Bok: Lögner av Kim Faber & Janni Pedersen

Författare: Kim Faber & Janni Pedersen
Titel: Lögner
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 458
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Løgner
Översättare: Leif Jacobsen
Serie: Martin Juncker 5
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgivningsår: (original) 2024 (min) 2024
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 augusti 2025




Första meningen: Pojken hette Lukas, var elva år och hade varit försvunnen i lite mer än ett dygn.

Baksidetext
Robert Danius har suttit inne i sju år för mordet på en elvaårig pojke och när ny information kommer upp till ytan ses hans fall över och han friges. Poliserna Signe Kristiansen och Martin Juncker, som utredde fallet, är långt ifrån övertygade om Danius oskuld och i smyg inleder de en ny utredning, stick i stäv med sina chefers order.

Några dagar efter frisläppandet av Danius försvinner Asser Larsen, en chefsjurist inom Köpenhamnspolisen som spelade en huvudroll i ett storskaligt tillslag mot den albanska maffian. Junckers och Signes unga kollega, Nabiha Khalid, får i uppdrag att hitta Larsen, och när hon fördjupar sig i fallet dyker det upp några märkliga sammanträffanden. Bland annat att Asser Larsen tidigare i karriären varit försvarsadvokat åt Robert Danius.

Min kommentar
Ända sedan jag läste första delen i den här serien så har jag varit fast. Delarna får inte stå olästa i hyllan speciellt länge (allt är ju relativt). Lögner är femte delen och den köpte jag faktiskt så sent som i februari i år. Och nej, de här böckerna är inte på något sätt fristående enligt min mening, det är alldeles för mycket som händer i karaktärernas liv för det.

Det är en väldigt intressant ... ja, vinkling eller vad man ska kalla det, i den här boken. Jag tror inte att jag har läst någon med en liknande handling. Bara för att man är ett svin så behöver man inte vara skyldig till allt. Bara för att man är frikänd för ett brott så behöver man inte vara helt oskyldig till andra.

Här är ett överflöd av karaktärer, precis som det brukar i den här böckerna. Det är nästan lika många poliser och andra inom rättsväsendet som övriga. Trots det så blir det aldrig krångligt att hålla ordning på dem. De som är viktiga är mycket tydliga.

Martin Juncker har blivit något av en favorit. Jag gillar hans mänsklighet. Hans kollega Signe är jag fortfarande inte så glad i. Det hon har gjort är så fel på så många sätt och det känns inte helt bra att hon verkar klara sig helt utan konsekvenser. Jag känner mig så tudelad inför detta. Signes raka motsats är Nabiha, som ligger bra till för att bli en ny favorit. Hon får mycket mer utrymme i den här boken och jag hoppas det fortsätter så. Hon har hög integritet och det uppskattar jag. Speciellt hos en polis. Men varför måste alla poliser vara, typ, kriminella eller ha släktingar som är det?

Vissa saker klaras inte upp och jag gissar att dessa blir trådar som kommer att löpa vidare. Nu när Signes tråd är avslutad (hoppas jag innerligt ändå). Det är inte ett grepp som jag är överförtjust i, men här funkar det ändå hyfsat bra. Men jag vill ju liksom veta hur det ska gå, nu, och inte behöva vänta i ett år eller så för att få veta.

Som det ser ut så är det många olika trådar och många olika brott. Ingen van deckarläsare kan väl dock bli förvånad över att allt hänger ihop. Något som jag egentligen inte är så glad i. För mig blir det alltför många sammanträffanden. Lite privatliv blir det också för karaktärerna, men det håller sig på en bra nivå och finns bara i bakgrunden.

Lögner är nästan i klass med första boken, som fortfarande är min favorit i serien. Det är otroligt spännande och oerhört svårt att sluta läsa, när man har börjat. Jag bara måste veta hur det ska gå. Och nu till den viktiga frågan: När kommer nästa del?

Avdelningen för olika funderingar:
Man förstår ju lite hur datorvirus och andra hemskheter kan sprida sig så lätt när man läser om att någon sätter in ett okänt USB-minne i sin dator. Ett som man har fått i ett oadresserat och ofrankerat mystiskt brev i sin brevlåda. Vem gör så?

På Goodreads hade den 3,85 i genomsnitt (beräknat på 773 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Lögner: Lottens bokblogg, hyllan och DAST Magazine

Bok: Sju kvadrat med lås av Jussi Adler-Olsen

Författare: Jussi Adler-Olsen
Titel: Sju kvadrat med lås
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 547
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Syv m² med lås
Översättare: Djordje Zarkovic, Helena Hansson
Serie: Avdelning Q 10
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2024
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 maj 2025




Första meningen: "Har de satt fast sån där skit nu igen?"

Baksidetext
Annandag jul 2020. Carl Mørck sitter med handfängsel i baksätet på en polisbil. Efter femton år har det våldsamma spikpistolfallet kommit ikapp honom, och anklagelser om narkotikasmuggling och mord hotar att rasera hela hans tillvaro.

Kollegorna vid Köpenhamnspolisen vänder honom ryggen, och snart går det upp för Carl att han svävar i livsfara. Men vem är det som har satt ett pris på hans huvud – och varför? Carl kämpar i blindo mot sin dolda fiendes hantlangare. Samtidigt beslutar sig Rose, Assad och Gordon för att trotsa chefens order i ett försök gå till botten med det invecklade spikpistolfallet.

Min kommentar
Redan från början var det bestämt att det skulle bli tio böcker i den här serien, har jag för mig. Förra året släpptes den tionde, och sista, delen; Sju kvadrat med lås. När en favoritserie avslutas så blir det ofta blandade känslor inför läsningen, man både vill och vill inte läsa den. Nu var det i alla fall dags att ta tag i den.

Ända från första boken så har ett fall löpt genom alla delarna som en röd tråd; spikpistolfallet. Här får vi äntligen ett avslut på det fallet. Alla trådar knyts ihop och det är otroligt snyggt. Jag kan inte låta bli att undra om Jussi Adler-Olsen visste från början hur allt skulle sluta. Som en Avdelning Q-bok får den en trea, som en "vanlig" deckare får den en fyra.

Många karaktärer är det och jag har lite svårt att hålla isär några av dem, men de viktiga är ju gamla bekanta. Två gamla karaktärer dyker upp, från första respektive tredje boken. Jag gillar när författare återanvänder sina karaktärer (sina egna, inte andras). Vi får även följa en mängd med andra personer och fokus ligger på de kriminella. Jag är inte jätteglad i det. I bästa fall är det ett nödvändigt ont. Helst vill jag ju bara hänga med Carl, Rose, Assad och nu även Gordon. Chefen Marcus agerande förstår jag inte överhuvudtaget. Med sådana vänner behöver man inga fiender. Jag tycker väl att man borde utgå ifrån att man känner en människa ganska väl efter så många år och åtminstone tvivla en aning på skulden.

Det som var den här seriens allra starkaste sida och dess kännetecken var den speciella humorn och de mer än speciella karaktärerna. Med humorn är det inte så mycket bevänt längre, den är väl helt borta egentligen. Dessvärre gäller det även de säregna människorna på den undangömda avdelningen. Kanske är det så att både Assads och Roses kantiga personligheter har slipats och blivit mer runda. Kanske är det trovärdigt (eller hur många känner du egentligen som har bytt personlighet?), men inte särskilt kul. Synd är det i alla fall, för det var de som var behållningen från början.

I den här serien har det alltid funnits en hel del samhällskritik, de har alla varit väldigt aktuella. Jag önskar att jag kunde hävda att de kriminella här blir för mycket, att de är för våldsamma. Tyvärr så vore inte det sant. Det räcker med att scrolla igenom/öppna tidningen så inser man det.

De senaste fem eller sex böckerna har tyvärr blivit lite onödigt långa, vilket väl är lite märkligt. Annars brukar det snarare vara tvärtom, att författare efter några böcker lär sig att inte ta med ovidkommande saker, att skriva mer tajt. Den här sista boken är längst av alla i serien och den hade faktiskt inte behövt vara det.

Sju kvadrat med lås hade varit ett perfekt slut på en väldigt bra serie. I alla fall i mina ögon. Jag älskar verkligen de sista meningarna. Då har jag plötsligt fått höra att Jussi Adler-Olsen har lämnat över stafettpinnen till två andra författare, som ska fortsätta skriva om Avdelning Q. Jag är, än så länge, osäker på om jag kommer att fortsätta läsa serien, men många verkar gilla den nya boken, som släpptes på danska i mars i år.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,17 i genomsnitt (beräknat på 6 054 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Sju kvadrat med lås: Bokstunder, Carolina läser och Tofflan

Bok: Skuggriket av Kim Faber & Janni Pedersen

Författare: Kim Faber & Janni Pedersen
Titel: Skuggriket
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 380
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Skyggeriget
Översättare: Svante Skoglund
Serie: Martin Juncker 4
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2023
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 mars 2024




Första meningen: Han älskar jobbet som nattvakt på kolkraftverket, och det har han gjort från första stund under de snart fyrtio år som han haft sin tjänst där nere vid fjorden.

Baksidetext
En väktare mister livet i samband med en våldsam explosion på Nordjyllandsverket - ett av Danmarks sista kolkraftverk och en jättelik källa till koldioxidutsläpp. Vad som först verkar vara en olycka visar sig vara ett attentat när polisen hittar fragment av en militär kamikazedrönare bland spillrorna. En radikal organisation tar på sig dådet.

Samma morgon påträffas en annan man mördad i en lyxvilla i Köpenhamns norra delar. Han är son till landets kontroversiella klimatminister, och fallet får en explosiv utveckling då det visar sig att den döde hade ett allvarligt kokainmissbruk - och dessutom en central roll i ett hittills okänt narkotikanätverk.

Utredarna Martin Juncker och Signe Kristiansen kan först inte hitta något samband mellan de två händelserna, men när deras kollegor gör en omvälvande upptäckt ändras förutsättningarna totalt.

Min kommentar
Vissa serier kräver att man läser böckerna så fort de har kommit ut, nästan. Serien om Martin Juncker här till dem. Skuggriket fick jag i julklapp och jag läser den redan i mars, året efter. Även om ingen av de senare böckerna har lyckats komma upp i samma nivå som den första så är det här riktigt bra.

Kanske är det författarnas avsikt, men precis som förra boken så börjar denna med ett fall som tappas bort. Och så blir det det vanliga med gängkriminalitet. Vilket ju onekligen är högaktuellt, men det finns ju andra sorters mord också. En annan sak som verkar vara den här författarduons signum är att det är löjligt många karaktärer med.

Starten på historien sätter läsaren på prov. Efter bara knappt fyrtio sidor så har vi presenterats för tre helt olika fall och minst femton olika personer. Det spretar åt alla håll och kanter och det är väl verklighetstroget, men som läsare blir det jobbigt.

Många kapitel börjar med ett "han" eller "hon" och eftersom man följer flera personer så har man ingen aning om vems POV man besöker. Det blir en onödigt förvirrad känsla innan man får veta vems ögon man ser genom. Det är trots detta inte speciellt jobbigt att hänga med.

Den enda sympatiska karaktären här är Martin Juncker (och Kristoffer också), han är den enda jag faktiskt känner sympati med. Han är ingen perfekt människa, men det är han högst medveten om. Signe känns fortfarande inte som en särskilt sympatisk person. Hon fortsätter att rida på sina höga hästar, men hon har en rejäl uppförsbacke efter det hon gjorde i en av de tidigare böckerna. Nabiha verkar jag inte ha haft några synpunkter på tidigare, men här tar hon mer plats. Tyvärr inte bara på ett bra sätt. Jag är ganska säker på att jag inte hade uppskattat en polis som kommer med syrliga kommentarer om saker som inte har med något att göra. Värderande åsikter, som hur rika människor har det hemma och liknande. Otroligt oprofessionellt.

När boken är slut så sitter jag där med en känsla av att alla(?) fall är oavslutade. Eller egentligen inte, jag vet ju vem som mördade vem och så, tror jag, och även vem som sprängde kolkraftverket, tror jag. Men det är det där "tror jag" som bråkar i bakhuvudet.

Skuggriket slutar lite väl abrupt, eller det går undan i en väldigt fart där. Blir alla fall verkligen avslutade? Väldigt mycket känns i alla fall oklart. Men i det stora hela så spelar det ingen som helst roll. Femte delen har redan släppts på danska. När kommer översättningen?

Avdelningen för olika funderingar:
Som vanligt så hänger jag upp mig på småsaker, men det måste vara ett datumfel där i början. Explosionen på kolkraftverket skedde 11 februari, men några sidor senare så påstås det att en av vakterna, som var där, skulle gå i pension 1 februari.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,81 i genomsnitt (beräknat på 802 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Skuggriket: Lottens bokblogg, hyllan och DAST Magazine

Bok: Kastanjemannen av Søren Sveistrup

Författare: Søren Sveistrup
Titel: Kastanjemannen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 556
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Kastanjemanden
Översättare: Kalle Hedström Gustafsson
Serie: Naia Thulin & Mark Hess 1
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 oktober 2023




Första meningen: Gula och röda löv dalar ner genom solljuset mot den våta asfalten som skär genom skogen likt en mörk, spegelblank flod.

Baksidetext
En kvinna hittas brutalt mördad på en lekplats i Köpenhamn. Vid kroppen finner man en liten figur gjord av två kastanjer och tändstickor. När figuren undersöks upptäcker man fingeravtryck från en ung flicka som spårlöst försvann för mer än ett år sedan.

Samtidigt som polisen jagar en mördare letar de också efter spår som kan leda dem till den lilla flickan – tänk om hon fortfarande lever?

Min kommentar
Danska deckare brukar passa mig och det händer att jag vill ha dem utan att egentligen veta exakt vad de handlar om. Så var det med Kastanjemannen. Jag fick den i födelsedagspresent samma år som den släpptes. Ett par år senare så hade den hunnit bli TV-serie utan att jag hade läst den. Då plockade jag faktiskt fram den och ställde den i det som jag kallar för min prioriterade hylla. Det tog ytterligare två år innan jag började läsa.

Vi kom lite på kant, boken och jag. Kanske är det översättningen, kanske är det så i original, men det är väldigt många upprepningar och då menar jag samma ord som förekommer mycket nära varandra i texten. Ofta finns det bra synonymer att använda i stället. Dessutom är korrekturläsningen dålig och det ger ett slarvigt intryck. Nästan som att den svenska översättningen stressades fram.

Tyvärr så var inte detta det enda som störde mig. Värst av allt var nog de korkade poliserna. Den enda som överhuvudtaget tänkte själv var ju Hess. De andra verkade bara vilja ta den enkla och snabba vägen. Själva sättet att berätta på var ytterligare något som irriterade mig. Merparten av historien är i presens och då vill jag vara med där det händer. Det fick jag inte vara här. Nästan varenda gång det hände något riktigt spännande så avbröts den tråden och man blev kastad in i en helt annan. Sedan berättades allt det rafflande för mig i stället. Om man gör så ett par gånger så gör det inget, men här var det precis hela tiden.

Mycket av handlingen känns konstruerad och ibland går det bara inte ihop. Som det här med att Rosa inte kom ihåg något alls om kastanjer. För att plötsligt minnas en extremt stor händelse. Jag saknar också bakgrund till en hel del. Kanske är det inte nödvändigt, men för att förstå karaktärerna så hade det underlättat. Åtminstone så att man kan förstå deras drivkrafter. Vem är till exempel pappa till Le och var finns han nu? Vad hade egentligen Hess gjort som fick honom hemskickad? För mig blir det som att jag är inkastad mitt i en serie.

Därmed inte sagt att detta är en dålig bok, för det är det inte. Tempot är förhållandevis högt och det finns ett driv framåt. Jag blir inte uttråkad, men mitt intresse hade helt klart varit större om jag vetat mer om människorna. Sättet allt berättas på får mig inte att känna att jag bara måste läsa vidare, oftast blir jag bara trött och irriterad. Gärningsmannen kunde jag inte gissa och det är i alla fall positivt.

En liten undran har jag och det är om det är en vanlig sysselsättning bland barn i Danmark att göra kastanjemän. Ingen undrade vad det var utan det var liksom solklart för alla. Jag har aldrig någonsin hört talas om dem och då växte jag ändå upp bara ett par hundra meter från ett gigantiskt kastanjeträd och var alltid ute i skogen och lekte. Djur av tallkottar har jag gjort, men inga kastanjemän.

Det märks att författaren brukar skriva filmmanus, Kastanjemannen är väldigt visuellt berättad. Det är många detaljer om miljön och det känns ibland som scenanvisningar. Jag vill inte säga att jag blev besviken, men jag blev inte heller överväldigad.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,21 i genomsnitt (beräknat på 65 727 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Kastanjemannen: Lottens bokblogg, Bokstunder och Fredrik Bankler

Bok: Natriumklorid av Jussi Adler-Olsen

Författare: Jussi Adler-Olsen
Titel: Natriumklorid
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 470
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Natrium chlorid
Översättare: Djordje Zarkovic, Helena Hansson
Serie: Avdelning Q 9
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 juni 2023




Första meningen: Det hade knappt gått fem minuter efter nödsamtalet förrän ambulansen svängde in på gräsmattan mot ett kaos som skulle etsa sig fast på näthinnan.

Baksidetext
När en kvinna begår självmord på sin 60-årsdag kommer ett olöst fall från 1988 upp i ljuset. Under tre årtionden har en lång rad människor fallit offer för en våldsam mördare med en sällsynt förmåga att dölja sina brott. Carl, Rose, Assad och Gordon på Avdelning Q – som redan är pressade på grund av coronapandemin – står inför ett av sina mest komplexa och svårlösta fall någonsin.

Min kommentar
Den här gången tog det inte så lång tid innan jag gav mig på nionde delen om Avdelning Q, Natriumklorid. Jag hade lagt till den i min Finish That Series-utmaning och en mini-semester i Köpenhamn gjorde att det blev dags att läsa den i juni. För första gången läser jag alltså en av böckerna på plats, vilket så klart gav en extra krydda åt läsningen, men speciellt mycket externa miljöer är det inte i denna.

Den där speciella tonen som jag har saknat så länge är tillbaka, lite av den i alla fall, men jag tycker att det är på tok för lite av Rose, Assad och Gordon. Framför allt deras samspel. En röd tråd som har löpt genom samtliga böcker smög plötsligt upp bakom mig och bet mig i svansen. Den såg jag inte alls komma och jag gillar inte alls den vändningen.

Här handlar det om en osedvanligt rå gärningsperson. Eller faktum är att det är precis som vanligt. Den här serien är inget för känsliga personer. Jussi Adler-Olsen brukar ju alltid skriva in vanliga samhällsföreteelser, så även här. Motivet känns dessvärre inte alls osannolikt. Världen är full av sådana människor. Alla böcker jag läser nu verkar också ha med pandemin, åtminstone i bakgrunden. Vilket ju inte alls är så konstigt. Den påverkade ju allas liv väldigt mycket. Nu märks den knappt av egentligen, bara genom kommentarer. Inte så mycket i själva handlingen.

Vi får också följa mördaren i några kapitel. I början var det intressant, men mot slutet tycker jag inte att det gav mig så mycket. Efter att man fick veta vem det var så blev det kanske inte ointressant, men inte heller speciellt spännande. Något jag funderade på var att det är lite märkligt att ingen kom att tänka på vad salt kan ha för betydelse. Det var det första som dök upp i mitt huvud. Huruvida det hade hjälpt utredningen eller ej låter jag vara osagt.

Slutet ... men hallå! Hur slutade egentligen detta?! Det är en cliffhanger av Guds nåde, kan man säga. När kommer nästa bok? Av allt att döma så blir dessutom den tionde delen den sista. Med den vetskapen, nu i efterhand, så känns denna lite som en bok bara för att få till slutet.

Natriumklorid är mer en polisroman än en Avdelning Q-roman. Polisromaner går det ju tretton på dussinet på (minst), men tack vare de unika karaktärerna så håller den sig ändå i det övre skiktet. Men jag vill (alltid) ha mer Rose, Assad och Gordon.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,04 i genomsnitt (beräknat på 6 643 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Natriumklorid: Bokstunder, hyllan och Deckarlogg.

Bok: Blodland av Kim Faber & Janni Pedersen

Författare: Kim Faber & Janni Pedersen
Titel: Blodland
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 438
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Kvæler
Översättare: Svante Skoglund
Serie: Martin Juncker 3
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 september 2022




Första meningen: När han slår upp ögonen vet han inte var han är.

Baksidetext
Martin Juncker har knappt hunnit tillbaka till jobbet efter en allvarlig operation när en ung kvinna hittas mördad på Amager Fælled. Hon har kvävts till döds och lämnats kvar halvnaken i ett buskage. Hennes kläder ligger prydligt hopvikta på marken vid sidan av kroppen. Det finns inga spår att gå på.

Men mordet väcker något till liv i Juncker. För tio år sedan utredde han ett liknande fall, där man aldrig hittade gärningsmannen, och nu kan han inte frigöra sig från tanken att det kan vara samma mördare.

Signe Kristiansen är glad att Juncker är tillbaka. Hon arbetar med ett knivdråp där en ung nynazist mist livet under en politisk aktion i Nørrebro. Två oberoende fall - tills det visar sig finnas en uppseendeväckande koppling.

Min kommentar
Det finns serier och så finns det Serier. Den sort som är så bra att jag bara måste läsa, med en gång. Böckerna om Martin Juncker hör till den sorten. När Blodland dök upp i augusti så hann jag inte med den just då, men redan en månad senare så fick jag en lucka. Eller jag skapade en lucka.

Vi kan väl ta och börja prata om översättningen av titeln. Den är inte bara märklig utan helt obegriplig. Originalet, på danska, heter Kvæler. Som betyder något i stil med kvävande. Det är en titel som är så rätt på så många plan, för det är vad det handlar om. Olika orsaker, men samma känsla. Det är som att man, utan att fundera eller ha läst boken, tyckt att man översätter den tyska titeln (Blutland) i stället. Speciellt mycket blod är det inte här, strängt taget inget alls.

När jag börjar läsa så kände jag mig plötsligt lite less på att det återigen verkade vara samma tema som tidigare. Bland annat dyker det upp en högerextrem dansk som bränner Koranen. Jag behöver dock inte oroa mig, det börjar snart handla om något helt annat. Det här fallet, som boken börjar med, försvinner helt. Vad hände där? Glömde författarna bort början?

Karaktärerna är oerhört många. Jag kan nog inte minnas någon bok med så många olika personer. Många av dem figurerar bara helt kort, typ en enda gång. Det verkar ha börjat många nya poliser och tekniker och andra sedan förra boken. Ett tag kändes det som att det var fler poliser och andra inom rättsväsendet än misstänkta. Förmodligen så är det trovärdigt, men det blir jobbigt att läsa. På något mirakulöst sätt så lyckas författarna få mig att klara att hålla isär dem allihop. Det blir aldrig rörigt.

Äntligen får då Juncker och Signe jobba ihop, något som jag har väntat på sedan första boken. Signe vet jag faktiskt inte vad jag ska säga om längre. Jag gillar henne mindre och mindre. Hur ska man kunna lita på en polis som mixtrar med bevis? Detta är ju (minst) den andra utredning som hon faktiskt saboterar. Mördare kan ju i slutändan gå fria på grund av det hon gör. Signe får allt skärpa till sig nu. Juncker, han är ... Juncker. Det är rent omöjligt att inte tycka om honom. Han känns som en gammal vän och jag vet nog egentligen mer om honom än jag vet om folk jag träffar varje dag. Det finns ett par nya ansikten att gilla också, bland annat den färska polisen Mascha Rasmussen och rättspsykologen Malene Hanslev. Jag har gott hopp om dem och jag vill gärna träffa dem igen i nästa bok.

Något jag uppskattar med den här serien är att de verkligen lyckas skriva samhällskritiskt, utan att komma med pekpinnar och utan att föreläsa. Då är det ju så klart lite passande med blinkningen till Sjöwall & Wahlöö. Den gillar jag. Starten av boken upplevde jag som lite långsam, men det kan ha berott på mig och de korta lässtunder jag kunde sno till mig. Mot slutet blir det ett vansinnigt driv framåt och då blir det omöjligt att lägga ifrån sig boken.

Blodland är bättre än förra boken, men inte lika bra som den första. Hade den börjat lika bra som den slutade så skulle den nog ha kommit upp där. Fjärde delen verkar komma på danska i slutet av oktober. Man får hoppas att översättarna är snabba.

På Goodreads hade den 4,22 i genomsnitt (beräknat på 516 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Blodland: Lottens bokblogg och Kapprakt.

"Trettio dagars mörker" av Jenny Lund Madsen

Författare: Jenny Lund Madsen
Titel: Trettio dagars mörker
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 349
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Tredive dages mørke
Översättare: Sabina Söderlund
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 december 2021




Första meningen: Hjärtat bultade så det gjorde ont i halsen.

Baksidetext
Den snobbiga, ensamstående, alkoholiserade och dessutom skrivblockerade författaren Hannah får genom en ödets nyck utmaningen att skriva en kriminalroman på trettio dagar.

Hon reser hals över huvud till Island för inspiration och tar logi hos den gästfria Ella i den fridfulla lilla orten Húsafjörður. Men under den lugna ytan är starka strömmar i rörelse. Några dagar efter Hannahs ankomst fiskas Ellas systerson Thor livlös upp ur havet. Thor var, som alla andra på orten, son till en fiskare, men han led av stark vattenskräck och alla visste att han alltid undvek havet. Så hur kunde han ha drunknat? Var det verkligen en olycka?

Hannah börjar undersöka dödsfallet som en möjlig ingång till sin klichédeckare, men dras snart in i byn Húsafjörður dunkla hemligheter. På Island, med dess snö och mörker, avtäcker hon allt mer ett dramatiskt förflutet - samtidigt som hon också börjar skönja en framtid.

Min kommentar
Danska deckare brukar passa mig väldigt bra och jag är alltid nyfiken på debuter. Trettio dagars mörker är både dansk, deckare och debut (ha, de tre D:na!), så den blev jag omedelbart intresserad av. Plötsligt en dag i juli så dök den upp i posten och nu (när det faktiskt är rätt årstid) var det till slut dags att läsa.

Jag tror mig förstå vad författaren vill med den här boken. Detta är en parodi på deckargenren och jag tror att varenda deckarkliché dyker upp. Det som är viktigt, för mig, när det gäller parodier är att jag kan tolka om den är positiv eller negativ till det den driver med. Det kan jag inte till 100% göra här, eftersom den faktiskt driver med båda "sidorna" och då vet jag inte riktigt om jag ska skratta eller bli irriterad. Kanske hade detta funkat bättre som film.

Huvudpersonen, Hannah, är av exakt den typ som jag inte alls uppskattar. Alldeles oavsett om det är en man eller en kvinna. Hon super, förför och beter sig rent allmänt illa. Egentligen är jag lite tudelad när det gäller henne. Vissa sidor gillar jag, andra inte. Hon är onekligen en frisk fläkt, som ibland får mig att skratta och ibland gör mig förbannad. Hon utvecklas och kommer till insikt. Om mycket. I stort sett en ganska bra karaktär alltså. Inte heller är jag ett stort fan av poliser som beskrivs på ett sätt som gör det helt klart att de är korkade. Även islänningarna verkar betraktas som lite bakom flötet.

Mitt allra största problem med den här boken är att den är ännu ett exempel på en berättelse som faller på grundkonceptet, själva basen. För mig är det ett krav att det ska vara trovärdigt. Här är det osannolikt och faktiskt omöjligt att tro på. Då menar jag inte hela grejen med fin- och fulkultur (det här gör mig bara arg och det är kul att det drivs med tanken att det ens finns) utan det som händer på Island.

Upplägget är både roligt, intressant och känns nytt. Cynism och ironi flödar och det är positivt. Dock finns det ett drag av buskis här också. Personligen tycker jag att det blir för tramsigt. Det var lite för lätt att lösa "problemet" här, men det känns inte som att det var det viktiga i boken.

Som deckare betraktat är Trettio dagars mörker inte speciellt bra, tycker jag. Det kan vara så att deckarparodi helt enkelt inte passar mig, som läser deckare för problemlösningen.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,45 i genomsnitt (beräknat på 143 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Trettio dagars mörker: Kulturbloggen, Lenas böcker och annat och DAST Magazine.

"Satans sommar" av Kim Faber & Janni Pedersen

Författare: Kim Faber & Janni Pedersen
Titel: Satans sommar
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 443
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Satans sommer
Översättare: Svante Skoglund
Serie: Martin Juncker 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 juni 2021




Första meningen: Med tanke på att mannen på grusvägen har fått två skott i huvudet gör han ett överraskande prydligt intryck.

Baksidetext
Martin Junckers hustru, Charlotte, får ett anonymt tips: Den fruktansvärda terrorattacken för sex månader sedan kunde ha undvikits.

Charlotte är grävande journalist och konfronterar Juncker, som utreder brottet, men han fruktar för både sitt eget och Charlottes liv om hon ger sig djupare in i frågan. Junckers gamla kollega Signe är mer benägen att hjälpa Charlotte, men hon har sina egna utmaningar att brottas med. När det visar sig finnas en koppling mellan terrorbrottet och ett lik som hittats i Kongelunden släpper Signe ändå alla sina personliga problem och satsar allt på att få fram sanningen.

Juncker befinner sig i Sandsted, plågad av mardrömmar efter sin fars död. När en av stadens advokater hittas mördad i stadsparken kastas han in i en omfattande utredning som också visar sig ha anknytningar till hans eget förflutna.

Min kommentar
I vintras läste jag första boken i den här serien och ända sedan dess så har jag längtat efter Satans sommar. När jag såg att den var på gång så tänkte jag att den var ett måste så jag bad om att få den som recensionsexemplar. Två dagar efter att den hade ramlat ner på hallmattan så började jag läsa.

Kanske hade jag inte förstått att fallet från förra boken skulle fortsätta, men jo, det var ju faktiskt inte riktigt uppklarat. Tyvärr så blir det inte det i den här boken heller. Generellt så har jag svårt för trådar som sträcker sig över (för) många böcker. Än så länge är det ingen fara, men många fler vill jag inte ha om samma sak. Högst en till, sedan vill jag att det ska vara löst. Det mesta av fallet med terrorattacken kommer i alla fall tillbaka till mig utan problem. Som hjälp kommer det några resuméer, på ett snyggt och naturligt sätt.

Början av boken är väldigt långsam och jag blir faktiskt lite orolig för att mina förväntningar hade ställt till det för mig. Det tar lite mer fart en bit in, men lika bra som första boken tycker jag inte att den är. Vinterland berörde mig på flera plan, men allt det är borta här. Det blir mer som en vanlig deckare, med betydligt mindre action och mer relationer.

Karaktärerna är väldigt många, som det ju blir när det är mer än ett fall på bordet. Juncker jobbar på med ett mord i sin by, men det hamnar lite i bakgrunden. Det är så väldigt mycket som är på gång med Juncker. Han mer eller mindre tvingas göra upp med sin uppväxt och det är riktigt snyggt gjort. Signe... ja, jag minns det som att hon var en bra polis/människa. Inte nu längre. Det hon får för sig att göra med ett bevisföremål får mig genast att tycka mindre om henne (och då har jag inte ens nämnt vad hon gör på det privata planet). Detta är nog det enda i hela boken som stör mig, det känns helt enkelt inte som ett möjligt scenario. För mig blir det lite konstlat när Juncker och Signe jobbar på två olika håll. Låt Juncker komma tillbaka till Köpenhamn så att de kan jobba ihop. Det vill jag se! Om cheferna kunde ha överseende med Signes påhitt (som ju var mycket värre) så borde de kunna låta Juncker återvända.

Jag är väldigt förtjust i att författarna låter fullständigt oväntade karaktärer dö, att de vågar göra så. Det gör att jag aldrig känner mig helt säker och trygg. Förutom ett av dessa dödsfall så är det noga räknat inga direkta överraskningar. Å andra sidan så är det (nästan) inget som stör heller. Jag är osäker på om det var någon humor med i första boken, men det är det här. Ibland blir den lite krystad, men oftast får den mig att dra på munnen.

Kanske var det mina skyhöga förväntningar som ställde till det för Satans sommar, men jag förväntade mig gastkramande spänning. Det fick jag egentligen aldrig. Kanske är det också lite för utdraget. Innehållet räcker inte riktigt till för att fylla ut antalet sidor. Men det är stabilt. Mycket stabilt. När kommer tredje delen?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,97 i genomsnitt (beräknat på 331 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Satans sommar: hyllan.

"Offer 2117" av Jussi Adler-Olsen

Författare: Jussi Adler-Olsen
Titel: Offer 2117
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 511
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Offer 2117
Översättare: Helena Hansson
Serie: Avdelning Q 8
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 maj 2021




Första meningen: En vecka innan Assads familj lämnade Sab Abar tog hans pappa med honom till lördagsmarknadens överväldigande myller av bodar med kikärter, granatäpplen, bulgur, kryddor i starka färger och kacklande höns som väntade på yxan.

Baksidetext
Det är höst. Avdelning Q skakas av nyheten om en nära kollegas död, samtidigt som de har fullt upp med utredningen om en tonårspojke som ringer anonyma hot. Mitt i detta väcker ett tidningsreportage om en båtflyktings tragiska död demoner från Assads förflutna liv. Plötsligt befinner sig han och teamet i centrum för en nervkittlande kamp mot klockan. Den ökände irakiske förbrytaren Ghaalib planerar en attack mitt i Europas hjärta, och det är bara Assad som kan stoppa katastrofen.

I över 10 år har Assad arbetat tillsammans med Carl Mørck och Rose på Köpenhamnspolisens cold case-avdelning. Men vet de egentligen vem han är? Under årens lopp har Assad överraskat med kunskaper i de mest oväntade ämnen, han talar en rad olika språk och kan oskadliggöra en fiende på ett ögonblick. Var kommer han ifrån? Vilka hemligheter bär han på? Det här är Assads historia.

Min kommentar
Serien om Avdelning Q har länge varit en av mina favoriter. Anledningen har varit de härligt udda karaktärerna och deras inbördes relationer. En av de som man inte har fått veta speciellt mycket om tidigare är Assad. Man har bara anat en mörk bakgrund, men han har varit väldigt hemlighetsfull. Jag vet att många med mig har undrat och funderat. I Offer 2117 skulle man tydligen få veta mer om honom. Så mycket visste jag. Det kan vara svårt att tro, med tanke på att boken har stått i hyllan i drygt ett år, men jag har varit väldigt nyfiken.

När jag börjar läsa så blir jag mest förvirrad. Där är Mona och barn och barnbarn. Är det här något jag borde känna till? I så fall har jag glömt alltihop. I alla fall så utspelar sig boken runt två år efter händelserna i Selfies. Som väl nästan får betraktas som Roses bok och detta ska då vara Assads. Kort sagt så är det egentligen inget i Assads bakgrund som överraskar mig. Det var mer eller mindre väntat. Kanske bara väldigt mycket extra allt.

Det är många historier och många berättare. Faktum är att det spretar åt alla håll och kanter. Tråden med Alexander känns onödig och jag funderar lite på om den är inspirerad av det som hände på en skola i Trollhättan. Å andra sidan, om inte den tråden varit med, vad skulle då Rose och Gordon ha gjort. Mitt största problem med boken är nog ändå att jag inte är intresserad av att följa en massa andra människor. Jag vill hänga med Carl, Assad, Rose och Gordon.

För mig blir Offer 2117 för ordrik. Då tänker jag specifikt på alla försök att beskriva för mig hur hemskt det är som har drabbat Assad. Med en väldigt massa ord. En väldigt massa gånger. Jag förstår att det är hemskt, utan att man upprepar det hela tiden. Det går ändå inte att beskriva i ord. Hur många man än använder. Det känns ändå bra att få veta hans bakgrund. Även om den är tung att läsa om. Jag är verkligen inte glad i att läsa om så utstuderad ondska.

Jag tycker att de här böckerna mer och mer har dragit sig mot det mörka, allvarliga och att de nästan har tappat sin härliga humor. Vilket gör att de också tappat sin speciella ton och säregenhet. Det finns vissa spår kvar, men böckerna blir alltmer lika andra böcker i genren. Sättet att berätta är inte heller likadant. Här finns ingen gåta, allt är klart som korvspad och man vet hur allt hänger ihop redan från start. Den snåriga och ovissa intrigen som jag är van vid och vill ha är puts väck. Allt detta sammantaget gör att det här blir en "vanlig" thriller och det finns det faktiskt andra som gör bättre.

Med tanke på hur Offer 2117 slutar så räknar jag med att det kommer ytterligare en del. Och jodå, i höst verkar den komma. Vilket gör att trenden med fortsättning på serier som jag tar med i min Finish That Series-utmaning håller i sig. Det verkar vara ett säkert sätt att få en ny del.

Avdelningen för olika funderingar:
Jag känner att jag bara måste ha med detta, men det ska ju egentligen inte drabba boken i sig. Offer 2117 är så skrämmande uselt korrekturläst. Det är många fel, men det som stör mig allra mest är att någon måste ha kört en sök och ersätt. Här finns otaliga kombinationer av ...lom, alltså kalom, stälom i stället för kalla honom, ställa honom och så vidare. Det höll på att göra mig tokig. Hur kan man släppa igenom ett sådant billigt fel?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,98 i genomsnitt (beräknat på 6 337 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Offer 2117: Bokstunder, Kulturnästet och Nilmas bokhylla.

"Vinterland" av Kim Faber & Janni Pedersen

Författare: Kim Faber & Janni Pedersen
Titel: Vinterland
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 478
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Vinterland
Översättare: Svante Skoglund
Serie: Martin Juncker 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 december 2020




Första meningen: Den ljumma sommarbrisen smeker henne i ansiktet.

Baksidetext
Det är dagen före julafton och Signe Kristiansen, utredningschef på mordroteln i Köpenhamn, blir uppringd av chefen. Semestern är slut: En enorm explosion har ägt rum vid julmarknaden på Nytorv. Nitton personer är döda, många fler skadade.

Danmark är skakat, och man satsar allt för att ta reda på vad som hänt och vem som ligger bakom dådet. Den tidigare stjärnpolisen Martin Juncker, Signes gamla mentor, har efter ett gravt tjänstefel blivit förflyttad långt ut i provinsen. Där bor han med sin demente far och har i uppgift att leda den nyupprättade lilla polisavdelningen.

Det borde vara odramatiskt, och är det också, tills ett spektakulärt fall hamnar på hans bord. Utredningen i Köpenhamn trampar vatten, och man byter ständigt spår, fram till att Signe får ett tips som pekar i en riktning hon inte kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi.

Min kommentar
Jag har ju en liten svaghet för danska deckare, de brukar vara väldigt bra. När jag såg Vinterland bland de nya böckerna i oktober så blev jag så klart nyfiken på den. Några veckor senare så dök den överraskande nog upp på hallmattan. Nya böcker har en förmåga att förbli olästa ett bra tag, men när jag förstod att den utspelar sig runt jul så tänkte jag att om tid finns så läser jag den i december, när allt planerat är läst. Tid fanns och nu är den läst. Jag blev inte besviken.

Köpenhamn är en av mina favoritstäder och även om jag inte hittar så fantastiskt bra så har jag ju, så klart, varit på Nytorv. Det är för övrigt inte speciellt mycket vi befinner oss i Köpenhamn, utan mestadels befinner vi oss någonstans längre söderut på Själland. Där har jag nog bara passerat på min väg ännu längre söderut. Det är i alla fall ett väldigt kallt och snöigt Danmark vi får möta. Det känns som att det händer lika ofta som i Skåne, men det händer ju faktiskt. Ibland.

Språket flyter på bra, det är effektivt. Man fastnar aldrig i ointressanta och ovidkommande detaljer. Trots att man får ta del av en hel del personliga problem, men det tar aldrig över. Kanske är det lite för många och för långa föreläsningar, om än det ena, än det andra, men det stör mig egentligen inte. Det är ju många samhällsproblem som avhandlas och det är väldigt tydligt att författarna hämtat inspiration av Sjöwall & Wahlöö. Ett författarpar som faktiskt nämns i boken.

Det är väldigt många karaktärer här, ändå har jag inga som helst problem att hålla isär dem. Både Martin Juncker(sen) och Signe Kristiansen känns som verkliga människor, de har både bra och mindre bra sidor. Nabina Khalid, som jobbar med Juncker på närpolisen, påminner väldigt mycket om paret Börjlinds Olivia Rönning. Hon är snabb att döma människor, ilsken och bara hennes sätt att se på saker och ting är rätt. Jag gillar henne lika mycket som jag gillar Olivia Rönning. Inte alls.

I början är det många olika trådar, som sticker iväg åt alla möjliga håll och jag funderar på hur i hela friden allt kan hänga ihop. Det blir aldrig rörigt, utan bara väldigt spännande. Här finns inga tillrättalagda politiskt korrekta åsikter, så får det ju vara i danska böcker. Helt oavsett hudfärg, religion och politiska åsikter hos den som utför det onda så är det ont. Och tvärtom gäller också, det goda är gott oavsett vem som utför det. Framför allt så ska man inte vara så snabb med att döma andra utifrån sagda egenskaper. Det finns alltid en bakgrund till allt. Kanske inte alltid en ursäkt, men en förklaring.

Jag är egentligen fast i Vinterland ända från början till slutet och det blev mer eller mindre sträckläsning så jag är glad att jag var ledig i julveckan. Allt känns väl inte riktigt uppklarat, men detta är ju en serie så det kanske kommer. Man får väl hoppas på att andra delen översätts snarast för jag vill läsa mer om Juncker och förhoppningsvis även Signe.

På Goodreads hade den 3,82 i genomsnitt (beräknat på 724 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Vinterland: hyllan, Mina skrivna ord och Systrarna Boktokiga.

"Selfies" av Jussi Adler-Olsen

Författare: Jussi Adler-Olsen
Titel: Selfies
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 467
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Selfies
Översättare: Leif Jacobsen
Serie: Avdelning Q 7
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 december 2019




Första meningen: Hur länge hon legat och sparkat mot de våta vissna löven visste hon inte, bara att hennes nakna armar blivit kalla och att ropen uppifrån huset lät gällare och nu var så hårda och ilskna att hon fick alldeles ont i bröstet.

Baksidetext
Avdelning Q håller som vanligt till i Köpenhamnspolisens källarrum, men står nu inför stora utmaningar. Dels vad gäller arbetet, men också på det personliga planet. Gruppens sammanhållande länk Rose har nämligen sjunkit ner i en psykos vars trådar leder långt tillbaka in ett mörkt förflutet. Ett förflutet där ett grymt brott kan ha begåtts.

Det har kommit ledningen till känna att uppklarningsstatistiken för Avdelning Q ligger långt under det förväntade. Utan Roses hjälp måste de tre återstående medlemmarna – den karismatiske ledaren Carl Mørck, mystiske Assad och det senaste tillskottet Gordon – kämpa för att övertyga dem om att de ska få fortsätta sitt arbete. Samtidigt hittas en äldre kvinna mördad i Kongens Have och en galen bilist har inlett en dödlig jakt på unga kvinnor, medan nya brott planeras på en helt annan plats. Har händelserna ingenting med varandra att göra, eller finns ett samband begravt någonstans?

Min kommentar
Serien om Avdelning Q hör till en av de där självklara, som jag bara måste äga och läsa. Jag har gillat alla tidigare sex delar, även om det har varit lite olika mycket. Det har känts som att böckerna tappat stilen lite, om man jämför med den allra första i alla fall. Därför hade jag kanske inte skyhöga förväntningar på Selfies, även om jag såg fram emot att läsa den.

Till min stora glädje så är den gamla, härliga jargongen tillbaka, den som gjorde den första delen så speciell. Det känns bra att samspelet och kamratskapet mellan Carl och Assad är återställt. Rose får ta väldigt mycket mer plats här, tyvärr inte på att så bra sätt, men det är intressant att äntligen få veta vad det är som tynger henne. Det här ökar onekligen förståelsen för henne. Gordon är fortsatt ett intressant tillskott till den udda och speciella avdelningen. Nu saknar jag bara information om Assad, men det kommer tydligen i nästa bok.

Selfies är lite annorlunda mot de tidigare böckerna. Det är inte ett gammalt brott som står i fokus, utan ett som ännu inte har hänt när boken börjar. Här vet läsaren hela tiden vem som är skyldig och det är ett grepp som jag egentligen inte gillar, men här är det faktiskt nödvändigt. Brottet i sig är intressant och inte det helt vanliga, oftast läser man ju om tvärtom i tidningen. Utan att säga för mycket. För en gångs skull kan jag känna ett uns av sympati med mördaren. Jag kan känna igen frustrationen över människotypen som h*n tycker sig ha rätt att befria samhället ifrån. De där tre tjejerna tillhör inte min favorittyp, men det är ju väl hårt att döda dem. Jag har väldiga problem med att hålla isär dem, de är alldeles för lika, men det är förmodligen meningen.

Det är väldigt många olika brott som dyker upp här och det gör att jag upplever allt lite spretigt. Som vanligt, när det gäller böckerna om Avdelning Q, så är det rått och brutalt. Känslokallt nästan och helt empatilöst. Det är lite av ett signum.

Jag blir lite förvånad när jag reagerar på att översättningen haltar, eller det måste nog snarare vara korrekturläsningen av översättningen som det är fel på eftersom det är samma översättare som för de tidigare delarna. För att inte tala om hur hopplöst det var att läsa e-boken. Där var det ett blanksteg före varenda ? och !. Hur kan man få för sig att göra så?

En liten fågel har kvittrat i mitt öra att nästa del, Offer 2117, kommer att ligga under granen om några dagar. Som vanligt är det min förhoppning att det inte ska dröja två år innan jag läser den.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,89 i genomsnitt (beräknat på 8 416 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Selfies: Bokstunder, Carolina läser och Midnattsord.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Kåda" av Ane Riel

Författare: Ane Riel
Titel: Kåda
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 240
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Harpiks
Översättare: Helena Ridelberg
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 november 2017




Första meningen: Det var mörkt i det vita rummet när far dödade farmor.

Baksidetext
Det är inte alltid så lätt för Liv att förstå sin omvärld. Då är det tur att hon har en pappa som Jens, som är så duktig på att förklara allting: Varför mamma blivit så stor att hon inte kan lämna sovrummet, varför man inte ska gå i skolan. Och framför allt varför man måste döda farmor...

Min kommentar
Kåda blev jag nyfiken på redan när jag gjorde i ordning listan på kommande böcker för september och jag blev väldigt glad när den dök upp på hallgolvet. Men riktigt sugen på att läsa den blev jag inte förrän bland annat Johannas deckarhörna stämplade den som fullpoängare.

Miljön är väldigt snäv eller vad man ska säga, mestadels befinner vi oss på den lilla överbelamrade gården där Liv och hennes familj bor. Jag har inga som helst problem att se allt framför mig, kanske var gårdarna där jag växte upp inte riktigt så fulla av skräp, men det räcker för att min fantasi ska kunna spinna vidare.

Min första reaktion när jag börjar läsa är att språket nästan känns som om boken är en dokumentär. Det menar jag som en bra sak. På något sätt känner jag att jag sitter utanför och tittar in. Det är ett väldigt avskalat språk, pragmatiskt och osentimentalt, men samtidigt vackert. Det är nästan för vackert för att det ska bli riktigt otäckt. Det blir inte heller så där tårdrypande sentimentalt som det skulle ha kunnat bli. Vi får se det mesta genom Livs ögon och jag brukar ju ha lite svårt för barn som berättare, men eftersom Liv inte är något vanligt barn så funkar det.

Det är inte många karaktärer här, i stort sett bara Livs familj och det räcker mer än väl. Det är helt omöjligt att inte känna sympati med dem allihop. Jens som urskuldar allt han gör med att han "hjälper". Maria som helt enkelt inte orkar mer. Och så Liv förstås. Liv som tror att alla lever som de gör. Man tänker inte alltid på hur lätt det är att förvanska ett barns "normalt". Jag blir så otroligt ledsen när jag läser detta. Min hjärna värjer sig och mitt hjärta gråter. Det som gör mig mest ledsen är att alla väljer att titta bort. Utom den utomstående nykomlingen, som ser allt med andra ögon. Det är så klart svårt att se galenskap som smyger sig längre och längre ner, men ändå.

Ane Riel använder sig ofta av antydningar, att saker ska hända längre fram. Det är alltid något hemskt, det förstår man. När det väl händer så radas den ena hemska detaljen efter den andra upp och det blir till och med värre än man tänkte.

Av någon anledning så tänker jag filmiskt när jag läser, det kan bero på alla tydliga bilder jag ser inne i mitt huvud. Faktum är att jag tror att det här skulle kunna bli en väldigt bra film.

Jag känner lite att mina ord inte riktigt räcker till för att beskriva den här boken. Det här är en otroligt tragisk historia och hur någon kan välja att kalla den kriminalroman övergår mitt förstånd. Vad den är är ett familjedrama. En tragedi.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,7 och genomsnittet 4,2 (beräknat på 6 betyg).
På Goodreads hade den 4,19 i genomsnitt (beräknat på 220 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Kåda: Johannas deckarhörna, Boktanken och Deckarbibblon.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Den gränslöse" av Jussi Adler-Olsen

Författare: Jussi Adler-Olsen
Titel: Den gränslöse
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 493
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Den grænseløse
Översättare: Leif Jacobsen
Serie: Avdelning Q 6
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 september 2017




Första meningen: Hon såg grå nyanser överallt.

Baksidetext
En telefonsignal skär genom källaren i Köpenhamns polishus och väcker kriminalinspektör Carl Mørck från den sedvanliga morgonluren med fötterna på skrivbordet. När Carl förstår att kollegan från Bornholm vill ha Avdelning Q:s hjälp med ett gammalt hopplöst fall blir han genast avvisande. I andra änden av tråden läggs luren tyst på. Några få timmar senare står det klart att konsekvenserna av Carls kallsinnighet varit katastrofala.

Tillsammans med kollegorna Assad, Rose och Gordon dras Carl in i utredningen av en sjutton år gammal tragedi. En ung livsglad kvinna försvann från en folkhögskola på Bornholm och hittades död hängande i ett träd några kilometer därifrån. För den skeptiskt lagde Carl blir det mystiska fallet särskilt svårt att finna reda i. Efterforskningarna leder till en soldyrkande sekt på Öland och en manipulatör med järnvilja som inte skyr några medel för att skydda sig själv och de sina.

Min kommentar
Jag började läsa den här serien för drygt tre år sedan och då slukade jag dem i ganska snabb takt. Tyvärr tyckte jag att böckerna tappade lite för varje del. Eftersom första boken började på så hög nivå så gjorde det inte så väldigt mycket. Förrän jag läste den femte, som jag upplevde som omständlig och lite trist. Kanske är det därför som denna sjätte del har blivit stående oläst i över två år. I min fortsatta satsning på att läsa ikapp serier så har nu turen äntligen kommit till denna.

Den gränslöse består av tre olika trådar, kan man nog säga. Det börjar 1997, på Bornholm, med något som verkar vara en smitningsolycka. En annan tråd tar sin början 2013 i London, för att sedan fortsätta på Öland. Givetvis finns det då ju en tråd som utspelar sig i nutid också. Den skiftar miljö mellan Köpenhamn, Bornholm och Öland. Mestadels på Bornholm, vilket jag gillar. Jag har aldrig varit där, men den där lilla ön har lockat mig i många år nu. Vanligtvis brukar jag störa mig på olika trådar som ofta gör en historia hoppig. Så icke här. Jag måste säga att Jussi Adler-Olsen sköter detta föredömligt.

Antalet karaktärer är helt osannolikt många, men inte ens där får jag problem. Kanske beror det på att jag ju känner huvudpersonerna sedan gammalt. Carl är en väldigt underlig person (vilket ju faktiskt gäller alla på avdelning Q), mestadels är han en butter och bitter man som gärna inte gör något alls. Men när han får ett fall så blir han som en pitbull och vägrar släppa taget. Han är en alldeles utomordentlig utredare. Assad är lika mystisk som vanligt, även om det börjar komma fram en del hemligheter. En hjälte är han i alla fall. Rose är... Rose. Bara lite mer mystisk än tidigare. Om det är möjligt. Gordon kan nog bli ett intressant tillskott. Passar gör han i alla fall. Jag gillar verkligen samspelet mellan de udda figurerna på avdelning Q. Jag skulle trivas där.

Jussi Adler-Olsen utforskar det mänskliga, den mörka delen, så även i Den gränslöse. Man skulle kortfattat kunna säga att den handlar om vad människor tror på, här mestadels åt new age-hållet och sekter. Fanatiker av alla sorter har alltid skrämt mig, de är otäcka. Insprängt mitt i allt mumbojumbo kommer en väldigt intressant "diskussion" om teologi. De tio sidorna fick mig att bli så nyfiken att jag kände ett stort behov av att googla. Det har jag inte gjort än, men det kommer jag förmodligen att göra.

Personligen tycker jag att detta är en av de bättre i serien. Det kan bero på att det känns som att Carl, Assad och Rose får mer plats här. Återigen blir deras små skärmytslingar roliga små episoder och jag kan inte låta bli att fnissa. Det gamla fallet där Carl och Hardy blev skjutna återkommer och jag kan nog tycka att det är dags att avsluta det nu. Tyvärr är boken på tok för lång och utdragen. Jag skulle tro att jag inte hade haft några problem att hitta runt hundra sidor som hade kunnat tas bort.

Nu har det ju kommit ännu en del i den här serien och den står redan här i hyllan. Förhoppningsvis ska det inte gå två år innan jag läser den.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,0 och genomsnittet 3,6 (beräknat på 221 betyg).
På Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 7 355 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den gränslöse: Bokdamen, Carolina läser och Nilmas bokhylla.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Marcoeffekten" av Jussi Adler-Olsen

Författare: Jussi Adler-Olsen
Titel: Marcoeffekten
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 480
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Marco effekten
Översättare: Leif Jacobsen
Serie: Avdelning Q 5
Förlag: Bonnierförlagen
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 december 2015




Första meningen: Den sista morgonen i Louis Fons liv blev som en stilla viskning.

Baksidetext
Den femtonårige Marco har under hela sin uppväxt tvingats till kriminalitet av sin farbror Zola. När han förstår att farbrodern vill lemlästa honom, för att han ska dra in mer pengar och för att Zola ska kunna kontrollera honom bättre, så gör Marco det omöjliga: han flyr och försöker ta sig ur klanens järngrepp.

Men under flykten finner han av en slump en fruktansvärd hemlighet, som Zola och klanen med alla medel vill förhindra från att komma ut. Marcos nya tillvaro i Köpenhamn blir snart en kamp för livet.

Och det är inte bara klanen som vill se honom död. Kriminalinspektör Carl Mørck och hans assistenter Assad och Rose från Avdelning Q följer trådar som leder dem till bankvärlden, in i regeringen och ända till Afrikas djungler.

Min kommentar
Jag blev ju alldeles överväldigad när jag läste första delen i den här serien, det kändes så annorlunda och nytt alltihop. Kanske var jag bara speciellt mottaglig just när jag läste den, för ingen av de andra har kommit i närheten. Dock har ingen varit dålig, bara inte så bra.

Marcoeffekten började väldigt bra och lovande, men sedan tyckte jag att det blev lite väl mycket fokus på Marcos springande på Köpenhamns gator. Det var visserligen kul när jag kände igen gatunamn, platser och byggnader och det var spännande, i alla fall de första trettifjorton gångerna han flyr, sedan blir det bara tjatigt. Det är för utdraget och jag blir otålig.

Hela historien är alldeles för omständligt berättad och hade lätt kunnat kortats några tiotal sidor. Dessutom är det så mycket upprepningar, speciellt Marcos tankar och funderingar. Jag fattade första gången. Sidohistorien med husbåten som brann förstår jag inte alls. Var den bara utfyllnad? Det behövs väl inte i en bok på nära 500 sidor. Jag funderar också över översättningen, den känns inte speciellt bra, nästan som ett hastverk. Det var nog ett väldigt sug efter den här boken när den kom så det var nog tvunget att få ut den snabbt på svenska.

Jag tycker inte Marcoeffekten är riktigt lika rå och brutal som de tidigare delarna, denna är otäck på ett helt annat sätt och tyvärr ligger det nog en hel del sanning i den. Avdelning Q är ett härligt och annorlunda gäng och här får de ett nytt tillskott i Gordon, juridikstuderande. Jag är inte helt säker på att jag gillar honom. Inte heller gillar jag mellanspelet med Rose och jag fattar inte alls varför det är med. Det känns bara konstigt och krystat. Assads kamelhistorier och språkförbistringen är lika kul som den brukar, men vad har hänt med Carl? Plötsligt är han bara en patetisk gubbe.

Tacksamt nog lämnas det inte några lösa trådar, utan allt knyts ihop på ett väldigt snyggt sätt. Även om det finns en del logiska luckor och ologiska händelser. Som till exempel varför bovarna kom tillbaka till huset för att där hitta Marco. Det fanns ju liksom ingen anledning, eftersom de redan letat igenom allt grundligt.

Nu ser jag fram emot att läsa den senaste i serien, Den gränslöse, och jag hoppas att vi snart kommer Assads hemlighet på spåren.

Boktipsets estimerade betyg var 4,2 och genomsnittet 3,75 (beräknat på 355 betyg).
På Goodreads hade den 3,85 i genomsnitt (beräknat på 5 454 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Marcoeffekten: Johannas deckarhörna, hyllan och Bokdamen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.