Bok: Tro mig när jag ljuger av Ellen G Simensen

Författare: Ellen G Simensen
Titel: Tro mig när jag ljuger
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 361
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Tro meg når jeg lyver
Översättare: Sabina Söderlund
Serie: Lars Lukassen 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 november 2023




Första meningen: Hon hade läst att rymden var ljudlös.

Baksidetext
Lars Lukassen är polis i Hønefoss, frånskild med delad vårdnad om den åttaåriga dottern Annie. När polischefen behöver ta tjänstledigt får Lars kliva in i rollen som tillfällig chef. Detta gör det ännu svårare för honom att vara ensamstående pappa och ha tid för Annie.

När en man hittas död på en stig vid Storälven tycks det först handla om en naturlig död, men det finns frågetecken. Vid obduktionen visar det sig att mannen har stora mängder metanol i blodet. Har han blivit förgiftad? I samma veva får polisen in en anmälan om en man som kallas Sagoberättaren, som skrämt barn utanför skolan med otäcka berättelser.

Lars är mitt inne i utredningen. Samtidigt träffar han läraren Johanna Brekke, som kommit till Hønefoss för ett tillfälligt vikariat på skolan. Men det är något som skaver – Johanna tycks vara på flykt från någonting. Lars Lukassen tvingas fråga sig vem som är vän och vem som är fiende i en allt farligare jakt på sanningen.

Min kommentar
Tro mig när jag ljuger dök upp som en överraskning för ett bra tag sedan. Trots att norskt brukar locka mig så har den blivit stående oläst. Då har den ändå blivit kallad årets mest uppmärksammade deckardebut. I år tog jag helt enkelt med den i min Boktolva, vilket verkar vara den enda lösningen för att läsa nya författare.

När jag fick boken så trodde jag att det här var en fristående bok, men det ser ut som att det ska bli en serie. Andra delen har redan kommit på norska. Om den översätts vet jag inte. Jag vet inte heller om jag är sugen på att läsa den.

Vi kommer på kant direkt, boken och jag. Alla pratar i gåtor, i en synnerligen märklig dialog. Man, eller i alla fall jag, får känslan att jag borde veta vad de antyder, men jag har ingen aning. Jag brukar tycka om när man får lite information i taget, men jag får bara en massa antydningar. Inte en enda pusselbit. Karaktärerna fortsätter bara att älta allt det där som jag inte känner till. Det gör mig bara irriterad.

För att göra det ännu krångligare så verkar tiden gå mellan kapitlen, men det framgår inte. Plötsligt kan det ha gått något som verkar vara veckor. Ibland är det också svårt att förstå var de är, rent fysiskt. Det hela blir väldigt osammanhängande. Släktförhållandena är otroligt röriga och jag lyckas aldrig reda ut vem som är barn till vem och vem som var gift med vem. På något sätt förutsätts vi bara veta detta.

Språket är ibland ansträngt, som om författaren har velat göra det poetiskt. Något som passar mig väldigt dåligt och det blir bara konstigt. Ofta står det i vägen för att jag ska kunna tillgodogöra mig historien. En del, oviktiga, saker förklaras ytterst noggrant. Andra, viktiga, saker hastas bara förbi. Det hela ger ett rörigt intryck och känslan att något saknas är stor. Boken hämtar sig framåt mitten, men det är alldeles för lite, alldeles för sent.

De insprängda kapitlen med en jag-berättare gör mig bara förvirrad. Jag är fortfarande osäker på vem jag egentligen var. Det ger mig i alla fall Mons Kallentoft-vibbar och det menar jag inte på ett bra sätt. Upplösningen är i det närmaste kaotisk, när allt oklart ska klaras upp på ett par sidor. Det går inte så bra. Bokens starka sida måste vara Lars. Hans ständigt dåliga samvete för att han inte hinner med sin dotter Annie. Och striden med ex-frun för att få ännu mer tid med Annie.

Tro mig när jag ljuger har en alldeles för snårig och komplicerad intrig. Sammanträffandena står som spön i backen. Även för att vara en deckare. Det är få författare som har kapaciteten att sy ihop allt när det är många trådar. Allt behöver inte hänga ihop. Men historien måste göra det. Just den detaljen fallerar här.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,46 i genomsnitt (beräknat på 122 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Tro mig när jag ljuger: Tankar från en samlares hjärna, Mina skrivna ord och Bokprataren