Nyss - Nu - Nästa v23

Ett meme som väldigt ofta förekommer på Instagram är Last - Now - Next. Nu inför jag det på min blogg, under namnet Nyss - Nu - Nästa. Varannan torsdag kommer jag att lägga upp det här inlägget, som då varvas med Hett i hyllan övriga veckor.

Nyss: Galen i dig av Mhairi McFarlane som var precis det jag ville ha och förväntade mig. Jag har ju länge tänkt att jag ska läsa något mer av henne, efter att jag blev så förtjust i You had me at hello och nu har det alltså hänt. Det kommer att bli fler.

Nu: Den enda segern av Jan Guillou, som är åttonde delen i serien om Carl Hamilton. Här är han mer ordrik än någonsin. Boken är på drygt 600 sidor.

Nästa: Fördelarna med en kollaps av Jonathan Tropper kan passa bra efter en Jan Guillou-bok, tänker jag. Troppers böcker brukar vara lättsamma och roliga, men ändå med ett visst allvar.

Bok: Vinden genom nyckelhålet av Stephen King

Författare: Stephen King
Titel: Vinden genom nyckelhålet
Genre: Fantasy
Antal sidor: 258
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The wind through the keyhole
Översättare: John-Henri Holmberg
Serie: Det mörka tornet 4,5
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Storpocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 april 2026




Första meningen: Det gröna palatset hade när allt kom omkring inte varit Oz, men väl blivit ett mausoleum åt den obehagliga karl som Rolands ka-tet hade lärt känna som Ticktackmannen.

Baksidetext
Under en storm söker Roland och hans följeslagare skydd i en öde by. Medan en iskall vind drar genom världen berättar Roland om ett av sina första uppdrag som revolverman – en berättelse i berättelsen, och en som i sin tur innehåller en saga.

Min kommentar
När jag, mer eller mindre, hade slukat de sju böckerna i serien Det mörka tornet, nästan 4000 sidor på knappa två månader, så drabbades jag av svår separationsångest. Därför blev jag så glad när jag året efter hörde att det skulle komma en del till, en som skulle in mittemellan, som del 4,5. Jag väntade och väntade, men det dröjde fem år innan boken översattes. Sedan tog det mig ytterligare nio och ett halvt år att läsa Vinden genom nyckelhålet.

Det är så mysigt att få hänga lite med Roland och hans ka-tet igen. Eller ja, mysigt kanske inte är riktigt rätt ord, det sker ju hemska saker. Men det är faktiskt lite som att komma hem efter att man har varit borta i många, många år. Jag har saknat den här världen riktigt mycket.

Upplägget här är annorlunda, minst sagt. Det är en berättelse i en berättelse i en berättelse. Underligt nog så blir det inte ett dugg rörigt, kanske främst för att historierna är väldigt separerade. Själva ramen är i samma tidslinje som resten av Det mörka tornet. Den andra berättelsen är när Roland, under en storm, berättar om ett av sina första uppdrag och den tredje är en saga som den unge Roland berättar i den andra historien.

Sagan är den stora delen av den här boken och det är också den som lever kvar efter att jag har läst färdigt. Man kan luras att tro att sagan inte har ett dugg med Det mörka tornet eller Roland att göra. Men det har den. Först och främst för att Ståndaktige Tim (som karaktären i sagan heter) lika gärna hade kunnat heta Roland. Förutom olikheterna i deras respektive uppväxt så är de nästan exakt likadana. Vi möter också en karaktär som vi nog kan dra slutsatsen är självaste Randall Flagg. Så även i sagans värld sipprar han in.

Mitt enda problem är att jag knappt minns vad berättelse nummer två, den om Ömsaren, handlar om när jag kommer tillbaka till den efter sagan. Det blev lite som att vakna ur en väldigt lång dröm och försöka minnas vad man gjorde innan man somnade. Det kan förstås ligga på mig, jag har svårt att skifta fokus när jag är mitt i något.

Man skulle kunna kalla det här en mix av fantasy, western och skräck och det låter nog som en underlig kombination, men den funkar. Precis som vanligt så kan man hitta många referenser till alla möjliga verk, både egna och andras. Antagligen missar jag några också. Det enda negativa jag skulle kunna säga om den här boken är att det faktiskt blir för lite häng med Roland och hans ka-tet. Sagan tar upp hälften av boken och berättelsen om Rolands första uppdrag tar en tredjedel. Men jag kan inte tänka mig den här boken på något annat sätt.

Stephen King är ju en riktig citatmaskin, enligt mig, och här hittar jag ett som jag alldeles säkert kommer att börja använda. Jag har alltid levt efter “själv är bäste dräng”, men efter Vinden genom nyckelhålet får det kanske bli: "Be om regn så mycket du vill, men gräv dig en brunn medan du gör det.". Samma sak, men med plats för hopp, tro och önskningar.

Vinden genom nyckelhålet har egentligen ingen betydelse för eposet Det mörka tornet, men är ett måste för alla som gillar de böckerna. Som jag. Den ger Roland en fylligare bakgrund och en hel del klarnar. Kan man nog säga. Tyvärr så betyder väl detta att historien är slut nu. Om man inte, som med allt i ka, till slut återvänder till början.

På Goodreads hade den 4,13 i genomsnitt (beräknat på 95 078 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Vinden genom nyckelhålet: Håkans hylla och Följeslagarna

Tisdagstrion: Ungdomsböcker

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Ungdomsböcker

Man kan kanske tycka att jag inte alls är rätt målgrupp för det här temat och det stämmer. Om man bara tänker på ålder. Det händer att jag läser ungdomsböcker och oftast är de faktiskt riktigt bra. Det ägnas vanligtvis mindre tid och text vid sådant som jag inte uppskattar i böcker och det är ju bra. Det var dock lite svårt att bara plocka ut tre.

1. April, April av Mattias Edvardsson handlar om Hugo, som inte mår så bra. Han hamnar på ett behandlingshem och där träffar han, bland annat, April. Visst finns det saker som är värda att leva för.

2. När hundarna kommer av Jessica Schiefauer har nog varit med i olika teman ett flertal gånger, men det är den värd. Den handlar om Isak, hans stora kärlek Ester och hans lillebror Anton. En berättelse om Esters och Isaks stora kärlek. Och det är berättelsen om när Anton tog en annan människas liv.

3. Felet med Eden av E.P. Uggla är första delen i en dystopi om världen efter en dödlig pandemi. Eden är en förfärlig plats, som tyvärr inte är så långt ifrån vår verklighet. Där ju empati och solidaritet numer är en bristvara. Men i Eden är empati förbjuden. Precis som kärlek.

TV-serie: Parenthood #3 (2011)

Titel: Parenthood
Originaltitel: Parenthood
Säsong: 3
Genre: Drama
Skapad av: Jason Katims
TV-bolag: NBC
Skådespelare: Lauren Graham, Peter Krause, Dax Shepard, Erika Christensen, Monica Potter
Premiär: 2011-09-13
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 18
Avsnittslängd: ca 43 min
Såg den på Netflix 3 maj - 24 maj 2026




Handling
I tredje säsongen av Parenthood ställs Braverman-familjen inför nya förändringar och svåra beslut. Relationer utvecklas, karriärer tar oväntade vändningar och flera familjemedlemmar försöker hitta balansen mellan ansvar, kärlek och egna drömmar. Samtidigt fortsätter vardagen att bjuda på både konflikter, humor och stark gemenskap när familjen håller ihop genom livets med- och motgångar.

Min kommentar
Ungefär samtidigt som jag hade sett klart på andra säsongen av Parenthood så kom den med på Netflix sista-chansen-lista. Alltså att de skulle ta bort den ur utbudet. Jag insåg att jag inte skulle hinna se de ytterligare fyra säsonger som finns på den korta tid som var kvar, så jag gav upp den och tänkte att den får bli ännu en som jag inte får veta hur det slutar. Av någon okänd anledning så finns den fortfarande kvar och det är jag glad för.

Den här säsongen tycker jag att alla de olika karaktärernas egenskaper förstärks och blir ännu tydligare. Och jag upphör aldrig att fascineras av hur effektfullt det är när alla pratar samtidigt, gärna om helt olika saker. De hade helt klart drivit mig till vansinne på rekordtid.

Redan i första avsnittet så blir jag skogstokig på Adam och Kristina. De har en helt sanslös mossig syn på det mesta. De vill lägga sig i och kontroller allt och alla. Precis som pappa Zeek. Gränser existerar inte. Eller jo, men i så fall bara för att de ska kunna kliva över dem. Mestadels när det handlar om dem så tänker jag "men bara sluta nu". Jag gillar dem mindre och mindre. Deras raka motsats är Julia och Joel. De känns som genuint bra människor. Visst gör de fel ibland, men de menar alltid väl. De bidrar med de mest berörande scenerna och jag gillar dem mer och mer.

Sarah orkar jag knappt heller med. Jag förstår inte vad hon höll på med där ett tag. Hon måste ju ha förstått att det skulle tolkas fel. Även hon menar dock väl och jag tror att hon lider av det där jag-vill-att-alla-ska-älska-mig-syndromet. Eventuellt så har hon blivit lite bättre och kanske börjat släppa på de stenhårda tyglas om hon har hållit sina "barn" i. Hon ger mig mest tankar av typen "bestäm dig nu!". Crosby ... ja, han är en odåga och han har lite svårt med impulskontrollen, men jag gillar honom och vill att det ska gå väl. Han får i alla fall mest hejarop.

Parenthood är rörig (ibland hysterisk), rolig och känslosam och jag känner inget annat än villkorslös kärlek för den. Familjen Braverman är så knäpp, men så underhållande att titta på. Att fyra syskon kan vara så olika. Det här är så bra.



På Trakt.tv har serien 4,0 i genomsnitt (beräknat på 1,4k betyg).
På IMDb har serien 7,3 i genomsnitt (beräknat på 25k betyg).
Jag ger säsongen 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Mickey 17 (2025)

Titel: Mickey 17
Originaltitel: Mickey 17
Genre: Science fiction
Regissör: Bong Joon Ho
Manus: Bong Joon Ho, Edward Ashton (bok)
Skådespelare: Robert Pattinson, Naomi Ackie, Mark Ruffalo, Toni Collette, Steven Yeun
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA, Storbritannien
Längd: 137 min
Serie: -
Såg den på HBO 24 april 2026





Handling
Den osannolike hjälten Mickey Barnes hamnar i den extraordinära situationen att arbeta för en arbetsgivare som kräver det ultimata engagemanget för jobbet: att dö för att leva.

Min kommentar
Det var dags att välja en ny film och vi kände båda två att en riktig action hade varit kul. Någon sådan hittade jag inte. I stället hittade jag Mickey 17, en film som tydligen klassas som många genrer, bland annat science fiction och komedi. Det kan ju vara en bra kombination.

Något jag inte visste är att filmen är baserad på en bok, från 2022, men då heter den Mickey7. Det kanske hade räckt med sju ... Det är nästan så att jag är sugen på att läsa den, bara för att få veta om den är lika mycket åt buskishållet som filmen har blivit.

Allt börjar ganska okej, sedan blir den som de flesta filmer nuförtiden (eventuellt så är detta en överdrift, men just nu känns det så). Det blir överdrivet, tramsigt och inte ett dugg roligt. Särskilt spännande är det inte heller. Det är väldigt synd, för egentligen så har den potential, men jag gillar inte buskis.

Det enda som faktiskt höjer filmen något är Marshalls likhet med en viss president. Jag kan ju inte låta bli att undra om det är meningen. Med tanke på att boken som den baseras på kom 2022 så tror jag faktiskt att författaren hade honom i åtanke.

En hel del kända skådespelare är med, av någon anledning. Tyvärr så spelar absolut alla över å det grövsta. Vilket förmodligen är meningen, men det blir inte bättre för det.

Jag har börjat förstå nu att det som jag tycker är roligt och spännande inte passar de som är unga nu. Och tvärtom. Allt måste numer vara övertydligt och man kan inte skämta om speciellt mycket. Inget lämnas åt fantasin och budskapet (något alla filmer tydligen måste ha) fullständigt trycks ner i halsen på en. Ironi är i stort sett otänkbart, någon kan ju få för sig att man menar allvar och bli stött. Något av det värsta som kan hända enligt många, tror jag. Inga roliga skämt finns kvar.

Mickey 17 är en ganska plump och meningslös film. Om man ska göra satir så tycker jag att det krävs fingertoppskänsla, något som den här filmen helt saknar. Den är en typisk trea, en axelryckning.


På Letterboxd hade den 3,6 i genomsnitt (beräknat på 2 151 857 betyg).
På IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 244k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig