Tisdagstrion: Antiken

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Antiken

Japp. Nu är det dags att vara långsökt.

1. Iliaden av Homeros är väl den enda i trion som inte är krystad. Förmodligen så behöver den ingen presentation. Jag läste den under en resa till Grekland, vilket jag tyckte var passande. Och förmodligen enda sättet att ta mig igenom den.

2. Den gömda skatten av Clive Cussler läste jag så tidigt (1992) att jag ännu inte hunnit tröttna på hans böcker. Upprinnelsen är att det berömda biblioteket i Alexandria år 391 e Kr sätts i brand på den romerska kejsarens order. Men en lite grupp män vågar trotsa kejsarens order och lyckas i hemlighet föra de mest värdefulla skatterna i säkerhet. De göms i ett främmande avlägset land, i underjordiska grottor djupt undan världen ögon ... Själva boken utspelar sig dock 1991.

3. Mons Kallentofts Herkulesserie baseras löst på de antika berättelserna om halvguden Herkules. Zack är den första delen, där Zack introduceras som en modern, trasig halvgud. Temat kretsar kring att röja upp i en korrupt och mörk storstadsmiljö, likt Herkules rensning av Augeas stallar.

Film: Jay Kelly (2025)

Titel: Jay Kelly
Originaltitel: Jay Kelly
Genre: Drama
Regissör: Noah Baumbach
Manus: Noah Baumbach, Emily Mortimer
Skådespelare: George Clooney, Adam Sandler, Riley Keough, Grace Edwards, Stacy Keach
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA, Storbritannien
Längd: 133 min
Serie: -
Såg den på Netflix 20 mars 2026





Handling
En känd skådespelare reser genom Europa tillsammans med sin manager. Under resan konfronterar de båda tidigare beslut, prövar sina relationer till familj och vänner och ställs inför frågan vilket arv de lämnar efter sig, vilket gör att deras vänskap sätts på prov i oväntade sammanhang.

Min kommentar
I tre veckor blev filmen Jay Kelly av olika anledningar uppskjuten, men till slut var det dags att se den. Jag kan inte påstå att jag hade koll på vad det skulle vara för typ av film, men ordet komedi förekom flera gånger så det lockade. Och George Clooney.

Det här var inte alls den film jag förväntade mig, eftersom jag då fokuserade på "komedi". Speciellt rolig är den dock inte. Snarare tragisk och då inte ens tragikomisk. Kanske har jag aldrig reflekterat över hur en filmstjärnas liv kan tänkas se ut. Tänk att betyda så mycket för så många okända människor och i stort sett, i det här fallet, inget alls för sin familj.

Scenerna där Kelly tittar tillbaka på viktiga händelser i sitt liv gillar jag. Det kan nog vara det bästa sätt jag har sett att ordna tillbakablickar på. De scenerna sa mest om honom, tycker jag. Det jag gillade allra minst var det han gjorde mot sin yngsta dotter. Ett så grovt intrång i min integritet och mitt privatliv hade jag aldrig förlåtit någon. Inte ens min far.

Den ena karaktären efter den andra dyker upp. Och försvinner. Ofta utan att göra något avtryck alls. Vilket väl ganska tydligt visar hur Jay Kelly ser på människorna runt sig. Han behandlar andra som statister, vars enda uppgift är att serva och supporta honom.

För mig blir det lite som att George Clooney spelar sig själv. Något som han ju så klart är bäst lämpad för och gör bäst av alla. Jag kan inte tänka mig någon annan i den rollen. Adam Sandler håller sig väldigt lugn och det är egentligen honom jag känner allra mest med.

Filmen är på tok för lång, minst en halvtimme hade lätt kunnat ha skalats bort. Handlingen räcker definitivt inte till drygt två timmar och väldigt mycket känns som att bli skriven på näsan. Jag tror att alla förstår hur ensam Jay Kelly är. Den enda "vän" han har är en som tar 15% av hans inkomst, men som i gengäld får sätta sitt eget liv på paus. Hans manager.

Jay Kelly spretar väldigt mycket, åt alla tänkbara håll. Som att den inte riktigt kunde bestämma sig för vad den ville vara och visa. Den är, trots allt, en fin berättelse om hur de val vi gör påverkar oss och de runt omkring oss. Vissa val är oåterkalleliga och, förmodligen, oförlåtliga.


På Letterboxd hade den 3,32 i genomsnitt (beräknat på 189 339 betyg).
På IMDb hade den 6,5 i genomsnitt (beräknat på 38k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på söndag: Vendetta

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Även den här veckan var ju en kortvecka. Något alla veckor borde vara om du frågar mig. Vädret har varit strålande, men jag har inte varit ute en enda sekund. Min onda fot har visserligen blivit marginellt bättre, men vi har en läskig trappa som man måste gå i för att komma ut. Ner är inga problem, men upp går sämre. De senaste gångerna jag var ute så höll jag på att ramla baklänges när jag kommit högst upp. Så nu går jag inte i den alls.

Läsningen i april har gått undan och jag har nu börjat på Vendetta av Jan Guillou, sjätte delen om Carl Hamilton. Det är så intressant, men även tudelat att läsa de här böckerna. Han skriver så omständligt, men ibland är han galet rolig. Den här boken finns filmatiserad, en gammal film från 1995. Jag vet att jag har sett den och som jag minns det så tyckte jag att den var bra.

Min smakebit är sida 246:

På fjärde dagen kom för första gången en stunds lugn över honom. Han hade med feberaktig intensitet genomkorsat Palermo på jakt efter lämpliga platser och områden för allt det som skulle komma. Mest hade han rört sig till fots och systematiskt utvidgat sin lokalkännedom i området kring Via Roma och hotellet, han hade också genomsökt hotellet sena nattimmar på gränsen mot gryningen, och han hade tvingat sig till att öva bilkörning ut och in i staden. Snart skulle han ställa undan bilen, snart skulle det bli omöjligt att röra sig i dagsljus.

Bok: Vi två av Andy Jones

Författare: Andy Jones
Titel: Vi två
Genre: Drama
Antal sidor: 303
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The two of us
Översättare: Åsa Brolin
Serie: -
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 mars 2026




Första meningen: Folk frågar: Hur länge har ni varit tillsammans?

Baksidetext
Fisher och Ivy har bara varit ett par i nitton dagar. Båda har haft förhållanden tidigare, men de vet båda två att det är annorlunda den här gången: De är ämnade för varandra. Att de egentligen vet väldigt lite om varandra känns mindre viktigt.

Men under det kommande året, en period då deras liv förändras oåterkalleligt, upptäcker Fisher och Ivy att det är en sak att bli förälskad och en helt annan att fortsätta vara förälskad.

Min kommentar
För ganska många år sedan nu så läste jag Problemet med Henry och Zoe, som verkligen fick mig på fall. Så klart ville jag läsa mer av Andy Jones, och köpte hans debut, Vi två. Det har ju tagit mig några år, men i år la jag till den i min Vi möts igen-utmaning och nu har jag äntligen läst den.

Den här boken är en fin djupdykning i hur det kan bli. En relation som på många sätt börjar i slutet. Man kan säga att hela boken är ett worst case scenario, som ändå får ett bra avslut. På något ytterst besynnerligt sätt. Trots allt sorgligt.

Allt berättas ur ett manligt perspektiv, vilket ju inte händer alltför ofta i den här typen av bok. Det är väldigt uppfriskande och faktiskt realistiskt. Det finns en del drama, men helt utan dramaqueen-inslag. Det passar mig utmärkt.

Ivy känns både blasé och avståndstagande. Hon verkar inte alls lika kär. Eller sympatisk. Vi får ju egentligen aldrig veta vad hon tänker och känner och får i stort sett lära känna henne samtidigt som William, eller Fisher som han kallas. Sedan förändras en del av mitt sätt att se på henne, när hon delar med sig av det som både Fisher och jag tyckte var viktigt. Men faktum är att Ivy hela tiden känns nästan kall och ganska självupptagen. Medan Fisher är tålamodet självt och otroligt kärleksfull och omtänksam. Jag skulle nästan vilja säga att hon inte förtjänar honom. Åtminstone så är det mycket svårt att förstå varför han är så kär i henne.

En dos manlig vänskap får vi också och den är riktigt fint beskriven. Ett annat par får vi också lära känna. Jag undrar om inte El och Phil är mina favoriter här. Deras liv påverkar mig mycket i alla fall. Och så har vi ju Ivys bror Frank. Han är helt gränslös. Han respekterar i alla fall inte andras gränser. Så kan man ju inte bete sig. Även om man nu råkar vara ett syskon som behöver någonstans att bo.

Den stora grejen här är nog sorgen. Visst är det så att det som händer här även händer i verkligheten, men det är så obeskrivligt sorgligt. Sorgen är väldigt fint skildrad. Inte ett dugg påträngande eller närgånget och utan att skriva mig något på näsan. Det är precis den distans som gör att jag känner den tydligt.

Vi två är inte alls lika humoristisk och charmig som Problemet med Henry och Zoe, utan är en helt annan typ av bok. Jag gillar (kräver) svärta, speciellt i feelgood, som jag definitivt inte skulle kalla detta. Nu med facit i hand. Här är det mörka verkligen becksvart. Ändå ger den mig lite hopp. Märkligt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,52 i genomsnitt (beräknat på 2 990 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Vi två: Bina's books, Fru E:s böcker och hyllan (engelsk utgåva)

Tag: Uno - book challenge

Ibland behöver man något lätt och smidigt inlägg, som en tagg. Den här roliga varianten, Uno - book challenge, hittade jag på Instagram, hos @bockerjagminns

Number / A book on your TBR with a number in the title
Vi två av Andy Jones.

Draw 2 / Two random books from your shelf
Draken av Alfred Coppel och Vansinne av Dean Koontz. Jag bad sambon välja två 😁

Skip / A book you have been putting off
Odyssén av Homeros, som väntar på nästa Greklandsresa.

Reverse / A book I want to read for the first time again
Stiftelsetrilogin av Isaac Asimov. Jag har nästan blivit sugen på att läsa den igen, nu när jag ser TV-serien, men jag vågar inte.

Wild / A book not in my typical genre
Drömgångare av Samantha Shannon, en fantasy, som faktiskt funkade ganska bra..

Draw 4 / A series with four books
Caroline Säfstrands serie Vid livets vägskäl. Jag har läst alla fyra och de är fantastiskt bra.

Nyss - Nu - Nästa v15

Ett meme som väldigt ofta förekommer på Instagram är Last - Now - Next. Nu inför jag det på min blogg, under namnet Nyss - Nu - Nästa. Varannan torsdag kommer jag att lägga upp det här inlägget, som då varvas med Hett i hyllan övriga veckor.

Nyss: Jag utan dig av Kelly Rimmer, en bok som jag köpte bara för att den första jag läste av henne var så fantastiskt bra.

Nu: Vendetta av Jan Guillou, som är sjätte delen om Carl Hamilton. Med denna så är jag halvvägs i serien.

Nästa: Skugga över Slagtjärn av Cilla Börjlind och Rolf Börjlind, den nionde delen om Rönning & Stilton. En serie som är så bra att jag är i fas i den.

Bok: Det mörka av Sharon Bolton

Författare: Sharon Bolton
Titel: Det mörka
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 408
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The dark
Översättare: Åsa Brolin
Serie: Lacey Flint 5
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2026
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 februari 2026




Första meningen: Några timmar efter midnatt satt två unga kvinnor i en bil nära en klippkant.

Baksidetext
När ett spädbarn rycks från sin barnvagn och kastas i Themsen befinner sig poliskonstapel Lacey Flint av en slump i närheten. Trots att hon för tillfället inte är i tjänst lyckas hon förhindra katastrofen. Men vem skulle vilja skada ett barn?

Kriminalkommissarie Mark Joesbury är inte förvånad. Under sin övervakning av ett komplext nätverk av Darknet-sajter har Joesbury och hans team identifierat ett nytt terrorhot från en kvinnohatande grupp som kallar sig själva incels. Joesburys team försöker infiltrera gruppen, men Darknet är skapad för anonymitet, och incelarmén är stor.

Trycket ökar när teamet får veta att överfallet vid Themsen bara var det första i en rad våldsamma attacker i syfte att terrorisera kvinnor. Dessutom tycks rörelsens ledare tycks ha valt ut Lacey som själva symbolen för allt de hatar – vilket innebär att hon nu befinner sig i extrem fara.

Min kommentar
Det kan hända att det kom som en väldigt stor överraskning för mig när jag upptäckte att det skulle komma en femte del om Lacey Flint. Om jag visste det så hade jag glömt bort det. Det mörka åkte i alla fall direkt upp på min läslista.

Tolv år har det gått mellan fjärde och femte delen, i alla fall den svenska utgivningen. "Bara" åtta i den engelska. Märkligt nog så har det alltså tagit nära fyra år för den här boken att översättas. Men nu är det här och det är jag glad för. Sharon Boltons böcker brukar vara väldigt mörka, men jag var nog inte riktigt beredd på att det här skulle vara en så mörk historia. Trots titeln.

Karaktärerna är inte speciellt många och märkligt nog, tycker jag, så är det mer än dubbelt så många poliser än andra karaktärer. Mitt största problem är att man verkar förväntas komma ihåg alla återkommande människor och deras inbördes relationer. Efter tolv år, eller åtta så, som det gått i den engelska utgivningen. Alldeles särskilt så minns jag inte Dana och Helen överhuvudtaget. Det stör mig väldigt mycket. Themsen är som en helt egen karaktär och jag uppskattar verkligen beskrivningen. Så mycket att jag den senaste tiden roat mig med att sitta och titta på Apple TV:s skärmsläckare när de flyger över London.

Lacey är Lacey, som hon har varit mest hela tiden. Dock tycker jag att det känns som ett riktigt korkat val att lämna porten öppen, med nycklarna till lägenheten innanför. Kanske inte något som en duktig och försiktig polis som Lacey skulle ha gjort. Mark Joesburys turkosa ögon nämns bara en enda gång, vilket jag ör oerhört tacksam för.

Det enda jag eventuellt kan ha lite problem att tro på är att man känner igen en person, som man mötte i tonåren i några minuter, mitt i natten så att det var mörkt, för tolv år sedan. Omöjligt är det så klart inte, men nog ganska ovanligt. Lite less är jag på Laceys ständiga personliga inblandning. Och att hon alltid hamnar i livsfara på grund av det. Och hennes hemlighet. Tycker det är nog av och om det nu.

Fanatiker skrämmer mig så oerhört mycket, nästan mest av allt. Det går liksom inte att resonera med dem. Det är så typiskt för den här sortens individ, att allt alltid är någon annans fel. De har själva inget som helst ansvar för det som händer i deras liv. Vilket ju är ett besynnerligt synsätt för oss andra. Jag har dock svårt att tro att det skulle vara så här enkelt att göra det som de gjorde. Kanske av den enkla anledningen att jag inte vill tro det. Jag hoppas ju att flertalet människor är bra och klokare än så här. Vad jag grundar det på har jag ingen aning om. Det var ju inte alltför många år sedan som polisen gick ut och bad kvinnor att inte röra sig ensamma ute på nätterna. I åtminstone två svenska städer; Malmö och Östersund.

Det mörka är skrämmande otäck läsning, så nära verkligheten, och realistiskt beskrivet, att jag faktiskt blev lite rädd. Så obehagligt att läsa. Kanske är detta sista boken, det vet jag inte, men om det är det så är jag nöjd.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,16 i genomsnitt (beräknat på 2 990 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Det mörka: Lottens bokblogg (engelsk utgåva), Tofflan och Fiktiviteter (engelsk utgåva)

Tisdagstrion: Författare med något från växtriket i namnet

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Författare med något från växtriket i namnet

Åh, den här var svår! Jag fick fundera länge, men till slut hittade jag faktiskt tre stycken. Utan att ens behöva vara långsökt.

1. Sara Lövestam har ju både löv och stam i sitt namn så hon är ju solklar. Fem böcker har jag läst av henne och den första var Udda, som verkligen är en udda bok. Den handlar också om udda människor. Detta är tydligen hennes debut, men det märks inte alls.

2. Flynn Berry, heter ju faktiskt bär i efternamn så även hon är solklar. Den första jag läste av henne var Sargad och den handlar om Nora, som ska besöka sin syster, men när hon kommer dit så hittar hon systern mördad. En väldigt långsam och spännande thriller.

3. Emily St John Mandel, ja, mandel är ju i allra högsta grad från växtriket. Station Elva är det enda jag har läst av henne och den handlar om en influensapandemi som har en dödlighet på 99%.

TV-serie: Zoey's extraordinary playlist #1 (2021)

Titel: Zoey's extraordinary playlist
Originaltitel: Zoey's extraordinary playlist
Säsong: 1
Genre: Dramakomedi
Skapad av: Austin Winsberg
TV-bolag: NBC
Skådespelare: Jane Levy, Skylar Astin, Alex Newell, Peter Gallagher, Lauren Graham
Premiär: 2021-09-18
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 12
Avsnittslängd: ca 43 min
Såg den på Netflix 29 mars - 4 april 2026




Handling
En ung kvinna upptäcker att hon har förmågan att höra människors innersta tankar i form av sånger och musikaliska nummer.

Min kommentar
I väntan på att andra serier ska få alla avsnitt släppta så letade jag efter något som skulle återupprätta tron på TV-serier. Och göra oss på lite bättre humör. En serie som har legat att tag på vår lista är Zoey's extraordinary playlist, som jag uppfattade som en komedi, men den visar sig ha en ganska rejäl dos svärta också.

Ja, jag blev lite förvånad över att den också, tydligen, var en musikal. Nu gjorde det ingenting, för det hör liksom till handlingen. Eller vad man ska säga. Den korta versionen av den här recensionen är: Åh, precis vad vi behövde!

Zoey är, från början, en ganska självupptagen och egoistisk person. Hon blir dock en bättre människa tack vare sin "superkraft". Hon börjar se andra människor. Bry sig om dem. Jag gillar verkligen hur hon börjar interagera med andra och få en relation till dem. Hennes relation till pappan är så otroligt fin och jag blir så berörd av det som händer. Det lilla triangeldramat som uppstår på hennes jobb uppskattar jag inte alls. Det hade jag helt klart kunnat vara utan.

Jag älskar karaktärerna, de är så otroligt charmiga. Att huvudpersonen Zoey är programmerare kom som en mycket trevlig överraskning. Förmodligen tillför det en del för både sambon och mig. Hon gör den lite nördiga personlighetstypen mycket trovärdigt. Lauren Graham, som jag inte visste skulle vara med, gör i stort sett samma karaktär som hon brukar. Jag blir lite förvånad över att Mary Steenburgen gör en så svag insats. Hon brukar väl vara bra. Kompisen Mo är bara fantastisk. Han stjäl varenda scen han är med i. Alla skulle behöva en Mo i sitt liv! Och till sången ... alla sjunger bra, men Skylar Astins röst är inget annat än fantastisk. Jag skulle lyssna på den hela tiden.

Zoey's extraordinary playlist är, framför allt, rolig, men även lite sorglig. Bra musik är det också. Jag blir varm i hela kroppen av den här serien. Även om jag blir ledsen ibland så får den mig att må bra. En serie som får mig både att skratta och gråta måste ju ha ett högt betyg.



På Trakt.tv har serien 3,85 i genomsnitt (beräknat på 1,1k betyg).
På IMDb har serien 8,1 i genomsnitt (beräknat på 20k betyg).
Jag ger säsongen 4,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Sommarmöten (2026)

Titel: Sommarmöten
Originaltitel: People we meet on vacation
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Brett Haley
Manus: Yulin Kuang, Amos Vernon, Nunzio Randazzo, Emily Henry (bok)
Skådespelare: Emily Bader, Tom Blyth, Sarah Catherine Hook, Lucien Laviscount, Ian Porter
Utgivningsår: 2026
Produktionsland: USA
Längd: 117 min
Serie: -
Såg den på Netflix 6 mars 2026




Handling
Den omaka duon, självständiga och spontana Poppy och rutinälskande Alex, är bästa vänner sedan flera år tillbaka. Eftersom de till vardags bor i olika städer passar de varje sommar på att spendera semestern tillsammans. Nu ska en resa komma att förändra allt och få dem att fundera över något som alla omkring dem redan undrat – om de inte hade varit det perfekta romantiska paret?

Min kommentar
Förra veckan så sköt jag upp en film, eftersom det dök upp en som jag hade lagt till på listan för ett bra tag sedan, men som då inte streamade någonstans. Alltså var ju veckans val enkelt. Skulle man kunna tycka. Men jag tyckte att vi, efter en riktigt jobbig och besvärlig vecka, behövde något lättsamt och, gärna, roligt. Sommarmöten lät som det vi ville ha.

Filmen baseras på en bok, med samma namn, som jag inte har läst. Något som faktiskt verkar vara en fördel. De som har klagat mest på filmen tycks ha läst boken och tycker, precis som jag brukar göra, att de har gjort för många ändringar.

För mig så är det ganska oklart varför Poppy är så rädd för att stanna på samma ställe för länge. Hennes motiv/anledning. Det brukar väl ändå finnas en reell orsak. Hela henne bakgrund är faktiskt höljd i dunkel. Förutom en mycket kort tillbakablick så får vi inte träffa vare sig hennes familj eller några vänner. Men, Poppy hade helt rätt. Hon är alldeles för mycket och är rentav en ganska hemsk person, som bland annat tycker att det är okej att lura till sig gratis mat/dryck/annat.

Poppy och Alex har väl inte någon riktig kemi, tycker jag, men de kompletterar varandra på ett bra sätt. Vilket betyder att de är extremt olika. Deras vänskap känns genuin, även om jag tycker att den var mest på Poppys villkor. Alex verkar dessutom inte duga som han är, för hon försöker hela tiden ändra på honom. Är det något jag avskyr så är det när folk får för sig att de har rätt att ändra på andra. Och Alex hörlurar alltså, de hade jag behövt på jobbet. De har en oslagbar brusreducering, verkar det.

En positiv grej är att de lyckades få in ett dansnummer på ett fullt naturligt sätt. Det händer verkligen inte ofta. Personligen så tycker jag att det är ett under att de inte förstod vad alla andra måste ha sett i många år. Efter ett tag så blev det ganska mycket upprepning och filmen är på tok för lång.

Sommarmöten är underhållande, med en viss charm. Den är inte jätterolig, men den har sina stunder. En lagom film att se en fredag, när man är trött och bara vill ha något lättsmält. För en gångs skull så tycker jag att den svenska titeln är mer rätt än originalet. Den handlar inte speciellt mycket om folk man möter på semestern.


På Letterboxd hade den 3,18 i genomsnitt (beräknat på 853 118 betyg).
På IMDb hade den 6,6 i genomsnitt (beräknat på 37k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på söndag: Jag utan dig

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Det är onekligen skönt med långledigt. Mina kollegor hade ännu längre ledigt, eftersom skärtorsdagen var ledig för dem, men jag jobbade. Om man gjorde det så fick man välja en valfri dag att ersätta den med. Jag är mycket hellre ledig på min födelsedag än skärtorsdagen, så den dagen valde jag i stället.

Jag har läst en bok av Kelly Rimmer tidigare och den var fantastiskt bra, sedan har det inte blivit fler lästa. Bara köpta. I år tyckte jag det var dags att se om den boken bara var en lyckoträff så jag tog med Jag utan dig i min Vi möts igen-utmaning. Snart vet jag.

Min smakebit är början av boken:

Det var absolut inte kärlek vid första ögonkastet.
    I ögonvrån såg jag en bar, smutsig fot. Det var inte meningen att stirra, men nakna fötter offentligt råkar vara det värsta jag vet - och i det ögonblicket hade jag ännu inte sett kroppen som foten hörde till. Jag kan tänka mig att jag gjorde en grimas och försökte tvinga tillbaka blicken till laptopen som jag satt och jobbade på. Tydligen utan att lyckas, för snart kommenterade hon mitt stirrande.
     "Mina ögon sitter här uppe", sa hon. Till min förvåning lät hon road och jag sneglade upp för att se om jag missuppfattat hennes ton.
    Det var så våra blickar möttes. Och jag blev kär - så kanske var det kärlek vid andra ögonkastet.

Just nu - april

Första lördagen i månaden hakar jag som vanligt på avstämningskollen hos Kulturkollo.

Just nu ...

läser jag ... Stäppens krigare av Conn Iggulden, en bok som jag bytte till mig för över elva år sedan nu. I dag hade jag med största säkerhet inte tagit med den hem, men nu finns den här och då läser jag den. Vem vet, jag kanske verkligen gillar den.

lyssnar jag på ... de ganska irriterande ljud som kommer från sambons spel.

tittar jag på ... massor. TV-säsongen har dragit igång på riktigt och där är det Över Atlanten, Wahlgrens värld, Sveriges mästerkock och Masked singer. TV-serien som går här just nu är Zoey's extraordinary playlist. Den kan jag verkligen rekommendera om man vill ha något lättsmält och roligt. På egen hand så har jag återvänt till One Chicago-träsket, vilket betyder säsong 7 av Chicago fire, säsong 6 av Chicago P.D. och säsong 4 av Chicago Med. In emellan där så tittar jag då och då på Masterchef Australia, sextonde säsongen.

njuter jag av ... långledigt. Jösses, vad jag behövde det. Och så våren så klart. Alla de där blommorna som gör mig så glad.

längtar jag efter ... att min fot ska bli bra så att jag kan gå. Och så första helgen i maj, när vi ska ha en hotellweekend i Karlshamn och gå på MovEat med svåger och svägerska. Det blir trevligt!

Månadsbokslut mars 2026

Antal lästa böcker i mars: 7

16. Vi två av Andy Jones
17. Den hedervärde mördaren av Jan Guillou
18. Angelz av Mons Kallentoft
19. Kast med liten kniv av Sara Kadefors
20. Drömgångare av Samantha Shannon
21. Den sista festen av Clare Mackintosh
22. Den blå timmen av Paula Hawkins

Sidor
Totalt lästa	2530
Genomsnitt/dag	81
Genomsnitt/bok	361

Fördelning på antal sidor
1	-	99:	0
100	-	199:	0
200	-	299:	0
300	-	399:	4
400	-	499:	3
500	-	599:	0
600	-	699:	0
700	-	799:	0
800	-	899:	0
900	-	999:	0
1000	-	1099:	0
1100	-	1199:	0
1200	-	1299:	0

Betygsfördelning
1:	0
1,5:	0
2:	0
2,5:	0
3:	0
3,5:	4
4:	3
4,5:	0
5:	0

Snittbetyg: 3,71

Serier
Ingående i serie:		4
Påbörjade serier:		2
Avslutade serier: (läst senast utgivna/översatta)		2

Genre
Drama:		2
Fantasy:		1
Feelgood:		0
Humor:		0
Kriminalroman:		2
Romance:		0
Science fiction:		0
Skräck:		0
Thriller:		2

Utmaningar
Boktolvan:		1	(3/12)
Finish That Series:		2	(6/18)
Hyllvärmare:		5	(13/37)
Vi möts igen:		1	(2/6)

Författare
Olika författare:		7
Ej läst tidigare:		1

Kvinnor:		4
Män:		3
Duo:		0

Format
Danskt band/Häftad/Storpocket:		0
E-bok:		0
Inbunden/Kartonnage:		7
Ljudbok:		0
Pocket:		0

Språk
Originalspråk (svenska):		3
Originalspråk (engelska):		0

Källa
Biblioteksböcker/e-lib:		0
Egen hylla/läsplatta:		7
Streamingtjänst:		0

Recensionsexemplar:

2

In/ut
Antal nykomna böcker:		0
Antal bortskänkta böcker:		0

Månadens nominerade
Månadens bästa: Den sista festen av Clare Mackintosh
Månadens överraskning: Drömgångare av Samantha Shannon
Månadens besvikelse: -
Månadens roligaste: Den sista festen av Clare Mackintosh
Månadens mysigaste: -
Månadens otäckaste: -

Kommentar:
Även om det inte blev så mycket läsning som jag hann med för några år sedan så är jag hyfsat nöjd med det nya normala. Märkligt ändå, för jag tycker verkligen att jag läser så fort jag får en chans. Tydligen läste jag ganska tunna böcker också. Trots att sidantalet är lågt så blev det ändå sju böcker. Betygssnittet blev faktiskt samma som förra månaden, 3,71, men jag upplever det inte alls som att jag läste lika bra böcker nu i mars. Så kan det bli.

Fyra av böckerna (Guillou, Mackintosh, Kallentoft, Shannon) ingår i serier och två av dem (Guillou, Kallentoft) hör till min Finish That Series-utmaning. Två (Mackintosh, Shannon) är första delen i sin respektive serie och båda är, faktiskt, även den senast översatta. En Boktolva (Shannon) och en Vi möts igen (Jones) blev det också. Det innebär att jag ligger i fas eller före i samtliga utmaningar.

Fem av böckerna var hyllvärmare och fyra av dem har visats upp i Hett i hyllan. Nu ligger jag en bra bit före i mitt mål att läsa 10% av samtliga hyllvärmare (37 stycken för 2026). Två av böckerna jag läste var recensionsexemplar. Samtliga böcker fanns i min egen hylla.

Mars blev månaden då inte en enda bok flyttade in hos mig, men inga böcker flyttade ut heller så nettoresultatet blir ±0. Det är ju ändå ganska bra, tycker jag.

Om månadens bästa: Den sista festen var både spännande, klurig och rolig. Ett vinnande koncept.
Om månadens överraskning: Fantasy är ju oftast inte alls min grej, men Drömgångare funkade. Ända fram till slutet.
Om månadens besvikelse: Jag skulle inte kalla någon av dessa för en besvikelse.
Om månadens roligaste: Den sista festen innehåll precis den typ av humor som passar mig.
Om månadens mysigaste: Inget mysigt alls.
Om månadens otäckaste: Inget som var läskigt heller.

Hett i hyllan #528

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje varannan under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Då var det dags för den sista boken inköpt på bokrean 2024 som fortfarande är oläst.

Mannen på gatan av Trevor Wood lät så spännande att den nästan på egen hand ramlade ner i den digitala varukorgen.

Den här författaren hade skrivit ganska många böcker innan jag la märke till honom. Jag är lite osäker på om detta är en renodlad deckare eller mer en thriller, men det spelar egentligen ingen roll. Den utspelar sig i alla fall i Newcastle, där författaren bor, och det är ju ingen vanlig stad i litterära sammanhang. Första delen i en serie är det också, om Jimmy Mullen. Som inte verkar vara polis i alla fall. Mer en hemlös veteran.

Så här står det på baksidan:

När Jimmy, en hemlös veteran som kämpar med posttraumatiskt stressyndrom, hör ljudet av något tungt som faller i floden – mitt under ett högljutt gräl mellan två män – försöker han först låtsas att han inte hört något. Det är inte hans strid.

Men när han får syn på en tidningsrubrik om en flicka, Carrie, vars pappa försvunnit, och anar att det kan vara samma man, påminns han om någon han själv förlorat. Jimmy bestämmer sig för att sluta fly sitt förflutna och berätta för flickan vad han hörde. Det visar sig bara vara början på historien.

Polisen lägger ingen vikt vid Jimmys vittnesmål, men Carrie är övertygad om att något hemskt har hänt hennes pappa. Jimmy går med på att hjälpa henne – något som försätter honom i allvarlig fara i förhållande till både gamla och nya fiender.

Men Jimmy har en fördel: när man inte har något, har man inte heller något att förlora ...

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Och så levde de lyckliga av Lucy Dillon

Författare: Lucy Dillon
Titel: Och så levde de lyckliga
Genre: Feelgood
Antal sidor: 516
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The secret of happy ever after
Översättare: Ann Björkhem
Serie: Longhampton 4
Förlag: Bonnier Pocket
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 februari 2026




Första meningen: Michelle Nightingale stod i sin nya butik och försökte tänka ut ett bra namn på den.

Baksidetext
När Anna får ta över den lilla övergivna bokhandeln i Longhampton går hennes dröm i uppfyllelse. Dessutom får hon annat att tänka på än maken Phil, de tre aviga bonusdöttrarna och deras hyperaktiva dalmatiner. Snart är hennes butik fylld av böcker med hisnande berättelser om kärlek, äventyr, hemliga trädgårdar och borttappade hundar. Ändå fattas något i Annas liv för att hon ska få den riktiga lyckokänslan. Annas perfektionistiska väninna Michelle, med sin blomstrande inredningsaffär, har stora planer för framtiden. Men när mörka hemligheter från det förflutna dyker upp och katastrofen hotar att slå sönder tillvaron, är det slut på alla romantiska drömmar. De två väninnorna kommer att tvingas att fatta livsavgörande beslut.

Min kommentar
När jag hade läst samtliga planerade böcker för februari så var det väldigt mycket månad kvar så jag var tvungen att hitta något passande att läsa. Eftersom jag kände att behovet av ljust och glatt var i det närmaste akut och att det inte gjorde något om boken var tjock, så valde jag Och så levde de lyckliga.

Väldigt ofta så stör jag mig på att delar i en serie kallas fristående och nästan alltid är det rent fel. När det gäller de här böckerna så är det dock sant. Alla utspelar sig i samma samhället, men det är andra människor. Naturligtvis så förekommer det enstaka gästspel av karaktärer som varit med i tidigare böcker, men då endast som bifigurer.

Som en riktigt bra feelgood ska ha så finns det en rejäl dos svärta här. Det är två tragiska historier som presenteras. Och en hel del relationsproblem. Den historia som gör mig mest arg är Annas. Inte bara för att hennes man beter sig som ett egoistiskt svin, utan också för att Anna är så undflyende och självutplånande. Man måste ställa krav, eller åtminstone berätta hur man känner. Hon borde ha tagit både Phil och styvdöttrarna i kragen och förklarat en del för dem. Anna gör allt jobb, men har absolut ingenting att säga till om. Alla bara kräver saker av henne. Hon är som ett obetalt tjänstehjon. Nu kan jag ju tycka att hennes besatthet av bebisar inte känns riktigt hälsosam, men jag kan helt klart förstå hennes känsla av att ha blivit lurad. Alldeles oavsett det så gör man ändå inte som hon gjorde.

Karaktärerna är inte många, så man kommer dem ganska nära. De är relaterbara allihop. Det är inte alltid jag förstår mig på hur de agerar, men jag kan ändå på något sätt förstå det. Till en viss gräns. Precis som vanligt i Lucy Dillons böcker så är det en del hundar med också. Nu är ju jag en kattmänniska i första hand, men jag är även svag för hundar. Speciellt när de har egna personligheter, som de har här.

Bokhandeln förtjänar ett eget omnämnande, tycker jag. Jag älskar den och hade så gärna besökt den. Den är mycket personlig och lite överallt finns det små kort med korta tankar, som människorna i samhället har skrivit, om böckerna. Dessa citat om verkliga böcker inleder också varje kapitel. Det är ett mycket trevligt grepp. Lite märkligt är det att endast äldre litteratur nämns och nästan bara barn- och ungdomsböcker. Jag har nog rent generellt svårt att se dagens ungdomar läsa Enid Blyton. Lite trist är det, men en bagatell i det stora hela.

Mängden romantik är precis lagom. Framför allt så är den inte av den himlastormande instalove-sorten. Den är placerad i baksätet, men ändå närvarande. Det passar mig utmärkt. Då är den kvinnliga vänskapen mer framträdande och eftersom det är en ovanlig ingrediens i böcker så uppskattar jag den. I vissa delar så är boken väldigt förutsägbar. I andra inte alls.

Med genren så kommer ett lyckligt slut, Och så levde de lyckliga är inget undantag. Det var precis vad jag behövde. Trots sitt omfång, drygt 500 sidor, är den förvånansvärt snabbläst. Kombinationen hundar och böcker är ju en bra kombination och överträffas egentligen bara av katter och böcker. Det enda som lämnar en lite bitter eftersmak är att de läsande karaktärerna ser de icke-läsande personerna som sämre människor. Jo, det gör de faktiskt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,95 i genomsnitt (beräknat på 5 196 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Och så levde de lyckliga: Bokstunder, Carolina läser och Life according to Liza