Bok: Everland av Lars Göran Persson

Författare: Lars Göran Persson
Titel: Everland
Genre: Thriller
Antal sidor: 382
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 december 2022




Första meningen: Ellika Kolbsmayr flyttade försiktigt det ena benet från dess placering över det andra och såg noga till att inte silkesstrumpan fastnade i vecket som bildades i mötet mellan hennes avslappnade fot och den lite för stora svarta sko som satt på densamma.

Baksidetext
Det är krigsvåren 1944. Nazityskland är i färd med att tillverka en atombomb när deras tungvattenfabrik i Norge förstörs av de allierade. Men tyskarna har redan flyttat verksamheten. De har även gjort en sensationell upptäckt. Möjligheten att konstruera bomben och vinna kriget verkar nu avsevärt enklare.

En brittisk spion i Berlin har avslöjat hemligheten och både England och Tyskland har skickat ut agenter för att säkra den.

Nioårige Tor och hans mamma Sigrid är också på väg. Till Gäddsjö i nordvästra Jämtland för att börja på ny kula. Tor och hans nyfunne vän Valdemar träffar där på en störtad och sårad engelsk officer. De, och inte minst Sigrid, tar hand om honom.

Kriget kryper allt närmare, och någonstans vid den norsk-svenska gränsen drar det ihop sig till en avgörande kraftmätning, ett ögonblick då allt ställs på sin spets.

Min kommentar
Jag skulle nog våga påstå att jag har läst min beskärda del av böcker om andra världskriget (till och med lite för många, kan jag tycka). När Everland ramlade ner i brevlådan så kan jag nog inte säga att den lockade speciellt mycket. Men jag gillar inte att ha recensionsexemplar olästa, oavsett om jag har bett om dem eller ej, så i år tog jag med boken i min Boktolva.

Först och främst så bara älskar jag titeln på boken, nu när jag vet vad den syftar på. Så fyndigt. Men så är jag också, från barnsben van vid direktöversättningar av ortsnamn/områden. Som till exempel ön Elevator Nobody.

Egentligen är det inte så många inblandade, men nästan alla har en egen tråd. Det hoppas en del mellan dem, men det blir ändå inte särskilt svårt att hålla isär dem. Jag brukar inte vara så glad i barn som berättare, men Tor är kul att läsa om. Speciellt då om hans vänskap med Valdemar. Hur rolig och intressant Tor än är så gör hans tråd mig ibland mycket förvirrad. Händer det verkligen eller är det bara i hans huvud?

Ovanstående för mig osökt in på hur lämpligt det är att ta med ett övernaturligt inslag i en bok med det här temat. Jag känner mig mer än skeptisk. Om man måste ta till det för att lösa att vissa saker finns när de behövs så borde man kanske ta sig ytterligare en funderare. Om man plockar bort det övernaturliga så faller hela plotten som ett korthus. Jag känner mig också lite tveksam till den "romantiska" delen. Den hade sannerligen inte behövts och den gör inget alls för historien.

Språket är ibland lite tillkrånglat. Kanske kan man till och med kalla det pretentiöst, men oftast så tycker jag att det funkar bra. Eventuellt kunde boken ha mått bra av lite mer av en redaktörs rödpenna. Se till exempel boken första mening här ovanför.

Den norska tungvattenfabriken har jag ju hört mycket om. Både läst och sett faktiskt. En intressant del av den skandinaviska historian, men en skamfläck för Sverige. I min mening. Om man vill läsa mer om händelsen som bara nämns i en bisats i början av boken så kan jag rekommendera mini-serien Kampen om tungvattnet. Den går på både C More och Disney+.

Om jag bortser från de förhållandevis få punkterna jag har invändningar mot så är Everland en riktigt bra historia. Genren är lite svår att få till, men jag skulle inte kalla den för spionthriller. Den är väldigt mycket mer än så.

På Goodreads hade den 3,77 i genomsnitt (beräknat på 13 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Everland: Mina skrivna ord, Lenas böcker och annat och DAST Magazine.

Bok: Angivaren av Jan-Erik Fjell

Författare: Jan-Erik Fjell
Titel: Angivaren
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 384
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Tysteren
Översättare: Sandra Rath
Serie: Anton Brekke 1
Förlag: HarperCollins Nordic
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2017
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 24 november 2022




Första meningen: I två dagar hade han väntat.

Baksidetext
I Fredrikstad hittas stans rikaste man mördad och kriminalkommissarie Anton Brekke kallas in. Brekke är känd för att vara orädd och oförskämd, och han har dessutom en hemlig last: poker.

Med hjälp av polisstudenten Magnus Torp och polisinspektör Simon Haugen börjar han nysta i fallet, som först verkar ha ekonomiska motiv. Men när han kastas in i New Yorks korrupta undre värld, rakt in i maffians högborg, inser han snart att helt andra krafter ligger bakom.

Min kommentar
För ganska många år sedan fick jag andra delen i den här serien som en överraskning från förlaget. Eftersom jag är den jag är så var det inte ett alternativ att läsa den utan att först läsa första delen, Angivaren. Det har dröjt ett tag, men i år köpte jag den på bokrean. Vilket passade väldigt bra, eftersom den är med i min Boktolva.

Starten var lite trevande och ger ett lite hoppigt och rörigt intryck. Ett tag i alla fall. Det blir flera olika trådar nästan direkt och det är oklart hur de hänger ihop. Kanske var det inte så uttjatat med parallella trådar när boken kom 2010, men nu har ju alla deckare det och ja, jag är lite less på fenomenet. Och ja, jag är medveten om att det inte är en rättvis bedömning på en tolv år gammal bok. Man förstår hur gammal den är när nyheterna fylls av att Michael Jackson har dött.

Det är förvånansvärt få karaktärer med här och alldeles speciellt ett litet antal poliser. Anton Brekke är ju en av dem då och han känns som en mindre sympatisk kopia av Harry Hole. Med spelmissbruk i stället för alkoholmissbruk. Brekke är lite för grabbig för mig, på det störiga flåsande sättet. Dessutom är han arrogant och jag har så otroligt svårt för arroganta människor. Både påhittade och verkliga. Speciellt svårt har jag för dem om arrogansen inte har sällskap av minsta lilla empati. Nu visar ju Brekke åtminstone en nypa medmänsklighet så han klarar sig med nöd och näppe.

Översättningen känns inte riktigt bra. Ibland var valet av ord lite underligt och kanske är det översättningen som gör att dialogen nästan får mig att rodna. Den får mig att i alla fall vrida mig av obehag. En bagatell i sammanhanget, kanske, är att alla ø är utbytta mot ö samt att ni och er skrivs med versal i början.

Angivaren är en oerhört långsökt, ganska komplicerad, men intressant historia, som faktiskt går ihop på slutet. Eventuellt inte på ett trovärdigt sätt (jag har svårt att uttala mig om hur maffian arbetar), men tillräckligt bra. Jag känner mig lite kluven och för mig är nog detta hårdkokt när det inte riktigt lyckas. Andra delen står ju, som sagt, redan här och det ska bli spännande att se hur det utvecklas.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,59 i genomsnitt (beräknat på 739 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Angivaren: Lottens bokblogg (originalspråk), boktok73 och Johannas deckarhörna.

Fullbordad utmaning 2022:3

Detta är en sådan bra utmaning och förhållandevis enkel att det faktiskt är elfte året som jag kör den. Den startade hos enligt O och går ut på att läsa tolv nya författare under året och det är en utmaning som passar mig jättebra, eftersom jag oftast läser betydligt fler. Det brukar alltså inte vara någon utmaning i egentlig mening.

Jag försöker alltid få ihop en bra blandning av genrer och allra helst ska det vara en typ av böcker jag inte brukar läsa, men ibland är det inte så lätt att få till eftersom det mycket beror på vad jag har oläst i hyllan. Många inom spänningslitteraturen blev det och det är väl okej.

Betygsmässigt blev det ovanligt jämnt. De flesta hamnade i mellanmjölkens land. Faktum är att det nog bara är en enda författare (Mick Herron) som jag vill läsa mer av, helt säkert i alla fall. Ett par vet jag redan att jag kommer att läsa minst en till av (Jan-Erik Fjell, Mick Finlay), eftersom jag redan har andra delen i respektive serie.

Det vore ju mycket märkligt om det inte också fanns besvikelser, men det är faktiskt bara en bok som sticker ut här. Christine Mangans bok passade inte mig på något sätt och jag har mycket svårt att se mig läsa mer av henne. Några författare (Lars Göran Persson, Anki Edvinsson, Mikael Jisander) kan jag eventuellt tänka mig en andra bok av. Om alla stjärnor står rätt. Resterande författare ligger där i mellanskiktet och det är fullt möjligt att jag kommer att läsa mer av dem, men det är inget jag kommer att anstränga mig för att göra.

Betygen blev en 4, sju 3,5, tre 3 och en 2,5, vilket ger ett genomsnitt på 3,33. Det här genomsnittet har varit stadigt sjunkande nu i några år (3,41 för 2021, 3,62 för 2020 och 3,71 för 2019). Om det beror på mig eller böckerna... ja, därom tvista de lärda.

Betyg 4

Betyg 3,5

Betyg 3

Betyg 2,5

Bok: Fyrmästaren av Anna Ihrén

Författare: Anna Ihrén
Titel: Fyrmästaren
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 371
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Morden på Smögen 4
Förlag: MiMa Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 oktober 2022




Första meningen: Vågorna slog upp över relingen och pärlade hennes ansikte.

Baksidetext
Höstmörkret har lagt sig över Sotenäset. På Hållös vandrarhem bor Karl Ström, analytiker inom polisen, som planerat in några dagars lugn och ro för att avsluta ett pågående uppdrag. Men efter en promenad till den berömda marmorbassängen rapporterar han i stället till polisen att han hittat en död kvinna i det kalla vattnet. Det visar sig vara den amerikanska ambassadörens dotter, Tricia Andersen, och den stundande utredningen får enorm uppmärksamhet, inte minst från Vita huset.

Fallet ges högsta prioritet och tilldelas Sandra Haraldsson och Dennis Wilhelmson på Göteborgspolisen. Karl Ström framstår snart själv - genom en rad omständigheter - som huvudmisstänkt, och hans sambo Lisa startar en egen privat utredning för att försöka rentvå sin man, trots att det ser allt mörkare ut.

Polisduons efterforskningar pekar samtidigt mot den gamla fyren på Hållö, som i över hundra år skyddat sjöfarare utanför Sote huvud och varit bemannad av fyrmästare och deras familjer. Sandra och Dennis börjar undra om det kan finnas en koppling mellan någon av de gamla fyrmästarna och den döda Tricia Andersen.

Min kommentar
För ganska så längesedan så dök det upp ett oväntat recensionsexemplar, Fyrmästaren, som visade sig vara fjärde delen i en serie. Jag är ju den typ av människa som bara måste läsa böcker i ordning och boken har fått vänta länge medan jag försökte bestämma mig för hur jag skulle göra. Till slut, grundat på böckernas betyg på Goodreads, så bestämde jag mig för att testa det här med "fristående fjärde delen" som det så vackert heter på omslaget.

Jag har inte kommit speciellt långt in i boken när jag frustrerat tänker fristående, jo tjena. Vilka är alla dessa människor? Vilka är deras inbördes relationer? Det förväntas man tydligen veta av sig självt, utan presentation. För att göra det än krångligare så verkar det som att det är mycket historia mellan dem. Efter ett bra tag så framgår det i typ en bisats att Victoria är Dennis syster. Tror jag. Vilken relation Dennis och Sandra har är höljt i dunkel. Fortfarande när boken är slut. Om de bara är kollegor så har de den märkligaste jobbrelation jag träffat på. Så mycket för fristående del alltså.

Miljön är fantastisk och det hjälper väl till att jag har varit på Smögen. Vädrets makter tilltalar mig också och jag kan nästan tänka mig tillbaka till när jag satt på klipporna i blåsten.

Karaktärerna är inte speciellt många, men jag kan inte förmå mig själv att gilla någon av dem. Jag kunde knappt bry mig mindre om vad som händer dem. Detta skyller jag nog till största delen på att jag inte vet något om dem. Polisen, speciellt chefen, och även SÄPO, verkar nästan dumma. Av oerhört diffusa skäl så mållåser de direkt på en av karaktärerna.

Motivet skulle jag nog, i bästa fall, kalla för oklart och det gäller även för den historiska tråden om fyrmästaren. Jo, jag förstår släktskapet, men vad har det egentligen med något alls att göra? Inte heller förstår jag varför Evert Taube måste tryckas in här, med skohorn och vaselin. Jag blir nästan lite stött å hans vägnar. Det mesta känns långsökt och osannolikt.

Det finns så mycket som stör mig i den här boken att det är svårt att förklara. Dialogen är knepig. Karaktärerna agerar väldigt märkligt, väldigt ofta. Förutom att man inte får veta vilka människorna är så är texten i övrigt mycket förklarande. Nästan som att författaren inte litar på sin läsare. Flera gånger råkar jag på meningar där ordföljden är felaktig så att det blir syftningsfel. Vid ett tillfälle så sägs det att Lisa vill träffa poliserna. På nästa sida, när poliserna knackar på hos Lisa, så frågar hon vad de vill. Ja, det här är ett axplock av vad som stör mig i böcker.

Förmodligen så är inte den här texten helt rättvis mot Fyrmästaren, som faktiskt har potentialen att vara en riktigt spännande historia. Tyvärr är det så att nästan allt mitt fokus sätts på att försöka förstå vilka alla är och hur de ska placeras i relation till varandra så allt annat hamnar i skymundan. Dessutom gjorde det mig oerhört frustrerad. Det är ju så klart inte alls till bokens fördel. Om man har tänkt läsa denna så rekommenderar jag att man läser de tre tidigare delarna först. Det är slutsatsen jag kommer till.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,16 i genomsnitt (beräknat på 93 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Fyrmästaren: Annikas litteratur- och kulturblogg, Mysterierna och Kulturbloggen.

Bok: Lärarinnan i Villette av Ingrid Hedström

Författare: Ingrid Hedström
Titel: Lärarinnan i Villette
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 296
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Martine Poirot 1
Förlag: Alfabeta
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2008
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 augusti 2022




Första meningen: Nico var inte ett dugg intresserad av flickor i vanliga fall, men när han tänkte på flickan han träffat uppe vid den gamla skolan gick ovana rysningar av längtan och oro genom hans elvaåriga kropp.

Baksidetext
En kvinna blir påkörd och dödad i den belgiska staden Villette. Det ser ut som en smitningsolycka, men flera vittnen hävdar att det var mord. När undersökningsdomaren Martine Poirot börjar utreda fallet upptäcker hon snart att den döda kvinnan dolde en hemlighet.

Samtidigt försöker Martines man, historikern Thomas, ta reda på vad som ligger bakom den massgrav som upptäcks när grunden grävs till ett nytt köpcentrum. På var sitt håll arbetar sig Martine och Thomas närmare mörka sanningar ut ur det förflutna, farliga hemligheter som många vill bevara till varje pris.

Min kommentar
Lärarinnan i Villette är en bok som jag hörde mycket om när den kom. Svenska deckare är jag dessutom alltid nyfiken på, även om just denna utspelar sig i Belgien. Så mycket bra saker hörde jag i alla fall att jag köpte den. 2012. I tio år har den alltså stått där i hyllan, övergiven. I år tog jag med den i min Boktolva och nu är den äntligen läst.

Först i boken finns ett persongalleri och det hade säkert gjort nytta. Om man inte läser e-boken, vilket jag oftast gjorde. Då är det faktiskt bortkastat. Eftersom boken utspelar sig i Belgien så är väldigt många namn franska och av någon anledning har jag svårt att komma ihåg franska namn. När jag inte ens vet hur ett namn uttalas, än mindre skulle kunna stava det, så är det omöjligt att lägga dem på minnet.

Den lilla staden Villette ställer till lite problem för mig också. Jag tänkte att det var en liten by, men det verkar vara en hyfsat stor stad. Om man ska döma efter vad som finns där. Tidigare fanns det tydligen en karta över sten, men den verkar vara borta nu. Och var ligger den egentligen? Jag hade lite geografiska problem, bland annat var jag för tillfället befann mig. Ibland var de i Villette. Ibland var de, plötsligt, i Bryssel. I övrigt verkar det vara en mysig stad och jag hade gärna åkt dit, om den hade funnits.

Åter till karaktärerna. De är egentligen inte speciellt många, men jag har svårt att hålla isär dem. Eller kanske snarare komma ihåg vilka de är. De är ganska intetsägande, platta, och blir faktiskt bara namn, utan innehåll. Detta är ju dock första delen i en serie, så man får väl anta att de återkommande karaktärerna får mer djup i senare böcker. Martine har jag svårt att ta till mig, även om hon har potentialen att bli en sympatisk huvudperson. För nu är jag egentligen mer förtjust i Julia, hennes assistent. Eller vad hon nu är. Något större engagemang lyckas jag inte uppbåda och jag bryr mig egentligen inte om hur det går för någon.

Ibland blir det lite för mycket historialektion över det hela. Det märks att mycket research är gjord. Som vanligt tycker jag att man inte behöver ta med allt man hittar. Här finns i alla fall lite 1400-tal, lite 1960-tal och så nutid då, som i det här fallet är 1994. Och politik blir det mycket av. Jag tappar intresset så fort vi halkar in på historia och/eller politik. Och det är ofta. Däremellan är det hyfsat intressant.

Det är en ganska tillkrånglad historia, men trots det stod det väl ganska klart vem som var skyldig. Det fanns inte så många att välja på. Drivet framåt finns där ofta, men det går lika ofta bakåt. Något jag reagerade på med misstro är när Martine vid ett tillfälle ber sina underställda att räcka upp handen om de tror att den de talar om är skyldig. Utredare ska inte tro något och allvarligt talat, handuppräckning för att "avgöra" om någon är skyldig?

Lärarinnan i Villette är en trevlig bekantskap, men jag är osäker på om jag vill läsa vidare. För mig räcker det inte att döpa sin karaktär till Poirot och placera handlingen i Belgien. Dock står nog fortsättningen överst på listan om jag någon gång kommer till Belgien.

På Goodreads hade den 3,32 i genomsnitt (beräknat på 178 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Lärarinnan i Villette: Tofflan, Midnatts ord och och dagarna går.

Bok: Slöa hästar av Mick Herron

Författare: Mick Herron
Titel: Slöa hästar
Genre: Thriller
Antal sidor: 368
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Slow horses
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: Slough House 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 juli 2022




Första meningen: Så här gick det till när River Cartwright gjorde bort sig mitt i karriären och blev en av de slöa hästarna.

Baksidetext
Jackson Lambs grupp av misfitspioner har blivit bannlysta från de högpresterande MI5-leden i Regent s Park för diverse förseelser kopplade till droger och fylla, sex och ödesdigra misstag, politik och svek. Nu är de i stället samlade i Slough House, där de vänder papper snarare än utför operationer.

Men ingen av dem har gått med i underrättelsetjänsten för att vara en "slö häst". Nu har en pojke kidnappats och hålls som gisslan - och förövarna hotar att ta livet av honom i livesändning på nätet. Hur orderna från »Tjänsten« än ser ut, så tänker inte de slöa hästarna bara sitta stilla och titta på ...

Min kommentar
Slöa hästar var jag nyfiken på när den skulle släppas och jag blev väldigt glad när den dök upp som en överraskning. Nu var det ett tag sedan och boken bara stod där, oläst. Det bästa botemedlet är att ta med den i Boktolvan. Sagt och gjort.

Jag var verkligen inte speciellt sugen på att ta tag i denna, efter att ha läst en hel del... inte negativa recensioner, men inte speciellt positiva. Dessutom så tycker jag mig ha upptäckt att jag inte verkar gilla spionthrillers. Det kom som lite av en överraskning för mig, men de senaste jag har läst har jag verkligen inte gillat. Det vill säga innan jag läste denna.

Redan från start blir jag fast. Jag älskar tonen som genomsyrar varenda formulering. Den är rejält ironisk och det är något som i stort sett alltid funkar för mig. Jag vet inte om jag vill kalla den för smart, det beror lite på vilken betydelse man lägger i det ordet. Om detta hade varit en deckare så skulle jag ha kallat det för fusk. Väldigt många gånger får agenterna information som inte meddelas läsaren. Nu är ju detta ingen deckare så det må vara tillåtet, men jag gillar det inte.

Det är ett riktigt bra persongalleri här. Framför allt så är det inte så stort som det tenderar att bli i spionthrillers. Det är en samling udda figurer som vi får möta. Jag tar dem omedelbart till mitt hjärta och bryr mig inte om att det är lite stereotypt (det här förändras faktiskt längre in i boken). Långtifrån alla är vad de betraktas som; ett gäng utgångna, överspelade och ofarliga förlorare. Alla är inte heller de svin de verkar vara, inte bara i alla fall. En del växer längs vägen. Flera av dem förblir lite otydliga, men det visar sig sedan att dessa inte har någon större roll i sammanhanget. De kan betraktas som kanonfläsk.

Gruppdynamiken är viktig här. Eller ja, från början är det inte mycket till grupp. Sedan får man en gemensam yttre fiende. Som alltid så är det det som funkar bäst. Då sluter sig gruppen.

Ibland undrar jag om det inte är precis så här det går till. Egentligen så vill jag inte tro det, men den där lite cyniska delen av mig gör det. Här klättrar man bokstavligen över lik för att kunna ta sig uppåt och inget offer (andras, märk väl) är för stort. Allt är lögner och svek. Så länge man kan dra fördel av det så är det värt det.

Slöa hästar passade mig väldigt bra. Det händer något mest hela tiden och det är massor av turer och vändningar. Bara åk med. Hur det här ska kunna bli en serie vet jag inte riktigt, men jag känner mig ganska nyfiken och taggad på att ta reda på det. Andra delen finns översatt. TV-serien måste jag ju se nu också.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,90 i genomsnitt (beräknat på 20 998 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Slöa hästar: Lottens bokblogg, Bokstunder och En trave böcker.

Bok: I Tanger av Christine Mangan

Författare: Christine Mangan
Titel: I Tanger
Genre: Thriller
Antal sidor: 271
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Tangerine
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 juni 2022




Första meningen: Det krävs tre män för att dra upp kroppen ur vattnet.

Baksidetext
Året är 1956. Den sista person Alice Shipley förväntar sig att möta när hon anländer till Tanger är Lucy Mason. Efter olyckan har de inte pratat med varandra. Ändå står Lucy där, i ett försök att ställa saker och ting till rätta. Det borde göra Alice glad hon har ännu inte anpassat sig till livet i den marockanska staden och är rädd för att ge sig ut i den fruktansvärda hettan. Lucy alltid självständig, alltid orädd hjälper henne att lämna lägenheten. Men snart börjar en kvävande känsla ta över Alice. Hon känner sig kontrollerad. Och plötsligt försvinner Alices man John spårlöst. Alice börjar ifrågasätta allt omkring sig: relationen med sin påträngande vän, beslutet att alls flytta till Marocko och hela sin egen verklighetsuppfattning. Det vilar en ondska över Tanger.

Min kommentar
I Tanger dök upp som en överraskning för ett bra tag sedan och jag tror inte att jag hade hört något alls om boken innan. Jag minns att blurben fick mig att bli lite skeptisk, speciellt Donna Tartt-delen. Resten av den lät ju extremt lovande, nästan för bra för att vara sann. I år tröttnade jag på att ha den oläst och tog med den i min Boktolva.

När jag letade efter andra bloggar som hade recenserat boken, speciellt någon som tyckte ungefär som jag, så fick jag lite problem. Många var de bloggar som skrivit att de hade fått den eller läste den, men inte så många har recenserat den. Och det var svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta någon mindre positiv recension. Någon negativ gick överhuvudtaget inte att hitta. Ändå har boken ett ganska lågt genomsnitt på Goodreads, vilket får mig att dra slutsatsen att om man inte gillade den här boken så skrev man inget om den. Det stör mig oerhört mycket, så här är undantaget.

Direkt när jag börjar läsa så får jag problem. Det är något med språket som gör att jag inte kan ta in det jag läser. Förmodligen är detta vad andra skulle kalla poetiskt språk. Själv kallar jag det bara tillkrånglat. För mig känns det som att författaren eventuellt har för många universitetspoäng i skrivande. I teorin. Det märks så tydligt att hon, nästan desperat, försöker få till en vibrerande stämning. Här tycker jag att det bara blir konstruerat och krystat, utan känsla, bara en massa ord. För en massa ord är det. Allt beskrivs för mig. Precis allt.

I evighetslånga tillbakablickar får vi veta vad som hände tidigare. Det är ibland svårt att veta var de börjar och var de slutar. Hela berättelsen hade helt klart kunnat disponeras på ett bättre sätt. Jag har också lite problem att hålla isär Alice och Lucy. De låter ungefär likadant.

Kanske är jag den enda som funderar över hur allt hänger ihop när jag läser den här typen av bok. Om jag hittar avvikelser eller saker som inte går ihop så kan det förstöra den bästa historia. I den här boken finns det en hel del löjliga, onödiga och högst irriterande luckor. Det gör mig bara arg.

Det stora problemet, enligt mig, är dock det här med den så kallade opålitliga berättaren. För att lyckas skriva en historia med en opålitlig berättare så måste den faktiskt vara just det. Opålitlig alltså. Nu var allt solklart från start. Visst, karaktärernas berättelser stämmer inte överens, det framgår ganska tidigt. Däremot så är det övertydligt vems historia som är sanningen. Jag blir aldrig vare sig engagerad, intresserad eller nyfiken. Bara trött. Jag bryr mig helt enkelt inte.

Det finns så många intressanta saker man hade kunnat göra med I Tanger och den har verkligen potential. Själv blir jag nog mest bara ledsen över att man jämför detta med Hitchcock. Han hade definitivt haft en tvist på slutet. Framför allt så hade han inte haft några logiska luckor. Tydligen ska det här bli en film och jag tror faktiskt att det kan fungera bättre så.

Avdelningen för olika funderingar:
Ett urval av logiska luckor: [spoiler]När mixtrade egentligen Lucy med bromsarna? Tom lämnade ju inte bilen den kvällen. Vem var egentligen mannen med ärret som knackade på hos Alice? Det kan ju inte ha varit Youssef, honom hade ju Alice känt igen. Hela den här grejen med att Lucy påstod sig vara Alice... så enkelt att kontrollera. Det hade ju bara varit att visa Youssef foton på båda och fråga vem det var han hade träffat.[/spoiler].

På Goodreads hade den 3,21 i genomsnitt (beräknat på 28 340 betyg).
Jag ger den 2,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om I Tanger: Snowglitter, Johannas deckarhörna och DAST Magazine.

Bok: Lust att döda av Anki Edvinsson

Författare: Anki Edvinsson
Titel: Lust att döda
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 385
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Charlotte von Klint och Per Berg 1
Förlag: MiMa Förlag
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 juni 2022




Första meningen: Saras ögon ryckte under ögonlocken.

Baksidetext
Ett möjligt terrorattentat i centrala Umeå lamslår den annars så livfulla staden. Parallellt sker ett brutalt mord som förbryllar den lokala poliskåren. Hänger de två händelserna ihop? Hur kan detta ske här? Polisparet Per Berg och Charlotte von Klint utses till att jaga skuggor som inte syns i en stad lamslagen av sorg. I utkanten rör sig också två unga, trasiga män, på väg utför i full fart, och en invandrartjej vars livssituation blir allt svårare att hantera. I detta kriminaldrama finns monster av alla de slag, både väntade och oväntade. Men de drivs alla av lust att döda.

Min kommentar
Lust att döda dök plötsligt upp som en överraskning hemma på hallgolvet för ett bra tag sedan. Jag hade nog varken hört talas om bok eller författare innan det, men jag är alltid nyfiken på svenska deckardebutanter. Trots det så kan det ta lång tid innan boken blir läst, som i det här fallet. I år tog jag med den i min Boktolva.

Om jag hade vetat att boken utspelar sig i Umeå (jo, jag vet att det står på baksidan, men den ser jag inte när jag väljer bok) så kanske jag hade sparat den till senare i sommar. Då kommer jag att resa norrut och åtminstone passera Umeå. Som det är nu så har jag aldrig varit där och har därför ingen aning om hur det ser ut. Dock är miljön ett plus, jag är ganska less på de vanliga deckarmiljöerna.

Man kastas rätt in i handlingen här, eller ja, det där förskräckliga eventuella terrorattentatet har redan hänt. Just den här händelsen, eller egentligen verkningarna av den, ställer jag mig lite frågande till. Kanske var det så man trodde att ett samhälle skulle reagera vid ett sådant här tillfälle för några år sedan, men en hel stad stänger inte ner i flera veckor på grund av en skjutning (eller annat attentat). Det tror jag vi allihop har ett exempel på i verkligheten.

I början är jag lite lätt förvirrad, bland annat får jag inte grepp om hur gamla David och Kalle är. Jag fick uppfattningen att de var 25-30, men efter ett bra tag får man veta att de går i skolan. Om det är högstadium eller gymnasium framgår inte vid den tidpunkten. Ungefär halvvägs in i boken får man veta att de är runt 17 år gamla. Det hade underlättat om jag hade vetat det från början.

Något annat som gör det lite jobbigt att läsa är att det är en aning rörigt skrivet, osammanhängande om man hellre vill det. Bland annat så kommer det oannonserade tidshopp, visar det sig. Det här är ett billigt och väldigt onödigt trick (fusk) för att försöka lura läsaren. En bra bok ska inte behöva ta till sådant. Upprepningarna står också som spön i backen, eller egentligen är det samma sak som beskrivs flera gånger, men med lite andra ord. Gärna i form av en-ordsmeningar staplade på varandra. Jo, jag brukar uppskatta tempohöjningen som automatiskt sker med snabba, korta meningar, men jag klarar inte att läsa staccato hela tiden. Då blir det bara tjatigt.

Själva huvudbrottet, om man ska gå efter baksidetexten, spelar efter ett tag andrafiolen. Eller eventuellt tredje. Det hamnar helt i bakgrunden och upplösningen blir lite som av en slump. Kidnappningsfallet har mest luckor (se nedan) och jag tycker det är synd att det inte fick ta större plats. Det är ju ett högaktuellt ämne. Fortfarande.

I stort så är Lust att döda en lovande debut. Jobbiga saker hanteras på ett bra sätt, men jag får lite känslan av att författaren har försökt få in lite för mycket för det spretar en hel del. Om jag kommer att läsa andra delen? Jag vet faktiskt inte. Kanske om jag någon gång kommer till Umeå.

Avdelningen för olika funderingar:
Hela kidnappningsfallet känns lite som ett korthus och jag blir osäker på om det saknas information eller om jag bara missade det. Som vem kidnappade nn? Vem lämnade över nn till vem på bensinmacken? Varför? Vem misshandlade xx? Varför? När?

Det kanske var annorlunda när den här boken skrevs, men jag är osäker på det. En polis med insulinbehandlad diabetes får inte ha yttre tjänst. Av säkerhetsskäl.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,22 i genomsnitt (beräknat på 106 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Lust att döda: hyllan, Romeo and Juliet och Tankar från en samlares hjärna.

Bok: Den andra kvinnan av Greer Hendricks och Sarah Pekkanen

Författare: Greer Hendricks & Sarah Pekkanen
Titel: Den andra kvinnan
Genre: Thriller
Antal sidor: 377
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The wife between us
Översättare: Peter Samuelsson
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 maj 2022




Första meningen: Hon går trottoaren fram med raska steg, håret flaxande mot axlarna, rosenröda kinder och en gymbag över armen.

Baksidetext
Hon är inte den du tror. Vanessa Thompson har blivit lämnad för en yngre kvinna av sin exmake Richard. Han är nu förlovad med Nellie, och Vanessa är svartsjuk och besatt av sin ersättare. Och av tanken på att till varje pris stoppa deras giftermål. I alla fall är det så det verkar. Den andra kvinnan är en isande thriller som skildrar de komplexa hemligheterna i vad som på ytan varit ett avundsvärt äktenskap och hur farligt det kan vara att ignorera sanningen i kärlekens namn.

Min kommentar
Den andra kvinnan dök upp som en överraskning för ganska många år sedan nu. Jag vet egentligen inte varför den har blivit stående. Beskrivningen låter väl ganska spännande, även om det kanske låter som något man har läst förut. Det enda jag kan skylla på är det där vanliga... så många böcker... Nu blev det i alla fall dags, efter att jag helt enkelt tog med den i min Boktolva.

När jag skulle sätta ihop det här inlägget så upptäckte jag att de allra flesta gillade första halvan mest och att de sedan tyckte att det blev tråkigt. För mig var det helt tvärtom. I de negativa recensioner jag hittade så verkar det ibland som att de har missat själva Grejen (och ja, med stort G).

Starten blev, som sagt, inte speciellt bra. Tillbakablickar blandas in hej vilt och det är svårt att hålla reda på om det hände då eller nu. Till råga på allt elände så byter huvudpersonen Nellie namn till Nelly och tillbaka igen redan efter fyra sidor. Några sidor längre in så är det dags igen, men då byter hon till Nelli. Så otroligt slarvigt och störande. Och helt ärligt så förstår jag inte... de här två är förlovade (och fullvuxna, ska jag tillägga) och ska snart gifta sig, men de bor inte ihop. Är det vanligt i USA? Det är så segt, hoppigt och rörigt. Jag ville knappt läsa eftersom det tog emot och orkade bara något tiotal sidor innan jag var fullständigt uttråkad.

Ungefär halvvägs så händer något omvälvande, boken tar fart och det blir helt tvärtom. Som att vända en hand. Plötsligt kan jag knappt lägga ifrån mig boken. Det hade helt klart kunnat bli en riktigt bra film, men kanske svårare att åstadkomma visuellt. Dock tampas jag med min vanliga känsla av att allt inte går ihop. Det gör det nog förmodligen för när jag tänker tillbaka så verkar allt stämma.

I första halvan så berättas vartannat kapitel i presens och i jag-form, vartannat är i imperfekt (eller preteritum) och i tredje person. Det spär på känslan att det är något lurt som pågår. Vid ett flertal tillfällen antyds att stora saker har hänt i det förflutna. Det tar en evighet innan vi får veta vad. Då har jag hunnit ledsna många gånger redan.

Detta är ju en psykologisk thriller, kan man nog säga, med den sedvanliga opålitliga berättaren. Grundhistorien är gammal och välkänd, nästan lite uttjatad. Sättet som den berättas på är lite annorlunda, men det blir lite för sensationalistiskt. Det blir helt enkelt för många händelser, som var för sig är helt okej, men tillsammans blir det en aning för mycket.

En liten reflektion och något jag inte alls kan förstå är alla dessa kaxiga kvinnor som självsäkert deklarerar att detta inte skulle kunna hända, i alla fall inte dem. De verkar tycka att om man är så lättlurad och naiv så får man skylla sig själv litegrann. Visst, hela jag vred mig av olust så fort den perfekte Richard var i närheten, men jag hade ju öppna ögon. Dessutom förväntade jag mig att han inte skulle vara så perfekt som han verkade. Nåväl, jag önskar inte någon att råka ut för det här.

Jag skulle nog säga att Den andra kvinnan gör den snyggaste upphämtning jag varit med om när det gäller böcker. För mig var det här en bekräftelse på att jag gör rätt som inte ger upp om en bok är för tråkig.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,85 i genomsnitt (beräknat på 292 902 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Den andra kvinnan: Snowglitter, LitteraturMagazinet och Enligt Jenny.

Bok: Tidvatten av Philippa Gregory

Författare: Philippa Gregory
Titel: Tidvatten
Genre: Drama
Antal sidor: 489
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Tidelands
Översättare: Annika Sundberg
Serie: Fairmile 1
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 april 2022




Första meningen: Kyrkan reste sig grå mot den ljusare himlen, klocktornet mörkt mot de mörkare molnen.

Baksidetext
Det är midsommarafton 1648 och England är mitt uppe i ett inbördeskrig mellan den lömske kung Karl I och det rebelliska parlamentet. Konflikten sträcker sig till de mest avlägsna delarna av landet, ända till tidvattenområdena i söder.

Alinor kommer från en släkt med en lång rad av läkekvinnor. I ett sista försök att bryta sig loss från sin våldsamme make står hon en natt under fullmånen på en kyrkogård, och väntar på en vålnad som ska uttala orden som befriar henne. Men istället möter hon James, en ung man på rymmen, och visar honom vägen genom tidvattenområdets förrädiska landskap. Bortom allt förnuft faller de handlöst för varandra.

I en tid av oro och vidskepelse skapar Alinors kunskaper om läkekonst och örter misstanke hos befolkningen i den lilla byn, och hennes skönhet och ambition väcker avund. Snart tar rädslan och avundsjukan över, och byborna bestämmer sig för att ta saken i egna händer.

Min kommentar
Tidvatten dök upp här som en överraskning för ett bra tag sedan. Eftersom den inte alls kvalificerar sig till genrer jag brukar läsa, numera, så har den förblivit oläst. Historiska romaner slukade jag när jag var i 20-årsåldern och förmodligen överdoserade jag för sedan dess lockar de inte alls. Speciellt inte när de även innehåller romantik, vilket de ju ofta gör. I år tog jag med den i min Boktolva, så att den säkert skulle bli läst.

Historien här är både spännande och intressant, men tyvärr så berättas den med alldeles för många ord. Ibland känns det som om varenda rörelse beskrivs, i detalj, och vi får höra samma saker/händelser om och om igen. Allt blir liksom samma likadant. Det är ju egentligen mycket intressant hur folk levde i mitten av 1600-talet, första gången det berättas, men jag orkar knappt läsa alla ord. Det tar sig i alla fall mot slutet, eller så vänjer jag mig.

Min första tanke när jag börjar läsa, eller får höra vad huvudpersonen heter i efternamn (Reekie) är att det är ju ett kul efternamn att ha... Alla de "fattiga" verkar ha efternamn som talar om vad de gör, som Miller och Ferryman. Rent generellt så tycker jag att det i alla fall är mer intressant att läsa om vanliga människor än om kungligheter. Jag har inget alls gemensamt med kungligheter.

Miljön här är fantastisk, även om jag som vanligt har problem att få ihop hur det ser ut på grund av alltför många detaljer. Då är Google Maps en guldgruva. Jag skulle gärna åka dit och se själv. De historiska händelserna verkar stämma, såvitt jag kan förstå, och jag var ju tvungen att googla även dem. Det är en rent förfärlig historia det här och det allra värsta är att det är trovärdigt. Det är inte klokt vad människor kan göra mot andra människor. Det finns ju en del som jag tycker inte stämmer/inte är trovärdigt. Som till exempel mor-/dotter-relationen. Jag har svårt att tro att ett barn skulle våga svara/prata till sin mor som Alys gör. Alys är för övrigt en hemsk människa och jag har också en aning svårt att tro att hon, med den uppfostran hon har fått, skulle göra som hon gjorde.

Kärlekshistorien som figurerar i bakgrunden känner jag mig en aning tveksam till och för min del så hade den inte behövts överhuvudtaget. Om den hade plockats bort så skulle boken kunna ha kortats ner rejält, vilket borde ha gjorts på något sätt. En lösning hade varit att, förutom att plocka bort kärlekshistorien, ta bort alla upprepningar. Det hade haft ungefär samma effekt.

Slutet på Tidvatten är riktigt bra, men jag tror inte att det hjälper. Förmodligen kommer jag inte att läsa fortsättningen, som är nästan lika tjock och utspelar sig 21 år senare.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,80 i genomsnitt (beräknat på 21 246 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Tidvatten: Idas recensioner och Bokprataren.

Bok: Benny älskar baklava av Mikael Jisander

Författare: Mikael Jisander
Titel: Benny älskar baklava
Genre: Feelgood
Antal sidor: 268
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 mars 2022




Första meningen: En sekund.

Baksidetext
Benny begär inte mycket av livet. Bara att det är ordning och reda i rörmokeriet, att Liverpool vinner sina matcher och att ölen på puben är skummande kall. Dagarna går sin gilla gång och bjuder sällan på några större överraskningar. Inte förrän det övergivna grannhuset plötsligt får nya invånare.

Farah och hennes familj är flyktingar från Syrien och nyinflyttade i den lilla orten Klippan, något som vänder upp och ner på allt invant. Lugnet på gatan byts mot högljudda diskussioner och oskottade trottoarer. Benny är skeptisk. Polarna ännu mer. Och när en serie stölder och våldsbrott samtidigt blossar upp är spekulationerna i full gång.

Trots motsättningarna dras Benny motvilligt till Farah. Hon är mörk och spännande, men också irriterande. Varmhjärtad och omtänksam, men också en besserwisser. Och så bakar hon gudomligt goda kakor, även om han uppfattar ordet baklava som en smula suspekt. Problemen i byn eskalerar, drevet går, och Benny får erfara vad rädslan för det okända kan göra med människor. När situationen ställs på sin spets och Benny tvingas till ett livsavgörande val krävs det mer mod än han någonsin lyckats uppbåda.

Min kommentar
Jag är osäker på om jag överhuvudtaget lade märke till Benny älskar baklava när jag gick igenom intressanta boksläpp för oktober förra året. Om jag såg den så är jag ganska säker på att jag snabbt scrollade förbi. Det lät förmodligen inte alls som en bok för mig. Men så låg den där på hallmattan en vacker dag. Jag tänkte att feelgood aldrig är fel och behovet av det blir bara större och större. Den fick vara med i min Boktolva i år.

Den här boken har jämförts med Fredrik Backmans Ove-bok, vilket kanske inte är helt missvisande, men inte heller helt rättvist. Av ganska många skäl, men det största skälet är nog att där var det kantiga Ove mot världen. Här är det inskränkt by mot världen. Det blir liksom inte riktigt lika gulligt och inte lika roligt. I stället blir det en svartvit skildring av ganska komplicerade saker och det är jag inte speciellt glad i.

För mig är det här en berättelse om två kulturer som krockar. En rejäl frontalkrock. En kultur är varken mer rätt eller mer fel än någon annan, bara olika. Förutom att det då finns mer av någon på varje given plats på jordklotet. Jag är av den bestämda åsikten att man får ta seden dit man kommer, mestadels. Man måste vara lite lyhörd när man kommer till en ny plats. Det är jag till och med när jag bara kommer som turist. Jag kan inte förutsätta att det jag är van vid funkar överallt. Alla är vi "konstiga" och "annorlunda" om vi placeras någonstans utanför vårt egentliga sammanhang.

Karaktärerna är lite för stereotypiska och klyschiga, vilket gör allt väldigt (över)tydligt. Något jag har lite svårt för är att jag uppfattar det som att Bennys personlighet framställs som mindre "rätt", att den är udda och... inte så bra. Jo, han har fel om ganska mycket och han behöver helt klart ett mer öppet sinne, men jag kan inte se att det är något fel med att vilja ha ordning och reda, att man vet vad man har för skyldigheter och tar ansvar för det. Kontentan av det hela verkar vara att Benny måste ändra på sig (och ja, det måste han, vad gäller mycket), men det här är i allra högsta grad en tvåfilig väg.

Ett annat problem med boken är att jag inte alls kan se det komiska i en allvarlig misshandel och inte heller i skottlossning i ett villaområde (ingenstans, faktiskt). Jag har så otroligt svårt för, så kallade, medborgargarden. De där självpåtagna rättskiparna, som nästan alltid har fel, både i verkligheten och i hitte-på. Här blir det på tok för många generaliseringar och förenklat. Tyvärr spär den nog dessutom på de fördomar som andra eventuellt har mot invånare i (skånska) småbyar. Alla som bor på mindre orter är inte inskränkta och främlingsfientliga. Dessvärre är det nog inte heller så lätt att lösa de problem som finns, som att baka baklava, men det är en väldigt vacker tanke och en bra början.

Benny älskar baklava är i stort en smårolig och underhållande bok, om fördomar, vänskap och lojalitet. Om att även gammal lojalitet har sina gränser. Om att vi människor är mer lika än olika. Alla vill vi ju egentligen samma saker.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,67 i genomsnitt (beräknat på 12 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Benny älskar baklava: DAST Magazine, Den läsande kaninen och Lenas böcker och annat

Bok: Arrowood av Mick Finlay

Författare: Mick Finlay
Titel: Arrowood
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 383
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Arrowood
Översättare: Tove Hellbom
Serie: Arrowood 1
Förlag: HarperCrime
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 17 februari 2022




Första meningen: Redan när jag kom på morgonen märkte jag att chefen var på dåligt humör.

Baksidetext
Året är 1895, och London är en stad i uppror. Den undre världens ledare får allt mer makt, polisen är pressad, de fattiga är hungriga och samtidigt sprider en mördare skräck på stadens gator.

När societeten anlitar den berömde detektiven Sherlock Holmes, vänder sig de mindre bemedlade istället till William Arrowood. Han är självlärd psykolog, privat utredare, och till och från en fyllehund, som föraktar Holmes och hans rika klientel.

När en man försvinner och ett vittne bestialiskt huggs ihjäl, står Arrowood och hans assistent Barnett inför sitt tuffaste uppdrag hittills: att sätta dit Londons mest ökända kriminella gäng. Nu måste Arrowood dessutom bevisa att han inte bara är den näst bästa detektiven i London.

Min kommentar
För ett bra tag sedan nu så fick jag Morden i London som en överraskning från förlaget. Dessvärre så är ju det andra delen i en serie och eftersom jag är jag så ville jag inte läsa den innan jag läst första delen, Arrowood. Den var lite klurig att hitta, men till slut så såg jag att de hade den på Storytel, även som e-bok, och i år fick författaren vara med i min Boktolva.

Idén att skriva en historia om en konkurrent till Sherlock Holmes är riktigt kul och väldigt tilltalande. Arrowood är egentligen samma typ av karaktär som Sherlock Holmes, lite överlägsen och nedlåtande, men till skillnad från Sherlock Holmes så har inte Arrowood något alls att backa upp det med. Det gör att han bara blir olidlig.

Arrowood känns en aning labil, eller inte bara en aning faktiskt, han är en sällsamt osympatisk och otrevlig figur. Det enda försonande draget han har är nog faktiskt det att han är så mån om den fattige pojken Neddy, som hjälper till med fallen. Arrowoods parhäst Barnett är roligare att ha att göra med och betydligt lättare att tycka om. Ju mer jag får veta om honom desto mer gillar jag honom.

Miljön är beskriven på att bra sätt, jag får tydliga bilder i huvudet. Till och med karaktärernas namn matchar miljön och jag tror att det är Oliver Twist-vibbar jag får. Ganska ofta så kommer det ovidkommande händelser/beskrivningar, förmodligen för att sätta stämning och miljö. Det gör de, men ibland är de faktiskt bara onödiga. Flera gånger tappar jag fokus och börjar tänka på annat när det blir för utdraget. Det händer för lite. Eller egentligen är nog problemet att det är typ samma sak som händer hela tiden. Det blir lite tråkigt.

Boken börjar egentligen väldigt bra och jag kommer på mig själv med att le flera gånger (ja, det är lite småroligt, också). Tyvärr så lyckas den inte hålla samma nivå hela vägen. Ibland känns det också som att detta är en senare del i en serie, inte första. Det kommer en hel del referenser till saker jag inte känner till, som har hänt tidigare. Dessa saker får man ingen närmare förklaring till.

Personligen så har jag inga som helst svårigheter att förstå varför Arrowood inte är lika framgångsrik som Sherlock Holmes. Jag hade verkligen inte velat ha en privatdeckare som plötsligt kan få ett raseriutbrott. Helt oprovocerat. Det blir lite tramsigt ibland. Jag hade önskat mig större impulskontroll. Ett annat problem med boken är att den är otroligt dåligt korrekturläst. Det saknas ord, ganska ofta, och det händer att karaktärer byter namn.

Jag skulle nog säga att Arrowood egentligen har alla ingredienser som behövs för en bra historia. För min del så faller det dessvärre på Arrowood själv, han blir bara för mycket.

På Goodreads hade den 3,47 i genomsnitt (beräknat på 1 810 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Arrowood: A Bookaholic Swede (engelsk upplaga).

"Svinhugg" av Marianne Cedervall

Författare: Marianne Cedervall
Titel: Svinhugg
Genre: Drama
Antal sidor: 297
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Mirjam och Hervor 1
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2009
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 januari 2022




Första meningen: Tre gravstenar tätt bredvid varandra.

Baksidetext
Det blir en dramatisk sommar i den lilla gotländska byn Kajpe Kviar. Tre män dör med bara några veckors mellanrum.

Efter varje dödsfall sitter två kvinnor i ett gammalt kapell och firar med champagne och snittar. Det är den jordnära Mirjam, läkaren som nyligen återvänt till sin hemö efter många års frånvaro, och hennes väninna och raka motsats, Hervor. Ivrigt påhejad av Hervor har Mirjam aktivt använt sig av tankekraft och lite annan kvinnlig list för att hämnas på de tre männen, som gjort henne mycket illa...

Min kommentar
Svinhugg är en bok som har stått i min hylla i nästan tio år (det saknas ungefär tre månader). Jag har länge varit nyfiken på Marianne Cedervalls böcker, men detta är den enda jag faktiskt har köpt. Det som lockar är, naturligtvis, miljön. Gotland är ju ett favoritställe. Och genren feelgood-deckare, som denna verkar kallas av många, låter ju som att den skulle kunna passa mig. I år fick den vara med i Boktolvan.

Vilken genre det här är går jag bet på. Det är helt klart ingen deckare och det vete fåglarna om jag skulle kalla det för feelgood. Den genre jag tycker kommer närmast är buskis. Eller eventuellt skröna. För mig påminner den väldigt mycket om Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Där dör också folk till höger och vänster, på ett "roligt" sätt. Jag tyckte inte det var kul där heller. Det kan vara så att jag rent generellt har väldigt svårt för, så kallade, humor-mord.

Egentligen så kan det vara hämndtemat som jag har problem med. Jag är inte mycket för det och jag förstår det inte heller riktigt. Vissa människor gör sig visserligen förtjänta av att få tillbaka för gammal ost, men döden är lite väl grovt. Här står det inte heller i proportion till "brottet". För mig är inte död ett straff som drabbar den som dör, utan mer för de som blir kvar.

Upplägget i boken är lite märkligt. Det hela börjar med att vi får veta att alla är döda. Därefter hoppar vi tillbaka två år och får veta hur allt gick till. Jag vet inte om det är meningen att man ska tycka att det är spännande. Det gör inte jag i alla fall. Den här delen är i stort sett resten av boken och det är ju i alla fall väldigt mycket bättre än att hålla på och hoppa fram och tillbaka.

Karaktärerna är inte många, men de verkar vara mer eller mindre speciella allihop. Ibland pratar de här människorna på dialekt. Ibland inte. Det funkar överraskande bra med talspråk, det ger en extra krydda, men det borde definitivt vara enhetligt. Hervor är en intressant och färgstark figur. Mirjam är mest grå och irriterande. Det är ett under att hon har lyckats bli läkare, med de nerverna och med tydliga tendenser till att drabbas av panik. Något till och med hon själv verkar tycka. Dessutom verkar hon inte på något sätt ha försökt reda ut det de tre gubbarna utsatte henne för. Det får nog ses som lite märkligt. Inte heller kan jag riktigt förstå varför Mirjams dotter säger upp bekantskapen med henne. Var det fattigdomen som var så hemsk? Sedan, utan synbar anledning, så återupptar hon den igen.

Något jag uppskattar här är frånvaron av romantik. Ingen kvinna letar efter en man för att bli lycklig. På grund av upplägget så blir jag dock aldrig nyfiken eller spänd på hur det ska gå. Det vet jag ju redan. För mig blir det här lite för tramsigt och krystat, vilket också kan bero på felställda förväntningar. Jag är osäker på om jag skrattar ens en enda gång. Förmodligen så har jag också en helt annan definition på betydelsen av mysig.

Svinhugg är lättsam, lättläst och lite lagom underhållande. Det är lite klyschigt och boken är full av stereotyper, eller kanske snarare karikatyrer. Om jag kommer att läsa fler böcker i serien? Det vet jag faktiskt inte. Kanske. Kanske inte.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,34 i genomsnitt (beräknat på 314 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Svinhugg: Stories from the city, stories from the sea, Det här har jag läst och Kattugglan.

Boktolva 2022

En av de riktigt bra utmaningarna som florerar i bokbloggosfären är Boktolvan, som har sitt ursprung hos enligt O. Den går ut på att läsa böcker av tolv författare som man ännu inte har läst någonting av. För tolfte året så kör jag den här utmaningen.

Jag har en hel del olästa böcker av författare jag inte läst något av så det är en ganska komplicerad sak att plocka ut endast tolv stycken. Oftast försöker jag blanda genrer, men eftersom jag har flest inom den så kallade spänningsgenren så är det ofrånkomligt att det blir flest av den typen. I år blir det så att två av böckerna inte finns bland de olästa i mina hyllor. De kommer i stället att läsas via en streamingtjänst. Vad gör man inte för att få läst de där del två i serier, där man inte har del ett...

Detta är de tolv nya författare och deras böcker som jag tänkt ge mig på nästa år:

Marianne Cedervall (Svinhugg)
Anki Edvinsson (Lust att döda)
Mike Finlay (Arrowood)
Jan-Erik Fjell (Angivaren)
Philippa Gregory (Tidvatten)
Ingrid Hedström (Lärarinnan i Villette)
Greer Hendricks & Sarah Pekkanen (Den andra kvinnan)
Mick Herron (Slöa hästar)
Anna Ihrén (Fyrmästaren)
Mikael Jisander (Benny älskar baklava)
Lars-Göran Persson (Everland)

Har du läst någon av dem? Vad tyckte du?