Fullbordad utmaning 2019:1

Du vet hur det är. Det kommer så mycket nytt och spännande att man på något sätt glömmer bort de där författarna som man kanske bara har läst någon enstaka bok av, men som man verkligen gillade. På något sätt har det känts som att de alltid får stå åt sidan, jag vet ju att de är bra, till förmån för det okända som kanske blir en ny favorit. Och så där håller det på.

Enda lösningen var att helt enkelt göra en utmaning för att hitta tillbaka till de där gamla favoriterna, eller i alla fall de jag ville läsa något mer av. Så föddes Vi möts igen. Detta är andra året och det har fungerat alldeles lysande. Även om de kunde ha varit många fler, men sex stycken tycker jag är ett rimligt antal.

De här fick äran att vara med 2019:
Linwood Barclay (Sveket)
Sharon Bolton (Dödsdömd)
Sheila O’Flanagan (Livet kan börja)
Gilly Macmillan (Under ytan)
Ann Rosman (Vågspel)
Karin Slaughter (Den goda dottern)

Den här uppställningen får nog betraktas som ett säkert kort. Endast två av dem, Gilly Macmillan och Karin Slaughter, hade jag bara läst en enda bok av så de kunde eventuellt vara lite osäkra. Men nej, de förstärkte sin ställning och får nog betraktas som favoritförfattare nu.

Linwood Barclay, Sharon Bolton och Ann Rosman var jag ganska säker på skulle klara återseendet och det gjorde de allihop. Barclays bok var till och med bättre än jag hade hoppats på.

Sheila O'Flanagan var jag lite tveksam till, jag har inte varit helt övertygad av hennes böcker, men den här var faktiskt riktigt bra. Inte alls så där tramsig och flamsig som jag minns de andra böckerna jag har läst. Och rejält med svärta. Jag kan tänka mig att läsa mer av henne nu.

Årets upplaga av Vi möts igen var ju lite annorlunda jämfört med förra årets. 2018 var det mer typ andra chansen, men i år så satsade jag mer på författare som jag var ganska säker på att jag skulle gilla. Så facit blir att jag definitivt vill läsa mer av fem av dem och en kan jag tänka mig att läsa mer av. Ett bra facit, tycker jag.

"Livet kan börja" av Sheila O'Flanagan

Författare: Sheila O'Flanagan
Titel: Livet kan börja
Genre: Feelgood
Antal sidor: 444
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The missing wife
Översättare: Emö Malmberg
Serie: -
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2018
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 5 juli 2019




Första meningen: Imogen kände paniken stiga där hon köade bland de andra passagerarna för att kliva på långfärdsbussen.

Baksidetext
När Imogen försvinner spårlöst står hennes familj handfallen. Någon som lever ett perfekt liv försvinner väl inte frivilligt? Alla har ju sett hur hennes man Vince behandlar henne som en prinsessa och Imogen själv har många gånger sagt hur lycklig hon är. Men ingen vet vad som egentligen har pågått i hemmet och att Imogen har planerat att lämna sin kontrollerande make i åratal.

När hon ser chansen till en nystart lämnar hon allt och bosätter sig i den franska by där hon bodde som barn. Men ska hon kunna börja om på nytt, eller kommer Vince och hans mörka hemlighet att hinna ikapp henne?

Min kommentar
Jag har läst några böcker av Sheila O'Flanagan tidigare, men det var väldigt längesedan nu. Egentligen har jag nog aldrig riktigt fastnat för henne och jag valde hellre att läsa en Marian Keyes. Livet kan börja dök upp här som en överraskning förra året och den har väl inte direkt lockat, men eftersom behovet av feelgood återigen har ökat så tyckte jag att det kunde vara dags att läsa den.

Lite förvånad blir jag när jag plötsligt befinner mig i en liten stad i Frankrike, i stället för på Irland. Det hade jag inte väntat mig, trots omslag (och ja, det står visst i baksidetexten också). Jag hävdar envist att jag inte gillar det franska och har inga planer på att revidera det, men det här funkar bra. Faktum är att jag nu har hittat ännu ett område i Frankrike som jag kunde tänka mig att åka till, Baskien. Fast jag väljer nog hellre den spanska delen. I alla fall, när jag kollar upp Hendaye, som jag uppfattade som en liten by, så ser jag till min förvåning att det mer är en liten stad. Miljöbeskrivningarna är i vilket fall helt fantastiska, jag känner solen, dofterna och kan höra livet som levs.

Imogen, som barn och tonåring, känns inte speciellt sympatisk. Jag tycker hon är lite bortskämd och självcentrerad och det var ingen som riktigt stod upp mot henne. Bara körde över henne, i bildlig mening. Så har det nog varit i alla Sheila O'Flanagans böcker. Inbillade oförrätter i barndomen. Det här bäddar i alla fall för Vinces intåg. Vince har inte ett enda försonande drag. Han känns nästan som en karikatyr och jag hade lätt kunnat skratta åt honom om jag inte visste att den här typen av människa faktiskt existerar. Han ser Imogen som en ägodel. Vilket han gärna påpekar. Ofta. Hans kapitel är så vansinnigt frustrerande. Det är läskigt hur enkelt det är att ta över en annan människa. Lite i taget.

I början, efter flykten, kan jag tycka att Imogen ibland överreagerar, men samtidigt så förstår jag ju att man blir överkänslig när man levt med en man som Vince. Det är svårt att inse att alla som ger råd inte försöker styra en, att frågor inte är krav. Slutet bävade jag lite för. Som jag såg det fanns det tre möjliga slut; ett uselt, ett inte så bra och det bästa. Jag tänker inte avslöja vilket det blev. Slutet bjöd också på lite förhöjd puls, oväntat men angenämt.

Språket är lätt och medryckande och ett tag tänkte jag att jag kanske läste en Håkan Nesser. Det är bara i hans böcker jag tidigare har träffat på ordet ohemult, men här förekommer det flera gånger. Ett trevligt återseende. Jag tycker att det ibland blir lite väl förklarande, som att till exempel att Imogen reagerar på att skyltar och språk är annorlunda i Spanien jämfört med Frankrike. Vilken nyhet!

Det här är ingen smörig och klämkäck feelgood, den har rejält med svärta. Precis som det ska vara. Den ger mig en boost och jag känner mig stärkt. Mod!

På Goodreads hade den 3,90 i genomsnitt (beräknat på 5 070 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Livet kan börja: Just nu - just här, Bokmalen och Bokhemmet.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Den goda dottern" av Karin Slaughter

Författare: Karin Slaughter
Titel: Den goda dottern
Genre: Thriller
Antal sidor: 538
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The good daughter
Översättare: Villemo Linngård Oksanen
Serie: -
Förlag: HarperCollins Nordic
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 juni 2019




Första meningen: Samantha Quinns benmuskler värkte som om tusen getingar stack henne medan hon sprang längs den tomma uppfarten mot bondgården.

Baksidetext
Två systrar tvingas under pistolhot ut i skogen. Den ena flyr för sitt liv. Den andra blir kvar.

Våldsdådet krossade Charlottes familj och hon förlorade sin mamma och syster. Tjugoåtta år har gått men minnena från den dagen smärtar fortfarande. Nu skakas småstadsidyllen på nytt, av en vettlös skolskjutning, och advokaten Charlotte hamnar i händelsernas centrum. Och när attentatet visar sig ha kopplingar till hennes förflutna väcks mardrömmen åter till liv.

Min kommentar
Innan den här boken hade jag bara läst en enda av Karin Slaughter, vilket väl får betraktas som lite märkligt. Hon är oerhört produktiv och hon skriver böcker som borde passa mig. Nu när jag har läst två böcker så vågar jag nog påstå att hon är ännu en favoritförfattare. Det var längesedan jag läste ut en så här tjock bok så snabbt.

I Den goda dottern befinner vi oss någonstans i Georgia och jag tror att man kan säga att mycket här är lite typiskt ett mindre samhälle i sydstaterna. Mycket av det är för övrigt lite typiskt vilken småstad som helst. Karin Slaughter har, för mig, perfekt nivå på detaljerna och jag har inga problem att se allt framför mig.

Karaktärerna är nog många, men jag upplever det inte så. De är allihop tydliga så jag blandar inte ihop dem, men utan att ge mig alltför mycket information. Mycket får man tolka in själv. Jag tycker egentligen inte om någon av dem, inte bara i alla fall. De är nämligen som folk är mest, med både goda och dåliga egenskaper. Nåja, de flesta av dem i alla fall. Jag gillar inte heller alltid deras agerande, men jag förstår varför de gör som de gör. Det är helt enkelt lätt att relatera och jag bryr mig om dem.

Det är många olika samhällsproblem som behandlas här (utan pekpinnar) och det är många olika trådar. Alltihop vävs ihop sömlöst och så oerhört snyggt. Det är också många plot twists, minst en för varje tråd. En del av dem är mer överraskande än andra. Man vet helt enkelt inte vad man ska förvänta sig. Det gillar jag.

Startsträckan är lite lång, men i efterhand så inser jag att det inte kunde göras på något annat sätt. En specifik scen får vi uppleva tre gånger (tror jag), varje gång med mer information. Det är egentligen detta som är själva grundhistorien. Våld finns det ju så klart och Karin Slaughter lär vara känd för att vara rå och ja, det är rått, men absolut inte spekulativt.

Om jag ska klaga på något så är det på den usla korrekturläsningen. Ett flertal gånger får jag stanna upp och fundera på vad det egentligen ska stå.

Den goda dottern är andlöst spännande, en rejäl nagelbitare och en riktig bladvändare. Ja, det blir en del klyschor, men det blir inte mindre sant för det. En varning bara, läs inte beskrivningen av handlingen som finns hos nätbokhandlarna och se upp för bloggar där du får för mycket information (de jag länkar till är "säkra"). Jag är helt säker på att boken blir bättre om man inte vet för mycket. Jag visste ingenting.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,13 i genomsnitt (beräknat på 77 448 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Den goda dottern: Boklysten, Romeo and Juliet och Tofflan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Dödsdömd" av Sharon Bolton

Författare: Sharon Bolton
Titel: Dödsdömd
Genre: Thriller
Antal sidor: 398
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Dead woman walking
Översättare: Lilian Fredriksson
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 maj 2019




Första meningen: "Den här kvinnan - Jessica Lane - borde ha dött", sa han.

Baksidetext
Strax före gryningen, i bergen nära gränsen till Skottland, mördas en ung kvinna. Samtidigt kraschlandar en luftballong i området. Bara en person, Jessica Lane, överlever mirakulöst.

Jessica har sett mördarens ansikte. Men mördaren har också sett hennes. Och han kommer inte att ge upp förrän han har eliminerat det enda vittnet till brottet.

Ensam och rädd, och utan att kunna lita på någon, flyr Jessica till den plats där hon känner sig tryggast. Men det kan visa sig att just den platsen är den farligaste av alla...

Min kommentar
Sharon Bolton. Hon har varit en klar favorit ända sedan jag läste min första bok av henne. Även om jag faktiskt aldrig har blivit besviken på hennes böcker om Lacey Flint så blir jag gladare av en fristående bok, eftersom jag oftast har gillat dem mer. Dödsdömd är fristående. Trots detta så har den blivit stående, oläst och övergiven.

Början på den här boken kan vara något av det bästa jag har läst. Ballongfärden och sedermera kraschen är hisnande och dramatisk. Otroligt effektfullt. Efter den starten så var ju lusten att läsa vidare på topp. Jag blev inte besviken på fortsättningen.

I Dödsdömd så har Sharon Bolton bytt miljö och vi befinner oss (oftast) högt upp i norr, vid gränsen till Skottland. Jag gillar beskrivningarna, har inga problem med att se allt framför mig och detaljnivån är perfekt.

Efter den dramatiska början så sänks tempot, ganska rejält, men det påverkar inte spänningen negativt. Kanske till och med tvärtom. Det är hela tiden ovisst nästan nagelbitande spänning. Kapitlen är korta och det gör att jag hela tiden vill läsa bara ett till. Berättelsen sker i tre olika perspektiv, den flyende kvinnan, den hon flyr från och polisen. Dessutom så finns det en då-tråd här där Jessicas och Isabels bakgrund berättas. Den tråden hoppar, ibland med rejäla kliv, framåt till precis innan kraschen. Detta kunde ha blivit hur rörigt som helst, men inte ens jag, som brukar reta mig på alla tids- och perspektivhopp, tappar tråden. Det är fantastiskt bra gjort och historien kunde inte ha berättats på något annat sätt.

Karaktärerna är intressanta och det känns som att ingen egentligen är enbart god eller ond. De som är onda har, i alla fall från början, haft goda intentioner. Men vägen till helvetet är ju som bekant kantad av goda intentioner. Även då-tråden, med systrarnas bakgrund är intressant. Även om jag ganska snabbt förstod vad just den gick ut på.

Jag brukar inte bli överraskad av så kallade plot twists när jag läser, men här händer det minst två gånger. Det kan ha varit fler för här finns många överraskande vändningar. En del mindre väntade än andra. Jag hade så klart mina misstankar, om mycket, men i vissa fall var jag inte ens i närheten. Det blir ändå inte för mycket av det goda. Twisterna beror bara på att man har förutfattade meningar och tolkar fel. Eventuellt är boken lite svag vad gäller motiv och röd tråd, men jag förlåter det.

Det finns flera olästa Sharon Bolton i min hylla. Just nu är jag väldigt glad över det

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,0 i genomsnitt (beräknat på 4 191 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Dödsdömd: Lottens bokblogg, Johannas deckarhörna och Bibliotekskatten.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Under ytan" av Gilly Macmillan

Författare: Gilly Macmillan
Titel: Under ytan
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 318
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Odd child out
Översättare: Åsa Brolin
Serie: Jim Clemo 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 mars 2019




Första meningen: Vattnet skär som ett svart band igenom Bristols stadskärna under den kalla midnattshimlen.

Baksidetext
Vännerna Noah och Abdi har alltid gått sida vid sida. En sen natt, när Noah hittas flytande och medvetslös i en kanal, förändras allt. Vad som först tycks vara ett skämt som gått snett förvandlas till öppen strid. Noah är född iStorbritannien. Abdi är flykting från Somalia. Och Bristol håller på att kollapsa av sociala spänningar. Polisen Jim Clemo vill försäkra sig om att Noah som befinner sig i koma verkligen råkat ut för en olycka. Men Abdi vägrar berätta vad som har hänt. När kriminalreportern Emma Zhang, som också är Jim Clemos föredetta älskare, söker upp Noahs föräldrar flyter också stadens rasism upp till ytan.Två familjer slåss nu för sina söner och för sanningen. Ingen av dem förstår ännu hur långt de kommer att gå, vilka demoner de kommer att konfrontera och vilken smärta de ska utstå.

Min kommentar
Ända sedan jag läste Gilly Macmillans förra bok, Bränd himmel, så har jag längtat efter hennes nästa. Trots det så har Under ytan stått orörd i hyllan i över ett halvår. Det är ju trots allt lite läskigt att läsa en bok som man har väldigt höga förväntningar på. Nu vet jag ju förstås att jag inte hade behövt vara det minsta orolig.

Jag har inget egentligt minne av att förra boken utspelade sig i Bristol, men det måste den ju ha gjort. Då hade jag ingen relation alls till staden, det har jag väl noga räknat inte nu heller, men jag har börjat bli nyfiken på den där staden som förekommer i en del deckare. Speciellt den där flytande hamnen är jag nyfiken på. Exakt vad är det egentligen?

Det finns i huvudsak tre berättare här, en av dem är polisen Jim Clemo, som är en jag-berättare. En av rösterna tillhör en som ligger i koma, vilket känns lite märkligt, men det funkar förhållandevis bra. Det blir effektfullt, om inte annat. Perspektivbytena är röriga, minst sagt. Ända tills jag kommer på att det skiftar när det blir nytt stycke. Det är nämligen enda gången som det blir det, vad jag kunde se. Det upplägget funkade inte speciellt bra för mig.

Även i Under ytan så behandlas det heta ämnet pressetik. Emma Zhang är nu kriminalreporter och helt ärligt så minns jag inte alls vilken roll hon spelade i förra boken. Det stör en hel del eftersom det kommer täta hänvisningar dit, men utan några som helst ledtrådar. Något måste i alla fall vara allvarligt fel med henne.

Precis som i Bränd himmel så får man pusselbit efter pusselbit. Vissa delar framträder ganska snabbt, en del tar lite längre tid på sig. Jag gillar verkligen det upplägget. Det finns väldigt mycket att säga om det som händer här och jag blir både ledsen och upprörd under läsningen. Jag kommer aldrig att förstå den där hämndlystnaden, att hitta någon att skylla på och att utgå från att någon är skyldig utan att veta säkert. Om folk bara tänkte till innan de agerade så skulle världen vara en mycket bättre plats.

Under ytan är nog egentligen mer en psykologisk thriller än en ordinär deckare och den är något så ovanligt som en deckare/thriller som berör. Det händer inte speciellt ofta. Det är en sorglig historia och den behandlar svåra ämnen som främlingsfientlighet, kulturkrockar och att det kanske inte bara är synd om den som är sjuk.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,74 i genomsnitt (beräknat på 5 990 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Under ytan: Lottens bokblogg, Malin Johansson och Den läsande kaninen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Sveket" av Linwood Barclay

Författare: Linwood Barclay
Titel: Sveket
Genre: Thriller
Antal sidor: 457
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Broken promise
Översättare: Kjell Waltman
Serie: Promise Falls 1
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 19 mars 2019




Första meningen: Jag avskyr den här staden.

Baksidetext
David Harwood är journalist och lever med sin nioårige son i Boston. Hans fru dog för ett par år sedan och när David förlorar jobbet ser han ingen annan utväg än att återvända till sitt föräldrahem i Promise Falls.

En dag åker han hem till sin kusin Marla och blir förvånad över att hon har ett litet barn hos sig. Ett barn som Marla säger att en ängel lämnat hos henne. När David samma dag får höra att en ung kvinna hittats mördad i sitt hem och att hennes lilla barn saknas får han onda aningar. Samtidigt börjar andra underliga saker hända på orten.

Min kommentar
Linwood Barclay har blivit något av en favorit för mig och jag har envist köpt på mig hans böcker. Dock utan att läsa dem i samma takt. Det är nästan fem år sedan jag läste något av honom senast och därför tyckte jag att det kunde vara dags igen. Av den anledningen tog jag med honom i min Vi möts igen-utmaning. Trots att jag har äldre olästa böcker av honom så valde jag den nyaste (nu är den förstås bara näst nyast).

Jag tror att jag var fast redan från de första sidorna. Det är något med tonen som tilltalar mig. Den är svagt humoristisk, i stort sett hela tiden. Just den typ av lågmäld humor som jag tycker förhöjer allt. För mig är humor tätt förknippat med hårdkokt. Som den här boken kanske inte är, egentligen. När jag skulle skriva ihop det här inlägget och läste mer om Linwood Barclay så upptäckte jag att han har varit/är komiker. Också. Det märks.

Det dröjer inte länge innan jag får känslan att det händer/har hänt mycket mystiska saker i Promise Falls. För att vara en stad på runt 30 000 invånare så sker det en hel del där. Många olika trådar blir det, som jag så klart gissade hörde ihop. Det var både rätt och fel. Eller, det vet man egentligen inte än. Det är bara ett par av trådarna som knyts ihop här. Just de var inte speciellt kluriga att lösa, men de andra har jag faktiskt ingen som helst aning om. Mer eller mindre alla verkar ha en hel del bagage och hemligheter. Det mesta antyds bara, lite i taget, och jag hoppas att vi får veta mer i efterföljande delar.

Karaktärerna är tydliga, om än inte alltid sympatiska. Till min stora förvåning och glädje så visar det sig att Sveket hänger ihop med Barclays tidigare bok Alltför nära. En bok jag läste för en väldig massa år sedan, men Derek Cutter och hans far Jim var huvudpersoner i den. Även Randall Finley och Natalie Bondurant förekom. Just nu önskar jag att jag kom ihåg hur den slutade och om det var mystiska ouppklarade saker även i den.

Detta är den fjärde boken jag läser av Linwood Barclay och jag tror att alla har handlat om familjer och familjehemligheter. Så även denna. Han är onekligen bra på det, Barclay. Sveket är rejält spännande, trots att den inte är speciellt oförutsägbar. Alla de mystiska lösa trådarna gör att jag väldigt gärna vill läsa andra delen på en gång. Som av en slump kom den hem till mig precis innan jag började läsa denna.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,94 i genomsnitt (beräknat på 9 306 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Sveket: Fru E:s böcker, Romeo and Juliet och Bina's books.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Vågspel" av Ann Rosman

Författare: Ann Rosman
Titel: Vågspel
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 460
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Karin Adler 6
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 februari 2019




Första meningen: Kommendörkapten Herbert Savill stod på HMS Hampshire och parerade sjöhävningen i Pentlandsundet.

Baksidetext
Den 5 juni 1916 förliser det brittiska krigsfartyget HMS Hampshire utanför Orkneyöarna. Med sig till havsbotten tar det 700 man inklusive krigsministern Lord Kitchener. Första världskriget pågår och enligt ryktet var fartyget på väg med dyrbar last till Ryssland när det gick på en tysk mina. Många är dykarna som med livet som insats försökt finna och bärga Hampshires mytomspunna skatt.

Nästan hundra år senare hittas en segelbåt drivande utanför samma kust. På däck finner man blod och andra spår efter slagsmål. Båten tillhör Bo Stenman, pensionerad dykare hemmahörande i Marstrand. När det står klart att det var Bo själv som seglat båten beger sig kriminalinspektör Karin Adler och hennes kollega Folke till Orkney för att bistå polisen i utredningen. En kropp hittas och ytterligare en båt, och i jakten efter svar på vad som hänt blir kopplingarna mellan den försvunne Bo och det för länge sedan förlista fartyget allt starkare. En dykexpedition vid vraket på sjuttiotalet höll på att sluta i katastrof och av någon anledning har Bo Stenman gjort sig ovän med många av sina tidigare dykarkollegor.

Min kommentar
När jag läste förra delen i den här serien trodde jag aldrig att det skulle dröja drygt tre år innan jag läste nästa del. Jag har ju tyckt väldigt mycket om alla böckerna. Efter att jag upptäckte att en ny del är på gång (planerad i oktober) så tyckte jag att det kunde vara lämpligt att läsa ikapp.

Att läsa Ann Rosman är, för mig, lite som när jag läser Peter May. Jag känner mig trygg, omhändertagen. Mestadels beror det nog på miljöerna som alltid är kustnära. När jag hör havets brus, känner blåsten kring huvudet och tittar ut över karga klippor mot en horisont som aldrig bryts så blir jag lugn.

Karin Adler, som man väl får betrakta som huvudperson, är egentligen inte speciellt sympatisk. Hon är väldigt snabb med att döma folk(e), lite nedlåtande och väldigt mycket för mycket "mitt sätt eller fel sätt". Alltså väldigt mänsklig, speciellt som hon ju faktiskt har levt ensam och gjort precis som hon vill i många år. Något jag lätt kan relatera till är hennes kärlek till havet. Vilket får mig att tänka på det fantastiska citatet först i boken: Botemedlet mot allt är saltvatten - svett, tårar eller havet. Något som tydligen Karen Blixen har sagt.

Temat i den här boken är dykning i allmänhet och dykning på skeppsvrak i synnerhet och jag får en nästan obetvinglig lust att googla. Jag kan känna Ann Rosmans entusiasm och glädje över att dela med sig av all sin kunskap, men allt man researchar fram behöver faktiskt inte vara med. Det blir ibland för mycket detaljer som drar ner tempot och som får mig att nästan tappa intresset. Då har ändå redaktörer strukit en hel del om jag har förstått det rätt.

Den så kallade historiska tråden är inte alls vad jag förväntar mig. Förutom en sorts prolog där själva skeppet sjunker, 1916, så utspelar den sig 1977. För mig är det nutid. Jag har också problem med tidslinjen eftersom då och nu handlar om samma personer, bara vid olika tidpunkter, och jag blir ganska splittrad när nutiden innehåller tillbakablickar.

Miljön är helt fantastisk. Orkneyöarna låter som något jag vill besöka. Allt kryddas med en härlig nypa folklore och mystik. Mina favoritpassager i boken är när de befinner sig i ett långhus där Morag är i fokus.

Nu ser jag väldigt mycket fram emot Marvatten, där vi verkar återvända till Marstrand.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,28 i genomsnitt (beräknat på 155 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Vågspel: Johannas deckarhörna, Bibliotekskatten och och dagarna går.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Vi möts igen 2019

Något jag har märkt sedan jag startade den här bloggen är att gamla favoritförfattare får stryka på foten till förmån för nytt och spännande. För att inte tala om alla de författare som jag gillat efter att ha läst bara en enda ynka bok av dem. Den här utmaningen är till för att råda bot på det problemet.

I denna andra upplaga har jag inte bara valt författare som jag endast har läst en enda bok av. Dock har det gått minst tre år, om man räknar årtal, sedan jag läste dem senast.

De författare och böcker jag har tänkt mig är följande:
Karin Slaughter (Den goda dottern)
Sharon Bolton (Dödsdömd)
Linwood Barclay (Sveket)
Sheila O’Flanagan (Livet kan börja)
Gilly Macmillan (Under ytan)
Ann Rosman (Vågspel)