Nyss - Nu - Nästa v23

Ett meme som väldigt ofta förekommer på Instagram är Last - Now - Next. Nu inför jag det på min blogg, under namnet Nyss - Nu - Nästa. Varannan torsdag kommer jag att lägga upp det här inlägget, som då varvas med Hett i hyllan övriga veckor.

Nyss: Galen i dig av Mhairi McFarlane som var precis det jag ville ha och förväntade mig. Jag har ju länge tänkt att jag ska läsa något mer av henne, efter att jag blev så förtjust i You had me at hello och nu har det alltså hänt. Det kommer att bli fler.

Nu: Den enda segern av Jan Guillou, som är åttonde delen i serien om Carl Hamilton. Här är han mer ordrik än någonsin. Boken är på drygt 600 sidor.

Nästa: Fördelarna med en kollaps av Jonathan Tropper kan passa bra efter en Jan Guillou-bok, tänker jag. Troppers böcker brukar vara lättsamma och roliga, men ändå med ett visst allvar.

Bok: Vinden genom nyckelhålet av Stephen King

Författare: Stephen King
Titel: Vinden genom nyckelhålet
Genre: Fantasy
Antal sidor: 258
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The wind through the keyhole
Översättare: John-Henri Holmberg
Serie: Det mörka tornet 4,5
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Storpocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 april 2026




Första meningen: Det gröna palatset hade när allt kom omkring inte varit Oz, men väl blivit ett mausoleum åt den obehagliga karl som Rolands ka-tet hade lärt känna som Ticktackmannen.

Baksidetext
Under en storm söker Roland och hans följeslagare skydd i en öde by. Medan en iskall vind drar genom världen berättar Roland om ett av sina första uppdrag som revolverman – en berättelse i berättelsen, och en som i sin tur innehåller en saga.

Min kommentar
När jag, mer eller mindre, hade slukat de sju böckerna i serien Det mörka tornet, nästan 4000 sidor på knappa två månader, så drabbades jag av svår separationsångest. Därför blev jag så glad när jag året efter hörde att det skulle komma en del till, en som skulle in mittemellan, som del 4,5. Jag väntade och väntade, men det dröjde fem år innan boken översattes. Sedan tog det mig ytterligare nio och ett halvt år att läsa Vinden genom nyckelhålet.

Det är så mysigt att få hänga lite med Roland och hans ka-tet igen. Eller ja, mysigt kanske inte är riktigt rätt ord, det sker ju hemska saker. Men det är faktiskt lite som att komma hem efter att man har varit borta i många, många år. Jag har saknat den här världen riktigt mycket.

Upplägget här är annorlunda, minst sagt. Det är en berättelse i en berättelse i en berättelse. Underligt nog så blir det inte ett dugg rörigt, kanske främst för att historierna är väldigt separerade. Själva ramen är i samma tidslinje som resten av Det mörka tornet. Den andra berättelsen är när Roland, under en storm, berättar om ett av sina första uppdrag och den tredje är en saga som den unge Roland berättar i den andra historien.

Sagan är den stora delen av den här boken och det är också den som lever kvar efter att jag har läst färdigt. Man kan luras att tro att sagan inte har ett dugg med Det mörka tornet eller Roland att göra. Men det har den. Först och främst för att Ståndaktige Tim (som karaktären i sagan heter) lika gärna hade kunnat heta Roland. Förutom olikheterna i deras respektive uppväxt så är de nästan exakt likadana. Vi möter också en karaktär som vi nog kan dra slutsatsen är självaste Randall Flagg. Så även i sagans värld sipprar han in.

Mitt enda problem är att jag knappt minns vad berättelse nummer två, den om Ömsaren, handlar om när jag kommer tillbaka till den efter sagan. Det blev lite som att vakna ur en väldigt lång dröm och försöka minnas vad man gjorde innan man somnade. Det kan förstås ligga på mig, jag har svårt att skifta fokus när jag är mitt i något.

Man skulle kunna kalla det här en mix av fantasy, western och skräck och det låter nog som en underlig kombination, men den funkar. Precis som vanligt så kan man hitta många referenser till alla möjliga verk, både egna och andras. Antagligen missar jag några också. Det enda negativa jag skulle kunna säga om den här boken är att det faktiskt blir för lite häng med Roland och hans ka-tet. Sagan tar upp hälften av boken och berättelsen om Rolands första uppdrag tar en tredjedel. Men jag kan inte tänka mig den här boken på något annat sätt.

Stephen King är ju en riktig citatmaskin, enligt mig, och här hittar jag ett som jag alldeles säkert kommer att börja använda. Jag har alltid levt efter “själv är bäste dräng”, men efter Vinden genom nyckelhålet får det kanske bli: "Be om regn så mycket du vill, men gräv dig en brunn medan du gör det.". Samma sak, men med plats för hopp, tro och önskningar.

Vinden genom nyckelhålet har egentligen ingen betydelse för eposet Det mörka tornet, men är ett måste för alla som gillar de böckerna. Som jag. Den ger Roland en fylligare bakgrund och en hel del klarnar. Kan man nog säga. Tyvärr så betyder väl detta att historien är slut nu. Om man inte, som med allt i ka, till slut återvänder till början.

På Goodreads hade den 4,13 i genomsnitt (beräknat på 95 078 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Vinden genom nyckelhålet: Håkans hylla och Följeslagarna

Tisdagstrion: Ungdomsböcker

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Ungdomsböcker

Man kan kanske tycka att jag inte alls är rätt målgrupp för det här temat och det stämmer. Om man bara tänker på ålder. Det händer att jag läser ungdomsböcker och oftast är de faktiskt riktigt bra. Det ägnas vanligtvis mindre tid och text vid sådant som jag inte uppskattar i böcker och det är ju bra. Det var dock lite svårt att bara plocka ut tre.

1. April, April av Mattias Edvardsson handlar om Hugo, som inte mår så bra. Han hamnar på ett behandlingshem och där träffar han, bland annat, April. Visst finns det saker som är värda att leva för.

2. När hundarna kommer av Jessica Schiefauer har nog varit med i olika teman ett flertal gånger, men det är den värd. Den handlar om Isak, hans stora kärlek Ester och hans lillebror Anton. En berättelse om Esters och Isaks stora kärlek. Och det är berättelsen om när Anton tog en annan människas liv.

3. Felet med Eden av E.P. Uggla är första delen i en dystopi om världen efter en dödlig pandemi. Eden är en förfärlig plats, som tyvärr inte är så långt ifrån vår verklighet. Där ju empati och solidaritet numer är en bristvara. Men i Eden är empati förbjuden. Precis som kärlek.

TV-serie: Parenthood #3 (2011)

Titel: Parenthood
Originaltitel: Parenthood
Säsong: 3
Genre: Drama
Skapad av: Jason Katims
TV-bolag: NBC
Skådespelare: Lauren Graham, Peter Krause, Dax Shepard, Erika Christensen, Monica Potter
Premiär: 2011-09-13
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 18
Avsnittslängd: ca 43 min
Såg den på Netflix 3 maj - 24 maj 2026




Handling
I tredje säsongen av Parenthood ställs Braverman-familjen inför nya förändringar och svåra beslut. Relationer utvecklas, karriärer tar oväntade vändningar och flera familjemedlemmar försöker hitta balansen mellan ansvar, kärlek och egna drömmar. Samtidigt fortsätter vardagen att bjuda på både konflikter, humor och stark gemenskap när familjen håller ihop genom livets med- och motgångar.

Min kommentar
Ungefär samtidigt som jag hade sett klart på andra säsongen av Parenthood så kom den med på Netflix sista-chansen-lista. Alltså att de skulle ta bort den ur utbudet. Jag insåg att jag inte skulle hinna se de ytterligare fyra säsonger som finns på den korta tid som var kvar, så jag gav upp den och tänkte att den får bli ännu en som jag inte får veta hur det slutar. Av någon okänd anledning så finns den fortfarande kvar och det är jag glad för.

Den här säsongen tycker jag att alla de olika karaktärernas egenskaper förstärks och blir ännu tydligare. Och jag upphör aldrig att fascineras av hur effektfullt det är när alla pratar samtidigt, gärna om helt olika saker. De hade helt klart drivit mig till vansinne på rekordtid.

Redan i första avsnittet så blir jag skogstokig på Adam och Kristina. De har en helt sanslös mossig syn på det mesta. De vill lägga sig i och kontroller allt och alla. Precis som pappa Zeek. Gränser existerar inte. Eller jo, men i så fall bara för att de ska kunna kliva över dem. Mestadels när det handlar om dem så tänker jag "men bara sluta nu". Jag gillar dem mindre och mindre. Deras raka motsats är Julia och Joel. De känns som genuint bra människor. Visst gör de fel ibland, men de menar alltid väl. De bidrar med de mest berörande scenerna och jag gillar dem mer och mer.

Sarah orkar jag knappt heller med. Jag förstår inte vad hon höll på med där ett tag. Hon måste ju ha förstått att det skulle tolkas fel. Även hon menar dock väl och jag tror att hon lider av det där jag-vill-att-alla-ska-älska-mig-syndromet. Eventuellt så har hon blivit lite bättre och kanske börjat släppa på de stenhårda tyglas om hon har hållit sina "barn" i. Hon ger mig mest tankar av typen "bestäm dig nu!". Crosby ... ja, han är en odåga och han har lite svårt med impulskontrollen, men jag gillar honom och vill att det ska gå väl. Han får i alla fall mest hejarop.

Parenthood är rörig (ibland hysterisk), rolig och känslosam och jag känner inget annat än villkorslös kärlek för den. Familjen Braverman är så knäpp, men så underhållande att titta på. Att fyra syskon kan vara så olika. Det här är så bra.



På Trakt.tv har serien 4,0 i genomsnitt (beräknat på 1,4k betyg).
På IMDb har serien 7,3 i genomsnitt (beräknat på 25k betyg).
Jag ger säsongen 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Mickey 17 (2025)

Titel: Mickey 17
Originaltitel: Mickey 17
Genre: Science fiction
Regissör: Bong Joon Ho
Manus: Bong Joon Ho, Edward Ashton (bok)
Skådespelare: Robert Pattinson, Naomi Ackie, Mark Ruffalo, Toni Collette, Steven Yeun
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA, Storbritannien
Längd: 137 min
Serie: -
Såg den på HBO 24 april 2026





Handling
Den osannolike hjälten Mickey Barnes hamnar i den extraordinära situationen att arbeta för en arbetsgivare som kräver det ultimata engagemanget för jobbet: att dö för att leva.

Min kommentar
Det var dags att välja en ny film och vi kände båda två att en riktig action hade varit kul. Någon sådan hittade jag inte. I stället hittade jag Mickey 17, en film som tydligen klassas som många genrer, bland annat science fiction och komedi. Det kan ju vara en bra kombination.

Något jag inte visste är att filmen är baserad på en bok, från 2022, men då heter den Mickey7. Det kanske hade räckt med sju ... Det är nästan så att jag är sugen på att läsa den, bara för att få veta om den är lika mycket åt buskishållet som filmen har blivit.

Allt börjar ganska okej, sedan blir den som de flesta filmer nuförtiden (eventuellt så är detta en överdrift, men just nu känns det så). Det blir överdrivet, tramsigt och inte ett dugg roligt. Särskilt spännande är det inte heller. Det är väldigt synd, för egentligen så har den potential, men jag gillar inte buskis.

Det enda som faktiskt höjer filmen något är Marshalls likhet med en viss president. Jag kan ju inte låta bli att undra om det är meningen. Med tanke på att boken som den baseras på kom 2022 så tror jag faktiskt att författaren hade honom i åtanke.

En hel del kända skådespelare är med, av någon anledning. Tyvärr så spelar absolut alla över å det grövsta. Vilket förmodligen är meningen, men det blir inte bättre för det.

Jag har börjat förstå nu att det som jag tycker är roligt och spännande inte passar de som är unga nu. Och tvärtom. Allt måste numer vara övertydligt och man kan inte skämta om speciellt mycket. Inget lämnas åt fantasin och budskapet (något alla filmer tydligen måste ha) fullständigt trycks ner i halsen på en. Ironi är i stort sett otänkbart, någon kan ju få för sig att man menar allvar och bli stött. Något av det värsta som kan hända enligt många, tror jag. Inga roliga skämt finns kvar.

Mickey 17 är en ganska plump och meningslös film. Om man ska göra satir så tycker jag att det krävs fingertoppskänsla, något som den här filmen helt saknar. Den är en typisk trea, en axelryckning.


På Letterboxd hade den 3,6 i genomsnitt (beräknat på 2 151 857 betyg).
På IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 244k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på söndag: Galen i dig

 

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Vilken skitvecka det har varit. Och det trots att jag fyllde år i måndags, men vad jag kan minnas så var detta min värsta födelsedag, någonsin. Jag blev så klart sjuk efter Umeå-resan. På min födelsedag hade jag egentligen tagit ledigt för att få massage, ta en gofika (med Budapestbakelse) och köpa med mig, typ, min favoritmat från stan. Men nej. I stället låg jag nedbäddad med feber och hosta (som fortfarande är kvar plus nu också bihåleinflammation) från helvetet. Så kan det också gå.

Ända sedan jag läste och gillade min första Mhairi McFarlane så har jag tänkt att jag måste läsa något mer av henne. Bok inhandlades redan för tre år sedan, men nu tyckte jag att jag verkligen behövde något lättsamt och roligt. Då var det äntligen dags att läsa Galen i dig, som jag förmodligen kommer att läsa ut i dag.

Min smakebit är från sida 259:

Ungefär en timme senare hördes en försiktig knackning på dörren.
    "Harriet", sa Cal. "Mår du bättre?" En lång tystnad. "Snälla, jag vill bara säga att jag är så ledsen. Det var ett dumt sätt att lägga fram något som du måste vara helt förkrossad över. Jag står helt och fullt på din sida och jag borde ha varit ärlig."
    Till och med i sitt plågade tillstånd måste hon medge att han var charmig. Kanske var det till och med ... känslomässig intelligens?
    "Gå härifrån", sa hon, halvt på allvar, som en grinig tonåring. Hon låg på sängen, stirrade upp i taket, och ögonen var svullna men torra. Hon hade slut på tårar igen. Hon visste att hennes beteende inte var särskilt smickrande, men på något sätt måste hon ta sig igenom det för att kunna komma ut på andra sida. Om Cal verkligen var ledsen, om han verkligen gillade henne, skulle han uthärda det.
    "Snälla, kan jag få komma in och förklara och kräla i stoftet ansikte mot ansikte?" sa Cal.
    "Nej, du får kräla i stoftet genom dörren."
    "Okej, då gör jag det. Ett ögonblick, jag ska bara sätta mig ner först."
    Hon hörde ljudet av Cals t-shirt som gled mot väggen.

Bok: Månsken och mozzarella av Christoffer Holst

Författare: Christoffer Holst
Titel: Månsken och mozzarella
Genre: Feelgood
Antal sidor: 282
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Kärlek på italienska 2
Förlag: Lovereads
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 april 2026




Första meningen: Sussie Sand är faktiskt bara femtiotre, men hon har en inre ålder på åttiotvå.

Baksidetext
I slutet av 80-talet var Sussie Sand Sveriges stora popstjärna. Men drygt trettio år senare har hon dragit sig tillbaka i den stora villan i Hälsingland. När hon bryter armen och årets julkonsert ställs in tvingas hon tacka ja till något som hon skjutit upp i många år: att ge ut en självbiografi.

Som spökskrivare tilldelas hon Mattias, en kämpande författare vars framgångar tillhör det förflutna, och som numera översätter romanceböcker om drakar för att få ihop någon lön över huvud taget. Tillsammans med Mattias ska Sussie gräva i det förflutna, men hon inser snart att många sår fortfarande är oläkta.

När duon får möjlighet att ge sig av på en matlagningsresa till Piemonte i norra Italien kommer de allt närmare varandra. Och på resan får de även med sig Sussies livskrisande granne, Steffi. Kan Piemontes vidunderliga vyer och ljuvliga mat laga tre hjärtan som legat i dvala?

Min kommentar
I höstas läste jag Solsken och parmesan, första delen i den här serien, och jag tyckte om den väldigt mycket. Bara någon vecka senare så lottades andra delen, Månsken och mozzarella, ut. Jag som aldrig brukar delta i tävlingar där man behöver motivera något (i det här fallet gällde det vart i Italien man skulle vilja åka och varför), kände att jag bara måste. Och jag tyckte att det var lätt som en plätt och att det verkligen var det allra bästa svaret. Jag vann. Gardasjön levererar. Alltid.

Uppenbarligen är det så att man faktiskt kan skriva bra historier med trevliga och sympatiska karaktärer. Man behöver inte göra sina karaktärer "intressanta" för att göra dem intressanta. Christoffer Holst lyckas med detta i varenda bok. Kan det vara så enkelt att han förstår att vanliga människors liv kan vara engagerande? Han har i alla fall förmågan att beskriva människor och det som händer dem på ett sätt som berör.

Miljön är fantastisk och då menar jag både den i Hälsingland och i Piemonte. Jag är osäker på om jag har varit i Piemonte, i så fall har det bara varit en genomresa eller kort utflykt (så det området har jag kvar att upptäcka i Italien). Norra Italien är ett område som jag verkligen älskar. Nu är det inte speciellt mycket som utspelar sig just där, men ändå. Både miljön och maten kunde det gott ha varit mer av, men det var tillräckligt för att jag skulle bli tvungen att fixa mig italienska luncher i ett par dagar.

En av de saker som gör Christoffer Holsts böcker så bra, för mig, är att här hittar man riktiga människor, med riktiga problem och riktiga känslor. Alldeles särskilt så uppskattar jag det att inga känslor beskrivs i detalj, i stället berättas det vad som händer och då får jag lov att känna allt själv. Och här snackar vi om att gå igenom hela känslospektrat.

Karaktärerna har allihop fastnat i något som inte är så bra. Det är lätt hänt. Och det är så svårt att bryta sig loss från det man har, eftersom det okända är ännu läskigare. Men om man lyckas så är det värt det. Den bokstavliga (fysiska) resan är fin, men ännu finare är den bildliga (inre).

När jag hade kommit till sista meningen och slog ihop boken så tänkte jag att men nej, så här kan det väl inte sluta. Ska jag nu behöva vänta på nästa bok för att få veta hur det går? Kommer det ens en nästa bok? Kommer Mattias, Sussie och Steffi i så fall att gästspela i den? Så som Rasmus och Hilda gjorde i denna? Bara så att man får veta hur det går för dem?

Månsken och mozzarella har allt som en bra feelgood ska ha; den är rolig, allvarlig, sorglig, varm och mysig. Hans böcker får mig alltid att må bra och för varje bok jag läser av Christoffer Holst så tycker jag bara bättre och bättre om honom.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,48 i genomsnitt (beräknat på 136 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Månsken och mozzarella: enligt O, malins bokblogg och Det här har jag läst

Kommande böcker juni 2026

Det blev faktiskt en del intressanta boksläpp för juni. Fler än vad jag hade förväntat mig. Kanske inte så många måste-läsa-böcker, utan fler vill-läsa-böcker.

Fallhöjd av Carin Hjulström
Genre: Kriminalroman
Serie: Morden på Kullaberg (1)
Antal sidor: 400
Utgivningsdatum: 2026-06-10
Förlag: Bokförlaget Forum

Från Bokus
Just när journalisten Meja Romare tror att hon har nått toppen av sin karriär, faller hon handlöst. Hennes prisade grävuppdrag slutar i tragedi, och Meja lämnar hem och jobb för att bara försvinna.

Men ödet vill annat. En trafikolycka leder henne till ett förfallet torp nära Mölle vid foten av det vindpinade Kullaberg, där hon oväntat får ansvar för hund, höns och katter.

När en rik och omtalad friskoleägare dör under en spektakulär extremsporttävling, Kullamannen 2.0, vid bergets branter avfärdas allt som en olycka. Men magkänslan säger annat. Meja börjar gräva igen, men ju närmare hon kommer sanningen, desto farligare blir det. Och den här gången är fallhöjden ännu högre.

Jag har ännu inte läst någon bok alls av henne, men nu kanske det är dags. Miljön lockar ju.

---

Hyresgästen av Freida McFadden
Genre: Thriller
Serie: -
Antal sidor: 312
Utgivningsdatum: 2026-06-18
Förlag: Modernista

Från Bokus
Blake Porter befinner sig på toppen av sin karriär när han från en dag till en annan blir avskedad från sitt jobb som vice vd på en marknadsföringsbyrå. Plötsligt är han oförmögen att betala bolånet på det nya radhuset han köpt tillsammans med sin fästmö, och börjar desperat söka lösningar för att få ekonomin att gå ihop.

Då kliver Whitney in i hans liv. Vacker, charmig, jordnära – och i behov av ett rum att hyra. Hon verkar vara precis vad Blake letar efter. Eller?

För något stämmer inte riktigt. En obehaglig lukt av förruttnelse breder ut sig i hans hem, hur mycket han än städar. Märkliga ljud rycker honom ur sömnen mitt i natten och Blake fruktar allt mer att någon lyckats ta reda på hans mörkaste hemligheter.

Faran har nästlat sig in i hans liv, och när Blake väl inser vad som håller på att hända är det för sent. Fällan är redan gillrad.

Om man vill ha något snabbläst, klurigt och spännande då passar hennes böcker perfekt.

---

Chansar på dig av Lynn Painter
Genre: Rom-com
Serie: Betting on you (1)
Antal sidor: 352
Utgivningsdatum: 2026-06-01
Förlag: Modernista

Från Bokus
När sjuttonåriga Bailey börjar sitt nya jobb på en hotellanläggning hade hon inte räknat med att stöta på Charlie – en gammal bekant hon helst sluppit. De är varandras raka motsatser, men Bailey märker snart att hon faktiskt ser fram emot deras gemensamma arbetspass. Tillsammans skvallrar de om besökarna och slår vad om att två av deras kollegor kommer att bli ett par inom en månad.

Charlie är övertygad om att killar och tjejer aldrig kan vara bara vänner. Bailey är fast besluten att motbevisa hans teori. Men när de börjar låtsasdejta för att bli av med hennes mammas nya kille suddas gränserna ut – och äkta känslor börjar spira. Det Bailey inte vet är att det finns ännu en vadslagning med i spelet. En som handlar om henne och Charlie.

Jo, jag är medveten om att jag inte har läst någon bok av henne, men jag är nästan löjligt nyfiken på dem.

---

Jägaren av Tana French
Genre: Kriminalroman
Serie: Cal Hooper (2)
Antal sidor: 448
Utgivningsdatum: 2026-06-03
Förlag: Modernista

Från Bokus
Det är en brännande het sommardag när de två männen anländer till det lilla samhället. De är där för att leta guld, men vad de för med sig är trubbel.

Det har gått två år sedan den pensionerade polisen Cal Hooper flyttade från Chicago till västra Irland på jakt efter en lugnare tillvaro. Han har mer eller mindre lyckats – dels genom sitt förhållande med bybon Lena, dels genom det nära band han knutit till den halvt urspårade tonåringen Trey.

När de två männen dyker upp med sina förhoppningar om snabba pengar är Cal därför redo att kliva in för att skydda Trey. Den ena av männen är nämligen ingen främling: han är Treys far. Det visar sig dock snart att Trey inte alls vill ha något beskydd. Hon vill ha hämnd.

Så det skulle bli en serie alltså ...

---

Anki åker till Skummeslöv av Anna-Lena Brundin & Jan Sigurd
Genre: Feelgood
Serie: Anki (3)
Antal sidor: 247
Utgivningsdatum: 2026-06-08
Förlag: Printz Publishing

Från Bokus
Körkortet känns som en hägring när Anki tar sin femtioelfte körlektion efter att ha kuggat på uppkörningen. Men en dag överraskar hon väninnan Rose-Marie genom att visa upp både körkort och nyköpt husbil, med frågan: Vill du åka på husbilssemester med mig?

En vecka senare är de på väg. Eftersom hennes ambivalente distanskärlek Karsten har valt att åka på ensamsegling tycker Anki att hon kan roa sig på egen hand. Varför inte dra ner på kontinenten och överraska Günther, Rose-Maries flirt från semestern på Las Palmas?

Med febriga frihetsdrömmar reser Anki och Rose-Marie söderut, men vägen genom Tyskland visar sig väl strapatsrik och snart har de mer bekymmer än de klarar av. Intet ont anande dras de in i både terroristsammansvärjningar och lidelsefulla swingerssällskap. Samtidigt oroar sig Anki för Karsten som befinner sig ensam på Nordsjön i en segelbåt mitt i en rytande storm. Plötsligt upphör all mobilkontakt ...

Det här låter som trevliga böcker. Skummeslöv har jag faktiskt varit i och där är väldigt fint.

---

Skamklädnad av Solveig Vidarsdotter
Genre: Kriminalroman
Serie: Kvarnberg och Skogmo (4)
Antal sidor: 400
Utgivningsdatum: 2026-06-18
Förlag: Lind & Co

Från Bokus
Tidigt en julimorgon blir tjugoettårige Alexander brutalt attackerad vid fiskodlingen där han jobbar. Någon timme senare hittas han död av sin morfar. I kölvattnet av mordet på Alexander uppstår svåra slitningar mellan de efterlevande i hans familj och grannfamiljen Malm, vilka redan tidigare haft en ansträngd relation.

Närpoliserna Erland Skogmo och Ingrid Kvarnberg är de första att ta sig an fallet. Kvarnberg, som är gravid och oroar sig för sin särbo, renskötaren Nils Varra som lider av psykiska problem, balanserar på randen av vad som är möjligt att orka när jakten på mördaren tar fart. Samtidigt blir den pressade situationen livsfarlig för Skogmo. När utredningen intensifieras utökas deras team och med gemensamma krafter närmar de sig svaret på vem som är skyldig och varför. Men de tvingas gå försiktigt fram - ett enda misstag kan utgöra skillnaden mellan liv och död.

Jag har läst första delen i den här serien, för väldigt längesedan, och kan tänka mig att fortsätta.

Hett i hyllan #532

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje varannan under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Jag fick en rejäl hög böcker när jag fyllde år i slutet av maj 2024 och många av dem är fortfarande olästa.

John Ajvide Lindqvist är en favoritförfattare och hans böcker köps/önskas per automatik. Så även Rummet i jorden.

Det här är andra delen i serien Blodstormen, som jag inte har börjat läsa än. Vissa författares böcker försöker jag läsa i den ordning de kommer ut och John Ajvide Lindqvist är en av de författarna. Han är ju ganska produktiv så jag har en bit kvar tills jag kommer till denna. Nu när jag tänker på det så är det nog dags att läsa något av honom. Det var ett tag sedan.

Så här står det på baksidan:

I källaren i sitt nya hus, den före detta haitiska ambassaden, håller Kim Ribbing doktor Martin Rudbeck fången. Som ung var Kim fast i doktorns våld och behandlades med elchocker under tortyrliknande former. Nu är rollerna omkastade. Via en avancerad plan har Kim lyckats sopa igen spåren efter bortförandet. Men så inträffar något oförutsett som ställer allt på ända. Tillsammans med Julia Malmros och fjortonåriga Astrid Helander tvingas Kim nu använda all sin fantasi för att framställa nya villospår.

Under tiden har utredningen av kidnappningen landat på Jonny Munthers bord. Han har sedan tidigare ett horn i sidan till Kim och ihop med sina kollegor Carmen Sanchéz och Christof Adler påbörjar han nu en desperat katt-och-råtta-lek.

Parallellt håller Julia tillsammans med Irma Ryding på att forska kring det högerextrema partiet Sannsvenskarna och dess kopplingar till MC-klubben Apostates. Något som visar sig vara allt annat än ofarligt.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Det svarta trädet av Tana French

Författare: Tana French
Titel: Det svarta trädet
Genre: Thriller
Antal sidor: 608
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The witch elm
Översättare: Ing-Britt Björklund
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 april 2026




Första meningen: Jag har alltid betraktat mig själv som en i grund och botten lyckligt lottad person.

Baksidetext
Toby Hennessy är en framgångsrik 28-åring som lever en sorglös tillvaro och lyckas prata sig ur de flesta knepiga situationer. Men en natt förändras allt. Efter en sen utekväll vaknar han mitt i natten av ett ljud i sin lägenhet och överraskar två inbrottstjuvar. I stället för att fly därifrån misshandlar de båda männen Toby brutalt och lämnar honom att dö. Medan Toby steg för steg börjar återhämta sig från sina skador inser han att hans liv kanske aldrig mer kommer att bli som förut. Angreppet har skakat honom i grunden och det är först när han och flickvännen Melissa söker sin tillflykt till familjens ståtliga släktgods, Ivy House, som han anar en viss ljusning. Men så görs en dag en chockerande upptäckt. Under en lek i trädgården sträcker sexårige Zach ett av Tobys kusinbarn in sin hand i en ihålig gammal alm. Till sin fasa ser han att det föremål han fått tag i är en människoskalle.

Det makabra fyndet öppnar porten till en länge dold familjehemlighet, med oanade rötter i Tobys barndom. Allt han trott sig veta om sitt förflutna ställs på ända, och med växande obehagskänsla går det upp för Toby att han inte längre kan lita på sina egna minnen. Vem är han, egentligen? Och vem var han den sommar då almen blev en grav?

Min kommentar
Läsningen i april gick så bra att det var en och en halv vecka kvar av månaden när jag läst klart alla böcker som var inplanerade. Då tyckte jag att det kunde vara dags för en tegelsten och plockade fram Det svarta trädet. En fristående thriller.

Den här boken liknar överhuvudtaget inte alls hennes böcker om Dublin Murder Squad och jag har sett att många inte alls gillade hur historien berättades. Framför allt för att tempot är extremt långsamt. Tydligen är detta något som passar mig riktigt bra, speciellt när det är kombinerat med riktigt obehaglig stämning. En som gör att man vet att något är galet, men man vet inte vad. Eller ens vem i det här fallet.

Karaktärerna är inte många, tyvärr så är de inte heller speciellt lätta att tycka om. Toby är sannerligen inte en sympatisk figur, varken före eller efter skadan. Då är det ändå så att det som händer honom borde få en att känna åtminstone empati. Men det gör jag inte. Han är inte ett dugg intresserad av någon annan än sig själv. Han glider omkring på sin räkmacka och tror verkligen att alla andra har det likadant. Det är på riktigt otäckt att förirra sig in i Tobys tankar när han sjunker djupare och djupare ner i sin paranoia. Att inte veta vem man kan lita på måste vara så förvirrande, i synnerhet när man har en så skev självbild som Toby tycks ha. Det måste vara omvälvande att upptäcka att allt man trott om sig själv är fel.

Tobys kusiner, Susanna och Leon, kommer direkt efter Toby på otrevlighetslistan. Jag förstår mig bara inte på dem. Nästan alla i familjen är antingen osympatiska eller i stort sett osynliga. Den ende jag gillar är farbror Hugo. Honom hade jag gärna pratat med en stund. Till och med poliserna, speciellt de två som kom in i historien senare, är rent otrevliga. Jag tycker inte att man ska behandla någon som de gjorde. Och hur märkligt är det inte att fråga vad någon gjorde ett specifikt datum, till exempel 12 september, en helt vanlig måndag, för tio år sedan. Och faktiskt förvänta sig ett svar. Nej, poliserna var nog rentav läskigast av alla.

Berättandet blir väldigt utdraget och repetitivt ibland, särskilt när de sitter och pratar. Något de gör ofta. Då ligger det dessutom ganska nära navelskåderi. Om jag någon gång tröttnade lite på att läsa så var det i dessa milslånga monologer/dialoger. Helt utan nya stycken eller andra naturliga avbrott i textmassan.

Naturligtvis så försökte jag ju gissa vart allt skulle ta vägen. Jag hade många teorier, den ena värre än den andra. Ingen av dem var ens i närheten av sanningen. Den sista knorren hade jag kunnat vara utan. Den var lite onödig, men på något sätt så slöts cirkeln där.

Trots att Det svarta trädet är något helt annat än hennes serie om Dublin Murder Squad så behåller Tana French sin plats som favorit. Denna är lite mer som en feberdröm, men mycket pratigare. Lite tudelad är jag, det finns liksom ingen anledning till att boken är drygt 600 sidor, men jag gillar det ändå.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,58 i genomsnitt (beräknat på 111 738 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Det svarta trädet: Kulturkollo, DAST Magazine och Enligt Jenny

Tisdagstrion: Skåne

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Skåne

Ett jättesvårt tema, men av en helt annan anledning än vad det brukar vara. Jag har betydligt fler än tre favoritförfattare från Skåne och jag kan liksom inte ens rangordna de tre största. Inte ens om jag väljer endast kvinnor eller endast män. Om man sedan ska fundera över böcker som utspelar sig i Skåne så blir det helt omöjligt. Sedan kom jag på det. Jag väljer helt enkelt skånska författare som släpper nytt i år.

1. Mattias Edvardsson har varit favorit längst av de här författarna och i år släpper han tredje delen i serien Brottsplats Söderslätt, Flickorna vid altaret. Utgivningsdatum är satt till 4 augusti. För den som inte vet var Söderslätt ligger så är det i Trelleborgstrakten.

2. Tina Frennstedt upptäckte jag av en lycklig slump, kan man nog säga, och det är jag så glad för. Ängladåd är den sjätte delen i hennes serie Cold Case och den beräknas släppas 10 september. Dessa utspelar sig på Österlen och i Malmö.

3. Anders de la Motte skrev först böcker som utspelade sig i Stockholm, men sedan bytte han scen och slog igenom ordentligt. Han är otroligt produktiv och har flera serier igång. Den om Leo Asker har jag faktiskt inte börjat läsa än, men femte delen, Frostkungen, beräknas släppas 2 november. Jag vet faktiskt inte var dessa utspelar sig, men Leo själv verkar ha sin bas i Malmö. Något omslag finns inte än, så det blir en bild på den förra delen i stället.

Film: Let him go (2020)

Titel: Let him go
Originaltitel: Let him go
Genre: Drama
Regissör: Thomas Bezucha
Manus: Thomas Bezucha, Larry Watson (bok)
Skådespelare: Kevin Costner, Diane Lane, Lesley Manville, Kayli Carter, Booboo Stewart
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: USA
Längd: 114 min
Serie: -
Såg den på Netflix 17 april 2026





Handling
Den pensionerade sheriffen George Blackledge och hans fru Margaret sörjer sin döda son och bestämmer sig för att lämna ranchen i Montana och åka till Dakota för att besöka sonens änka, som nu lever med deras gemensamma barn och ny man hos en familj som styrs med järnhand av matriarken Blanche Weboy.

Min kommentar
Eventuellt så kan jag ha nämnt det tidigare, att Kevin Costner har varit en stor favorit i väldigt många år. De filmer han är med i hamnar oftast på vill-se-listan. Så gjorde även Let him go, även om det nu har tagit ganska så många år innan den poppade upp till överst i listan. Den här fredagen så var det ingen annan film som lockade speciellt mycket och då var det äntligen dags.

Förmodligen reagerar jag inte alls som det är tänkt att man ska göra, för jag tycker att Margaret är en förfärlig människa. Hon är självgod, självrättfärdig och egoistisk. Det börjar redan när hon mästrar sin svärdotter, hon bryr sig inte ett dugg om Lorna. Där sätts hennes personlighet direkt för mig. Sedan blir det bara värre.

Skådespelarprestationerna går det inte att klaga på. Kevin Costner och Diane Lane har bra kemi. De känns verkligen som ett gammalt äkta par. Costner tar baksätet i den här filmen, även om han ibland tror att han är en superhjälte. Det är Lane som tar befälet och hon gör det på ett övertygande sätt, antar jag, efetrsom jag tycker genuint illa om hennes karaktär. Familjen Weboy känns lite som karikatyrer, men jag är helt säker på att sådana här människor existerar.

Det finns så mycket som inte går ihop i den här filmen, i alla fall inte i mitt huvud. De hade ingen plan. Alla tecken visade att de borde vända om. Margaret verkade tro att en mamma frivilligt lämnar ifrån sig sin son, bara för att farmor dyker upp och säger att hon vill rädda pojken. Jag förstår inte heller varför Weboys var så ovilliga att lämna ifrån sig Jimmy. Han var ju inte av deras blod. Något som verkade vara extremt viktigt för dem. Polisens agerande är också obegripligt. Skulle familjen Weboy vara respekterad? Eller var alla bara rädda för dem? Inklusive polisen?

Let him go börjar bra och första halvan är väldigt stämningsfull och nästan lite vacker. Sedan ändras tonen fullständigt och det blir en helt annan film. Som inte alls är lika bra. Nåväl, jag hoppas att Margaret blev nöjd med resultatet.


På Letterboxd hade den 3,26 i genomsnitt (beräknat på 27 499 betyg).
På IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 40k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på söndag: En sång för de döda

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Veckan som gick var fruktansvärt jobbig, men fruktansvärt trevlig. Ett besök på kontoret i Umeå tog nästan hela veckan i anspråk. Jag blev så avundsjuk på deras kontor, som var underbart tyst. Trots att det var invaderat av över tjugo människor från andra delar av Sverige. Så där är det inte på kontoret i Malmö.

Jag läser nu den sista planerade boken i maj, En sång för de döda av Stuart MacBride. Detta är andra delen i serien om den skotska kriminalinspektören Ash Henderson. Eller numera före detta kriminalinspektören. Jag kan inte påstå att jag minns något från den första delen, förutom att Ash är en riktig skitstövel (och det är han fortfarande). Det var trots allt tio år sedan jag läste den.

Min smakebit är från sida 168:

Äkta skotsk pyttipanna. Jag kunde inte minnas när jag ätit det sist, gjord på lamm i stället för på brosk och buljongtärning som i fängelset. Rödbetorna låg i ena hörnet av lådan och färgade potatisen blodröd. Jag skyfflade upp mer på gaffeln och skrapade in det i munnen medan Alice satt med mobilen vid örat.
    "Mmm ... Nej, jag tror inte det ..." Hon hade lagt väskan i knät som ett provisoriskt bord under ett av Insiderns brev. Den korniga, urusla fotokopian var randig av gul överstrykningspenna och röd kulspets. De övriga breven låg på instrumentpanelen och väntade på sin tur.

Bok: Skugga över Slagtjärn av Cilla Börjlind & Rolf Börjlind

Författare: Cilla Börjlind & Rolf Börjlind
Titel: Skugga över Slagtjärn
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 378
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Rönning & Stilton 9
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 april 2026




Första meningen: Egentligen hade Gusum tänkt fiska.

Baksidetext
När en kropp hittas i en stor myrstack i skogen utanför Slagtjärn i Jämtland skickas Olivia Rönning från NOA upp för att hjälpa Strömsundspolisen med mordutredningen.

En del av kroppen är uppäten och huvudet saknas. Offrets fingeravtryck finns inte i några register och ingen har anmälts försvunnen i trakten på över tjugo år. Mordplatsen ligger inte långt från en gammal samisk offerplats, en seite, där NFC hittar en hel del spår av blod.

Oron brer ut sig över Slagtjärn. Vågar man gå ensam i skogen på kvällarna? Eller ens på dagarna? Orten har undgått avfolkning, inte minst genom att en del grönavågare flyttat in under decennierna, såväl stockholmare som holländare. Acceptansen för utbölingar och särlingar har varit stor, även om de nynazistiska Bolunds som bor en bit utanför samhället alltid hållit sig på sin kant.

Nu hotas den goda sammanhållningen på orten. Olivias frågor gör att lokalbefolkningen blir alltmer ovillig att samarbeta.

För att lösa gåtan måste hon till slut ta hjälp av Tom Stilton och Mette Olsäter.

Min kommentar
En serie som jag var väldigt sen att börja läsa är den om Rönning och Stilton. Jag tror att det tog mig sex år att ta mig an den. Sedan visade den sig vara så bra att jag verkligen försöker vara i fas i den. Skugga över Slagtjärn är den nionde delen och det är faktiskt den senaste. Den är inte ens ett år gammal.

En av sakerna som gör den här serien så bra är karaktärerna. Tyvärr så saknas de "bra" karaktärerna nästan helt. Jag hade kommit en bra bit in i boken när jag började fråga mig "Var är Stilton?". "Var är Olsäter?". De dyker upp nästan halvvägs och då gästspelar de i två hela sidor. Sedan dröjer det ända tills nästan tre fjärdedelar in innan de gör entré igen. De är med i ca totalt 90 sidor alltså.

Starten blir lite rörig. Det är många snabba nedslag hos många olika personer. Utan att man fick veta hur de relaterade till varandra. Karaktärerna är väldigt många, rent generellt. Jag trodde nästan att jag skulle få träffa alla i hela byn. Det blev ändå inte rörigt, förutom just där i början. Jag stör mig dock lite över att folk norröver, alternativt i små byar (eller både och, som i det här fallet), så gott som alltid beskrivs som kufar. Det måste vara ett Stockholmssyndrom.

Det är nog onormalt mycket som händer i den här lilla byn. Allt hänger inte ens ihop, så det är många villospår. Vilket ju gör att historien inte är helt förutsägbar. Några saker störde mig lite, men det som störde mig mycket var att de förstörde två jättemyrstackar.

Olivia är ju en karaktär som jag hade väldigt svårt för i de första böckerna. Här återgår hon till den personligheten. Jag tror att det kan bero på att Stilton och Olsäter inte är med. De brukar göra så att hon blir mer nedtonad och inte lika oregerlig. Lite lättare att tycka om helt enkelt. Även om Stiltons och Olsäters gästspel känns ganska krystat så önskar jag att de hade varit med mer. Tillbaka till Olivia. Jag ogillar i allra högsta grad poliser som bryter mot både lagar och regler. Bara för att de tycker sig veta bättre och att ändamålet helgar medlen. Sådan är Olivia. Hon beter sig som att bara hennes åsikt räknas. Bara hon har rätt. Hon klankar ner på alla andra, som hon tycker är dåliga poliser. Olivia är ingen bra polis. Punkt.

Några lösa trådar lämnas kvar. Just de här stör mig ofantligt mycket. De har (kanske) inte med fallet att göra direkt, men vad var det för siffror som någon hade satt upp på anslagstavlan? Och vem var denna någon? Och Christel, hon blev mirakulöst "frisk" direkt efter att mördaren hade hittats?

Skugga över Slagtjärn är en spännande historia, men känns inte riktigt som en del i serien. Den känns mer som en vanlig deckare. Kanske just för att Stilton och Olsäter saknas.

På Goodreads hade den 3,81 i genomsnitt (beräknat på 782 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Skugga över Slagtjärn: Bokstunder, Tankar från en samlares hjärna och Encourager

Läsplanering juni 2026

Det är bara lite drygt en vecka kvar tills juni börjar och därmed så närmar sig årets första semesterresa, som blir den sista veckan i månaden. Man kan nog utläsa resmålet på böckerna. Nu brukar det aldrig bli speciellt mycket läst på de där upplevelseresorna, men lite hoppas jag ju på.

• Fördelarna med en kollaps av Jonathan Tropper.
• Den enda segern av Jan Guillou. Finish That Series. Hyllvärmare.
• Maestro av Geir Tangen. Boktolva. Hyllvärmare.
• Blodsband av Jo Nesbø.

Nyss - Nu - Nästa v21

Ett meme som väldigt ofta förekommer på Instagram är Last - Now - Next. Nu inför jag det på min blogg, under namnet Nyss - Nu - Nästa. Varannan torsdag kommer jag att lägga upp det här inlägget, som då varvas med Hett i hyllan övriga veckor.

Nyss: Tanter på tåg av Jessika Devert passade alldeles utmärkt när jag själv åkte tåg i många timmar. Jag har läst nästan alla böcker hon har skrivit och det är alltid en trevlig upplevelse.

Nu: Snöängeln av Anki Edvinsson, som är andra delen i serien om Charlotte von Klint och Per Berg. Första delen läste jag för några år sedan och jag var nog osäker på om jag ville läsa vidare. Men nu är det ju så att den utspelar sig i Umeå. Där jag just nu befinner mig på jobbresa, så det blir kanske inte så mycket läst och inte heller så mycket stadsvandring i verkligheten.

Nästa: En sång för de döda av Stuart MacBride, som även den är andra delen i en serie. Den om Ash Henderson. Första delen läste jag för tio år sedan så det blir spännande att återbesöka den här världen. Förmodligen så minns jag absolut ingenting.

Bok: Vendetta av Jan Guillou

Författare: Jan Guillou
Titel: Vendetta
Genre: Thriller
Antal sidor: 478
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Carl Hamilton 6
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 1991 (min) 1994
Format: Kartonnage
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 april 2026




Första meningen: Pekfingret var kapat exakt mitt i andra leden.

Baksidetext
Carl Gustaf Gilbert Hamilton - alias Coq Rouge - åter i ett sjätte äventyr där han och hans officerskamrater inom den svenska underrättelsetjänsten möter en motståndare som spelar efter helt andra regler än de som vägleder en officer och gentleman. Men den sicilianska maffian möter också en motståndare av ett slag de aldrig tidigare stött på. En sådan konfrontation kan bara leda till en sak - VENDETTA!

Min kommentar
Min Carl Hamilton-odyssé går vidare och nu var det dags för sjätte delen, Vendetta. Jag är faktiskt lite förvånad över att jag inte har tyckt om böckerna så mycket som jag hade hoppats. Jag har ju läst del 9 och 10, som jag verkligen tyckte om. Visserligen för runt trettio år sedan, men ändå. Hoppet lever!

Den här boken vet jag att jag såg filmatiseringen av någon gång i slutet av 90-talet och jag hade två mycket tydliga minnesbilder från den. De är båda med i boken och samtidigt som det är glädjande, på något sätt, så är det lite konstigt. Den hör historien utspelar sig till största delen på Sicilien och jag kan inte låta bli att undra om Guillous beskrivningar är den gängse uppfattningen om Italien och italienare på 90-talet. Det skulle kunna vara förklaringen till att landet inte började locka mig förrän jag råkade hamna där för första gången. Och upptäckte att inget av det var sant.

Starten är lite seg, kan jag tycka. Det tar väldigt lång tid innan det sätter fart. Men när det gör det så blir det med besked. Jag vet inte om jag har blivit lite överkänslig mot raljerande eller om det bara är för mycket här. Guillou verkar anse att politiker (både vänster och höger), journalister (förutom Ponti), militärer och SÄPO är mer eller mindre imbecilla. Jo, vissa iakttagelser är mycket träffsäkra och väldigt roliga, men det kan bli för mycket av det goda.

Språket fortsätter att vara lite tillkrånglat och snirkligt. Oftast så gillar jag det. Däremot så reagerar jag starkt på att ordet arselhål förekommer väldigt många gånger. Främst när det förutsätts prata på engelska, tror jag, så jag antar att det ska föreställa en direktöversättning. Oavsett så är det väl ändå inte ett ord som används i svenskan? Även ett annat ord, som har med mamma att göra och som används mycket på engelska, används löjligt mycket. Också det direktöversatt. Jag måste säga att det bara ser extremt löjligt ut i text och ja, det stör mig.

Hamilton är för arrogant för sitt eget bästa, i alla fall i den här boken. Han tror att ingen rår på dem och att alla tänker likadant som han gör. Hamilton och hans medarbetare är ju bäst på allt de gör och framställs som att de inte har några svaga sidor alls. I den här historien får Hamiltons nonchalans katastrofala följder.

Visst är det väl så att även lönnmördare är människor och har samveten, men jag tycker inte att Guillou är speciellt bra på att beskriva de känslor som han ger till sina karaktärer. De känns felplacerade och krystade. Jag får känslan att det är meningen att jag ska tycka synd om dem, men det fungerar inte för mig. Guillou missar målet här. Jag gillar ju egentligen när karaktärer är riktigt bra på sitt jobb, men här förstörs det nästan av det som väl ska vara deras "mjuka" sida.

Boken avslutas med en epilog, som känns onödig och bara där för att ge Guillou en extra chans att raljera över hur korkade alla myndigheter är. Vilket visserligen, till mångt och mycket, är sant, men det blir för tydligt där. Inte heller tråden med Åke Malm tillför något matnyttigt och hade lätt kunnat uteslutas helt.

Med Vendetta så har jag nu kommit halvvägs, om man räknar de två "nytillkomna" delarna och det gör jag ju. I den här delen så gör Italien SÄPO och Expressen sällskap som Guillous stora hatobjekt.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,82 i genomsnitt (beräknat på 1 236 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Vendetta: Läsfåtöljens bokblogg och Evaveva läser

Tisdagstrion: Ryssland

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Ryssland

För så längesedan som på 80-talet så hade jag en rysk period. Kan man nog säga. Allehanda klassiker slukades. Numer läser jag inte så mycket därifrån, men det händer. Med lite blandat resultat. Här blir det alltså en blandning av ganska nytt, äldre och gammalt.

1. Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij utspelar sig i Moskva år 2033. Världen ligger i ruiner, jordytan är kontaminerad och ett rov för solens dödliga strålar. Några människor har lyckats hitta skydd i Moskva-metron. De olika stationerna har omvandlats till små stater med egna ideologier och styre. En ständig kamp om allt pågår. En riktigt bra och hemsk historia.

2. Vi av Jevgenij Zamjatin påstås vara föregångaren till Orwells 1984. Här finns inte längre några människor, bara nummer. Alla bor i glashus så alla kan se allt. Hemliga Beskyddare smyger omkring och de ser och hör allt. Det är en fascinerande värld som växer fram och den är inte så lite skrämmande.

3. Brott och straff av Fjodor Dostojevskij måste ju få vara med. Boken om Raskolnikovs storhetsvansinne, och senare dåliga samvete, behöver nog ingen närmare presentation. Någon gång vill jag nog läsa om den för jag tror att jag läste den på fel sätt i första halvan.

TV-serie: Running point #2 (2026)

Titel: Running point
Originaltitel: Running point
Säsong: 2
Genre: Komedi
Skapad av: Ike Barinholtz, Mindy Kaling, Elaine Ko
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Kate Hudson, Drew Tarver, Scott MacArthur, Brenda Song, Fabrizio Guido
Premiär: 2026-04-23
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 29 min
Såg den på Netflix 25 april - 3 maj 2026




Handling
När pressen ökar både på och utanför planen står Isla Gordon inför sin hittills största utmaning. Med mästerskapet inom räckhåll, nya maktspel i kulisserna och familjeband som sätts på prov måste hon bevisa att hon verkligen hör hemma i toppen. Men i en värld där lojalitet snabbt kan bytas mot ambition väntar en säsong fylld av skarp humor, oväntade konflikter och höga insatser – både i styrelserummet och på basketplanen.

Min kommentar
En bra grej med Netflix är att de brukar släppa alla avsnitt i en serie på en gång. Så man slipper vänta. Det gällde även andra säsongen av Running point, en serie som verkligen överraskade när vi såg den förra våren. Det var bara att börja titta och fortsätta i den takt vi ville. På drygt en vecka såg vi alla tio avsnitt.

Min allra första reflektion är att det känns som att serien har blivit mer plump och hysterisk. Det är inte bara en känsla, tyvärr. Manusförfattarna tar ut svängarna mer och vridit till allt minst ett extra varv. Många skämt är riktigt billiga och, mer som regel än undantag, under bältet. Flertalet av karaktärerna beter sig mer än lovligt korkat och ogenomtänkt.

Kemin mellan karaktärerna är bra. De flesta är ju syskon och den känslan har de hittat. Men varför framställs Jackie hela tiden som ganska dum? Det blir sällan roligt i de scenerna. En ny karaktär dyker upp, Luke McShay, spelad av Scott Speedman. Jag höll på att bli tokig för han var så löjligt bekant, men jag kunde inte placera honom. Det visar sig att han är med i Grey's anatomy. Det är ju doktor Nick! Det ska bli intressant att se vart det tar vägen där.

Här finns en faslig mängd olika sidotrådar. Vissa av dem kunde med fördel ha valts bort. Eller åtminstone justerats lite. Serien skrapar fortfarande bara på ytan, det blir ingen djupdykning i några problem. Tack och lov. Det är ju ändå en komediserie, men lite mindre trams hade varit önskvärt.

Sista avsnittet är det bästa. Då får de som förtjänar det en riktig tillbaka-kaka och allt ordnar upp sig till slut. Trodde man. Det allra sista som händer blir dock en ordentlig cliffhanger.

Andra säsongen av Running point har tyvärr gått lite åt ett annat håll än vad jag hade hoppats. Många karaktärer har blivit mer extrema versioner av sig själva och det blir mer kaos och helt enkelt för mycket ibland. Ibland känns det som att det är en dramaqueen-översvämning som pågår, men på något udda sätt så känns det ändå trovärdigt. Det handlar ju om en hel hög med divor. Jag hoppas att nästa säsong återgår till som det var i den första. Att det blir en nästa förutsätter jag.



På Trakt.tv har serien 3,75 i genomsnitt (beräknat på 1,6k betyg).
På IMDb har serien 7,3 i genomsnitt (beräknat på 25k betyg).
Jag ger säsongen 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig