Smakebit på søndag: Falska vänner

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men just nu verkar vi vara lite husvilla. Vår ordinarie samlingspunkt tycks ha försvunnit, men jag tänker att jag fortsätter med att varje vecka bjuda på ett stycke i boken jag läser.

Jag vet inte hur längesedan det var fint väder på en midsommarafton, för att inte tala om hela midsommarhelgen. Men i år var det strålande solsken och precis lagom varmt, runt 21-23 grader. Nu är det slut på helger för många månader framåt och jag ska inte ha någon semester på hela sommaren. Men längtan "hem" blev för stark just i helgen så det bokades in en helg i Göteborg i alla fall. Mitt i sommaren.

Ibland så råkar man läsa ut en bok alldeles för snabbt och det hände med Tina Frennstedts Dödens klackar. Den hade jag tänkt skulle räcka hela helgen, men det gick liksom inte att låta bli att läsa ut den. Så nu på morgonen påbörjade jag Falska vänner av Jane Harper, som är andra delen i serien om Aaron Falk i Australien. Jag tänkte att det kunde vara bra att läsa den nu, eftersom den tredje delen dök upp för ett tag sedan.

Min smakebit är från början av boken:

Efteråt kunde de fyra kvinnor som var kvar egentligen bara enas om två saker. För det första: Ingen såg när bushen slukade Alice Russell. Och för det andra: Alice hade en elakhet inom sig som var så vass att man kunde skära sig på den.

Bok: Hipp hipp hurra av Malin Stehn

Författare: Malin Stehn
Titel: Hipp hipp hurra
Genre: Thriller
Antal sidor: 414
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 maj 2025




Första meningen: Vad har hänt med din näsa?

Baksidetext
Dagen efter sin fyrtioårsfest hittas Sandra Wallin mördad i familjens villa. Misstankarna riktas snart mot hennes make, den tidigare bästsäljande författaren Jack Wallin. Grannar och vänner är i chock. Jack är en sann konstnärssjäl, han skulle aldrig kunna skada någon. Och Sandra var en helt vanlig mamma, hon hade inga fiender. Eller hade hon det?

Min kommentar
Malin Stehn har ju ganska snabbt seglat upp som en favoritförfattare, efter två lästa böcker. När jag såg att den tredje, Hipp hipp hurra, var på gång så blev jag väldigt glad och såg verkligen fram emot den. Eftersom jag visste att hon skulle vara med på Skånska deckarmässan så sparade jag inköpet till dess. Sedan har det kliat i fingrarna, men tiden har inte räckt till för att läsa den. Förrän nu.

När jag läste denna så tänkte jag på hur otroligt härligt det är att läsa en bok där texten bara flyter på. Inget som får mig att haka upp mig. Inget som skaver. Det är helt enkelt en fröjd att läsa Hipp hipp hurra.

Boken börjar med kalaset, sedan backar vi tillbaka ungefär en vecka. Då får vi veta vad som ledde fram till Sandras död genom tre olika berättare samt utdrag ur polisförhör. Det här greppet brukar inte alltid gå hem hos mig, men här är det mycket väl utfört. Både alla POV-skiften och det här med att börja i slutet.

Karaktärerna är ganska många, men de är lätta att hålla ordning på. Jag gillar egentligen inte någon av dem. De är allihop otroligt självupptagna och fokuserade på sitt eget. Ingen kommunicerar. Ingen lyssnar. Det är väl egentligen det stora problemet. Här finns ingen tvåsamhet. Sandra, hon som blir mördad, är en rent förfärlig person. Precis en sådan som jag inte tål. Hon sätter väldigt gärna sprätt på pengar som tjänas av andra. Utan att överhuvudtaget nämna något för sin man så tömmer hon deras (och barnens) konton och funderar inte ens en sekund över att pengarna kanske behövs till något annat än, till exempel, nya bestick. Hennes man Jack är inte mycket trevligare och han fattar de mest korkade beslut. Konsekvenstänk står inte högt i kurs här, men alla val man gör får konsekvenser. Något som de här karaktärerna förhoppningsvis har lärt sig nu. Polisen Lina, från Ett gott nytt år, dyker också upp. Det är ju rimligt, eftersom böckerna utspelar sig i samma område.

Jag hade lätt kunnat hävda att jag gissade rätt på förövare. Jag gissade ju på typ alla. Ett tag funderade jag till och med på de äldre grannarna. Nu var det ändå så att den jag misstänkte mest faktiskt var skyldig, men 100% säker var jag inte förrän det var runt femton sidor kvar. Allt är så otroligt genomtänkt och man märker inte de små ledtrådarna förrän man sitter med boken utläst och facit i hand. Det är så uppfriskande när författare lyckas mörka så till den milda grad och göra mig så osäker.

Hipp hipp hurra är ingen deckare. Trots mordet. Den är mer en relationsroman, som råkar innehålla ett brott. Jag kan sträcka mig till att kalla den för psykologisk relationsroman. Den är nästan omöjlig att lägga ifrån sig när man väl har börjat läsa, så se till att du har minst en dags ostörd lästid att spendera.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,61 i genomsnitt (beräknat på 92 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Hipp hipp hurra: Lottens bokblogg, malins bokblogg och hyllan

Mer nytt i hyllan

Så har det återigen varit min födelsedag (för nästan en månad sedan nu) och min vana trogen så låg det några böcker på önskelistan. Tack vare (eller på grund av, om man hellre vill det) alla de presentkort som jag haft ett bra tag så var de bra tre till antalet. Två presentkort blev det också, på sammanlagt 1500 kronor 😲 Och så fick jag något som jag har önskat mig, typ, sedan jag var liten.

De var visserligen "bara" tre, men alltså ... vilken trio! Musan av Mats Strandberg, Nattankare av Kristina Ohlsson och De fastfrusna av Elly Griffiths. Tre mycket pålitliga författare.

Och så var det då den här lilla grunkan, en ex libris-stämpel. Det blir så otroligt fint. Nu har jag att göra ett tag 😁

Hett i hyllan #514

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Det blir ett rejält kliv till början av december 2023.

Christoffer Holsts böcker vill jag alltid läsa och ibland köper jag dem också. En dyrbar fångst blev inköpt på Black Friday, som sällskap till en annan bok (som redan är läst), eftersom böcker inte ska färdas ensamma.

Det finns en genre som heter mysdeckare och den här boken torde vara en sådan. Den är första delen i en serie, Morden längs kartan. Jag tror det betyder att man byter miljö i böckerna, men säker är jag inte. Jag tycker att hans böcker brukar ha en trevlig ton. Och så är det vanligtvis mycket mat och vin i dem. En bra kombination. Nu var det ett par år sedan jag läste något av honom, så det kanske börjar bli dags nu.

Så här står det på baksidan:

Karriären har varit hela Louise Collins liv men när tidningen hon startat läggs ner bestämmer hon sig för att gå in i sin fars hotellimperium – som expanderar och ska etablera sig i små turistorter. Louises syster Lina har inte levt samma glamourösa liv. Hon är resultatet av en affär deras pappa hade och har aldrig accepterats av familjen. När gubben, som driver butiken bredvid Linas delikatessbutik på Södermalm, dör kommer det fram att han även arbetat som privatdetektiv. Och Lina kan inte motstå att utforska hans klienter. Louise anländer till Vadstena för att öppna det nya hotellet samtidigt som staden viskar om den flicka som försvann från landsvägen kort därifrån. Snart är både Louise och Lina indragna ...

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Sju kvadrat med lås av Jussi Adler-Olsen

Författare: Jussi Adler-Olsen
Titel: Sju kvadrat med lås
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 547
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Syv m² med lås
Översättare: Djordje Zarkovic, Helena Hansson
Serie: Avdelning Q 10
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2024
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 maj 2025




Första meningen: "Har de satt fast sån där skit nu igen?"

Baksidetext
Annandag jul 2020. Carl Mørck sitter med handfängsel i baksätet på en polisbil. Efter femton år har det våldsamma spikpistolfallet kommit ikapp honom, och anklagelser om narkotikasmuggling och mord hotar att rasera hela hans tillvaro.

Kollegorna vid Köpenhamnspolisen vänder honom ryggen, och snart går det upp för Carl att han svävar i livsfara. Men vem är det som har satt ett pris på hans huvud – och varför? Carl kämpar i blindo mot sin dolda fiendes hantlangare. Samtidigt beslutar sig Rose, Assad och Gordon för att trotsa chefens order i ett försök gå till botten med det invecklade spikpistolfallet.

Min kommentar
Redan från början var det bestämt att det skulle bli tio böcker i den här serien, har jag för mig. Förra året släpptes den tionde, och sista, delen; Sju kvadrat med lås. När en favoritserie avslutas så blir det ofta blandade känslor inför läsningen, man både vill och vill inte läsa den. Nu var det i alla fall dags att ta tag i den.

Ända från första boken så har ett fall löpt genom alla delarna som en röd tråd; spikpistolfallet. Här får vi äntligen ett avslut på det fallet. Alla trådar knyts ihop och det är otroligt snyggt. Jag kan inte låta bli att undra om Jussi Adler-Olsen visste från början hur allt skulle sluta. Som en Avdelning Q-bok får den en trea, som en "vanlig" deckare får den en fyra.

Många karaktärer är det och jag har lite svårt att hålla isär några av dem, men de viktiga är ju gamla bekanta. Två gamla karaktärer dyker upp, från första respektive tredje boken. Jag gillar när författare återanvänder sina karaktärer (sina egna, inte andras). Vi får även följa en mängd med andra personer och fokus ligger på de kriminella. Jag är inte jätteglad i det. I bästa fall är det ett nödvändigt ont. Helst vill jag ju bara hänga med Carl, Rose, Assad och nu även Gordon. Chefen Marcus agerande förstår jag inte överhuvudtaget. Med sådana vänner behöver man inga fiender. Jag tycker väl att man borde utgå ifrån att man känner en människa ganska väl efter så många år och åtminstone tvivla en aning på skulden.

Det som var den här seriens allra starkaste sida och dess kännetecken var den speciella humorn och de mer än speciella karaktärerna. Med humorn är det inte så mycket bevänt längre, den är väl helt borta egentligen. Dessvärre gäller det även de säregna människorna på den undangömda avdelningen. Kanske är det så att både Assads och Roses kantiga personligheter har slipats och blivit mer runda. Kanske är det trovärdigt (eller hur många känner du egentligen som har bytt personlighet?), men inte särskilt kul. Synd är det i alla fall, för det var de som var behållningen från början.

I den här serien har det alltid funnits en hel del samhällskritik, de har alla varit väldigt aktuella. Jag önskar att jag kunde hävda att de kriminella här blir för mycket, att de är för våldsamma. Tyvärr så vore inte det sant. Det räcker med att scrolla igenom/öppna tidningen så inser man det.

De senaste fem eller sex böckerna har tyvärr blivit lite onödigt långa, vilket väl är lite märkligt. Annars brukar det snarare vara tvärtom, att författare efter några böcker lär sig att inte ta med ovidkommande saker, att skriva mer tajt. Den här sista boken är längst av alla i serien och den hade faktiskt inte behövt vara det.

Sju kvadrat med lås hade varit ett perfekt slut på en väldigt bra serie. I alla fall i mina ögon. Jag älskar verkligen de sista meningarna. Då har jag plötsligt fått höra att Jussi Adler-Olsen har lämnat över stafettpinnen till två andra författare, som ska fortsätta skriva om Avdelning Q. Jag är, än så länge, osäker på om jag kommer att fortsätta läsa serien, men många verkar gilla den nya boken, som släpptes på danska i mars i år.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,17 i genomsnitt (beräknat på 6 054 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Sju kvadrat med lås: Bokstunder, Carolina läser och Tofflan

Tisdagstrion: Isländska författare

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Isländska författare

Om man ska generalisera så passar isländska författare mig väldigt, väldigt bra. De verkar skriva ungefär lika kargt som naturen är där. Jag har fler än tre bra isländska författare så de fick slåss om saken.

1. Arnaldur Indriðason är den författare som jag först träffade på, så han är självklar här. Hans serie om Erlendur Sveinsson är riktigt bra. Av någon outgrundlig anledning så har jag inte läst hans nya serier.

2. Ragnar Jónasson är väl den som har tagit över stafettpinnen och det känns som att jag gillar hans böcker mer. Just nu i alla fall.

3. För att det inte bara ska bli deckarförfattare så får Halldor Laxness vara med också. Islands enda Nobelpristagare i litteratur. Hittills.

TV-serie: Constellation #1 (2024)

Titel: Constellation
Originaltitel: Constellation
Genre: Science fiction
Skapad av: Peter Harness
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Noomi Rapace, Jonathan Banks, James D'Arcy, William Catlett, Barbara Sukowa
Premiär: 2024-02-21
Produktionsland: Storbrtiannien, Frankrike, Tyskland
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 53 min
Såg den på Apple TV+ maj-juni 2025





Handling
En olycka drabbar ISS och besättningen måste evakueras, men tyvärr finns det inte plats för alla i den enda fungerande kapseln. En måste stanna kvar och reparera den andra. Det blir Jo. Efter att hon har tagit sig hem till jorden igen upplever hon underliga syner och saker i den värld hon kommit tillbaka till stämmer inte överens med den hon lämnade.

Framför allt känner hon inte riktigt igen sin dotter Alice.

Och Alice känner inte riktigt igen sin mamma.

Har Jo drabbats av PTSD? Finns det något i rymden som får astronauter att förlora förståndet? Handlar det om en mörkläggning som går årtionden tillbaka, till tiden före Sovjetunionens fall? Eller handlar det om ett parallellt universum?

Min kommentar
På seriefronten har det varit stendött ett bra tag. Varken tid eller ork har funnits. Till slut kändes det som att det var dags att börja titta på någon. Då återstod bara det delikata problemet att välja en. En serie som har legat på listan väldigt länge är Constellation. Den lät som något som skulle kunna passa, samtidigt så har jag hört och läst en del negativt om den.

Jag kan börja med att säga att det här är inget för slötittaren. Då är man oundvikligt väck. Kanske är det så att man är väck även om man tittar ordentligt. Det här är en typ av historia som brukar ge mig huvudvärk. På ett bra sätt. Huvudvärken fick jag. Men inte på ett bra sätt.

Serien har alla förutsättningar att bli bra, men tyvärr så har man gjort en del olyckliga val. Tycker jag. De som har satt ihop den verkar ha varit mer intresserade av att snärja in sig i omöjliga kringelikrokar än att göra det visuellt möjligt att veta vem som är vem, var. Det hade varit så enkelt att låta en av personerna ha något tydligt kännetecken. För att inte tala om hur mycket tid som spenderas antingen med en gnällig tioåring eller med en Noomi Rapace som ser bedrövad ut.

Noomi Rapace ja, hon är väl inte någon favorit för mig och hon inte heller mer sådan efter den här serien. Hon verkar bara kunna se bedrövad ut och när hon pratar så kryper det av obehag i hela kroppen. För mig känns det som att hon anstränger sig för att prata lent och mjukt och sockersött. Rys.

En hel del logik saknar jag. Bara för att man blandar in kvantfysik så kan man liksom inte hitta på vad som helst. Lite av det ologiska är att allt detta, som händer nu, även hände innan CAL fanns. Så exakt vad tillförde den? Och vad påverkades egentligen av förstörelsen av den? En stor punkt är dock: Finns det ens kassettband och skulle en tioåring veta vad man gör med det?

I mitten av serien så blir det väldigt repetitivt. Där tillförs ingenting till historien. Det känns som att man inte är på väg någonstans. Att man bara rör sig i cirklar. Vilket väl gäller hela serien. Om jag tänker efter.

Constellation kunde egentligen ha varit en riktigt spännande och intressant historia (och mindblowing). Ambitionen är skyhög, men tyvärr så når inte resultatet ända fram. Någon andra säsong är inte på gång och helt ärligt så kan jag faktiskt förstå det. Förmodligen så fick de inte ihop alla trådar.


På Trakt.tv har serien 3,3 i genomsnitt (beräknat på 1,4k betyg).
På IMDb har serien 6,7 i genomsnitt (beräknat på 21k betyg).
Jag ger den 3,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: The fall guy (2024)

Titel: The fall guy
Originaltitel: The fall guy
Genre: Actionkomedi
Regissör: David Leitch
Manus: Glen A Larson, Drew Pearce
Skådespelare: Ryan Gosling, Emily Blunt, Aaron Taylor-Johnson, Hannah Waddingham, Teresa Palmer
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: USA, Australien
Längd: 126 min
Serie: -
Såg den på SkyShowtime 23 maj 2025





Handling
Han är stuntman, och precis som alla andra i stuntgemenskapen blir han sprängd, skjuten, mosad, kastad genom fönster och släppt från höga höjder, allt för vår underhållning. Och nu, just återhämtad från en olycka som tagit död på hans karriär, måste denna arbetarklasshjälte spåra en försvunnen filmstjärna, lösa en konspiration och försöka vinna tillbaka sitt livs kärlek samtidigt som han fortfarande gör sitt vanliga jobb. Vad kan möjligen gå rätt?

Min kommentar
Ryan Gosling är inte en favorit, men vi brukar ändå titta på de filmer han är med i. Av någon oklar anledning så verkar jag helt ha missat The fall guy, som plötsligt poppade upp när jag letade film. Den fick det bli.

Den här filmen är lite av en hyllning till alla stuntpersoner där ute, som aldrig får någon uppskattning. Väldigt mycket är faktiskt riktigt bra och värt ett högt betyg, men sedan så ramlar den i samma film som så många andra nu för tiden. Den är på tok för lång med sina dryga två timmar. Det räcker tyvärr inte storyn till för. Inte på långa vägar.

Humorn passar mig väldigt bra och det är många roliga scener. Jag gillar att det nästan blir lite meta av det hela. Soundtracket är bra också och det här med att ackompanjera slagsmålen med glad och svängig musik ger mig lite Tarantino-känsla.

Många explosioner, många slagsmål och fasligt mycket som är fräckt är väl en sammanfattning av filmen. Tyvärr så finns det även mycket som känns för ... mycket. Det blir nästan en desperat känsla av alla försöken att vara fräck och det blir mest ansträngt.

Jag är ju, som sagt, inte så glad i Ryan Gosling och jag gillar honom varken mer eller mindre efter den här filmen, men han gör denna roll bra. Hans nästan ibland helt tomma ansiktsuttryck passar väldigt bra för den uppgivna känsla han måste känna. Favoritscenen måste vara vid inspelningen av Metalstorm, den första stuntscenen. När han pratar i megafon.

The fall guy är inte speciellt engagerande och den sista halvtimmen vill jag mest att det ska ta slut. Här är det mer yta (som är väldigt snygg) än innehåll som gäller. Om den hade slutat när det kändes som att de höll på att runda av, första gången, så kunde den mycket väl ha fått ett högre betyg.

Avdelningen för olika funderingar:
En riktigt stor, gigantisk, logisk blunder har de lyckats få med i manuset också. [spoiler]När Colt hittar liket i badkaret så ringer han ju faktiskt polisen. Som kommer dit och inte hittar något lik. Hela utpressningsfilmen faller ju platt där.[/spoiler]


På Letterboxd hade den 3,4 i genomsnitt (beräknat på 831 147 betyg).
På IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 224k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Mirakelkammaren

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men just nu verkar vi vara lite husvilla. Vår samlingspunkt tycks ha försvunnit, men jag tänker att jag fortsätter med att varje vecka bjuda på ett stycke i boken jag läser.

Sommaren verkar ha kommit nu, lite smygande. Den här veckan har jag flera gånger tagit en eftermiddagsfika på balkongen. Aldrig fel. Det ser till och med hyfsat lovande ut för midsommarafton nästa helg.

De böcker jag hade planerat för juni är alla utlästa, så nu är jag på okänd mark. Kan man säga. Den första oplanerade boken blev Mirakelkammaren av Angie Kim. Som inte alls verkar vara den bok jag hade väntat mig. Man skulle kunna kalla den för ett rättegångsdrama, även om det händer en del även utanför domstolen. Så här långt är det en spännande historia.

Min smakebit är från sida 210:

Två dagar efter explosionen råkade hon höra några människor diskutera "Tragedi", som de kallade det i början. Hon hade suttit i sjukhusets matsal och druckit kaffe - eller snarare, rört om i koppen och låtsats dricka.
    "Det är ett under att de där två barnen överlevde", sa en kvinnoröst - låg och hes, vilket Teresa uppfattade som medvetet gjort av en kvinna som antingen försökte låta sexig eller som en man.
    "Japp, verkligen", sa en mansröst.
    "Men man undrar ju - alltså, det är sjukt."
    "Vad menar du?"
    "Den enda ungen som är nästan normal dör, medan den autistiska ungen blir skadad men överlever och ungen med total hjärnskada är helt oskadd. Ironiskt."

Bok: Operation Garbo 3 av Harry Winter

Författare: Harry Winter
Titel: Operation Garbo 3
Genre: Thriller
Antal sidor: 280
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Operation Garbo 3
Förlag: Timbro förlag
Utgivningsår: (original) 1991 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 19 maj 2025




Första meningen: - Vindomslag?

Baksidetext
Ingen kunde anklaga ÖB för att skönmåla när han drog läget inför den svenska krigsregeringen: Även om fienden inte begår planerade krigsförbrytelser måste vi räkna med svåra lidanden och repressalier mot den gerillaaktivitet som pågår. Vi måste inse att det blir svårt att befria landet om fienden försvarar sig till sista blodsdroppen i städer där det finns civila kvar Jag vill påpeka att det verkar pågå en maktkamp inom den sovjetiska ledningen.

Efter den sovjetiska invasionen i september 1992 är viktiga delar av Sverige ockuperade. Men kraften har gått ur anfallen och offensiven misslyckats. Amerikanska marinkåren håller Gotland, och Sovjet erbjuder eldupphör.

Förhandlingar mellan Sovjet, Finland och Sverige inleds på Bornholm. Sovjetunionen erbjuder fred mot att Sverige lämnar Finland i sticket. Regeringen är splittrad.

Befrielseaktioner startar i Sverige samtidigt som sovjetväldet börjar upplösas inifrån. Sovjetledningen blir alltmer desperat och hotar med kärnvapen.

Min kommentar
I sambons bokhylla, när vi flyttade ihop, fanns de två första delarna i trilogin Operation Garbo. Jag tyckte att de lät fantastiskt spännande (sambon kan dock inte komma ihåg att han har läst dem) och 2014 hittade jag alla tre i nyutgåva. Naturligtvis köpte jag dem. Om jag hade vetat då vad jag vet nu så hade det aldrig hänt, men jag var lyckligt ovetande. I år tyckte jag att de kunde passa i utmaningen Tre på tre och nu har jag då äntligen tagit mig igenom tredje och sista delen.

Det finns böcker som man inte riktigt vet hur man ska skriva om, och sedan finns det böcker som man nästan inte vet hur man ska orka läsa klart. Hela trilogin Operation Garbo faller tyvärr in i den senare kategorin för mig. Med denna sista del som den absolut tyngsta att slutföra och värst av alla. Läslust och läsflow lyste med sin frånvaro.

Böckerna handlar om ett fiktivt sovjetiskt anfall på Sverige år 1992 och skildrar olika delar av detta scenario ur ett militärt perspektiv. Och när jag säger "militärt", så menar jag verkligen det. Det är militär jargong, militär struktur, militärt tankesätt – det är till och med militär korrekthet, vilket jag kan respektera. Men någonstans försvinner berättelsen i allt detta. Retoriken är något man känner igen, vi hör den ju nästan varje dag nu, och det hade varit riktigt läskigt. Om boken hade kunnat leverera ordentligt.

Det största problemet, som är genomgående i alla tre böckerna, är den enorma mängden namn och karaktärer. I första delen räknade jag till över 100 namngivna personer, många av dem dyker upp en gång och försvinner sedan för alltid. För att göra det än mer besvärligt så samexisterar kanske tjugo olika trådar, på olika platser, med olika karaktärer. Det blir omöjligt att hålla isär både karaktärer och händelser, och det påverkar läsflytet rejält. De efterföljande delarna fortsätter på exakt samma sätt – det är som att författarna aldrig ens reflekterat över att en läsare faktiskt behöver kunna orientera sig i berättelsen.

Det finns också en (över)tydlig agenda här. Kritik mot svensk försvarspolitik återkommer ofta, ibland på gränsen till det raljanta. Politiker framställs som inkompetenta, medan militären vet exakt vad som borde göras. Det är inte svårt att se att det finns ett syfte bakom böckerna, och jag kan förstå frustrationen som drivit dem att skriva. Men när hela historien börjar kännas som en propagandaskrift i romanform, då har man tappat mig som läsare.

Skildringen av kvinnor är också något jag reagerade starkt på. De svimmar eller gråter. Eller både och. Det är utseende hit och utseende dit – på ett sätt som känns otidsenligt och platt, till och med för 1980-talet. Dialogen är, i bästa fall, som tagen ur en pilsnerfilm från 30-talet.

Operation Garbo har varit en ganska jobbig övning i uthållighet och envishet för mig. Jag förstår absolut att dessa böcker har en publik. De som är insatta i militär strategi, struktur och historia kanske älskar detta. Men för mig, som ändå gillar thrillers, action och samhällskommentarer, blev det för torrt, för mycket och för splittrat. Med en gigantisk viljestyrka läste jag ut dem, men nu vill jag inte se dem mer. De ska bort härifrån.

På Goodreads hade den 3,56 i genomsnitt (beräknat på 88 betyg).
Jag ger den 1,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Operation Garbo del tre: Jag kan inte hitta någon.

Mera nytt

Det fortsätter att komma nya böcker till mig. Extra kul är det när det är böcker som jag verkligen, verkligen vill läsa.

När vi kom hem från semester och jag vittjade brevlådan så låg det två bokpaket där. Flykten av Jane Harper, som är tredje delen i serien om Aaron Falk, hade jag noterat i bokflödet och skrivit upp på min önskelista. Den ser jag fram emot att läsa, Ska bara läsa andra delen först ... Tack till Modernista!

Den andra boken som lång och väntade i brevlådan var Stuart Turtons Det sista mordet vid världens ände. Jag läste hans första bok för några år sedan och blev mycket positivt överraskad. Hans andra bok står och väntar i hyllan och nu även denna. Det ska bli spännande att läsa. Tack till Modernista!

Hett i hyllan #513

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Sista olästa boken från oktober 2023.

Andnöd av Amy McCulloch var det tredje recensionsexemplaret som dök upp som en överraskning den här månaden.

Den här boken låter verkligen som att den skulle kunna vara något för mig. Om man utgår från handlingen, som innehåller många av mina trigger-ord. Det här isolerade och karga ... det är något som lockar med det. Jag har hört/läst både bra och dåligt om den, vilket oftast gör mig mer nyfiken. Jag får kanske flytta fram den i läskön.

Så här står det på baksidan:

Journalisten Cecily Wong gör sig beredd att bestiga världens åttonde högsta berg, Manaslu i Himalaya, men viktigast för henne är att få följa den världsberömde bergsbestigaren Charles McVeigh. Hon har satsat allt för storyn: relationer, besparingar och sinnesfrid. Artikeln är hennes sista chans att slå igenom.

Tragedin är ett faktum när en av deltagarna förolyckas, och Cecily börjar frukta för sin och de andras säkerhet. Ett tält som tillhör en okänd klättrare tyder på att de inte är ensamma på berget och ett hotfullt, anonymt meddelande orsakar tryckt stämning i gruppen.

När ännu en av expeditionens deltagare hittas död är det för sent att vända tillbaka. De är strandsatta i en av världens mest otillgängliga och isolerade regioner. Ändå är hårt väder, bråddjupa stup och tunn luft ingenting mot den fara som lurar mitt ibland dem. Det finns en mördare på berget, redo att förgöra dem - en efter en.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Amason av Mons Kallentoft

Författare: Mons Kallentoft
Titel: Amason
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 295
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Herkules 9
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2023
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 maj 2025




Första meningen: Ska barnet dö nu?

Baksidetext
Vad som tros vara drottning Hippolytes mytiska gördel, världens mest värdefulla bälte, stjäls från Nationalmuseum under en spektakulär kupp. Två säkerhetsvakter dödas och rånarna försvinner ut i skärgården med helikopter. Morgonen därpå hittas museets unga kvinnliga chef skjuten, och en intensiv jakt inleds. Grekiska staten pressar på för att gördeln ska återbördas, och Zack som leder utredningen kallas upp till statsministern. Vem ligger bakom kuppen? Spåren leder åt flera håll, ut i världen men även till Zacks allra närmaste omgivning. Gördeln sägs kunna ge evigt liv, men var är den?

Samtidigt är Hebe gravid med deras andra barn, men komplikationer tillstöter. Kommer Zack hinna lösa gåtan, stoppa mördarna och rädda sin familj?

Min kommentar
Böckerna om Zack har gett mig många, många timmar av spänning och njutbar läsning och de har alltid varit en självklar post på min önskelista. Amason, nionde delen i serien, fick jag när jag fyllde år för två år sedan. I år tog jag med den i min Finish That Series-utmaning, eftersom jag tyckte att det var dags att läsa klart. Självklart är det ju då så att nästa del släpps i höst. Precis så som det brukar vara med min utmaning.

Boken är ganska tunn, knappt 300 sidor, men känns ändå fylld av upprepningar. Serien har tappat rejält sedan Kallentoft började skriva utan medförfattare. Mest saknar jag det mänskliga och verklighetsnära. Den där glädjen i berättandet, som ändå fanns där tidigare, är borta. Nu känns det som att det mest går på rutin.

Min allra första tanke och reaktion är: Nej nej nej. Hela grejen med bältet är bara för mycket. Jag förstår att man vill skapa spänning och något slags mystik, men när det urartar i jakt på ett mytologiskt föremål – och man förväntas ta det på allvar – tappar jag tålamodet. Vilket i och för sig gäller även Zacks privatliv. Jag orkar knappt mer. Jag är sjukt less på alla hans problem. Det är som att han går i cirklar, och jag är inte säker på att ens han själv bryr sig längre. Allt känns slentrianmässigt – som om författaren bara vill få det överstökat. Lite som när jag har spelat Sims (för länge) och utsätter de små simmarna för allehanda plågsamheter. Bara för att få ett slut på eländet.

Och gruppen, amasonerna? Vad är egentligen deras motiv? Varför bildades de? Vad gör de när de inte jagar efter ett urgammalt bälte med magiska krafter? Och är det verkligen en slump att det inte finns ett enda svenskt namn bland dem? Jag vet inte ens vad jag ska tro att det betyder.

Visst, tempot är högt och det är spännande i stunden, men det blir för osannolikt för att bli riktigt bra. Det finns ingen verklighetsförankring kvar. De andra böckerna har i alla fall haft en fot kvar i det realistiska, men det verkar vi ha lämnat helt nu. Istället är det brutalt våld, storslagna episka händelser och en Zack som mest "känner på sig" saker, av olika lösryckta ledtrådar, och sedan plötsligt drar slutsatser. Någon egentlig utredning finns inte.

Amason är den svagaste hittills i serien, men tack vare det skyhöga tempot så får den kanske ett högre betyg än vad den egentligen förtjänar. Jag läste ju ändå i rekordfart, men jag hoppas verkligen att nästa bok, Angelz som släpps i november, har fått lite mer tid – och kärlek.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,33 i genomsnitt (beräknat på 172 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Amason: Tofflan och Boktanten

Tisdagstrion: Öar

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Öar

Ja, jag hade lite svårt att definiera "ö". Hur stort får ett land vara för att räknas som en ö? Nu blev det inget stort problem för jag hittade tre böcker som kvalificerade sig utan ö-länder.

1. Daisy Darker av Alice Feeney utspelar sig på en liten ö utanför Cornwall. En ö som blir isolerad vid högvatten. Familjen Darker samlas där för att fira farmors 80-årsdag. Vid midnatt hittas en familjemedlem död. En pusseldeckare? Ja, delvis.

2. Överlevarna av Jane Harper utspelar sig på Tasmanien, en ö som fascinerat mig ända sedan jag upptäckte att den ligger där. Jag ser egentligen inte alls den här som en deckare/thriller. Spännande är den likväl, på det intressanta sättet. Den handlar om hemligheter, skuld och svek.

3. Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin handlar om Fikry, som bor på en ö utanför Massachusetts kust. Han har det inte lätt; hans gravida fru har dött, hans bokhandel går sämre än någonsin och nu har dessutom någon stulit hans mest sällsynta och värdefulla bok. Det är en humoristisk, finstämd och lite vemodig historia.

Film: Bullet train explosion (2025)

Titel: Bullet train explosion
Originaltitel: Shinkansen daibakuha
Genre: Thriller
Regissör: Shinji Higuchi
Manus: Kazuhiro Nakagawa, Ryûnosuke Ono, Jun'ya Satô
Skådespelare: Tsuyoshi Kusanagi, Kanata Hosoda, Non, Hana Toyoshima, Machiko Ono
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: Japan
Längd: 137 min
Serie: -
Såg den på Netflix 16 maj 2025




Handling
Ett spänt telefonsamtal inkommer till Shinkansens kontrollcentral. Uppringaren hävdar att en bomb har placerats på Hayabusa nummer 60, på väg till Tokyo, och att bomben kommer att explodera så snart tågets hastighet sjunker under 100 km/h. Uppringaren kräver 100 miljarder yen i lösensumma för att desarmera bomben. En kamp mot klockan utspelar sig medan besättningen, passagerarna och järnvägsarbetarna strävar efter att förhindra explosionen inom den begränsade tid som finns tillgänglig.

Min kommentar
I tre veckor har jag sluppit att jaga fredagsfilm. Då hade man ju kunnat hoppats på att det kommit riktigt mycket, riktigt bra nya filmer. Men så var det inte. Däremot så gjorde jag det ganska enkelt för mig och valde en som släpptes precis före vår semester; Bullet train explosion. Lite som Speed (som i sin tur baseras på en japansk tågfilm, så cirkeln är sluten nu), men ett tåg i stället för en buss. Och japansk.

Ibland (väldigt ofta) har jag ett litet dilemma när jag tittar på asiatisk film, jag har helt enkelt svårt att förstå agerande och reaktioner. För mig känns de väldigt överdrivna och teatraliska (som att de är dramaqueens allihop), men jag har aldrig varit i Japan (eller Asien överhuvudtaget) så det kanske är precis så här de beter sig.

Efter vad som känns som ett bra tag, typ en hel film, tänker jag att nu måste ju filmen snart vara slut. Då har det gått omkring en timme. Och är ungefär lika länge kvar. Storyn räcker inte på långa vägar till den speltiden, utan många saker dras ut på i det oändliga. Det fokuseras också för mycket på effekter och på att hitta på nya problem som ingenjörer och passagerare måste lösa.

Människorna på tåget och de som jobbar på kontoret är väldigt anonyma. Det är visserligen inte dem det handlar om, men lite bakgrund hade eventuellt förklarat en del. Även förövaren är åt det anonyma hållet och så är även dennes motiv. De känns lite tagna ur luften.

Det var väldigt oklart för mig hur de direkt kunde koppla samma den här händelsen med något som hände 50 år tidigare. De hade ingen som helst information. Bara bomb på tåg. Då hade de automatiskt med varandra att göra. Underligt. Något annat som var märkligt var alla tågkartor pappersform, för att inte tala om alla post-it-lappar. Och den ilsket blinkande röda saftblandaren när utpressaren ringde. Allt annat är hypermodernt och tekniskt. Det känns väldigt knepigt.

Bullet train explosion börjar väldigt bra och är på väg mot ett högre betyg (ett helt steg faktiskt). Om den hade varit kortare och mer tajt så skulle den också ha fått det. Den är underhållande (men väl utdragen) och sevärd (om du har drygt två timmar över).


På Letterboxd hade den 3,0 i genomsnitt (beräknat på 12 689 betyg).
På IMDb hade den 6,2 i genomsnitt (beräknat på 5,4k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Etthundra mil

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Ännu en kort vecka har passerat. En ganska bra vecka, faktiskt. Det kan bero på långhelgen förra veckan, för nu kände jag mig ganska så utvilad. Det känns bra att kunna behålla en tanke mer än en sekund.

Jag tjuvstartade ju juni-läsningen så jag är redan på den tredje planerade boken, som är Etthundra mil av Jojo Moyes. Min allra första (bok, alltså, jag har sett en film som bygger på en av hennes böcker) av henne. Det har tagit väldigt lång tid, men nu är det alltså äntligen dags.

Min smakebit är från sida 252:

Det var en gång en ung kvinna som var den mest optimistiska person Ed någonsin hade träffat. En tjej som gick i flip-flops för att betvinga våren. Som tycktes skutta genom livet som Nalle Puhs Tiger; sådant som bekymrade andra tycktes inte bekomma henne. Och om hon föll reste hon sig genast. Hon föll igen, klistrade på ett leende, borstade av sig och fortsatte framåt. Han kunde inte bestämma sig för om det var det mest hjältemodiga han sett, eller det mest korkade.

Just nu - juni

Första lördagen i månaden hakar jag som vanligt på den ny-gamla kulturkollutmaningen.

Just nu ...

... läser jag ... Etthundra mil av Jojo Moyes. Det har tagit väldigt lång tid, men nu läser jag alltså min allra första Moyes.

... ser jag på ... olika serier på streamingtjänster. Nästan allt vi följer har avslutats och av någon för mig okänd anledning så sänds bara oerhört tråkiga repriser på vanlig TV under sommaren (Förrädarna tittar vi på, men den slutar nästa helg) och då får man helt enkelt plocka fram den långa listan på serier. Den sambon och jag tittar på ihop nu är Constellation, något slags sci-fi med Noomi Rapace. Utan att säga för mycket så kan jag än så länge förstå varför det inte blev någon mer säsong av den. Jag tror också att det är dags att börja se den senaste säsongen av Robinson Australien, som startade den här veckan. För egen del så har jag gjort ett uppehåll i Chicago One-serierna. I stället har jag valt The Pitt.

... lyssnar jag på ... den där koltrasten som gillar att sitta på vår balkong och sjunga. Och dessvärre använder han den även som toalett och jag uppskattar inte bajs på örter som jag ska äta sedan. Alltså sysslar han och jag med något slags jaga nu. Jag springer ut och jagar bort honom, han flyger iväg för att återkomma en liten stund senare. Repeat.

... njuter jag av ... att det är långhelg igen. Man kunde kanske ha önskat sig bättre väder. Igår regnade det typ hela dagen, men då kan man å andra sidan vara inne och läsa.

... längtar jag efter ... ja ... jag vet faktiskt inte. Ingen mer semester i sikte på många månader än. Kanske kan det vara sill och potatis jag längtar efter.

Månadsbokslut maj 2025

Antal lästa böcker i maj 2025: 7

28. På sannolika skäl av Gianrico Carofiglio
29. Pojke slukar universum av Trent Dalton
30. Amason av Mons Kallentoft
31. Operation Garbo 3 av Harry Winter
32. Sju kvadrat med lås av Jussi Adler-Olsen
33. Hipp hipp hurra av Malin Stehn
34. Vattnet drar av Madeleine Bäck

Sidor
Totalt lästa	2689
Genomsnitt/dag	86
Genomsnitt/bok	384

Fördelning på antal sidor
1	-	99:	0
100	-	199:	0
200	-	299:	3
300	-	399:	0
400	-	499:	3
500	-	599:	1
600	-	699:	0
700	-	799:	0
800	-	899:	0
900	-	999:	0
1000	-	1099:	0
1100	-	1199:	0
1200	-	1299:	0

Betygsfördelning
1:	1
1,5:	0
2:	0
2,5:	0
3:	0
3,5:	1
4:	4
4,5:	1
5:	0

Snittbetyg: 3,57

Serier
Ingående i serie:		5
Påbörjade serier:		2
Avslutade serier: (läst senast utgivna/översatta)		3

Genre
Drama:		1
Fantasy:		0
Feelgood:		0
Humor:		0
Kriminalroman:		3
Romance:		0
Science fiction:		0
Skräck:		1
Thriller:		2

Utmaningar
Boktolvan:		2	(6/12)
Finish That Series:		2	(9/18)
Hyllvärmare:		5	(22/39)
Tre på tre:		1	(3/3)
Vi möts igen:		0	(2/6)

Författare
Olika författare:		7
Ej läst tidigare:		3

Kvinnor:		2
Män:		5
Duo:		0

Format
Danskt band/Häftad/Storpocket:		0
E-bok:		1
Inbunden/Kartonnage:		3
Ljudbok:		0
Pocket:		3

Språk
Originalspråk (svenska):		4
Originalspråk (engelska):		0

Källa
Biblioteksböcker/e-lib:		0
Egen hylla/läsplatta:		7
Streamingtjänst:		0

Recensionsexemplar:

0

In/ut
Antal nykomna böcker:		7
Antal bortskänkta böcker:		8

Månadens nominerade
Månadens bästa: Hipp hipp hurra av Malin Stehn
Månadens överraskning: På sannolika skäl av Gianrico Carofiglio
Månadens besvikelse: Amason av Mons Kallentoft
Månadens roligaste: -
Månadens mysigaste: -
Månadens otäckaste: Vattnet drar av Madeleine Bäck

Kommentar:
Väldigt länge såg maj ut att bli en dålig läsmånad, både vad gäller kvantitet och kvalitet. Mest av allt berodde det på en enda bok, som drog ner både lästakt och betygssnitt. Men efter den så vände det. Trots att den boken fick en etta i betyg så blev snittet 3,57. Fyra böcker fick en fyra och en fick så högt som 4,5. Antalet sidor blev, tack vare långledigheten och bra böcker, lite fler än det nya normala.

Fem av böckerna (Adler-Olsen, Bäck, Carofiglio, Kallentoft, Winter) ingår i serier. Två av dem (Adler-Olsen, Kallentoft) är del av min Finish That Series-utmaning. Två stycken (Bäck, Carofiglio) är första delen i sin respektive serie och tre (Adler-Olsen, Kallentoft, Winter) är den senast utgivna i sin. Två av böckerna (Bäck, Dalton) ingår i min Boktolva och en (Winter) i Tre på tre. Det betyder att Tre på tre är klar och i de andra ligger jag ungefär en månad före.

Fem av böckerna var hyllvärmare och fyra av dem är så gamla att de har varit med i Hett i hyllan. I min hyllvärmarutmaning (att läsa 10% av samtliga hyllvärmare under året) ligger jag nästan två månader före. Något som däremot inte alls går så bra är läsningen av recensionsexemplar. Inte ett enda i maj. Alla böcker jag läste den här månaden hörde hemma i min egen hylla.

I maj är det min födelsedag och då blir det så klart en del nytt, men bara tre fick jag i present (det har jag alla presentkort att "tacka" för). Däremot så fick jag nya presentkort och jag köpte två stycken nästan direkt (de släpptes efter min födelsedag så jag kunde inte önska mig dem). Två recensionsexemplar dök också upp, som överraskningar. Födelsedag innebär även kalas och det betyder att en del böcker fick nya hem. Åtta stycken blev adopterade. Det gör ett nettoresultat på -1.

Om månadens bästa: Hipp hipp hurra är solklart bäst den här månaden.
Om månadens överraskning: Det fanns flera som överraskade mig, men På sannolika skäl var nog den största överraskningen.
Om månadens besvikelse: Amason är den svagaste i serien. Så här långt.
Om månadens roligaste: Jag är tveksam till om det fanns humor i någon av böckerna.
Om månadens mysigaste: Inget mys heller, faktiskt.
Om månadens otäckaste: Jag vill knappt sätta Vattnet drar här, för jag tyckte inte att den var speciellt otäck, men den är ju ändå skräck.

Hett i hyllan #512

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi stannar till i oktober 2023 litegrann.

Alla syndare ska blöda av S A Cosby var det andra recensionsexemplaret som dök upp som en överraskning den här månaden.

Jag har läst två andra böcker av honom, den första var riktigt bra och den andra var fortfarande bra, men inte alls som den första. Det de hade gemensamt var att de båda var mycket brutala. Våldet har en funktion, men om man har ont av det så kanske man ska låta bli hans böcker. Böckerna handlar om att göra rätt, för sina familjer och/eller samveten. Vilket inte alltid är så lätt i den amerikanska södern när man är svart och har ett brottsligt förflutet.

Så här står det på baksidan:

När Titus Crown efter tolv år inom FBI återvänder till Charon County för att ta hand om sin åldrande far och strulige yngre bror bestämmer han sig för att kandidera till sheriff. Ingen svart man har tidigare innehaft posten, och Titus vill göra skillnad.

På dagen ett år efter att han valts till sheriff skakas staden av en skolskjutning. En omtyckt lärare mördas av en före detta elev, och när Titus försöker ta kontroll över situationen och få pojken att ge upp avfyrar en av hans vicesheriffer ett dödligt skott.

Utredningen visar att pojken och den döde läraren delade en mörk, blodig hemlighet - och Titus konfronteras fullt ut med vad det innebär att som svart man bära polisuniform i den amerikanska södern.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Pojke slukar universum av Trent Dalton

Författare: Trent Dalton
Titel: Pojke slukar universum
Genre: Drama
Antal sidor: 479
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Boy swallows universe
Översättare: Tove Hellbom
Serie: -
Förlag: HarperCollins Nordic
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2019
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 maj 2025




Första meningen: Ditt slut är en död blå fågel.

Baksidetext
Brisbane, Australien, 1980-tal. Eli Bells liv är rätt komplicerat. Hans pappa har stuckit, hans mamma sitter i fängelse och hans styvpappa langar heroin. Den mest pålitliga vuxna i hans liv är Slim en ökänd brottsling med nationellt rekord i flest fängelserymningar som ser efter Eli och hans stumma geni till storebror.

Bortom den civiliserade världen, i en fattig förort till Brisbane, försöker tolvåriga Eli följa sitt hjärta och förstå vad som krävs för att bli en god människa. Men ödet ställer hela tiden hinder i Elis väg, det största av alla är Tytus Broz, Brisbanes mest beryktade knarkkung. Och än mer komplicerat kommer det bli. För Eli kommer snart att bli kär, tvingas konfrontera verkligt onda typer och slåss för att rädda sin mamma ur en riktig knipa. Om han bara lyckas med det, kanske hans dröm om att en dag bli en framgångsrik journalist kan bli verklighet.

Min kommentar
Under läsretreaten 2020, innan pandemin slog till med full kraft, så genomfördes det traditionsenliga pocketbytet. Den bok jag fick med mig var Pojke slukar universum. Just då var jag ganska nöjd med det, men sedan läste jag en inte så positiv recension om den, av en för övrigt pålitlig bokbloggare. Så det tog emot, plötsligt, men i år tog jag med den i min boktolva och i maj kraftsamlade jag.

Delvis självbiografisk sägs den här historien vara och det hade varit väldigt intressant att få veta exakt vilka delar som är självbiografiska. Jag hoppas att det inte är alltför mycket, för det här är egentligen en förfärlig berättelse och en förfärlig uppväxt för ett barn. Det är oklart för mig vad jag förväntade mig av den här boken och faktum är att jag nog inte heller vet vad jag faktiskt fick. Ibland är det svårt att avgöra vad som faktiskt händer och vad som bara är fantasier.

Jag gillar på riktigt att de flesta karaktärerna bara har hamnat lite snett, av nöd, men att de i grund och botten egentligen är bra människor. Förutom de rent onda då, för sådana finns det också (åtminstone en). Jag tycker om de här människorna och deras relationer. Favoriten kan nog vara Elis vänskap med den kriminelle Slim. Eller den kriminelle Alexander Bermudez. Och syskonkärleken mellan Eli och August. Ja, det är svårt att bara nämna en.

Eli som tolvåring känns eventuellt inte helt trovärdig. Han verkar mycket äldre. Det är ovanligt att man reflekterar över så svåra och tunga saker med de orden i den åldern. Ovanligt, men säkert inte omöjligt. Han är oerhört klok.

Allt detta utspelar sig på 80-talet, men det finns inte jättemånga tidsmarkörer. Vilket gör boken ganska tidlös på det viset. Faktum är att jag ofta glömmer bort att det är 80-tal. Det bjuds på många skratt, men allra mest allvar. Drogtema är ju ingen favorit för mig, men här finns ingen drogromantik (det är det som brukar störa mig mest) överhuvudtaget. Tvärtom. Det är mörkt, brutalt och smutsigt.

Förmodligen så finns det en del symbolspråk här, jag får den känslan i alla fall, och det är dessvärre helt bortkastat på mig. Jag har ingen som helst förmåga att översätta sådant. Nu är det inga problem för detta är bra ändå. Lite utdragen och lång är boken också, men det är omöjligt att säga vad som är för mycket, så det funkar.

Pojke slukar universum är en mycket annorlunda bok. Att genrebestämma den är inget annat än omöjligt. Kanske kan man kalla det magisk realism och jag får faktiskt vibbar av Haruki Murakami. Oavsett vad man kallar det så gillar jag det.

På Goodreads hade den 4,34 i genomsnitt (beräknat på 93 034 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Pojke slukar universum: Lottens bokblogg, Fru E:s böcker och Litteraturkvalster