Bok: Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström

Författare: Boel Bermann & Olle Söderström
Titel: Det som växer
Genre: Skräck
Antal sidor: 182
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: SAGA Egmont
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 27 januari 2025




Första meningen:Med en kraftlös rörelse sträcker jag ut handen och drar i sänglampans metallkedja.

Baksidetext
Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sen kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från sommaren i huset.

Men snart känner hon att något är fel. Byborna har en märklig relation till Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon ser faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.

Min kommentar
Efter att ha läst ut en tegelsten på bara två dagar så villhövde jag något snabbläst, ljust och glatt. Jag letade och letade bland alla mina sparade böcker på Storytel och hittade inte någon som ropade ut till mig. Inget ljust och glatt i alla fall. I stället blev det en skräck. Det som växer, som jag har haft sparad i många år nu.

Boel Bermann blev något av en favorit när jag läste Den nya människan, 2013. Sedan dess har jag haft henne på min radar, men någon fullängdare har jag inte hittat. Däremot så har jag läst mängder av noveller. Jag blev riktigt glad när jag upptäckte Det som växer, men det har ändå dröjt många år för mig att ta tag i den.

Allt börjar så underbart lovande, med en osannolikt obehaglig stämning. Det är krypande och mystiskt. Sedan blir det mest konstigt och för surrealistiskt för mig. Jag vet inte alls vad jag ska tro. Hände detta på riktigt eller bara i hennes huvud? Det var lite som att ha feberdrömmar, som ju är läskigt och ofta lite absurt.

Mirjam känns som en trovärdig person, med allt som hon har varit med om. Jag kan känna med henne och förstå henne. Vem skulle inte bli besatt av ett sådant mysterium liksom. Jag gillar den lite udda lösningen på hur Mirjam börjar minnas mer och mer. Som att hennes möte med sitt yngre jag representerar minnet. Vilket ju också får mig att fundera på om allt verkligen hände.

Det jag dock funderar på allra mest är vad grannarnas motiv var. Om nu detta hände. De måste ju inte bara ha vetat utan till och med hjälpt till. Vad fick de ut av alltihop?

Det som växer ger mig lite Lovecraft-vibbar, vilket inte är odelat positivt. Och så är det ju det här med tentakelmonster, som detta nog påminner för mycket om. Åtminstone för mig, som inte alls gillar dem. I grund och botten är detta en sorglig berättelse egentligen. Om ordets makt, kan man kanske säga.

På Goodreads hade den 3,67 i genomsnitt (beräknat på 30 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Det som växer: Lottens bokblogg och C.R.M. Nilsson

Bok: 13 svarta sagor om superskurkar

Författare: Anna Jakobsson Lund / Jens Daniel Burman / Lupina Ojala / Oskar Källner / Boel Bermann / Daniel A Lagergren / Markus Sköld / Camilla Linde / Love Kölle / Finn Cederberg / Patrik Centerwall / Lova Lovén / Marcus Olausson
Titel: 13 svarta sagor om superskurkar
Genre: Science fiction
Antal sidor: 266
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Swedish Zombie
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 juli 2022

Baksidetext
Superskurkarna har det inte lätt. Bespottade och missförstådda kämpar de för rätten att existera. I tretton noveller möter du onda genier, tonårsrebeller, kärlekskranka bråkmakare och utomjordiska värstingar. Med gott humör och helig ilska ställer de till kalabalik och förödelse. Men berättelserna väcker också frågor. Vem är egentligen god och vem är ond? Hjälte eller skurk?

Min kommentar
Det har blivit en del novelläsande den senaste tiden och de tretton novellerna i 13 svarta sagor om superskurkar lästes på lite drygt en månad. Detta är den fjärde antologin under temat svarta sagor, vilket betyder att jag nu har läst alla de fem gamla och bara har de två som släpptes i början av året kvar.

Samtliga noveller här hamnar mellan 2,5 och fyra i betyg. En del av novellerna vet jag att jag inte förstår, en del verkar sakna både början och slut. Allt är precis som vanligt, med andra ord. Jag förväntar mig inte att gilla alla noveller i en antologi, speciellt inte när det handlar om tretton olika författare. Enkelt sagt så kan man nog säga att här finns något för alla. Här finns till och med plats för lite tentakelmonster. Det är ju lite det som är charmen.

När jag läste antologin om superhjältar så hade jag problem med att en del nog knappt kunde betraktas som hjältar. Här blir det nästan tvärtom. Hjälte eller skurk, det beror kanske på vem som tittar. Skillnaden är ibland hårfin. Det blir en del moraliska funderingar. Dock inte hos mig, utan hos skurkarna. Alla superhjältar/-skurkar verkar i alla fall vara ensamma, olyckliga och missförstådda.

Det blev, så klart, några favoriter och de är de enda jag nämner speciellt. Hajar attackerar alltid i motljus av Jens Daniel Burman är en av dem. Jag tyckte den var rörig och osammanhängande i början, men när jag väl kom underfund med vad den egentligen gick ut på så vände allt. Casus belli av Oskar Källner är en sorts spin-off på Memento mori och handlar om Järnsyrsan och hur man ofta blir exakt det som man är motståndare till. Stormen av Boel Bermann är en annan favorit och den som jag nog tycker är mest genomarbetad. Och faktiskt den som ligger mest nära verkligheten. Det gör den extra läskig. Inga jävla hjältar av Daniel A Lagergren fick mig fast direkt från start. Ännu en historia om att man ofta blir det man avskyr. Tömd av Camilla Linde har en tydlig början, en rejäl mitt och ett riktigt slut. Till och med en gnutta sensmoral. Minsann.

Jag tror att det kan vara så att en skurk kräver mer bakgrundsarbete än en hjälte. Jag vet att för min del så behövs drivkraft, motiv och liknande, annars blir jag inte engagerad. Även om skurken gör fel så vill jag kunna förstå varför den gör som den gör. Ibland upplever jag det som att jag får för lite kött på benen, men de noveller jag gillar mest verkar ha kryssat i alla rutor jag behöver.

13 svarta sagor om superskurkar har många olika typer av skurkar, en del gillar jag mer än andra. Förmodligen är det så att jag inte är rätt målgrupp. Superhjältar/-skurkar är inte riktigt min grej och har nog egentligen aldrig varit. Personligen så föredrar jag vanliga människor i ovanliga situationer.

På Goodreads hade den 3,44 i genomsnitt (beräknat på 16 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om 13 svarta sagor om superskurkar: Tentakelmonster, Barrikaden och För nöjes skull.

"Zonen vi ärvde" av skrivarkollektivet Fruktan

Titel: Zonen vi ärvde
Genre: Skräck
Antal sidor: 223
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Fria Ligan
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 november 2017





Baksidetext
Sverige har gått under. Livet är hårt. En värld infekterad av röta breder ut sig framför dig. Du vill inte gå ut i den okända Zonen, men du har inget val. Det är din enda chans. Överlever du i spillrorna?

Överlevarna har gömt sig i bunkrarna, men tvingas ut i det okända när matförråden sinar. Mutanterna roffar åt sig krubb där de kan, medvetna om att det handlar om att äta eller ätas. Maskinvarelsernas kugghjul börjar snurra av egen kraft, de bryter sig loss från sin programmering och tar sina första, gnisslande steg. Men vad händer när alla möts i Zonen?

Zonen vi ärvde är en novellsamling som tar dig till Stockholm efter den stora katastrofen. Här finns de som överlevt, de som muterats och de som skapats av människor. Gör dig redo att möta deprimerade robotsälar i IKEA-kassar, ettriga gnagare, bitska gräsklippare och varelser som vill slita dig i stycken.

Min kommentar
För några år sedan så släppte Fruktan antologin Stockholms undergång, som jag läste och tyckte ganska bra om. Därför blev jag ju omedelbart intresserad när jag såg att de skulle släppa ännu en samling, som jag uppfattade skulle vara något slags fortsättning på den förra. Det är den väl inte i egentlig mening, utan i stället bygger den på ett rollspel; Mutant: År Noll.

Min solklara favorit bland de här novellerna blir Gräsbitare (Fredrik Stennek), den har allt. Plus lite ironi och bekanta företeelser. Här finns nämligen robotgräsklippare och golfare. Även Beskydda dem tills världen tar slut (Erik Odeldahl), Frystorkad (Boel Bermann) och Askstormen (Eira A Ekre) hamnar högt upp. Bland dem är det återigen Boel Bermann som tar äcklighetspriset. De andra två är mer finstämda och sorgliga. Jag blir nyfiken på om Eira A Ekre alltid har regnbågar i sina berättelser eller om jag bara har lyckats hitta två av dem (den i Stockholms undergång innehöll också regnbågar).

I stort sett samtliga noveller är åt det vemodiga hållet, det är sorgset och uppgivet, helt utan hopp. Extra armar, fjäll och andra konstigheter nämns i förbigående. En del av berättelserna är lite underfundiga, som den där Zlatan och Volvo (eller båda ihop) är gudar, en robot som kallades Toppov-Delajn när det begav sig och något som jag tolkar som mordiska kaniner, rubbitar. Jag får inte alls lika tydliga bilder när jag läser Zonen vi ärvde som när jag läste Stockholms undergång. Det förekommer visserligen en del kända landmärken, men oftast lever människor/robotar/mutanter instängda och gömda.

En plats som kallas Arken förekommer i flera av novellerna och jag undrar lite om det är samma plats, men i så fall måste det vara olika tider för det är inte samma typ av... varelser i dem. Hur novellerna hänger ihop är något som jag funderar på också. Och hur lång tid som har gått sedan undergången. Här finns ju x antal mutationer, men samtidigt så sägs det fortfarande leva människor från den "gamla" tiden. Jag förstår ju att detta är något av en bagatell, men för mig blir det ologiskt.

Jag tycker att novellerna här höll lite jämnare nivå än i Stockholms undergång, inte lika många toppar och egentligen inga dalar alls. Förmodligen så skulle jag ha uppskattat historierna ännu mer om jag hade känt till spelet, då kanske allt dessutom hade klarnat lite. För det är många frågor jag har efter den här läsningen.

Boktipset hade inget estimerat betyg och inga betyg var satta.
På Goodreads hade den 4,0 i genomsnitt (beräknat på 1 betyg).
Jag ger den 3,5 (ett genomsnitt räknat på sammanlagt betyg dividerat med antal noveller därefter avrundat till närmaste "halvtal").

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Zonen vi ärvde: Jag hittade faktiskt ingen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Bortom portalen" av Sveriges vassaste fantastikförfattare

Författare: Anita Mederyd / K.G. Johansson / Hans Olsson / Boel Bermann / Marcus Olausson / Lupina Ojala / Linda Hallgren / Love Kölle / Ida Tellestedt / Alexandra Alexandersson / Oskar Källner
Titel: Bortom portalen
Genre: Fantasy | Science Fiction | Skräck
Antal sidor: 222
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Fafner Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Häftad
Källa: Bokhyllan
Utläst: 1 april 2016

Baksidetext
Tondöda zombier, dunkla speglar, dränkta världar och en ondska bortom tid och rum. Fantastikportalen presenterar stolt elva noveller från några av Sveriges vassaste fantastikförfattare.

Min kommentar
Det har förmodligen inte undgått någon att mitt hjärta klappar lite extra för science fiction och skräck, så när jag såg den här antologin visste jag att jag bara måste läsa den. Här får man sitt lystmäte i båda dessa genrer och som en bonus får man även lite fantasy. Och minsann hittar jag lite steampunk också, det allra första jag har läst.

Antologin innehåller elva noveller av lika många författare. Två av novellerna har jag läst tidigare och jag kan tycka att det är lite synd att ta med redan publicerade noveller, men nu är det som det är. De jag läst tidigare är De vita av Boel Bermann, tidigare publicerad i Stockholms undergång, och Marina, tidigare publicerad i Fyra kvinnor fyra flickor, av KG Johansson.

Förutom de två nyss nämnda är mina solklara favoriter:

Emma 2.0 av Anita Mederyd som behandlar faran med nanoteknik och vad som eventuellt skulle kunna hända om den används på människor. Den här novellen är precis min stil, lågmäld, suggestiv och klaustrofobisk. Jag bara älskar den.

Sjung, kära syster av Marcus Olausson kan tyckas vara gammal skåpmat, den påminner om gamla klassiker. Men här finns en twist som gör att den känns alldeles ny och fräsch. Kriget som tagit död på större delen av mänskligheten gjorde också så att musiken blev ett vapen. De som fortfarande kan sjunga har en liten chans att överleva när de anfalls av de tondöva, som är en härlig version av zombies. Största faran är att råka på en hel ensemble. Och twisten alltså, twisten.

En hemlighet i öknen dold av Lupina Ojala är mitt allra första möte med steampunk. I alla fall som jag läser själv. Den utspelar sig 1887 och börjar med att ett föremål från Brittiska museets Egyptensektion blivit stulet. Resan går, med luftskepp, till Egypten där allt får sin förklaring. Jag gillade verkligen denna och det är helt fantastiskt att man kan få med både handling, karaktärsutveckling, samhällskritik och sensmoral på bara tjugo sidor.

Väskan av Ida Tellestedt är en otroligt rå liten historia som jag föll som en fura för. Den är som en blandning av När lammen tystnar och Carrie.

Oskar Källner hör till mina favoritförfattare och hans novell, Jormungand, som finns med här har alla ingredienser som behövs för bra skräck. Tyvärr är det ju detta med tentakelmonster, son inte alls är min grej. Den har ändå sina ljuspunkter, humorn med vilken den här underliga, byråkratiska myndigheten (Avdelningen för upphovsrättsrelaterade Kultur och Litteratur) beskrivs är obetalbar. Kanske är detta förklaringen till alla myndigheters ineffektivitet?

Den här samlingen är lite som en Gott & Blandat-påse, om alla olika blandningar hade funnits i samma påse. Jag vill ha mer!

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 4,0 (beräknat på 2 betyg).
På Goodreads hade den 4,0 i genomsnitt (beräknat på 1 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Bortom portalen: Bokhuset, Carola Strömstedt och Midnatts ord.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Maskinblod 3" en science fictionantologi

Genre: Science fiction
Antal sidor: 332
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Affront
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Rec ex
Utläst: 6 februari 2015






Baksidetext
Maskinblod 3 innehåller nya noveller av några av Sveriges mest spännande science fiction- och fantastikförfattare. Dessutom ingår en kortroman av Caroline L Jensen, samt en äldre svensk sf-historia.

Min kommentar
Mitt hjärta har alltid klappat lite extra för science fiction. Och då menar jag bra sådan. De senaste decennierna har jag haft väldigt svårt för att hitta riktigt bra sci-fi, men gett upp har jag inte. Därför var det med lite skräckblandad förtjusning som jag tackade ja till ett recensionsexemplar av Maskinblod 3.

Antologin innehåller 17 noveller av vilka alla utom en är nyskriven. Första novellen, ... och Kyria tystnade som här tydligen kallas kortroman, är skriven av en författare jag läst flera skräcknoveller av; Caroline L. Jensen. Den är en blandning av sci-fi och skräck och trots att den inte fick full pott (men nästan) så tänkte jag, medan jag läste, att om alla noveller är så här bra så håller jag i en guldklimp.

Inte mindre än två noveller fick en solklar femma, Paddan som sjöng av Erik Odeldahl och Pancasila av Oskar Källner. Den förra handlar om vad som kan hända om man tonsätter noter man hittar i en gammal tavla som illustrerar djävlar och annat otäckt. Den är spännande, mystisk, skräckinjagande, ja, helt enkelt perfekt. Den senare är en historia om människor som koloniserar en annan planet och utgår från att allt är som hemma på gamla Tellus. Jag gillar verkligen tonen i den, och temat. Människor som går fram som bulldozers är alltid intressant och skrämmande att läsa om.

En annan favorit är Vid brunnen av KG Johansson, som är en läskig sak om två människor som befinner sig på samma plats, rent fysiskt, men ändå är de inte på samma ställe. Den är fantastiskt mystisk och nästan lite konstig. På ett bra sätt då. Jag vill veta mer!

En novell som jag blev överraskad över att jag tyckte så bra om som jag gjorde är Arca Ferrum av Markus Sköld. Den handlar om zombies, eller "smittade" som de kallas här. Redan från början förstod jag hur det skulle sluta och ändå tyckte jag den var väldigt spännande.

Även Bortom inomhus av Sofie Berthet överraskade mig på ett bra sätt och handlar om en värld som är så förstörd av föroreningar att alla människor lever inomhus. Där finns personal som sätter samman dofter som gör att man tror att man är utomhus. Den fick mig att fundera och jag antar att slutet egentligen är en tvist.

Jag har vissa funderingar på att läsa även Maskinblod 1 och 2 också nu, när jag kommit till slutsatsen att det faktiskt finns bra science fiction även i nutid. Låt dig inte luras av det låga betyget. Eftersom det är ett genomsnitt så hade det varit betydligt högre om inte några noveller hade dragit ner det med en etta och två tvåor. Den här antologin är riktigt bra.

Boktipset hade inget estimerat betyg eftersom inga betyg var satta.
På Goodreads hade den 3,88 i genomsnitt (beräknat på 8 betyg).
Jag ger den 3,5 (ett genomsnitt räknat på sammanlagt betyg dividerat med antal noveller därefter avrundat till närmaste "halvtal").

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Maskinblod 3: Bokhuset, Fantastisk fiktion och Midnatts tankar.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Stockholms undergång" av skrivarkollektivet Fruktan

Genre: Skräck
Antal sidor: 252
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Undrentide
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Flexpärm
Källa: Rec ex
Utläst: 29 oktober 2014






Baksidetext
Slutet är här. Gör dig redo.

Sömngångare demolerar Stockholm. Pesten bryter ut, monster samlar lik och skadedjur utrotas. Ett väderfenomen drabbar staden, demoner kommer till Kungens Kurva och en komet närmar sig Sergels Torg. Människor förfryser inifrån och Hötorgsskraporna faller som dominobrickor.

"Stockholms Undergång" är en samling skräcknoveller om hur staden möter sitt slut i nutid, dåtid och framtid. De tolv fristående berättelserna tar plats i ett Stockholm som är obehagligt välbekant. I ett Stockholm där vardagen raseras. I ett Stockholm där vad som helst kan hända.

Min kommentar
I juli damp det ner ett väldigt spännande mejl, som uppmanade mig att samla ihop olika förnödenheter inför den väntande undergången. Och ett ex av antologin Stockholms undergång vore det bra om man tog med sig också. Detta måste nog vara det bästa PR-mejl jag fått och naturligtvis föll jag som en fura. Speciellt när jag såg att Boel Bermann stod för två av novellerna.

Novellen Lönelördag (Erik Odeldahl) är en av de som inte riktigt passade mig. Den var otäck och skrämmande, men zombies... nej, jag tycker inte de är så läskiga. Öde land (Christian Enberg) och Stockholmsmodellen (Patrick Ogenstad) är ytterligare två som inte skrämde mig speciellt mycket, de handlade om zombies respektive vampyrer. Jag är övertygad om att om man gillar de här varelserna så gillar man även novellerna.

Min absoluta favorit är De vita (Boel Bermann), den var inte skräck om man med det menar läskigheter i form av blod som skvätter, monster eller andra vedertagna skrämselfaktorer. Den var otäck på ett mycket värre och närmre sätt. Sorglig, hopplös och ryslig. Den gick rätt in under huden. Även hennes andra novell, Råttorna, var en solklar favorit. Den hade en annorlunda och oväntad tvist och jag funderade länge på den. Jag gillar verkligen Boels sätt att skriva, det är så lågmält och utan stora gester, men det är så krypande skrämmande. Jag längtar efter hennes nästa bok, vad det än blir.

Andra favoriter var Allt vi byggt upp ska vi riva ner (Andreas Rosell), som i början är lite rörig, men sedan blir väldigt spännande och suggestiv och Regnbågen (Eira A. Ekre) som rätt igenom förmedlar en otäck känsla när något vackert plötsligt blir farligt.

Som vanligt, vill jag nog påstå, när det gäller olika samlingar av noveller så är de av skiftande kvalitet, men lägstanivån är förvånande hög. Eller egentligen är det kanske inte kvaliteten som är skiftande, utan skrämselnivån. Vissa saker skrämmer mig inte alls, medan andra får mig att rysa. De här novellerna passar bäst att läsa en i taget, för efter man läst några så är de ganska lika. Alla apokalypser har ju en del gemensamt... Jag läste i stort sett bara en åt gången, när jag var mellan böcker, och det tog mig en och halv månad att läsa allihop. Det kan jag nog rekommendera.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,0 (beräknat på 9 betyg).
På Goodreads hade den 3,75 i genomsnitt (beräknat på 24 betyg).
Jag ger den 3,0 (ett genomsnitt räknat på sammanlagt betyg dividerat med antal noveller därefter avrundat till närmaste "halvtal").

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Stockholms undergång: Lingonhjärta, Sagan om sagorna och C.R.M. Nilsson.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Den nya människan" av Boel Bermann

Genre: Science fiction
Antal sidor: 205
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Kalla kulor
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Danskt band
Källa: Rec ex
Utläst: 11 augusti 2013





Första meningen: Jag sitter på Konditori Ritorno och väntar på en kompis.

Baksidetext
Året är 2014 och inga barn föds längre. Världen är i chock, lamslagen över vad som sker. Efter några år börjar kvinnorna plötsligt bli gravida igen, men de nya barnen är inte som barn brukade vara. De leker inte, de iakttar i stilla tysthet.

Mot sin vilja blir Rakel involverad när hon råkar döda ett barn. Hon är en av de första som inser att den nya människan är ett hot mot mänsklighetens hela existens.

Fler och fler nya barn föds och de har en snabbare utvecklingstakt än vanliga människor. En brutal incident på Rakels arbetsplats ställer hennes tillvaro på ända. Rakel flyr, bort från ångest och sviken kärlek. Men i jakten på tröst i tillfälliga förbindelser och berusning händer det som verkligen inte får hända ...

Min kommentar
För tre månader sedan fick jag ett mejl från förlaget Kalla Kulor där höstens böcker presenterades. Jag blev bara lockad av en enda bok och det var denna. Den beskrevs som en dystopisk sci-fi-saga och vad kan vara mer lockande än det? Efter ett par långa månader så kom den till slut och jag kastade mig över den och bara slukade.

Min allra första reaktion var att historien började 2014, alltså redan nästa år. För egen del tror jag att skrämselfaktorn hade ökat om man förlagt handlingen några år in i framtiden, nästa år är alldeles för nära för att jag ska tro på det. Men faktum är att jag efter några sidor till helt har glömt "när" och bara bryr mig om "vad". Och eventuellt "varför".

Berättaren är "jag", som är Rakel, men här finns tidningsnotiser och intervjuer med forskare som på ett kort och förtjänstfullt sätt driver historien framåt. Här finns allt som ska finnas i en dystopi; det är mörkt, skitigt, dystert, hopplöst och människan står maktlös. Språket passar mig perfekt, det är kort och rakt utan utsmyckningar, det finns inga onödiga ord eller beskrivningar. Ändå har jag inga som helst problem med att känna allt som Rakel känner, inklusive hettan i Indien. Jag tycker om när jag får tänka och känna själv och inte bli skriven på näsan vad jag ska tycka.

Förutom att vara skrämmande så väcks en hel del tankar när jag läser. Vad är egentligen mänsklighet? Och medmänsklighet? Kan man känna medmänsklighet med någon som, förutom att se ut som en människa, inte har några andra mänskliga drag? Vet samhället alltid bäst eller kan jag själv avgöra vad som är bäst för mig? Några svar får jag naturligtvis inte, men jag hoppas att jag hade gjort som Rakel.

Låt dig inte luras av det tunna formatet, för den är fullspäckad och jag tycker det är fantastiskt att en bok med så få sidor kan innehålla så mycket. Bra böcker behöver inte vara tjocka.

På ett plan skulle jag vilja veta vad som händer sedan, efter att boken är slut, på ett annat vill jag det inte. Det enda jag med säkerhet vet är att jag vill att Boel Bermann fortsätter att skriva.

Boktipset hade inget estimerat betyg eftersom det är första recensionsdag i dag. Jag ger den 4.0.

Tack Kalla kulor för recensionsexemplaret!

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.