Bok: Senare av Stephen King

Författare: Stephen King
Titel: Senare
Genre: Skräck
Antal sidor: 266
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Later
Översättare: John-Henri Holmberg
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 januari 2026




Första meningen: Jag gillar inte att börja med en ursäkt.

Baksidetext
Ibland betyder "växa upp" att du måste möta dina demoner. Jamie Conklin, son till en ensamstående, hårt arbetande mor, vill bara ha en vanlig och normal barndom. Men Jamie är inte ett vanligt barn – han ser vad ingen annan kan se och vet saker som ingen annan kan veta. Och priset han får betala för att hjälpa polisen jaga en mördare från andra sidan graven är högre än han någonsin kunnat föreställa sig.

Min kommentar
Ganska ofta så får jag för mig att jag vill läsa en författares böcker i kronologisk ordning. Med en produktiv författare som Stephen King, som jag följt sedan mitten av 80-talet, så går det oftast bra, men ibland så dyker det upp en ny bok från sidan och då får jag helt enkelt hoppa tillbaka sedan. Som med Senare, en bok som har några år på nacken.

Jag bara älskar Stephen Kings sätt att skriva, att berätta en historia. Hans förmåga att beskriva barn och uppväxt är suverän. Jag vet ingen annan som gör det så bra. Han är även en mästare på foreshadowing, att med en enda kort mening hinta om att det kommer att hända något hemskt. Senare. Som ju titeln antyder.

Stephen King är också fantastisk på att skriva karaktärer. De blir så levande. Som riktiga människor. Vanliga människor. Den sort som helt enkelt gör sitt bästa i en värld av oförutsedda och omvälvande händelser. De är kanske inte alltid så lätta att tycka om, men oftast känner jag åtminstone något slags sympati/empati för dem. Eftersom han har skrivit massor av böcker så gillar han att lägga in referenser till sina egna verk, vilket förhöjer allt, när man hittar dem. Även egna citat har han tagit med här.

Förutom referenser till egna verk så finns det massor av andra, både till filmer, böcker och serier. Många av dem är bland det bästa jag har sett. Det verkar nästan som att vi har samma smak.

Kanske låter det märkligt, men för mig är en Stephen King-bok likställt med trygghet. Jag vet att han kommer att ta hand om mig på bästa sätt. Jag vet att han inte kommer att lura mig med enkla trick. Som en dedikerad Stephen King-läsare så är jag van vid ledtrådar som serverar på ett närmast likgiltigt sätt, vilket ju gjorde att jag gissade själva twisten (jodå, det finns en) långt innan den avslöjades. Det som först känns som bakgrundsbrus visar sig vara själva kärnan. Först efteråt inser man hur generös King varit med ledtrådar.

Om man vill vara lite djup så kan man kanske tänka sig att historien handlar om hur man växer som människa. Att man måste möta sina demoner, stå upp emot dem. Utmana dem. Då växer man. Annars tappar man bort sig själv. Och alla dessa "före" som formar allt "senare".

Boken skulle onekligen göra sig utmärkt som film, precis som alla hans böcker. Faktum är att jag tror att den redan är under produktion, eller åtminstone är i planeringsstadiet, men som serie.

I Senare påpekas det ett flertal gånger att det är en skräckhistoria och det är det väl. Särskilt otäck eller läskig tycker jag dock inte att den är. Egentligen är den mer av en "vanlig" roman, förutom det lilla inslaget av övernaturligt. Förhandsantydningarna är så täta att titeln nästan känns som en blinkning till läsaren. Allt finns där från början. Man ser det bara inte förrän senare.

På Goodreads hade den 3,96 i genomsnitt (beräknat på 151 041 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Senare: Kulturbloggen, Tentakelmonster och Bokblomma

Kommande böcker mars 2026

Det kommer en del intressanta böcker i mars, även om det inte är så många måste-äga-böcker. De flesta är på vill-läsa nivån. Vilket ju inte alls är illa.

Ditt nya stjärntecken av Jonas Karlsson
Genre: Drama
Serie: -
Antal sidor: 306
Utgivningsdatum: 2026-03-16
Förlag: Wahlström & Widstrand

Från Bokus
I novellsamlingen "Ditt nya stjärntecken" möter vi, bland många andra, den nyseparerade mannen som en dag plötsligt börjar få imperativa budskap från bokryggarna hemma i lägenheten; arbetskamraterna, vars roller i gruppen förändras under en gemensam stugsemester; mannen som upptäcker att Hesa Fredrik har bytt tonart. Och så får vi läsa om en förlupen hatt på Härnösands tågstation.

Med sin sedvanliga kombination av humor och allvar skriver Jonas Karlsson om mänskliga tillkortakommanden. Om individer och existenser, på kant med sig själva. Är det inte självbilden så är det omgivningen som stökar till det. Eller den fixa idén.

En ny bok av Jonas Karlsson är faktiskt ett måste.

---

Bittert, amore av Carina Burman
Genre: Kriminalroman
Serie: Florrie (2)
Antal sidor: 292
Utgivningsdatum: 2026-03-20
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Från Bokus
Augusti 1956 och värmebölja i Rom. Efter en bussresa med mordiska komplikationer har deckarrecensenten Florrie Granat stannat kvar i staden. Här umgås hon mest med sin skrivmaskin och en katt, som kanske heter Bang.

En kamrat från studietiden introducerar henne i en grupp arkeologer, där mysterier tycks frodas. Hennes Watson från bussresan, adjunkt Georg Brandt, dyker upp när sällskapet gör en utflykt till en etruskisk utgrävning. Så blåser sciroccon upp, och plågade av den heta vinden ställer hennes nya vänner till det rejält. Ond bråd död drabbar dem, och Florrie får användning för sin skarpa slutledningsförmåga.

Nu har jag ju inte läst första delen i den här serien, men ja, jag är mycket, mycket nyfiken.

---

För evigt glömd av Emmelie Uggla
Genre: Kriminalroman
Serie: Ödeslinjen (1)
Antal sidor: 350
Utgivningsdatum: 2026-03-20
Förlag: Bokförlaget Forum

Från Bokus
Hon står inför döden. Han har redan förklarats död. Vilka ödeslinjer för dem samman? För evigt glömd är en psykologisk thriller om lögner, svek och jakten på sanningen när tiden rinner ut.

Cancerläkarens besked är obarmhärtigt: Clara har bara ett halvår kvar att leva, trots att hon inte ens fyllt trettio. Fast vad har hon egentligen att leva för? Jobbet hon hatar eller podden ingen lyssnar på?

Men så får ett misstag hennes podd att bli viral och hon dras in i ett mysterium där flera personer har blivit dödförklarade trots att de lever. Snart sitter hon på ett tåg till Skåne med sin buffliga ex-polis till pappa. En person som hon absolut inte vill tillbringa sina sista månader med.

Vad ingen av dem vet är att de felaktiga dödförklaringarna bara är en förvarning. Snart går ingen säker.

Annat namn, samma författare. Under det här namnet skriver hon, typ, deckare. Oavsett genre så vill jag läsa.

---

Moln över Arcadia av Jojo Moyes
Genre: Drama
Serie: -
Antal sidor: 511
Utgivningsdatum: 2026-03-05
Förlag: Printz Publishing

Från Bokus
På 1950-talet är den lilla engelska kuststaden Merham en plats där alla känner alla och där man vet vad som förväntas. Lottie Swift, som evakuerades dit under kriget och togs in av den respektabla familjen Holden, har funnit trygghet i ordningen. Familjens dotter Celia däremot längtar bort - bort från stadens konventioner och förutsägbarhet.

När en grupp bohemer flyttar in i det storslagna Art Deco-huset Arcadia vid havet, lockas både Lottie och Celia av deras fria livsstil och passion för konsten. En vänskap växer fram, men snart vävs kärlek, svek och drömmar samman på ett sätt som får förödande konsekvenser för alla inblandade.

Nästan femtio år senare får det gamla huset nytt liv - och de hemligheter som länge varit begravda börjar bubbla upp till ytan. Förflutna handlingar kastar långa skuggor, och frågan väcks på nytt: kan man någonsin verkligen lämna sitt förflutna bakom sig?

Jag har bara läst en bok av henne och den gav rejäl mersmak.

---

Bokcirkeln som återuppstod av Kate Storey
Genre: Drama
Serie: -
Antal sidor: 288
Utgivningsdatum: 2026-03-17
Förlag: HarperCollins Nordic

Från Bokus
I tre decennier stöttade Grace sin make Franks passion för böcker, trots att hon själv aldrig varit någon läsare. Sedan hans bortgång ekar bokhyllorna av saknad, och Graces sorg har bara vuxit.

När hennes barnbarn föreslår att hon ska gå med i Franks gamla bokcirkel tackar hon motvilligt ja. Hon hoppas på gemenskap - men möts i stället av en timmes tyst läsning.

Besviken och förvirrad över bokcirkelns ovanliga upplägg lämnar hon mötet. Men medlemmen Annie, tillsammans med bokcirkelkatten Earnest, övertalar henne att komma tillbaka, och Grace bestämmer sig för att se till att varken Frank, eller hans älskade bokcirkel, glöms bort. Och medan Grace blåser nytt liv i gruppen börjar hon ana att det är här hon hör hemma. Kanske är detta inte slutet, utan början på hennes egen berättelse.

Titeln gjorde mig nyfiken, sedan kollade jag betyget på Goodreads. Det var rejält högt.

---

Synnerliga skäl av Monica Nebelius Lüning
Genre: Kriminalroman
Serie: Varbergsfallen (3)
Antal sidor: 295
Utgivningsdatum: 2026-03-04
Förlag: Romanus & Selling

Från Bokus
En tonårspojke hittas brutalt knivmördad vid järnvägsstationen i Varberg. Ett snabbt erkännande leder till att fallet ser ut att vara löst - men något skaver. Domaren Ingrid och polisen Gabriella dras in i ett fall som skakar hela staden. När spåren pekar mot den kriminella familjen Danic blir frågan brännande: vad gör vi för dem vi älskar - och vad offrar vi? För varje förhör blir det uppenbart att tystnaden döljer starka lojaliteter som går långt tillbaka i tiden.

Första delen lästes i januari. Nu vill jag läsa mer om de här människorna.

---

Svikaren av Jonas Moström & Arne Dahl
Genre: Kriminalroman
Serie: True fiction (2)
Antal sidor: 400
Utgivningsdatum: 2026-03-17
Förlag: Bookmark Förlag

Från Bokus
En ung man hängs från Djurgårdsbron mitt i Stockholm. Han har misshandlats och i munnen görs ett makabert och förbryllande fynd. När den nyligen befordrade kriminalkommissarien Olivia Woolf kopplas in på fallet inser hon att en gräns mot mänsklighetens djupaste mörker har passerats.

Samtidigt drabbas bestsellerförfattaren Tom Borg av en likartad insikt. Han måste frigöra sig från den auktoritära krets som han låtit sitt skrivande styras av. Men priset är skyhögt. Klarar han verkligen av att bryta en storpolitisk utpressning som når sin kulmen när hans dotters liv sätts på spel?

Jag har inte läst första delen, än, men Arne Dahl finns på min autobuy-lista.

---

Skyfall av Johanna Ginstmark
Genre: Kriminalroman
Serie: Österlenfallen (3)
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2026-03-18
Förlag: Bokförlaget Polaris

Från Bokus
De stålgrå molnen hänger tunga över Österlen när Göran Danielsson anhålls för mord. Insikten, att han under sina trettio år som kommissarie dagligen tog ett aktivt beslut att skydda familjen Dalsgård, rammar honom. Frågan är om han är beredd på konsekvenserna som tornar upp sig när han gör det han borde ha gjort från allra första början.

Kommissarie Maria Larsdotters beslut att anhålla den tidigare kollegan tas inte lättvindigt, men det blir det oåterkalleliga startskottet på en rad händelser som tillsammans eskalerar och tar henne djupare ner i skyttegraven, där motståndet briserar och hoten mot henne ökar.

Det här är en serie som jag bara måste börja läsa.

Nyss - Nu - Nästa v9

Ett meme som väldigt ofta förekommer på Instagram är Last - Now - Next. Nu inför jag det på min blogg, under namnet Nyss - Nu - Nästa. Varannan torsdag kommer jag att lägga upp det här inlägget. som då varvas med Hett i hyllan övriga veckor.

Nyss: Och så levde de lyckliga av Lucy Dillon blev min tillflykt när behovet av ljust och glatt blev akut. Detta är fjärde delen i Longhampton-serien, som faktiskt är fristående. Samma samhälle, andra människor.

Nu: Det mörka av Sharon Bolton är den mycket efterlängtade femte delen om Lacey Flint. Tolv år har det dröjt. Innan den kom på svenska alltså.

Nästa: Vi två av Andy Jones köpte jag på bokrean 2021, efter att något år innan ha blivit helt knockad av hans Problemet med Henry och Zoe. Det här verkar vara hans debut och jag hoppas att den lika bra.

Bok: Jag som aldrig känt en man av Jacqueline Harpman

Författare: Jacqueline Harpman
Titel: Jag som aldrig känt en man
Genre: Drama
Antal sidor: 228
Originalspråk: Franska
Originaltitel: Moi qui n'ai pas connu les hommes
Översättare: Katja Waldén
Serie: -
Förlag: Gondol
Utgivningsår: (original) 1995 (min) 2025
Format: E-bok
Källa: Streamingtjänst
Utläst: 20 januari 2026




Första meningen: Sedan jag nästan helt slutat att gå ut tillbringar jag mycket av min tid med att sitta i en av fåtöljerna och läsa om böckerna.

Baksidetext
Djupt nere under marken sitter trettionio kvinnor fängslade i en bur. Kvinnorna övervakas av beväpnade vakter och har ingen aning om hur de hamnat där. De har inget grepp om tiden och endast vaga minnesbilder av hur livet såg ut innan.

I ett hörn sitter den fyrtionde fången, en ung flicka, och prövar sina tankar. Hon är utstött från de andras gemenskap. Men när slumpen ger kvinnorna en chans att fly ska hon visa sig vara nyckeln till gruppens överlevnad.

Min kommentar
I år tänkte jag vara med på bokcirkeln under läsretreaten i Varberg. Boken som skulle läsas var Jag som aldrig känt en man, som jag hade sett lite överallt i mitt flöde. När jag kollade upp den så lät den intressant, kanske mest för att den beskrev som en dystopisk science fiction. Sedan upptäckte jag den franska originaltiteln och blev lite tveksam igen, för franskt och jag är inte kompatibelt. Men nej, den är inte fransk. Den är belgisk.

Detta är en typisk bok som man kan tolka precis som man själv vill. Jag är inte ett fan av den typen av böcker. Jag gillar inte att behöva tolka. Alls. Varken i verkligheten eller i böcker. Kanske är den bara omvälvande om man inte redan tycker det författaren vill få fram? Jag vet inte och det är svårt att veta. Det är uppenbart att författaren vill säga något, men vad har jag faktiskt ingen aning om.

Bokens allra största nackdel är att det inte finns några kapitel, inga nya stycken överhuvudtaget. Allt är ett enda textsjok. Vilket gör den väldigt jobbig att läsa och jag avskyr verkligen att behöva avsluta ett "läspass" mitt i en textmassa. Eftersom jag läste e-boken och den ofta hoppar en sida framåt eller bakåt när man startar den igen så var det svårt att få rätt på var man skulle börja läsa.

Historien började riktigt intressant. Jag undrade ju så klart vad som hade hänt och varför de satt i den där buren. Det var spännande. Sedan gick det i stå och därefter började allt repeteras. De gick. De hittade en ny bunker. De åt. De sov. Repetera. Varken boken eller människorna i den har en mening eller mål. Allt bara upprepar sig. Det kan vara något av det mest deprimerande jag har läst. Inte för att det händer hemska saker, utan för avsaknaden av allt.

Det var väldigt mycket tryck på att den namnlösa var så annorlunda. I stort sett allt vi gör och tänker baseras på det vi vet (eller tror oss veta). Om man inte vet något så tänker man naturligtvis på ett helt annat sätt. Personligen så tycker jag att det hade räckt att påtala den skillnaden, mellan den namnlösa och de andra, en gång.

Mycket här är inkonsekvent. Jag tycker att den namnlösa har ett förvånansvärt stort och bra ordförråd. Hon klagar hela tiden på att hon inte vet vad saker är, men hon använder "fina" ord. Jag kan inte heller förstå de andras motvilja att lära den namnlösa olika saker. Bara med motiveringen att hon inte behövde kunna/veta det, eftersom hon aldrig skulle få någon användning för kunskapen. Det var ju inte som att de hade fullt upp med annat och sedan när måste man ha användning för allt man lär sig. Där faller ju hela idén med skolan.

Logik går inte riktigt att använda här. Eftersom jag uppenbarligen läser texten hon skrev så måste ju någon ha hittat den. Då skulle man ju lätt ha kunnat tänka sig ett förord eller ett efterord. Men nej.

Jag som aldrig känt en man är inte tråkig, men inte heller speciellt spännande. Jag lär mig inget. Jag blir inte nyfiken på något som jag bara måste kolla upp. Det finns ingen mening. Vi har inga svar. Vi bara vandrar på och överlever.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,10 i genomsnitt (beräknat på 468 680 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Jag som aldrig känt en man: Lottens bokblogg, Lyrans Noblesser och enligt O

Tisdagstrion: Böcker där döden spelar en stor roll

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Böcker där döden spelar en stor roll

Eftersom jag för det mesta läsare deckare och thrillers så vågar jag nog påstå att döden spelar en stor roll i de flesta av dem, men så kan man ju inte göra. Det blev till att leta efter några där döden verkligen spelar en stor roll.

1. Boktjuven av Markus Zusak är den bok jag tror ska dyka upp flest gånger. En helt fantastisk bok om Liesel, som i Tyskland 1939 hamnat mitt i en mardröm. Men ho hittar en bok och sedan ännu fler. Hur döden spelar roll? Det är Döden som berättar.

2. Tills tiden skiljer oss åt av Oskar Källner är en kort liten novell om Sofia. Hon gråter inte på sin mans begravning, eftersom hon vet hur hon ska besegra den. Tills mänskligheten har knäckt tidsresandets gåta så tänker hon sova i sin kryobädd. Sedan ska hon bota hans cancer.

3. Jurtjyrkogården av Stephen King handlar väl egentligen om att man ska låta de döda vara döda. Inte begrava dem på en gammal begravningsplats där alla regler upphör att gälla.

Film: The Rip (2026)

Titel:The Rip
Originaltitel: The Rip
Genre: Thriller
Regissör: Joe Carnahan
Manus: Joe Carnahan, Michael McGrale
Skådespelare: Matt Damon, Ben Affleck, Steven Yeun, Teyana Taylor, Catalina Sandino, Sasha Calle
Utgivningsår: 2026
Produktionsland: USA
Längd: 112 min
Serie: -
Såg den på Netflix 16 januari 2026





Handling
Mordet på en polis har förblivit olöst i sex veckor, det har drunknat av byråkratiska förseningar, vilket lämnar kollegorna i Miamis taktiska narkotikateam rastlösa och ivriga efter rättvisa. Teamet får ett tips om ett potentiellt gömställe inom en kartell. Det de upptäcker är långt mer än de förväntat sig. Inuti väggarna i ett förfallet hus upptäcker de miljoner i kontanter, och med det börjar de bräckliga förtroendebanden inom teamet att lösas upp. När nyheterna om det massiva beslaget sprids närmar sig externa krafter, och allt ifrågasätts – lojaliteter, motiv och till och med vem de verkligen kan lita på.

Min kommentar
I början av den här veckan kom det ett mejl om nya filmer på Netflix och en av dem drog omedelbart till sig mitt intresse. Jag behövde inte ens läsa namnen på skådespelarna, utan det räckte att jag såg filmaffischen. Filmen skulle ha premiär på fredagen, så genast bestämde jag att The Rip fick bli fredagens film.

Filmen är tydligen inspirerad av en verklig händelse, men det är bara själva tillslaget (och upptäckten av pengarna) som hände på riktigt. Inget annat av det som händer i filmen hände i verkligheten. Vissa saker känns inte heller riktigt trovärdiga och jag hoppas verkligen att det inte är så illa ställt med den amerikanska polisen. Eller någon annan heller för den delen.

Efter att tag började vi inse att det var något som skavde och det höll i sig genom hela filmen. Man ser överhuvudtaget inte till några andra människor. Det är helt folktomt både i grannskapet och under biljakten. Inga bakgrundsljud hördes, inte ens när de var i träsket. Där borde ha låtit massor. Allt det sammantaget gav en känsla av studio, men det här var tydligen ett medvetet val. Områden stängdes av och bakgrundsljud togs bort och det påstås ha varit för att skapa en drömlik omgivning. Fast mardröm då. Det greppet funkade inte så bra för mig.

Jag kan inte påstå att jag blev uttråkad, men i över en timme är det mest bara snack. Ibland långrandigt, men framför allt enformigt, sådant. Sedan händer typ allt på en gång. Då tar det ordentlig fart.

En del av det som händer är väldigt uppenbart, trots att de alldeles säkert är tänkta att vara twister. Det är ändå inte helt lätt att lista ut vem som är korrupt och inte. Åtminstone inte alla.

Skådespeleriet är bra genom hela filmen och det är inget annat än en fröjd att se Matt Damon och Ben Affleck ihop igen. De har onekligen något speciellt.

The Rip är en solid thriller. Action vill jag inte kalla den. Förutom den sista halvtimmen eller så. Helt klart sevärd, speciellt om man gillar duon Damon/Affleck.


På Letterboxd hade den 3,33 i genomsnitt (beräknat på 24 122 betyg).
På IMDb hade den 6,9 i genomsnitt (beräknat på 8,3k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Och så levde de lyckliga

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Även den här helgen kom det en varning om snö. Jag tror att det är fjärde eller femte helgen i rad nu. De har nu blivit lite som "vargen kommer". Jobbmässigt så har den här veckan varit en av de jobbigaste jag haft de senaste åren. Massor av, så kallad, brandsläckning och noll fokus på det man egentligen ska/tänkt göra. Helgen har i alla fall varit helt oplanerad och det har känts så skönt.

Jag kände att jag var i stort behov av ljust och glatt så jag ryckte åt mig en bok av Lucy Dillon, Och så levde de lyckliga. Detta är fjärde delen i den, faktiskt, fristående serien Longhampton. Även i denna finns det hund(ar) och minsann, även en bokhandel. Det var en oväntad bonus.

Min smakebit är från sida 308:

Förändringen i huset gjorde sig gällande så fort Anna stack nyckeln i låset och steg in i hallen på kvällen. Inte bara för att det hördes röster från köket utan mest på grund av spänningen i luften, som var lika påtaglig som doften av någon annans parfym och fick hela huset att verka främmande.
    Pongo hejdade sig också, vädrade i luften som om han kände på sig att något var annorlunda, och höll sig sedan intill henne i stället för att galoppera in och kasta sig över flickorna som han annars brukade göra.

Bok: En liten droppe blod av Christoffer Carlsson

Författare: Christoffer Carlsson
Titel: En liten droppe blod
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 447
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hallandssviten 4
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 januari 2026




Första meningen: Som så många andra, skulle det visa sig, lärde jag känna dem först i döden.

Baksidetext
Dödsfallet i Sönnerskog inträffar i mars 2023 och enligt polisen Vidar Jörgensson rör det sig om ett självmord. Men är det verkligen så? Författaren Johan Oskarsson var en bräcklig själ, men det finns också tecken på att någon ville tysta honom. Sökandet efter en sanningen leder ner i den svenska historiens havsmörker, till 1950-talet, till stora hemligheter och farliga lojaliteter. Till gåtan Ingrid Klinga.

Min kommentar
Turen hade kommit till den senaste delen i Hallandssviten, En liten droppe blod, och jag undrar jag om inte det här också är den sista. Jag tycker egentligen inte att den här boken riktigt hör hemma i Hallandssviten. Det är ytterst lite vi uppehåller oss i de trakterna och sympatiske Vidar dyker bara upp emellanåt.

Personligen så förväntade jag mig den vanliga, och fantastiska, stämningen och känslan som finns i Christoffer Carlssons böcker om hembygden. Det jag fick var en bok som utspelar sig i Uppsala. Inte nog med det. Alltihop blev lite av en spionthriller. Blev det dåligt då? Nej, inte på något sätt. Det blev fantastiskt bra. Bara inte vad jag förväntade mig. Det är tur att han är en så skicklig författare så att han kommer undan med detta. Men nöjd är jag trots allt inte.

Boken börjar, mer eller mindre, med något som polisen anser vara ett självmord. Sedan vecklar en snårig historia ut sig, lite som en lök, och blir något helt annat. Så fort man har pillat av ett lager så dyker det upp ännu ett. Allt sammantaget så kunde det så lätt ha blivit komplicerat och svårt att hänga med i alla turer, men han sköter det så bra. Jag kan inte låta bli att fundera över om den här historien är sann. Så verkligt och bra är det. Och det blir nästan lite meta.

För mig är det obegripligt hur karln gör. Här är så många ingredienser som jag inte alls gillar och då alldeles särskilt alla dessa tidshopp (boken utspelar sig 2023-24 och 1958-59). Sådana brukar få mig väldigt fientligt inställd. Det hoppar fram och tillbaka lite slumpmässigt och ganska ofta utan att berätta när eller var man är. Jag inte bara köper det. Jag är helt såld.

En hel del klurade jag ut på egen hand, som vem den namnlöse författaren var. Det förstod jag redan i andra delen. Vem som dödade vem tyckte jag att jag hade en idé om, men andra händelser motsade det. Det jag först tänkte var trots det rätt. En karaktär undrade jag över meningen med. Så mycket vet jag att Christoffer Carlsson stoppar inte in karaktärer som inte har någon mening. Allt fick sin förklaring. I övrigt så stod twisterna som spön i backen mot slutet, när allt skulle knytas ihop. Så oerhört snyggt.

Länge grunnade jag på vilket betyg En liten droppe blod skulle få. Jag gillar ju verkligen när en bok sätter myror i huvudet på mig och jag kommer nog att fundera över den här berättelsen många gånger ett bra tag. Eftersom jag fortfarande tycker att Brinn mig en sol är den bästa i serien så kunde inte En liten droppe blod få full pott. Den får samma.

På Goodreads hade den 3,78 i genomsnitt (beräknat på 396 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om En liten droppe blod: Lottens bokblogg, enligt O och Tankar från en samlares hjärna

Läsplanering mars 2026

Om man bor långt ner i södra Sverige så kan man börja hoppas på vår nu när mars närmar sig. Åtminstone så har det blivit rejält mycket ljusare och då känns allt lättare. Jag planerar att läsa en del kortare böcker så det blir fem stycken, men precis som vanligt så räknar jag med att hinna med ett par till.

• Vi två av Andy Jones. Vi möts igen. Hyllvärmare.
• Den hedervärde mördaren av Jan Guillou. Finish That Series. Hyllvärmare.
• Kast med liten kniv av Sara Kadefors. Hyllvärmare.
• Angelz av Mons Kallentoft. Finish That Series.
• Drömgångare av Samantha Shannon. Boktolva. Hyllvärmare.

Hett i hyllan #525

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje varannan under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi håller oss kvar ett tag vid bokrean 2024.

Jag kunde faktiskt inte stå emot att köpa Dolda mördare av Lynda La Plante.

För en handfull år sedan läste jag första delen i den här serien och hade väl egentligen bestämt mig för att inte läsa fler. Åtminstone inte köpa dem. Men, så har jag ju svårt att ge upp en serie/författare efter bara en enda bok. Och denna kostade 19(!) kronor. Så nu står jag här med andra delen, oläst så klart. Tack och lov så är den kortare än första boken, så jag kan ju hoppas att den är lite ... tajtare.

Så här står det på baksidan:

En prostituerad kvinna i blå pälskappa kommer gående, till synes ensam, i mörkret i Hackney Fields. Men någon väntar på henne …

En kvinna hittas död i sitt badkar, med ett sovande litet barn i rummet bredvid. Rör det sig om en olycka – eller om ett till synes perfekt genomfört mord?

När Jane Tennison befordras till kriminalassistent i Londondistriktet Bow Street drabbas hon direkt av inre konflikter. Hennes långt mer erfarna kollegor rör sig snabbt från det ena fallet till det andra, medan Jane ofta tvivlar på deras slutsatser. När hon blir involverad i ett fall som rör en rad våldtäkter tvingas Jane sätta sitt eget liv på spel. Ska hon anpassa sig till polisdistriktets allmänna linje – eller riskera sin position genom att trots allt söka sanningen?

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Coq Rouge av Jan Guillou

Författare: Jan Guillou
Titel: Coq Rouge
Genre: Thriller
Antal sidor: 433
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Carl Hamilton 1
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: (original) 1986 (min) 2006
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 januari 2026




Första meningen: Kulan hade gått in genom offrets högra glasögonlins, passerat genom ögat in mellan hjärnhalvorna och vidare genom övre delen av hjärnstammen och sedan vält vid anslaget mot skallbenet i bakhuvudet.

Baksidetext
Det svenska kontraspionaget har - utan parlamentarisk insyn - beslutat skaffa ett nytt hemligt vapen. Den första prototypen är nu levererad och ska testas under realistiska förhållanden. Vapnet heter Carl Gustaf Gilbert Hamilton fd clartéist, fd Vietnamaktivist, löjtnant i flottans reserv och specialutbildad vid CIA:s agentskola i USA - en utbildning som gjort honom lika överlägset skicklig på datateknik som på handeldvapen och närstrid.

När en hög Säpotjänsteman blir skjuten i Stockholm smygs Carl in vid säkerhetspolisen för att testas. Under den utredning som följer riktas misstankarna mot vissa palestinska terrorgrupper, och Carl får rikligt med tillfällen att visa vad han går för ...

Min kommentar
En serie som väl egentligen betraktas som klassiker är Jan Guillous serie om Carl Hamilton. Det är dock en serie som jag inte har följt från start, utan bara har läst lite spridda skurar i, för så där 30-35 år sedan. I många år ägnade jag mig åt att försöka hitta alla delar som saknades i min hylla. Där gick jag i mål redan 2009, men sedan har de blivit stående där eftersom de på något sätt lockade mindre och mindre. Samtidigt kände jag att när jag nu lagt så mycket möda på att hitta böckerna så måste jag ju läsa dem också. Alltså tog jag med serien i min Finish That Series-utmaning i år. Coq Rouge är den allra första boken.

Det märkliga i allt detta är att jag ju verkar ha gillat de fyra böcker jag läst i serien, men i mitt huvud så hade det på något sätt förvandlats till något helt annat. Jag tänkte att det skulle bli allt det jag inte gillar i böcker. Mina farhågor infriades inte, så mycket kan jag ju säga. Visst är den grabbig och testosteronstinn och visst blir det mycket detaljer om vapen och kaliber, men det är samtidigt mycket spännande.

Lite förvirrad var jag när det gäller vilket år allt utspelar sig, men när en karaktär tittar på mini-serien Tillbaka till Eden så faller det på plats. Kul att ta med en sådan sak, tycker jag, och det sätter i alla fall årtalet till 1985.

Ganska ofta så används alldeles för många ord för att beskriva något. Det blir väldigt förklarande och Guillou vill även väldigt gärna berätta vad jag ska tycka om saker, speciellt när det gäller höger/vänster. Det är nästan så att det blir lite nedlåtande. Precis som Jan Guillou faktiskt brukar låta, oavsett om det är meningen eller ej. Faktum är att det är löjligt övertydligt var Guillou själv står i det hela, men han lyckas ändå på något sätt göra det objektivt. Fråga mig inte hur det går till, men det funkar.

Språket är rejält tillkrånglat, vilket alldeles säkert hör ihop med överanvändningen av ord. Trots detta är det en otroligt humoristisk ton genom hela boken. Det drar i mungiporna ett flertal gånger, förvånande nog. Förmodligen är det just den tonen som räddar allt. Kanske måste man vara uppvuxen senast på 60- och 70-talet för att förstå. Lite kul tycker jag också att det är att Guillou kände sig tvungen att förklara vad hummus är. Det behöver man inte göra 2026.

Egentligen så är det inte speciellt mycket som har förändrats när det gäller myndigheter. Det är fortfarande lika naivt och undflyende. För att inte tala om hela grejen med att skylla på någon annan. Det märks att Guillou kan det han skriver om.

Precis så här hade James Bond varit om han var svensk; vänstersympatisör, reflekterande, motvilligt våldsam. Ännu inte så svår på kvinnor och jag vet inte om han blir det. Nu kommer jag att hoppa över två böcker, eftersom jag redan har läst dem en gång, och ge mig på fjärde delen. Får se hur det går. Kanske tappar jag hela tråden, men jag orkar bara inte läsa om dem.

Coq Rouge är överraskande och obehagligt aktuell, fortfarande efter fyrtio år. Det är palestinier och israeler och polis/säkerhetspolis som står maktlösa och handlingsförlamade och tittar på. Framför allt så är det intressant att få veta hur det började, med, exempelvis, Erik Ponti och täcknamnet Coq Rouge. Det är omöjligt för mig att sätta 4 i betyg, på grund av språket och föreläsningskänslan, men själva handlingen och bygget är dock lätt värda det.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,65 i genomsnitt (beräknat på 2 200 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Coq Rouge: Jag hittar inte någon alls.

Tisdagstrion: Italien

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Italien

Ja, det händer ju att resan går till Italien och då vill jag helst läsa något därifrån. Det är inte alltid helt lätt att hitta italienska författare som är översatta och finns att läsa på min streamingtjänst, men tre klarar jag.

1. Den senaste jag läste, förra året, var Gianrico Carofiglio, som i och för sig inte fanns på streamingtjänsten, men jag har pocketupplagan av På sannolika skäl så den fick faktiskt åka med på resan. Detta är första delen i en serie om advokat Guido Guerrieri i Bari, Italien.

2. Donna Leon är en författare som är ganska svår att missa. Hennes mastodontserie om kommissarie Guido Brunetti har nu 33 delar (25 är översatta). Nu är hon visserligen amerikan, men hon har bott i Venedig de senaste 30 åren och det är också där hennes böcker utspelar sig. Det var även där jag läste den första delen, Ond bråd död i Venedig.

3. Silvia Avallone får också vara med här. Jag har nu läst tre av hennes böcker, men bara gillat Stål.

TV-serie: Manifest #2 (2020)

Titel: Manifest
Originaltitel: Manifest
Säsong: 2
Genre: Drama
Skapad av: Jeff Rake
TV-bolag: NBC
Skådespelare: Melissa Roxburgh, Josh Dallas, Parveen Kaur, Matt Long, J R Ramirez
Premiär: 2020-01-06
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 13
Avsnittslängd: ca 43 min
Såg den på Netflix 26 januari - 8 februari 2026




Handling
Säsong två fortsätter att följa passagerarna från Flight 828 när de försöker förstå de märkliga förändringar som drabbat dem efter deras oförklarliga försvinnande. Samtidigt som mystiska visioner och ”kallen” blir starkare, växer både hoten utifrån och splittringen inom gruppen. Regeringens intresse ökar, hemligheter avslöjas och kampen för att skydda familj, sanning och framtid blir allt mer intensiv.

Min kommentar
För fem år sedan tittade vi på första säsongen av Manifest och jag blev kanske inte helt övertygad, men det var ändå en lovande premiss. Efter det så har det bara kommit fler och fler TV-serier som jag vill se så denna blev lite bortglömd. Plötsligt kände jag mig sugen på att se den och då upptäckte jag att det nu finns fyra säsonger.

Eftersom det gått lång tid mellan säsongerna så tyckte jag att det var bäst att se en recap först. Den var väl inte jättebra, men den gav grunderna och resten kom tillbaka när vi började titta. Konceptet är inget annat än briljant och så vansinnigt fantasieggande, men manuset (och skådespeleriet) lämnar tyvärr en del övrigt att önska.

Karaktärerna är mest märkliga och de beter sig också märkligt. För det mesta blir jag bara irriterad på dem. Grace och Ben blir bara för mycket och de båda förstör en hel del. Tydligen så måste en polis bli en dålig polis för att passa in i "kallen". Ben verkar också bara ha ett enda uttryck, typ chockat/förvånat. Oavsett vad han gör. Saanvi är bara korkad och stjälper mer än hon hjälper. Det finns en anledning till att det finns en hel yrkeskår som pysslar med sådant. Det är inget för känslomässigt styrda civila.

Den nya polischefen gör mig bara arg. Hon är till och med mer fyrkantig än vad jag är. Och hon var otrevlig långt innan Jared [spoiler]gick över till fienden. Något som jag inte trodde på för ett ögonblick.[/spoiler] Han är nu den enda som inte känns ologisk och överdramatisk. Tänk vad det kan ändra sig.

De här "kallen" blir nästan lite fjantiga och jag vrider mig lite obekvämt varje gång någon får ett. Alltihop blir lite sektliknande. På båda sidorna. Fanatiker är alltid läskiga. Vad hände liksom med att ifrågasätta och tänka själv.

För mig så känns det som att serien går lite på tomgång. Det låter lite konstigt, för det händer verkligen massor, men vi kommer inte framåt. Det som händer är bara fler och fler underliga och oförklarliga saker. Slutet på sista avsnittet sätter myror i huvudet på mig av mer än ett skäl [spoiler]Cal blir kidnappad, Michaela, Zeke, och Ben försöker rädda honom. Cal lyckas fly och springer ut på en sjö där kidnapparna hinner i kapp honom samtidigt som Zeke hittar honom. När Cal hamnar i det kalla vattnet dyker Zeke efter och räddar honom, men fryser själv ihjäl. Efter en stund dyker det upp ett mystiskt sken och Zeke börjar leva igen. Sista scenen är en fiskebåt ute på havet som råkar fiska upp en vinge av ett flygplan som visar sig vara flight 828.[/spoiler]

Andra säsongen av Manifest är både spännande och mystisk, men gav mig så kraftiga Lost-vibbar (inte något positivt för mig) och det känns som att det kommer att bli omöjligt att få ihop allt på ett tillfredsställande sätt. Kommer jag att titta vidare? Självklart. Jag bara måste få veta hur de får ihop det.


På Trakt.tv har serien 3,6 i genomsnitt (beräknat på 6,3k betyg).
På IMDb har serien 7,0 i genomsnitt (beräknat på 103k betyg).
Jag ger säsongen 3,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: 28 years later (2025)

Titel: 28 years later
Originaltitel: 28 years later
Genre: Skräck
Regissör: Danny Boyle
Manus: Alex Garland
Skådespelare: Jodie Comer, Aaron Taylor-Johnson, Ralph Fiennes, Alfie Williams, Chi Lewis-Parry
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: Storbritannien, USA
Längd: 115 min
Serie: -
Såg den på SF Anytime 9 januari 2026





Handling
Tjugoåtta år efter att Rage-viruset råkade släppas ut från ett biologiskt vapenlaboratorium, har vissa nu, fortfarande i en total karantän av Storbritannien, hittat sätt att överleva bland de infekterade. En sådan grupp bor på en liten ö som är förbunden med fastlandet via en enda gångväg, endast vid lågvatten. När en invånare ger sig ut på ett uppdrag in i fastlandets mörka hjärta upptäcker han hemligheter, underverk och fasor som har förändrat inte bara de infekterade utan även andra överlevande.

Min kommentar
Vi hade lite problem med att välja film den här fredagen. Sambon ville ha en action, men det hade vi ingen på listan. Ingen riktig i alla fall. Jag letade upp en som med lite vilja eventuellt kunde kallas det, men sedan kom jag på att vi ju hade fler filmer att hyra på SF Anytime. Jag föreslog 28 years later, som väl i alla fall borde vara spännande.

Zombietema är egentligen inte något jag gillar, snarare tvärtom. För mig är det inte otäckt med förvirrade människospillror som hasar sig fram. De två tidigare filmerna tyckte jag, dock, var riktigt bra. Den här nya är en helt annan typ av film än de två och tyvärr inte alls lika bra.

Redan från början blir det väldigt besynnerligt och jag förstår inte riktigt vad den har med resten av filmen att göra. Sedan blir det ännu konstigare, ett tag. De knepiga inklippta journalfilmerna från andra världskriget förstår jag överhuvudtaget inte. De tillför absolut noll och intet. Rent generellt så förstår jag inte meningen med filmen. Den är mest bara konstig. Det finns så klart en del bra scener, men de försvinner lite i allt det andra.

Slutet är väldigt märkligt och blir på något sätt en komedi. Fjantigt blir det i alla fall. Det bästa man kan säga om slutet är att det åtminstone knyter ihop allt med början. Dessvärre så lämnar det en öppning för en fortsättning, som jag hoppas inte kommer. Men det gör den, eller faktiskt så har den redan kommit.

Att Ralph Fiennes är med här gör mig mer än förvånad och jag försökte faktiskt googla på om han skämdes för sin medverkan. Vilket han inte verkar göra. Men ja, hans karaktär är på riktigt annorlunda. Faktum är att dr Kelson nog är det läskigaste i hela filmen och så klart Teletubbiesarna i början 😲). Tydligen är det också hans karaktär som är, typ, den viktigaste i uppföljaren. Edvin Ryding gör ett litet gästspel och pratar svenska. Det tog mig flera förvirrade sekunder innan jag förstod vad han sa.

Precis som vanligt så finns det en del jag funderar över. Som varför använde inte zombiesarna den lilla landtungan vid lågvatten? Det verkar ju ha gått utmärkt att smyga över där utan att vakterna såg en. Det gjorde ju Spike.

28 years later är inte läskig eller otäck. Inte särskilt spännande heller. Lite underhållande måste den ha varit för uttråkad blev jag inte. Mest förundrad. Vilket kanske egentligen inte är ett dåligt betyg. I det här fallet berodde det mest på att allt var så underligt, så förundrad i betydelsen konfys.


På Letterboxd hade den 3,4 i genomsnitt (beräknat på 1 040 396 betyg).
På IMDb hade den 6,6 i genomsnitt (beräknat på 179k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Läraren

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Jag undrar om det ska bli något slags standard det här, med snöstorm(svarning) varje torsdag (just den här veckan så stämde dock inte varningen). Jag kan gå med på det om det bara fick ligga kvar, utan att passera tillståndet is först. Nåväl, igår var det feelgoodmässa på biblioteket. Lika bra och roligt som förra året. Jag trivs hemskt bra med att sitta och lyssna på alla författarna. Och om man skulle behöva det så får man massor av boktips.

Efter att ha harvat mig igenom en Jan Guillou-bok tyckte jag att jag behövde en rejält motvikt till det grabbiga, tillkrånglade, raljerande och valde Läraren av Freida McFadden. Jag har läst hennes tre böcker om hembiträdet och en till, så jag tror jag vet vad jag kan förvänta mig.

Min smakebit är från bokens början:

Jag hatar det här jävla grävandet.
    Det värker precis överallt i kroppen. Muskler som jag inte ens visste fanns skriker av smärta. Varje gång jag lyfter spaden och lyckas skyffla upp lite mer jord ur gropen, känns det som en knivspets körs rakt in i en muskel vid skulderbladet. Jag trodde det bara fanns ben där, men jag måste ha missat något. Jag har blivit supermedveten om varenda liten sena, och de gör ont allihop. Sjukt ont.

Bok: En man att lita på av Nicholas Searle

Författare: Nicholas Searle
Titel: En man att lita på
Genre: Thriller
Antal sidor: 252
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: A fatal game
Översättare: Boel Unnerstad
Serie: -
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 januari 2026




Första meningen: Abu Omar stannade till när han steg ut genom lastbilens bakre dörr, såg sig om, tog sedan på baseballkepsen igen och fortsatte framåt.

Baksidetext
Jake Winter har misslyckats. Både civila och säkerhetspersonal har omkommit under ett terroristdåd på en tågstation, en attack som underrättelseofficer Winter hade i uppgift att stoppa. Men trots att han nu är under utredning och tvingas granska sin egen kompetens, sina instinkter och beslut, så undanhåller Jake något.

Utan sina chefers vetskap har Winter planterat en källa bland fyra jihadister, som planerar ytterligare ett dåd. Han hoppas att Rashid, en ung brittisk man som nyligen återvänt, desillusionerad, från krigsfältet, ska vara nyckeln till hans professionella återlösning.

När hans tidigare handlingar ifrågasätts och dissekeras hänger allt på att denna operation lyckas. Men kan han verkligen lita på Rashid?

Min kommentar
Våren 2019 läste jag en bok av Nicholas Searle, Den gode lögnaren, som var väldigt bra. Den var dessutom hans debut så det kunde väl egentligen bara bli bättre. Tänkte jag. Alltså önskade jag mig hans tredje bok, En man att lita på, i julklapp samma år.

Man ska ju gräva där man står, har jag hört, och det är väl vad Nicholas Searle gör här. Innan han blev författare så jobbade han inom brittisk underrättelsetjänst i 25 år. Nu sticker jag ut hakan lite här och slänger ur mig att det kanske inte alltid är så bra att gräva där man står. Min känsla när jag läser den här boken är att det förutsätts att man är väldigt insatt i allt som har med brittisk underrättelsetjänst att göra. Det är inte jag.

Början av boken känns inte som början, för den tycker jag saknas. Om man med det menar att man får veta vilka alla är och vilken funktion de har. Alla olika människor på olika(?) avdelningar gör mig bara förvirrad. Speciellt när det kombineras med otaliga politiska detaljer, som inte betyder något för mig. Det är mycket svårt att hänga med där.

Inte blir det heller bättre av att upplägget är rörigt och ologiskt. Historien ska handla om ett terroristdåd, men mer än halva boken handlar om utredningen av ett annat terroristdåd. Vilket blir väldigt märkligt när uppdelningen i boken är per dag, alltså måndag, tisdag och så vidare, men större delen av en dag är en enda lång tillbakablick till en annan dag. Det finns inga avgränsningar som berättar när man är. För mig blir det svårt att avgöra vad som händer nu och vad som hände tidigare.

Här är det mest snack och ingen verkstad. De pratar och pratar. Lite oklart om vad. Personer gör saker, men jag förstår inte varför. Det antyds saker, men exakt vad har jag ingen aning om. Dialogen mellan Jack och mrs Massoud är bara absurd och känns oerhört krystad. Jag avskyr innerligt när folk talar i gåtor. Även i verkligheten. Inte ens slutet ger mig något, det blir bara en stor antiklimax. Om meningen var att man inte skulle förstå något så är mission accomplished. Det finns en del bra idéer i boken och även en del insikter. Tror jag. Men de slarvas i så fall bort.

En man att lita på ger mig strängt taget absolut ingenting, eftersom jag inte får veta något. Jag gillar när inte alla svar serveras, men här vet jag faktiskt inte ens vilka frågor jag ska ställa. Bara en: Vad är egentligen meningen? Man kommer inte fram till något alls, vilket säkert är trovärdigt i den här branschen, men ett litet ben kunde han väl ha kastat till oss i alla fall.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,22 i genomsnitt (beräknat på 148 betyg).
Jag ger den 2,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om En man att lita på: Bokprataren, DAST Magazine och Vargnatts bokhylla

Den årliga bokrea-statistiken

Det ser ut som att det är dags för något som blivit en tradition inför bokrean. Det är dags att gå igenom hur många av de där bokrea-böckerna som faktiskt är lästa. I dag verkar vara en perfekt dag för det, med bara några dagar kvar till årets bokfest.

Den här lilla sammanställningen är nog faktiskt ganska nyttig. Det skadar aldrig att se de här lite sorgliga siffrorna.

Så här har inköpen sett ut sedan 2010.

Det har gått lite upp och ner med inköpen på bokrean. Mest ner ändå, tycker jag. Från att ha klättrat rätt ordentligt där, de första åren, så är antalet nu mer rimligt. Så få som fyra vet jag inte om det någonsin mer kommer att bli, men allt under tio är väl okej, tror jag. Hur många det blir i år? Det återstår att se. Jag har inte kollat i en enda katalog. Än.

Så här såg siffrorna ut, per 8/2-2026.

Bokreainköp per år
År	Köpta	Lästa		Olästa
2010	14	13	(13)	1
2011	18	16	(16)	2
2012	28	22	(22)	6
2013	40	33	(32)	7
2014	32	16	(15)	16
2015	19	12	(12)	7
2016	32	21	(20)	11
2017	23	12	(12)	11
2018	17	4	(4)	13
2019	21	15	(13)	6
2020	13	6	(4)	7
2021	15	3	(3)	12
2022	4	3	(2)	1
2023	9	3	(2)	6
2024	6	1	(1)	5
2025	10	0	(-)	10
Summa	301	180	(171)	121	(120)

Hur många som är lästa (förra årets siffror i parentes) är inte någon munter läsning. De senaste två åren har i alla fall ökningen stannat av. Kanske främst för att det faktiskt är färre böcker som lockar. Faktum är ändå att hur länge det än dröjer innan jag läser dem, så gör jag det. Så småningom.

Nyss - Nu - Nästa v7

Ett meme som väldigt ofta förekommer på Instagram är Last - Now - Next. Nu inför jag det på min blogg, under namnet Nyss - Nu - Nästa. Varannan torsdag kommer jag att lägga upp det här inlägget. som då varvas med Hett i hyllan övriga veckor.

Nyss: Snövit jord av Lilja Sigurðardóttir, som är tredje och sista(?) delen i Áróra-serien. Det var kul att vara tillbaka på Island, men den här var inte alls lika bra som den första.

Nu: Fiendens fiende av Jan Guillou, fjärde delen om Carl Hamilton. Jag känner mig lite förvirrad över läsningen för jag vet ju att jag har gillat de delar som jag har läst, men ändå är jag på något sätt förvånad över att det är bra. Förutom den ohyggliga kvinnosynen.

Nästa: Läraren av Freida McFadden, som jag tror och hoppas kan bli en bra motvikt till Guillous bok. Hennes böcker om hembiträdet har varit spännande, snabblästa och tempofyllda.

Bok: Kleptomania av Kristina Hård

Författare: Kristina Hård
Titel: Kleptomania
Genre: Fantasy
Antal sidor: 250
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Arvet efter Kaiser 1
Förlag: Mörkersdottir Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2016
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 januari 2026




Första meningen: Det korta avbrutna telefonsamtalet andas panik och får mannen att köra alldeles för fort längs de isiga skogsvägarna.

Baksidetext
Den värsta tågolyckan i modern tid sker en sommarnatt i den djupaste skogen. Inga överlevande hittas. Inte förrän Linus Kaiser efter flera veckor stapplar ut ur skogen mil från själva olycksplatsen. Förvirrad, undernärd och med svår minnesförlust.

År senare är hans luftskeppsimperium en framgångssaga som ingen kan förstå hur det gått till. Själv är han döende i cancer. När Ingra Varg vill veta sanningen bakom framgången och alla pengar beslutar han sig för att avslöja vad som egentligen hände i skogen.

Hittade han något därute i skogen eller var det något som hittade honom ...

Min kommentar
De senaste åren så har jag märkt hur viktigt det är, för mig, att få en snabb start på läsningen när ett nytt år börjar. Då menar jag både vad gäller utmaningar och hur snabbt den första boken blir utläst. Alltså letade jag upp den kortaste boken bland de jag har planerat att läsa i år. Det blev Kleptomania. En bok som jag hade ögonen på ett bra tag och sedan ramlade den plötsligt ner i inboxen. Sedan blev den bara liggande där på läsplattan. Tills nu.

Potentialen finns där, det låter ju som att det kan vara en riktigt spännande historia, men det är något som skaver hela tiden. Det är ganska tråkig läsning, från start, trots den stora tågkraschen. Jag kan inte påstå att jag är intresserad av dessa människor. Inte heller bryr jag mig om dem. Dialogen är ibland åt det pinsamma hållet.

Onekligen så är det spännande med fantasy som utspelar sig i en bekant miljö, i de svenska skogarna. Jag gillar inslaget av nordisk folktro, i en värld som är ganska lik vår. Förutom troll och luftskepp då.

Världsbygget är något förvirrande och oklart. Jag undrar lite om det är en dystopisk framtid eller vad det är. Just det här med att luftskepp blir en stor grej gör mig fundersam. Man får inte någon bakgrund alls till hur världen blev så här. Tillståndet bara förutsätts. Vissa saker, som kunde ha varit intressanta, hastas bara förbi. Andra skeenden är vi kvar i i vad som känns som en evighet. Det blir helt enkelt för diffust.

Tidshopp gör mig nästan alltid, mer eller mindre, förvirrad. Alldeles särskilt mycket när de inte markeras tydligt. Vid flera tillfällen hoppar man plötsligt framåt eller bakåt utan att det visas på något sätt. Det gav ett rörigt intryck.

Flera saker förstår jag inte meningen med. Till exempel tågkraschen. Vad var det egentligen som hände. Och vem gjorde det? Och framför allt varför? Detta är ju en serie så det kanske man får veta i senare delar. De kommer jag förmodligen inte att läsa.

Kleptomania tar sig en del mot slutet, men tyvärr inte tillräckligt för att väcka mitt intresse. Jag kollade upp hur långa de efterföljande böckerna är och de är lika korta som denna. Jag förstår inte varför man delar upp den här historien i tre korta böcker i stället för att lägga allt i samma. Det känns väldigt onödigt. Fantasy brukar ju dessutom vara tjocka böcker. Så man hinner komma in i den nya världen ordentligt.

På Goodreads hade den 3,47 i genomsnitt (beräknat på 109 betyg).
Jag ger den 2,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Kleptomania: I heart fantasy, Tentakelmonster och Skymningssång