jag. Nu vill jag ju bara att Gianna ska få ha det bra. Ja, allihop faktiskt.



På Trakt.tv har serien 3,25 i genomsnitt (beräknat på 89 betyg).
På IMDb har serien 6,5 i genomsnitt (beräknat på 1,9k betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Fall into winter (2023)

Titel: Fall into winter
Originaltitel: Fall into winter
Genre: Komedi
Regissör: T.W. Peacocke
Manus: Cara J. Russell
Skådespelare: Lori Loughlin, James Tupper, Cherion Drakes, Marc Senior, Allan Royal
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: Kanada, USA
Längd: 85 min
Serie: -
Såg den på Netflix 10 december 2023





Handling
När Kerries bror säljer sin hälft av deras familjeägda, exklusiva godisbutik till sin gymnasiekompis (och hennes nemesis i gymnasiet), Brooks, blir hon överrumplad och förskräckt. De två måste hitta ett sätt att komma över sina olikheter och arbeta tillsammans som affärspartners. De börjar sakta falla för varandra, vilket i slutändan gör årets vinterfest till den sötaste dagen någonsin.

Min kommentar
För att göra det lite enklare, för mig, att välja bland alla julfilmer så bestämde jag enhälligt att vi bara skulle se de som har kommit i år. Det blev minsann tillräckligt många det också. Så jag kollade på IMdB också, vilka betyg de hade. Det visade sig att de hade ungefär samma allihop, bara marginella skillnader. Fall into winter var en av de som hade bland de högsta betygen, så den fick det bli, denna andra advent.

Massor av snö, en vinterfest och mängder av choklad. Vad skulle kunna gå fel med det? Ja, inte mycket visade det sig. Det är charmigt, gulligt och helt enkelt bara riktigt mysigt. Kanske är det inte en "riktig" julfilm, den har ju inte ens ordet jul i titeln, men jag tycker det är mycket julkänsla här. Och jag älskar det.

Nu, i efterhand så inser jag att det var en hel del som var oklart, men det var inget jag tänkte på medan jag var mitt i det. Som det här med att brodern var tvungen att sälja sin andel bara för att han skulle flytta utomlands. Jag hade inte heller gillat att få en ny kompanjon dumpad i knät. Eller allt det där tjatet om att Kerries dotter var iväg på college. Nog för att jag reagerade och undrade varför den tråden var där överhuvudtaget, men jag förstod det inte förrän jag skulle skriva det här inlägget. Nu framstår det som ännu märkligare.

Lite underligt är det också att lägga så stor vikt vid något som hände i gymnasiet. Eller egentligen något man upplevde hände i gymnasiet. När man hunnit bli runt 50. Inte heller förstod jag varför Kerrie blev så upprörd över Brooks jobberbjudande. Hörde hon inte var brorsan sa? det var ju redan överspelat. Det var tack och lov bara ena hälften av dippen och den andra var mycket lättare att tro på.

Det var ju från början solklart att Brooks inte alls var någon skitstövel, men speciellt lyhörd var han inte. Det är väl klart att en affärsverksamhet måste gå med vinst, men det finns också andra värden. Inte heller kan man driva en liten lokal exklusiv chokladbutik som ett multinationellt företag.

Fall into winter gör mig allt lite varm i hjärtat och den är faktiskt lite berörande också. Ibland är det allt som krävs. Vi har alla olika skäl för att vara de personer som vi är. För mig så hör ju jul och vinter ihop, så det gör inget alls att det är mer generellt vinter än jul. Och härligt förutsägbar är den också, precis som jag vill ha en julfilm.



På Letterboxd hade den 2,8 i genomsnitt (beräknat på 288 betyg).
På IMDb hade den 5,6 i genomsnitt (beräknat på 644 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam