"Sockerdöden" av Unni Lindell

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 445
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Sukkerdøden
Översättare: Margareta Järnebrand
Utmärkelser: -
Serie: Cato Isaksen 8
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (första) 2010 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Utläst: 30 juni 2012





Första meningen: Kriposchef Martin Egge jordfästes i Østre Krematorium torsdagen den 6 januari.
Sista meningen: Det skulle kunna bli fint.

Baksidetext
Sexton år har gått sedan Kari Helene hittade sin lillebror liggande livlös på golvet. Tragedin avskrevs då som plötslig spädbarnsdöd. Nu får en vardaglig händelse Kari Helene att plötsligt minnas något helt annat. Något hon förträngt.

Polischefen Martin Egge är en gammal vän till familjen och den enda Kari Helene vågar avslöja allt för. Men kvällen före deras avtalade möte blir Martin påkörd av en bil och kort därefter dör han på sjukhuset.

Oslopolisens våldsrotel får därmed ett ovanligt krävande och uppmärksammat mordfall på sitt bord. Men inspektör Marian Dahle drabbas även personligen. Om det kommer fram hur nära hon och Martin stod varandra riskerar hon att flyttas bort från utredningen. I sin sorg sätter hon den egna karriären på spel, och lojaliteten till kriminalkommissarie Cato Isaksen och hela polisteamet på hårda prov.

Min kommentar
Jag tror att jag kan ha sagt det förut, men nu gör jag nog slut med Unni Lindell. Åtta böcker har jag läst i den här serien och nu får det nog räcka. Unni Lindells sätt att skriva passar mig inte alls, utan gör mig nästan tokig. Det är riktigt synd, för hennes historier är bra, men jag klarar bara inte att läsa dem.

Sin vana trogen blandar hon in mängder av personer, flera av dem "gästspelar" bara och dyker aldrig upp igen. Ändå har jag fördelen av att känna poliserna, eller ja, känna och känna. De enda man egentligen får någon djupare kunskap om är ju Cato Isaksen och Marian Dahle. Och de vill jag egentligen inte känna, båda två är ruskigt osympatiska och självcentrerade. Marian Dahle har nu dessutom blivit en väldigt dålig kopia av Lisbeth Salander.

Cato Isaksen är ett kapitel för sig. Hans motvilja och avsky för Marian Dahle saknar motstycke och borde inte ens förekomma hos en vuxen människa. Dessutom grumlar det hans omdöme och sätter hela fallet och kollegors liv på spel. Ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre om hur det går för honom. Hans utfrågning av Dahle (sid 351-352), där han blandar in personliga och fullständigt irrelevanta frågor får mig nästan att slänga iväg boken. Cato Isaksen är en usel polis och människokännare. Hans agenda är höljd i dunkel, jag är inte säker på att han själv vet vad han vill.

Mycket information upprepas i det absurda och sänker tempot, som inte alltid är speciellt högt. Rytmen i boken är ojämn som en sockerberoendes blodsockerkurva (pun intended), ibland händer massor och ibland ingenting alls. Här finns också oändliga beskrivningar av vardagssysslor, som hur man gör och äter en macka, eller som detta från sidan 261: [...] Hon tog maten ur formen, ställde den på ett galler på köksbordet, plockade fram en gaffel och åt direkt ur formen. När hon var färdig satte hon formen i blöt i diskhon, tog fram en ölburk ur kylskåpet, hällde vatten i hundskålen och gick in i vardagsrummet, öppnade ölburken, virade in sig i en pläd och kröp upp i soffan där Birka redan låg hoprullad och sov.[...] Bara ett exempel, man kan slå upp boken nästan var som och hitta liknande stycken. Är det verkligen bara jag som stör mig på detta?

Boken får ett relativt högt betyg ändå, eftersom intrigen är lysande, även om den är en smula förutsägbar. Jag önskar verkligen att jag inte skulle ha ont av alla de här detaljerna, men det fungerar inte. Förhållandet är over and done.

Boktipsets estimerade betyg var 3.5. Jag ger den 3.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Sockerdöden: En bok om dagen, Bokbrus och Tofflan.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Mörkermannen" av Unni Lindell

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 394
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Mørkemannen
Utmärkelser: -
Översättare: Margareta Järnebrand
Serie: Cato Isaksen 7
Utgivningsår: (första) 2008 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Förlag: Pocketförlaget
Utläst: 19 december 2011

Första meningen: Insekterna surrade i balkonglådan.
Sista meningen: Blommorna låg och guppade en stund innan strömmen förde dem mot froströken intill en av båtarna.

Baksidetext
Uppe vid taket sitter en ventilationslucka som leder till en annan del av duschbyggnaden. Och ibland, precis när hon försöker somna, får hon för sig att någon iakttar henne, alldeles nära. Sommarjobbet på campingplatsen känns inte alls särskilt lockande längre.

Inte långt därifrån, i ett höghusområde, knuffas en kvinna ut från sin balkong på sjunde våningen. Det finns vittnen till händelsen och det råder inga tvivel om att det rör sig om ett mord. Men vem kan ha velat den ensamma kvinnan något illa?

Det blir kriminalkommissarie Cato Isaksen och hans kollegor som får ta itu med utredningen. Ett fall som leder dem både till den närliggande campingen och ända bort över gränsen till Värmland. Allt skulle ha varit så bra om bara Cato hade sluppit samarbeta med nya kollegan Marian Dahle. Hon som är lika envis som Cato själv och som vägrar respektera regler och bestämmelser.

Min kommentar
Sjunde delen om Cato Isaksen är definitivt den bästa av dem. Nu äntligen var det inget jag irriterade mig på, språkmässigt då. Kanske bara lite över de totalt ovidkommande kommentarer som dyker upp i dialogerna. Men när jag tänker efter så är man kanske inte alltid så klar och redig själv när man pratar. Detaljbeskrivningarna och färghysterin är borta, till slut. Och det här är riktigt bra.

Jag kom på mig själv med att nästan bli arg för att det blev för snårigt, gick för långsamt, var för många inblandade och så vidare, men det var ju egentligen bara för att jag ville veta vem som var skyldig. Det här var nog den snårigaste historien hittills och fast jag nog var hyfsat säker på vem som gjorde det, så fanns det tillräckligt med tvära kast, villospår och oväntade händelser för att göra även den mest luttrade deckarfantast förvirrad. Ett tag funderade jag på om alla trådar verkligen skulle kunna knytas ihop på slutet.

Men den där Marian Dahle, hur lyckades hon egentligen bli polis? Nu när Cato äntligen tonats ner så han är uthärdlig, då har det kommit en ny jättebebis i stället. Jag har oerhört svårt att tro att en person som är så labil och har så lätt för att tänja på regler kan lyckas ta sig igenom psyktesten. I alla fall hoppas jag att det är så. Fast nu när jag tänker efter så inser jag ju att jag läst alldeles för mycket om underliga polisingripanden för att tro på det. Nu är det i alla fall Marian Dahle som är den egocentriska och barnsliga karaktären som får mitt blodtryck att öka till inte så hälsosamma höjder. Ja, jag vet att det bara är en bok, men hon är verkligen lätt att tycka illa om.

Jag har ännu inte den åttonde delen hemma, eftersom jag stannade upp och hejdade mig lite och tyckte det var bäst att läsa några böcker innan jag köpte fler och när jag nu inte gillade de första så tänkte jag att min bekantskap med Cato och gänget skulle ta slut här. Men... efter den här upplevelsen så hamnar nog även nästa bok i serien i min bokhylla.

Boktipset estimerade betyg var 4.0, jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Mörkermannen: En bok om dagen, Bokmoster och enligt O.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Honungsfällan" av Unni Lindell

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 368
Serie: Cato Isaksen 6
Utgivningsdatum: 2007

Baksidetext
Vera Mattson avskyr när skolbarnen tar genvägen genom hennes trädgård. Hon har varnat dem, men de lyssnar inte, och hon är för gammal för att jaga ifatt dem. En dag försvinner en av pojkarna på vägen hem. Och Vera var den sista som såg honom i livet.

Några dagar senare hittas en ung lettisk kvinna död. Sent på kvällen har hon lämnat sin arbetsplats och blivit påkörd av en bil. Men hon har även skador som inte kan ha orsakats av bilen.

De två fallen verkar till en början inte ha något med varandra att göra. Men så upptäcks en gemensam nämnare som antyder att det trots allt kan finnas ett samband. Samtidigt som det pågår en uppslitande maktkamp inom Oslopolisen måste Cato Isaksen och hans kollegor göra allt för att hitta kopplingen mellan händelserna. Maktkampen visar sig dock bli helt avgörande för fallets lösning - innan katastrofen är ett faktum.

Min kommentar
Den här boken var visserligen bättre än de andra hittills i serien, men den kommer fortfarande inte upp till en fyra i betyg. Mest beror det nog på att jag ständigt är irriterad när jag läser Lindells böcker, personerna är så otroligt osympatiska, både polis och brottsling, så det bara kryper i hela kroppen. Vad är det egentligen för fel på Cato? Han måste vara den mest egocentriska, barnsliga, sexistiska, motbjudande person jag stött på. Han är så totalt utan empati, så jag undrar lite hur man tänkt när han blev till. Och till min fasa har ännu ett stort barn introducerats i utredningsgruppen, Marian Dahle. I övrigt är själva historien klurig och intrikat, det blir en del vändningar innan slutet.

"Orkestergraven" av Unni Lindell

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 359
Serie: Cato Isaksen 5
Utgivningsdatum: 2005

Baksidetext
Siv Ellen Blad, tonårsmamma, postkassörska och passionerad violinist, hittas mördad en natt i början av januari. Det tar inte lång tid innan kriminalkommissarie Cato Isaksen hittar möjliga misstänkta. En utflyttad äkta man. En potentiell älskare. Och det har funnits fler män i offrets närhet, män som haft möjighet att döda och sedan låta sig uppslukas av natten utan att bli sedda.

Men vilket är motivet? Alla uppslag tycks glida som kvicksand mellan Cato Isaksens fingrar, gång på gång hamnar han i en återvändsgränd och får börja om från början.

Och hemma väntar familjen. Hustrun Bente, deras två tonårssöner och så minstingen Georg. Sjuåringen som Cato Isaksen har med en annan kvinna. Barnet som alltid kommer i kläm, pojken med den livliga fantasin.

När Georg börjar tala om farbrorn som hämtar honom på fritids avfärdar hans far det som ännu en låtsasvän. Men så går det upp för Cato Isaksen att den farbro Georg pratar om är den mördare han letar efter.

Min kommentar
Jag hoppas för varje bok jag läser av Unni Lindell att hon ska ha slutat med sitt hoppiga, avhuggna språk. Att alla meningar ska hålla ihop. Varenda gång blir jag besviken. Det är ingen njutning alls att läsa, eftersom "flowen" hela tiden huggs av med något totalt ovidkommande. Och allt verkar ha en färg, även när det är irrelevant så får det en färg. Jag blir bara irriterad. Ändå, det är spännande och inte helt förutsägbart, så om man inte, som jag, blir störd av det som inte hänger ihop och av alla färger, då är det klart läsvärt.

"Nattsystern" av Unni Lindell

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 404
Serie: Cato Isaksen 4
Utgivningsdatum: 2002

Baksidetext
Sjuttiofemåriga Brenda Elise Moen hittas mördad i början av mars - skjuten på gatan i närheten av sitt hem i Oslo. Mordet tycks oförklarligt. Vem vill ta livet av en gammal dam som aldrig gjort något väsen av sig? Som levt för barn och barnbarn och hyst ett passionerat intresse för den norska kungafamiljen?

Så visar det sig att Brendas dotterdotter Kathrine är den fjortonåriga flicka som förekommit på tidningarnas löpsedlar i två veckor sedan hon försvunnit spårlöst en sen kväll...

Kriminalkommissarie Cato Isaksen anar att det finns ett samband. För att hitta den som mördat Brenda måste man få fram vad som hänt Kathrine. Vågar man hoppas att hon fortfarande är i livet?

Min kommentar
Det här var nog den bästa i serien, så långt. Men jag irriterar mig ofantligt mycket på de helt irrelevanta meningar som dyker upp med jämna mellanrum. Det blir liksom inget flöde, när man måste stoppa upp och fundera på om man verkligen läste rätt. För att inte tala om de störande förklaringarna av något fullständigt självklart. Fast hon är duktig på att få ihop det i slutänden och här vimlar av villospår, så vem den skyldige var kunde jag inte vara helt säker på förrän mot slutet.

"Sorgmantel" av Unni Lindell

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 386
Serie: Cato Isaksen 3
Utgivningsdatum: 2000

Baksidetext
På århundradets sista dag gifte kriminalkommissarie Cato Isaksen om sig med exhustrun Bente. Allting var äntligen som det skulle igen.

Men bara några dagar in på det nya året tvingas han snabbt tillbaka till verkligheten. Han står inför ett av sina svåraste fall någonsin – mordet på den 32-åriga Ester Synnøve Lønn, hittad i sin lägenhet med halsen avskuren och dörren på vid gavel. Allting pekar på att hennes före detta man är den skyldige. Speciellt sedan han kidnappat sonen och flytt från polisen.

Cato Isaksen söker sig tillbaka till det lilla samhälle där både Ester Synnøve och hennes man växte upp. Och sakta men säkert tar fallet en helt ny riktning...

Det som först framstått som ett solklart svartsjukedrama blir efterhand alltmer komplicerat och otäckt.

Min kommentar
Det här är riktigt svårt... Jag gillar verkligen själva historien, upplägget, spänningen, ovissheten, men jösses, vad hon skriver dåligt. Det vimlar av onödiga kommentarer, upprepningar och beskrivningar. Mitt i ett stycke så kan det komma en mening som inte alls har med resten att göra. Det kryllar av människor i periferin, vilket gör att man är ständigt förvirrad. Läsningen blir onödigt omständlig och inte direkt någon njutning. Och vad är det här med alla hennes färger? Men det är spännande och jag hade nog kommit två tredjedelar innan jag var på rätt spår. Jag har ju redan resten av serien, så det är bara att fortsätta läsa...

"Drömfångaren" av Unni Lindell

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 450
Serie: Cato Isaksen 2
Utgivningsdatum: 1999

Baksidetext
Nittonåriga Therese Geber bor i Oslo och delar lägenhet med sin tvillingsyster och en väninna. Therese har varit på konstutställning tillsammans med sin tvillingsyster och två väninnor. Efteråt går de till serveringen för att ta något att dricka. Utanför står en man och betraktar dem genom fönstret ... Dagen därpå hittas Therese mördad i hamnbassängen i Oslo, till synes helt utan motiv. Vad de två överlevande flickorna inte vet är att det i hyreshuset mitt emot bor en man som spanar på dem från sitt fönster. Och han har nyckel till deras lägenhet...

Kriminalkommissarie Cato Isaksen leder mordutredningen under stor press. Han har flyttat hem till exfrun Bente, men känner att tiden aldrig räcker till. Och när en femårig flicka försvinner från området där Therese bodde börjar en skräckslagen stämning att sprida sig. Samtidigt som mördaren redan har utsett sitt nästa offer.

Min kommentar
Något bättre än en dussindeckare, i alla fall vad gäller svårigheten att gissa mördaren. Det var inte helt solklart, men det kan ju också bero på mängden människor som blandades in i leken. Språkmässigt tycker jag det var klart under medel, mycket upprepningar blev det och är det bara jag som tycker att små barn i böcker pratar väldigt vuxet? Det stör mig nästan mer än mansgrisen Cato Isaksen. Måste poliser i deckare alltid vara alkoholister, mansgrisar, känslomässigt handikappade och helt enkelt bara på dekis? Fast nu måste man ju bara fortsätta läsa serien för att få veta vad som händer Cato och hans familj(er).

"Ormbäraren" av Unni Lindell

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 397
Serie: Cato Isaksen 1
Utgivningsdatum: 1996

Baksidetext
Kriminalkommissarie Cato Isaksen: 43 år, skild, två söner på 12 och 14 år. Ny sambo, nytt barn. Och så förälskad igen - i exfrun Bente.

Men Cato Isaksen är fast besluten att inte låta privatlivets kaos inverka på arbetet. Speciellt inte nu när ett så komplicerat fall håller på att utredas.

Två män har mördats i Oslo med några månaders mellanrum. På båda brottsplatserna har polisen hittat små papperslappar med strofer ur en barnvisa. Men fanns det fler kopplingar mellan männen? Kände de varandra?

På ett förskräckande sätt dras Cato Isaksen och hans närmaste in i kretsen kring den okända psykopaten. Och när han äntligen förstår vem mördaren är så är det nästan för sent...

Min kommentar
En ny intressant bekantskap. Norska deckare brukar jag tycka om och detta var inget undantag. Det ska bli intressant att följa Cato, även om han gör mig upprörd och arg när han visar tendenser till att vara en mansgris. Gillar själva "gåtan" och vägen till lösningen.