Bok: Övergivna platser

Författare: Johannes Pinter / Anna-Karin Tellgren / Markus Sköld / Marie Metso / Mårten Dahlrot / Kristian Schultz / Lova Lovén / Åke Qvarfort / Joni Huttonen / Jonatan Olofsgård / Tomas Persson / Eira A. Ekre / K.G. Johansson
Titel: (13 svarta sagor) Övergivna platser
Genre: Skräck
Antal sidor: 287
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Swedish Zombie
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: Häftad
Källa: Bokhyllan
Utläst: 31 december 2022

Baksidetext
De övergivna platserna, de bortglömda eller kanske förbjudna – vilka mysterier döljer de? Vilka hemligheter ruvar de på? Vad sker på de platser där ingen levande människa satt sin fot på lång tid? Vad kan man hitta där? Vad eller vilka lever där i civilisationens allra mörkaste skuggsidor? Tretton skräckförfattare gör i den här antologin sitt allra bästa för att besvara de frågorna.

Min kommentar
Kanske är det en gnutta märkligt, men jag vill verkligen börja ett nytt år som ett blankt blad. Jag vill inte ha några "rester" kvar. När det nya året närmade sig hade jag fortfarande mer än hälften av novellerna i Övergivna platser olästa, men det var ändå gott om tid för att hinna läsa dem utan att stressa.

Det här med övergivna och folktomma platser är ganska läskigt utan att det skruvas till, tycker jag. Bland det mest otäcka jag visste upp till tonåren var en skolbyggnad utan människor. Det gav mig rysningar. Samtliga tretton noveller i den här antologin handlar om verkliga platser, vilket så klart gör allt lite läskigare. Efter varje novell finns det dessutom en faktaruta som berättar mer om platsen. Var den ligger och varför den är övergiven, till exempel.

Efter att ha läst de tre första novellerna så tänkte jag att det här kunde bli något i hästväg. De tre fick alla en fyra i betyg. Tyvärr så höll det inte i sig hela vägen, några noveller där i mitten förstod jag nog inte alls. Mot slutet blev det fler noveller som passade mig bättre.

Som vanligt så skriver jag bara om de noveller som blev något av favoriter. Den första av dem är den första i antologin, faktiskt, Ingenting bortom horisonten av Johannes Pinter. Den är väldigt fantasieggande och lite åt the devil you know-hållet. Evigresa av Anna-Karin Tellgren är den andra favoriten. För mig är den en äkta skräckhistoria. Tvisten är ganska uppenbar, men det gör inget alls. Denna skulle vara perfekt som film. Curro av Markus Sköld är en annan favorit. Den är läskig och precis så där mellan raderna, som jag vill ha det.

Favoriten blir nog ändå Kalyazins ängel av Eira A Ekre. Den kryssar i nästan varenda checkbox, till och med den om att bli överraskad. Det blir jag. Mycket. Det är en alldeles underbar tvist här. Jag började ana oråd när saker upprepade sig, men det där såg jag inte komma. Samtidigt så är den vacker, på något besynnerligt sätt.

Novellerna i Övergivna platser utspelar sig i olika länder, från Sverige till Australien, på platser som jag (med undantag för ett enda ställe) aldrig har hört talas om. Jag minns inga tentakelmonster, men annars så finns nog allt här. Från vackert till splatter. Om det behövs fler övergivna platser till ytterligare en antologi så kan jag tipsa om Dragon Gate, som ligger utmed E4:an, norr om Tierp. Ett märkligt ställe med potential för en bra historia.

På Goodreads hade den 3,90 i genomsnitt (beräknat på 10 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Övergivna platser: Jag kan inte hitta någon.

Bok: 13 svarta sagor om superskurkar

Författare: Anna Jakobsson Lund / Jens Daniel Burman / Lupina Ojala / Oskar Källner / Boel Bermann / Daniel A Lagergren / Markus Sköld / Camilla Linde / Love Kölle / Finn Cederberg / Patrik Centerwall / Lova Lovén / Marcus Olausson
Titel: 13 svarta sagor om superskurkar
Genre: Science fiction
Antal sidor: 266
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Swedish Zombie
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 juli 2022

Baksidetext
Superskurkarna har det inte lätt. Bespottade och missförstådda kämpar de för rätten att existera. I tretton noveller möter du onda genier, tonårsrebeller, kärlekskranka bråkmakare och utomjordiska värstingar. Med gott humör och helig ilska ställer de till kalabalik och förödelse. Men berättelserna väcker också frågor. Vem är egentligen god och vem är ond? Hjälte eller skurk?

Min kommentar
Det har blivit en del novelläsande den senaste tiden och de tretton novellerna i 13 svarta sagor om superskurkar lästes på lite drygt en månad. Detta är den fjärde antologin under temat svarta sagor, vilket betyder att jag nu har läst alla de fem gamla och bara har de två som släpptes i början av året kvar.

Samtliga noveller här hamnar mellan 2,5 och fyra i betyg. En del av novellerna vet jag att jag inte förstår, en del verkar sakna både början och slut. Allt är precis som vanligt, med andra ord. Jag förväntar mig inte att gilla alla noveller i en antologi, speciellt inte när det handlar om tretton olika författare. Enkelt sagt så kan man nog säga att här finns något för alla. Här finns till och med plats för lite tentakelmonster. Det är ju lite det som är charmen.

När jag läste antologin om superhjältar så hade jag problem med att en del nog knappt kunde betraktas som hjältar. Här blir det nästan tvärtom. Hjälte eller skurk, det beror kanske på vem som tittar. Skillnaden är ibland hårfin. Det blir en del moraliska funderingar. Dock inte hos mig, utan hos skurkarna. Alla superhjältar/-skurkar verkar i alla fall vara ensamma, olyckliga och missförstådda.

Det blev, så klart, några favoriter och de är de enda jag nämner speciellt. Hajar attackerar alltid i motljus av Jens Daniel Burman är en av dem. Jag tyckte den var rörig och osammanhängande i början, men när jag väl kom underfund med vad den egentligen gick ut på så vände allt. Casus belli av Oskar Källner är en sorts spin-off på Memento mori och handlar om Järnsyrsan och hur man ofta blir exakt det som man är motståndare till. Stormen av Boel Bermann är en annan favorit och den som jag nog tycker är mest genomarbetad. Och faktiskt den som ligger mest nära verkligheten. Det gör den extra läskig. Inga jävla hjältar av Daniel A Lagergren fick mig fast direkt från start. Ännu en historia om att man ofta blir det man avskyr. Tömd av Camilla Linde har en tydlig början, en rejäl mitt och ett riktigt slut. Till och med en gnutta sensmoral. Minsann.

Jag tror att det kan vara så att en skurk kräver mer bakgrundsarbete än en hjälte. Jag vet att för min del så behövs drivkraft, motiv och liknande, annars blir jag inte engagerad. Även om skurken gör fel så vill jag kunna förstå varför den gör som den gör. Ibland upplever jag det som att jag får för lite kött på benen, men de noveller jag gillar mest verkar ha kryssat i alla rutor jag behöver.

13 svarta sagor om superskurkar har många olika typer av skurkar, en del gillar jag mer än andra. Förmodligen är det så att jag inte är rätt målgrupp. Superhjältar/-skurkar är inte riktigt min grej och har nog egentligen aldrig varit. Personligen så föredrar jag vanliga människor i ovanliga situationer.

På Goodreads hade den 3,44 i genomsnitt (beräknat på 16 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om 13 svarta sagor om superskurkar: Tentakelmonster, Barrikaden och För nöjes skull.

"13 svarta sagor om superhjältar"

Författare: Anna Jakobsson Lund / Johannes Pinter / Lupina Ojala / Oskar Källner / Johan Ring / Claes-Magnus Bernson / Markus Sköld / Anna E. Wahlgren / Love Kölle / Finn Cederberg / Patrik Centerwall / Lova Lovén / Christian Johansson
Titel: 13 svarta sagor om superhjältar
Genre: Science fiction
Antal sidor: 255
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Swedish Zombie
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 december 2021

Baksidetext
Superhjältar. De finns överallt. Från Stockholm till Vindeln. Under steampunkigt 1800-tal och i framtiden. De håller Sverige fritt från superskurkar och faror. Deras kamp är inte enkel, och de är inte alltid så starka som omvärlden önskar. De slåss också mot inre demoner, migrän och IBS.

I den här antologin ger tretton av Sveriges mest spännande författare sin bild av en svensk superhjälte, som är både mänskligare och mer komplex än vi är vana vid.

Min kommentar
Jag brukar ju läsa noveller mellan böcker, som en smakrensare. Lite som ingefära mellan olika sushibitar. Så blev det även när det gäller 13 svarta sagor om superhjältar. Det funkar alldeles ypperligt och speciellt när man, som jag, inte är helt såld på superhjältar är det lätt att man överdoserar. En novell då och då är nog bra både för mig och för novellerna.

Alla novellerna i den här antologin ligger mellan en tvåa och en fyra i betyg. Jag skulle inte kalla någon för dålig, utan ett sämre betyg betyder bara att den har passat mig mindre bra. Någon av novellerna förstod jag nog inte alls.

Under läsningen började jag fundera på om jag möjligtvis har missuppfattat superhjälte. För mig är en hjälte något bra och kan, per definition, inte vara en bov. Ingen av dem är i alla fall den vanliga glamorösa typen av superhjälte. Alla har de vanliga vardagliga problem. En del av novellerna liknar varandra, vilket inte alls är speciellt konstigt. Ämnet är ju ganska så smalt. Men rent generellt så är det tretton olika tolkningar av vad en superhjälte är.

Läsningen börjar väldigt bra, med två favoriter. Den första är Mantlarna av Anna Jakobsson Lund och jag känner igen hennes sätt att skriva. Berättandet känns så enkelt. Inget förklaras. Det behöver inte förklaras. Allt blir så tydligt i hur karaktärerna agerar. Allt liksom bara är. Slutet var oväntat och inte det jag ville ha, men jag gillar att överraskas. Den andra är Bräckan av Johannes Pinter, om den (o)frivillige hjälten. Den ackompanjeras av ljudeffekter (bara i text dock). Det hör ju verkligen hemma i en berättelse om superhjältar. Det gör även den lilla dosen torr humor.

Antologin avslutas också på topp, med ytterligare två favoriter. Den sista exorcisten av Lova Lovén är en komplett historia. Den har början, mitten och slut. Ett riktigt bra slut, för övrigt. Den är kanske inte direkt läskig, med mina mått, men den är helt klart spännande. Strega av Christian Johansson är den allra sista novellen och den är så där härligt oviss. Är detta en superhjälte eller är det ett offer? Jag vet vad jag tror i alla fall.

I 13 svarta sagor om superhjältar finns det något för alla och det är riktigt kul med superhjältar i Sverige.

På Goodreads hade den 3,49 i genomsnitt (beräknat på 35 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om 13 svarta sagor om superhjältar: Tentakelmonster, I bokhyllan och Barrikaden.

"Zonen vi ärvde" av skrivarkollektivet Fruktan

Titel: Zonen vi ärvde
Genre: Skräck
Antal sidor: 223
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Fria Ligan
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 november 2017





Baksidetext
Sverige har gått under. Livet är hårt. En värld infekterad av röta breder ut sig framför dig. Du vill inte gå ut i den okända Zonen, men du har inget val. Det är din enda chans. Överlever du i spillrorna?

Överlevarna har gömt sig i bunkrarna, men tvingas ut i det okända när matförråden sinar. Mutanterna roffar åt sig krubb där de kan, medvetna om att det handlar om att äta eller ätas. Maskinvarelsernas kugghjul börjar snurra av egen kraft, de bryter sig loss från sin programmering och tar sina första, gnisslande steg. Men vad händer när alla möts i Zonen?

Zonen vi ärvde är en novellsamling som tar dig till Stockholm efter den stora katastrofen. Här finns de som överlevt, de som muterats och de som skapats av människor. Gör dig redo att möta deprimerade robotsälar i IKEA-kassar, ettriga gnagare, bitska gräsklippare och varelser som vill slita dig i stycken.

Min kommentar
För några år sedan så släppte Fruktan antologin Stockholms undergång, som jag läste och tyckte ganska bra om. Därför blev jag ju omedelbart intresserad när jag såg att de skulle släppa ännu en samling, som jag uppfattade skulle vara något slags fortsättning på den förra. Det är den väl inte i egentlig mening, utan i stället bygger den på ett rollspel; Mutant: År Noll.

Min solklara favorit bland de här novellerna blir Gräsbitare (Fredrik Stennek), den har allt. Plus lite ironi och bekanta företeelser. Här finns nämligen robotgräsklippare och golfare. Även Beskydda dem tills världen tar slut (Erik Odeldahl), Frystorkad (Boel Bermann) och Askstormen (Eira A Ekre) hamnar högt upp. Bland dem är det återigen Boel Bermann som tar äcklighetspriset. De andra två är mer finstämda och sorgliga. Jag blir nyfiken på om Eira A Ekre alltid har regnbågar i sina berättelser eller om jag bara har lyckats hitta två av dem (den i Stockholms undergång innehöll också regnbågar).

I stort sett samtliga noveller är åt det vemodiga hållet, det är sorgset och uppgivet, helt utan hopp. Extra armar, fjäll och andra konstigheter nämns i förbigående. En del av berättelserna är lite underfundiga, som den där Zlatan och Volvo (eller båda ihop) är gudar, en robot som kallades Toppov-Delajn när det begav sig och något som jag tolkar som mordiska kaniner, rubbitar. Jag får inte alls lika tydliga bilder när jag läser Zonen vi ärvde som när jag läste Stockholms undergång. Det förekommer visserligen en del kända landmärken, men oftast lever människor/robotar/mutanter instängda och gömda.

En plats som kallas Arken förekommer i flera av novellerna och jag undrar lite om det är samma plats, men i så fall måste det vara olika tider för det är inte samma typ av... varelser i dem. Hur novellerna hänger ihop är något som jag funderar på också. Och hur lång tid som har gått sedan undergången. Här finns ju x antal mutationer, men samtidigt så sägs det fortfarande leva människor från den "gamla" tiden. Jag förstår ju att detta är något av en bagatell, men för mig blir det ologiskt.

Jag tycker att novellerna här höll lite jämnare nivå än i Stockholms undergång, inte lika många toppar och egentligen inga dalar alls. Förmodligen så skulle jag ha uppskattat historierna ännu mer om jag hade känt till spelet, då kanske allt dessutom hade klarnat lite. För det är många frågor jag har efter den här läsningen.

Boktipset hade inget estimerat betyg och inga betyg var satta.
På Goodreads hade den 4,0 i genomsnitt (beräknat på 1 betyg).
Jag ger den 3,5 (ett genomsnitt räknat på sammanlagt betyg dividerat med antal noveller därefter avrundat till närmaste "halvtal").

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Zonen vi ärvde: Jag hittade faktiskt ingen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Kalldrag" av Markus Sköld

Författare: Markus Sköld
Titel: Kalldrag
Genre: Skräck
Antal sidor: 317
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Hoi Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 oktober 2016




Första meningen: Therese ställde ner flyttlådan, torkade svett ur pannan med skjortärmen och vände sig om.

Baksidetext
För drygt sextio år sedan sprängde gruvarbetaren Pär Klang sig in i en grotta under Lyktberget. En kraft som ingen kunnat föreställa sig släpptes lös med fasansfulla följder.

Bara en bit från det nedlagda gruvhålet vid foten av berget flyttar Therese och John in i direktörsvillan med sin lilla dotter. John har fått chansen att bli VD för bruksorten Gränshammars stålindustri och Therese, som tröttnat på sitt jobb som ekonom, ser en möjlighet att byta riktning i livet.

Men medan Therese blir alltmer ensam och vilsen i sin relation till John och i sitt försök att hitta sig själv, börjar märkliga saker hända i huset. Samtidigt dras Therese till mystiken kring gruvan och det blir alltmer tydligt för henne att hon måste söka svaren i historien, innan den upprepar sig.

Min kommentar
För den som följer min blogg kommer det väl inte direkt som någon överraskning att jag gillar skräck. Den där som är smygande och ger obehagskänslor. Kalldrag fick jag redan i augusti, men eftersom skräck passar allra bäst på hösten, när det börjar bli mörkt på kvällarna, så sparade jag den till nu.

Det hela börjar fullständigt normalt, när den lilla familjen flyttar till den lilla bruksorten. Jag kan verkligen känna igen den där småstadsmentaliteten, där oviljan mot förändringar och misstänksamheten mot främlingar frodas. Där man räknas som nyinflyttad efter tre generationer. Känslan är väldigt bra beskriven, utan att ta till för många ord. Jag gillar att samhället inte beskrivs alltför detaljerat, jag får själv försöka se det för mitt inre öga.

Språket är naturligt, det är det bästa ord jag kan hitta. Det finns inget som skaver utan allt bara flyter på. Det som möjligtvis stör mig är att det väldigt ofta händer saker i ögonvrån. Visst, så är det väl i en skräckberättelse, men man behöver ju kanske inte alltid skriva det. Det är också väldigt mycket ilningar, rysningar och kalla kårar som går genom Therese. Personligen så blir jag inte ett dugg rädd av att rädslan hos någon annan beskrivs, jag vill att orsaken ska beskrivas. Om det görs rätt så kan jag lätt föreställa mig de där ilningarna, rysningarna och kalla kårarna själv. I andra hälften av boken så tycker jag att det förändras, då beskrivs själva händelsen och jag får mer veta varför Therese blir skrämd, i stället för att få veta hur hon reagerar. Det är då det blir läskigt på riktigt.

Therese känns som en trovärdig människa, inte så där korkad som folk brukar vara i speciellt skräckfilmer. Jag tycker hon reagerar hyfsat normalt, även om jag själv hade lämnat huset långt tidigare. Vilket gäller även John, hennes man. Att jag hade lämnat honom alltså. Han är en riktig skitstövel och behandlar Therese som mindre vetande och labil. Han bryr sig inte ens om att barnvakten försvunnit på vägen från deras hus. Den nya vännen Mia beter sig så underligt att jag från början misstänker henne för att vara inblandad på något sätt och jag hade nog betraktat henne lite misstänksamt om jag hade träffat henne i verkligheten också. Therese är väl den enda som man egentligen får lära känna och det tycker jag är som det ska vara. Jag behöver inte krypa under skinnet på alla som är med, det är bra när fokus ligger på huvudpersonen.

Detta är en av de där skräckberättelserna som faktiskt lyckas, det är en smygande obehagskänsla genom hela boken och skräcken är obestämd. Det gillar jag. Balansen mellan det normala vardagslivet och det onormala är riktigt bra. Det enda jag inte förstår är tråden med Kenta, i mitt tycke så behövs den inte alls. Historien fungerar bra utan den. Boken är snabbläst, främst för att det är spännande och också tack vare de korta kapitlen som gör att man alltid vill läsa bara ett till.

Av en händelse så upptäckte jag att jag faktiskt har läst en novell av Markus Sköld tidigare, Arca Ferrum, som var en av mina favoriter i antologin Maskinblod 3. Det är ju alltså bara att leta upp mer av honom och vänta på hans nästa bok.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,2 och genomsnittet 3,0 (beräknat på 8 betyg).
På Goodreads hade den 3,73 i genomsnitt (beräknat på 11 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Kalldrag: Vargnatts bokhylla, hyllan och Bokraden.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.