"Dödens viskningar" av Simon Beckett

Författare: Simon Beckett
Titel: Dödens viskningar
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 327
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Whispers of the dead
Översättare: Jan Malmsjö
Serie: David Hunter 3
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 augusti 2019




Första meningen: Huden.

Baksidetext
Det första offrets kropp har blivit bunden, torterad och upplöst till oigenkännlighet. Den andra kroppen påträffas snart lika illa tilltygad. En seriemördare arbetar metodiskt. Antalet dödsoffer stiger.

När en brutal kidnappning sedan sker i utredningens omedelbara närhet står det klart för rättsantropologen David Hunter att ingen längre går säker. Jakten på mördaren intensifieras och förvandlas till en ren nedstigning i helvetet.

Min kommentar
Dödens viskningar är (eller var) en av de varmaste hyllvärmarna i hyllan. Jag råkade ju köpa den utan att vara medveten om att den är tredje delen i en serie och då har den helt enkelt blivit stående där, övergiven. Det var ett tag sedan jag läste den dramatiska andra delen så när jag fick en lucka i planeringen tyckte jag att det äntligen kunde vara dags att hälsa på David Hunter igen.

Jag blir lite förvånad när jag befinner mig i USA, dit har David Hunter nämligen åkt för att återhämta sig från det som hände i förra boken. Vi befinner oss, till att börja med, på en Body Farm i Tennessee, som jag nog känner igen från Bones. Tyvärr blir jag lite besviken på miljöombytet, det tilltalar mig inte alls. Allt är väldigt annorlunda mot de första två böckerna och jag tycker att känslan för miljön saknas.

Som vanligt är boken full av riktigt äckliga detaljer, men de är inte där för att äckla utan det är mer på en vetenskaplig nivå. Eller vad man ska kalla det. Dessvärre saknas mysighetsfaktorn, som trots det råa fanns i de tidigare böckerna, och som behövs för att väga upp allt det groteska. Det här känns mer amerikanskt än brittiskt.

Det finns inte speciellt många karaktärer här, vilket jag tycker är lite obrittiskt även det, men Beckett verkar inte behöva fylla ut sina historier med onödiga personer. David Hunter känns lite trött, vilket ju är trovärdigt, men tyvärr slår den känslan igenom på allt annat också. Han agerar väldigt märkligt ibland, speciellt med tanke på vad som hänt honom tidigare. Vi får även följa mördarens tankar, i kursiverade avsnitt. H*n kallar sig för du, vilket känns udda. Jag tycker det hade passat bättre med jag. Mördarens motiv känns... så där, men det är ju det där med galningar och rationalitet.

Jag trodde mig ha gissat mördaren ganska tidigt och ett tag såg det ut som att jag hade fel. Det hade jag inte. Detta verkar vara ett vanligt grepp från Beckett och jag tycker att han sköter det väldigt snyggt. Och skönt att jag hade rätt, annars hade jag inte fattat någonting.

Dödens viskningar är sista delen jag hade stående i hyllan, men det verkar ha kommit sammanlagt sex böcker om David Hunter (det finns tydligen även två noveller). Bara nästa del verkar vara översatt till svenska och jag är lite osäker på om jag tycker det är lönt att fortsätta läsa om jag ändå inte kommer längre än fjärde boken. Det återstår alltså att se hur jag gör med den här serien.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,07 i genomsnitt (beräknat på 8 190 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Dödens viskningar: Bokstunder, Fru E:s böcker och Boksnoken.

Boken kan inte köpas som ny.

"Skrivet i eld" av Simon Beckett

Författare: Simon Beckett
Titel: Skrivet i eld
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 356
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Written in bone
Översättare: Helena Sjöstrand Svenn, Gösta Svenn
Serie: David Hunter 2
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (original) 2007 (min) 2008
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 december 2017




Första meningen: Vid en viss temperatur brinner allt.

Baksidetext
Läkaren och rättsantropologen David Hunter kallas till den lilla ön Runa i Yttre Hebriderna i ett rent rutinärende. De svårt brända kvarlevorna av en människa har påträffats i en enslig stuga och polisen betraktar det hela som en tragisk olyckshändelse.

Men när Hunter undersöker liket kommer han fram till att det är mycket som inte stämmer. Det är fråga om ett mord, och han kallar på förstärkning från fastlandet. Då bryter stormen lös och ön blir helt isolerad.

En mördare går lös på Runa och skräcken sprider sig i det lilla samhället. Skräcken är befogad, snart visar det sig att mördaren bara har börjat.

Min kommentar
Förra året läste jag ju äntligen första delen i den här serien, efter att ha letat mig halvt fördärvad efter den. Det går ju inte att läsa en serie i fel ordning. Andra delen var inte fullt så besvärlig att hitta.

Till min stora förvåning, och glädje, får jag ta en tur till Yttre Hebriderna. Till en ö som heter Runa, vilket verkar vara en påhittad plats. Jag kan åtminstone inte hitta den på kartan. Simon Beckett är inte lika bra som Peter May på miljöbeskrivningar, men han ligger verkligen inte långt efter. Miljön, och framför allt vädret, är som en extra karaktär. Hur kan man känna sig så lockad av storm, regn och ödslighet? En ödslighet som förvärras på grund av stormen som släcker både ström och telefon.

Innan jag började skriva på det här inlägget så läste jag vad jag hade skrivit om första delen och samma saker gäller i stort sett för den här också. Det är en förfärlig massa osmakliga detaljer på brända kroppar, men jag känner mig aldrig äcklad av det. De avsnitten känns mer som en kurs i hur eld påverkar människokroppen. Det är faktiskt skickligt gjort. Eftersom vi befinner oss på en ö (för övrigt en perfekt plats för en mordhistoria) som är isolerad på grund av oväder så måste Skrivet i eld betraktas som en pusseldeckare. Här finns begränsat antal misstänkta, som jag snabbt kunde reducera till tre. Egentligen bara på grund av hur de betedde sig. Vad som skulle kunna vara deras eventuella motiv kunde jag däremot inte alls tänka mig. Med facit i hand så visar det sig att det inte alls var speciellt konstigt.

Den så kallade tvisten i slutet kom inte som någon större överraskning, den gissade jag väl med en gång (ja, jag har läst för många böcker och sett för många filmer för att gå på det). Däremot blev jag lite överraskad, eller chockad, av det som hände vid tvisten.

Att få följa en rättsantropolog är väldigt intressant, han har ju helt andra infallsvinklar än en kriminalare. Det är en helt osannolik body count i den här boken, speciellt med tanke på att vi befinner oss på en glest befolkad ö, men jag tänker inte klaga på det. Trots alla lik så är detta faktiskt, på något märkligt sätt, en mysig historia. Och den är spännande till sista sidan.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,2 och genomsnittet 3,9 (beräknat på 145 betyg).
På Goodreads hade den 4,1 i genomsnitt (beräknat på 8 509 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Skrivet i eld: Läsa & Lyssna, Malins bokblogg och Ankars.

Boken verkar inte lägre gå att köpa som ny.

"Dödens kemi" av Simon Beckett

Författare: Simon Beckett
Titel: Dödens kemi
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 346
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The chemistry of death
Översättare: Gösta Svenn, Helena Sjöstrand
Serie: David Hunter 1
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (original) 2006 (min) 2006
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 mars 2016




Första meningen: En människas kropp börjar upplösas fyra minuter efter döden.

Baksidetext
David Hunter var en gång i tiden en av Storbritanniens mest framstående rättsantropologer, flitigt anlitad i komplicerade mordfall över hela landet. Men när hans fru och lilla dotter blev ihjälkörda av en rattfyllerist orkade han inte fortsätta utan drog sig tillbaka till en liten by i Norfolk, där han fick tjänst som distriktsläkare. Nu lever han ett lugnt och stillsamt liv, utan några tankar på att återuppta sitt forna yrke.

När två kvinnor inom loppet av ett par veckor hittas brutalt mördade vänder sig den lokala polisen till Hunter för att få hjälp. Kvinnorna har uppenbarligen hållits fångna i flera dagar innan de dödats och deras kroppar har blivit skändade på ett närmast rituellt sätt. Fallet väcker plågsamma minnen till liv och Hunter ställer sig ytterst motvillig till det hela. Men så blir han personligt indragen på ett sätt han aldrig kunnat räkna med. Jenny Hammond, en lärarinna som han nyligen inlett en relation med, försvinner plötsligt och allting tyder på att det är samma person som ligger bakom. Hunter går med på att hjälpa polisen under villkoret att det sker i hemlighet. Hans gamla liv ska ju vara ett avslutat kapitel och han har ingen lust att börja förklara för folk vad han gått igenom. Vad han inte har tänkt på är att byborna fortfarande betraktar honom som något av en främling och snart sprids rykten om att hans besök hos polisen har helt andra orsaker ?

Plötsligt befinner sig Hunter i en fullkomlig mardröm; att det finns de som tror att han har med morden att göra kan han leva med - han vet ju själv att han är oskyldig - men tanken på att mista ännu en person som står honom nära är outhärdlig. Om det verkligen är dubbelmördaren som slagit till igen har de inte många dagar på sig. Någonstans därute kämpar Jenny för sitt liv och Hunters kunskap tycks vara det enda som kan rädda henne!

Min kommentar
För en väldans massa år sedan (2010) köpte jag det som visade sig vara tredje delen i serien om David Hunter. Eftersom jag har något slags diagnos som gör det omöjligt för mig att läsa en serie i oordning så försökte jag hitta första delen, Dödens kemi, något som visade sig vara lite svårare än jag hade tänkt. Men till slut hittade jag den på antikvariat. Och tro det eller ej, nu är den minsann läst också.

Det börjar väldigt bra, bland annat är miljöskildringarna lockande. Trots att de mest består av sankmark och myrar. Jag gillar tonen i boken, den är lågmäld och eftertänksam mitt i allt det hemska. Det finns också väldigt ingående beskrivningar av flugor och larver och allt annat möjligt läskigt, men det hela berättas så... (kan inte hitta rätt ord) kyligt och avsikten verkar inte alls vara att äckla eller skrämma läsaren. Just i det avseendet är detta nästan som en faktabok.

Simon Beckett använder sig av den beprövade tekniken att komma med antydningar om vad som kommer att ske. Det funkar väldigt bra. Vid ett tillfälle trodde jag nästan att han hade glömt bort en antydning, men det hade han inte. Den fick sin förklaring ganska mycket längre fram.

Jag gillar karaktärsbeskrivningarna, även om jag knappt tycker om någon av dem. I den här lilla byn finns alla typer av människor, mest original då och bymentaliteten är väldigt bra beskriven. Speciellt tycker jag om att de perifera karaktärerna är just det, en namnlös diffus massa. En bra författare behöver inte skapa dussintals ovidkommande människor, det funkar ändå.

I början kändes det som om jag misstänkte alla, men ganska snart utkristalliserade sig tre personer. Efter en, i mitt tycke, rejäl ledtråd blev jag helt säker på vem jag skulle fokusera på. Mot slutet tycktes det som att jag hade fel och jag kunde inte fatta hur jag kunde ha blivit så lurad. Det blev jag inte. Slutet i sig är jag inte jätteglad i, för mig känns det väldigt tillrättalagt och jag hade nog tyckt bättre om en mörkare upplösning. Jag tycker att alla trådar knöts ihop på ett snyggt sätt, förutom att gärningsmannens motiv kanske är lite oklart. Å andra sidan, en galning behöver väl inget motiv.

Första halvan är riktigt bra, sedan blir den mer en ordinär deckare. För mig som älskar CSI så är Dödens kemi nästan som om CSI vore en bok. Det känns bra. Ännu bättre känns det att jag redan har både andra och tredje delen i hyllan.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 och genomsnittet 3,9 (beräknat på 191 betyg).
På Goodreads hade den 4,08 i genomsnitt (beräknat på 9 159 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Dödens kemi: Pocketblogg, Bokmoster och Boktanken.

Boken verkar inte gå att köpa som ny, men på Bokbörsen finns det mängder.