"Sockerdöden" av Unni Lindell

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 445
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Sukkerdøden
Översättare: Margareta Järnebrand
Utmärkelser: -
Serie: Cato Isaksen 8
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (första) 2010 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Utläst: 30 juni 2012





Första meningen: Kriposchef Martin Egge jordfästes i Østre Krematorium torsdagen den 6 januari.
Sista meningen: Det skulle kunna bli fint.

Baksidetext
Sexton år har gått sedan Kari Helene hittade sin lillebror liggande livlös på golvet. Tragedin avskrevs då som plötslig spädbarnsdöd. Nu får en vardaglig händelse Kari Helene att plötsligt minnas något helt annat. Något hon förträngt.

Polischefen Martin Egge är en gammal vän till familjen och den enda Kari Helene vågar avslöja allt för. Men kvällen före deras avtalade möte blir Martin påkörd av en bil och kort därefter dör han på sjukhuset.

Oslopolisens våldsrotel får därmed ett ovanligt krävande och uppmärksammat mordfall på sitt bord. Men inspektör Marian Dahle drabbas även personligen. Om det kommer fram hur nära hon och Martin stod varandra riskerar hon att flyttas bort från utredningen. I sin sorg sätter hon den egna karriären på spel, och lojaliteten till kriminalkommissarie Cato Isaksen och hela polisteamet på hårda prov.

Min kommentar
Jag tror att jag kan ha sagt det förut, men nu gör jag nog slut med Unni Lindell. Åtta böcker har jag läst i den här serien och nu får det nog räcka. Unni Lindells sätt att skriva passar mig inte alls, utan gör mig nästan tokig. Det är riktigt synd, för hennes historier är bra, men jag klarar bara inte att läsa dem.

Sin vana trogen blandar hon in mängder av personer, flera av dem "gästspelar" bara och dyker aldrig upp igen. Ändå har jag fördelen av att känna poliserna, eller ja, känna och känna. De enda man egentligen får någon djupare kunskap om är ju Cato Isaksen och Marian Dahle. Och de vill jag egentligen inte känna, båda två är ruskigt osympatiska och självcentrerade. Marian Dahle har nu dessutom blivit en väldigt dålig kopia av Lisbeth Salander.

Cato Isaksen är ett kapitel för sig. Hans motvilja och avsky för Marian Dahle saknar motstycke och borde inte ens förekomma hos en vuxen människa. Dessutom grumlar det hans omdöme och sätter hela fallet och kollegors liv på spel. Ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre om hur det går för honom. Hans utfrågning av Dahle (sid 351-352), där han blandar in personliga och fullständigt irrelevanta frågor får mig nästan att slänga iväg boken. Cato Isaksen är en usel polis och människokännare. Hans agenda är höljd i dunkel, jag är inte säker på att han själv vet vad han vill.

Mycket information upprepas i det absurda och sänker tempot, som inte alltid är speciellt högt. Rytmen i boken är ojämn som en sockerberoendes blodsockerkurva (pun intended), ibland händer massor och ibland ingenting alls. Här finns också oändliga beskrivningar av vardagssysslor, som hur man gör och äter en macka, eller som detta från sidan 261: [...] Hon tog maten ur formen, ställde den på ett galler på köksbordet, plockade fram en gaffel och åt direkt ur formen. När hon var färdig satte hon formen i blöt i diskhon, tog fram en ölburk ur kylskåpet, hällde vatten i hundskålen och gick in i vardagsrummet, öppnade ölburken, virade in sig i en pläd och kröp upp i soffan där Birka redan låg hoprullad och sov.[...] Bara ett exempel, man kan slå upp boken nästan var som och hitta liknande stycken. Är det verkligen bara jag som stör mig på detta?

Boken får ett relativt högt betyg ändå, eftersom intrigen är lysande, även om den är en smula förutsägbar. Jag önskar verkligen att jag inte skulle ha ont av alla de här detaljerna, men det fungerar inte. Förhållandet är over and done.

Boktipsets estimerade betyg var 3.5. Jag ger den 3.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Sockerdöden: En bok om dagen, Bokbrus och Tofflan.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.